[”Prostgårdsminnen”]

Heddi
— — — Det gick också gångar längs kanterna på trädgården. Gick man till höger från Humleverandan kom man till jordgubbsland och krusbärsbuskar och på höger sida om gången fanns det blomsterrabatter och en sten, som var min när jag bodde där. Irmelin hade en på andra sidan av trädgården. Det var en sten, som säkert var släkt med dem som fanns i kohagen och Momi hade samlat jord i skrevor och sprickor i den och förklätt den till en rabatt. Från trädgården kunde man komma ut genom två grindar, en på var sin sida av huset. Nära den vänstra grinden, den som låg mot kohagen till, växte en balsampoppel, som var ett bra klätterträd med runda, snälla grenar. Den hade en mycket speciell, behaglig doft. Långt senare skulle jag komma att påminnas om den. Min ridstig på gården i Torna Hällestad 35 år senare gick genom sly och växande ungträd och länge undrade jag varför mitt hjärta fylldes av fröjd när jag drog in doften från dem i lövsprickningen. Svaret var: det var balsampoppel och de bar goda doftminnen från min barndom.

I trädgården tyckte jag om att gå och sjunga för mig själv, mest sorgliga visor som ”Lilla lutande rosenknopp” och ”Där sitter en liten fågel”. Jag sjöng och grät och njöt av mina tårar. Varför? Jag var ju inte olycklig. Kanske var det en del av stämningen där, Jesu upphöjda lidande ansikte på Momis tavlor, med törnetaggarna ingrävda i pannan så att blodet droppade, Moster Ullas melankoliska sånger om ”Flickan från Marseille”, ”Plocka vill jag skogsviol”, ”Svarta Sara” och skillingtrycket som slutar

”På en bår av vita rosor,
bruden vilar kall och tyst
hennes läppar äro stumma
kall var dödens avskedskyss”

”Där sitter en liten fågel” kunde jag också. Det fanns en sorts kraft i de här sångerna. Jag tyckte om de magiska, poetiska orden. ”Och aftonen ler i rosor och stjärnan i guld på hans grav.” Det Oundvikliga

Ödet och Ouppfylld Längtan. De var Prostgårdssånger, såna som inte passade så bra på andra ställen.

På prostgården fanns Nalle och Murre. Nalle var en samojedspets, vit med ljusbrun liten basker och en brun fläck på ena skinkan, vilket var hans byxknapp. Nalle var liksom trädgården en skuggbild av ett förflutet, en lång rad andra hundar, som turvis hade hetat Nalle och Turre och vilkas bravader berättades. Jag hade en känsla av att ”vår” Nalle var en lite underlägsen variant i raden när Momi eller mostrarna talade om hundar, men för Irmelin och mig var han Ur-Hunden. Den första vi lärde känna på nära håll. Murre var en mycket begåvad katt och de två var vänner. Hon var den enda katt jag har sett ”sitta vackert” och det hade hon lärt sig alldeles själv genom att härma Nalle, så att hon också fick belöning när han utförde sin konst.

Ibland rymde Nalle och var borta några dagar. När han kom hem var han en bild av krypande underdånighet, han viftade inte bara på svansen utan på hela kroppen och han log sitt vackraste leende så att nosen skrynklades. Då hade han varit ute och tillverkat Nallebarn, som fanns över hela bygden. Momi grälade och han kröp och krumbuktade framför henne. Nalle hade en fiende, som vi brukade titta på med fasa och respekt, en stor grand danois, som enligt Momi kunde få in hela Nalles huvud i sitt gap när de var i slagsmål. Eftersom Nalle rymde, måste han ofta vara bunden och hade då en lång löplina mellan björkarna vid vägen som ledde ut mot Nykarleby. Där hade han också en trevlig rödmålad koja, på vars tak vi brukade sitta och hålla honom sällskap.

Under de första prostgårdstiderna bodde Ulla och Inga också där och oftast var de snälla och roliga. Men under en tid förvandlades de på kvällarna och blev underliga. De tvingades oss att lära en ramsa utantill på kvällarna i samband med aftonbönen. Jag vill minnas att Inga satt över Irmelin och Ulla över mig och de upprepade och upprepade konstiga ord som vi skulle säga efter tills vi kunde dem. Jag minns när de kom överens om det, det var nån sorts skoj riktat mot Tutu [Ruth Forsblom/LP]. Ett upphetsat fnissande och sen stor beslutsamhet.

— Det här ska ni läsa opp sen för mamma.

I början var det en lek, men när jag tröttnade och inte ville mera, blev Ulla plötsligt stor och arg och hotande och jag låg där och grät medan jag försökte komma ihåg de konstiga orden. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma dem.

”Treue Liebe bis zum Grabe
Schwer ich dir mit Hertz und Hand
Was ich bin und was ich habe
Dank ich dir mein Vaterland”

Vad höll de på med? Hämnades de gångna oförrätter?

Ibland bodde jag på prostgården utan Irmelin. Då fick jag sova i Moster Ullas rum på en ”dyschatell” som stod vid hennes vägg till höger om dörren när man kom in. Själv sov hon i en våningssäng med rödrutiga gardiner omkring den nedre sängen. Den stod med fotändan mot dörren längs vänstra väggen. Rakt fram fanns en balkong där man kunde gå ut och titta över trädgården. I den fjärde väggen, den högra, fanns en dörr som ledde till ett av vindsutrymmena. Prostgården hade brutet tak som lämnade flera vindar med sneda tak och roliga fönster.

Jag brukade få somna nere hos de stora och sen, när Ulla gick och la sig, bar hon upp mig. Om jag vaknade fick jag gå på egna ben, Ulla tyckte att jag var tung. Flera gånger lyckades jag lura henne, jag låtsades sova för att slippa gå.

En natt vaknade jag av ett ljud, ett knarrande. Jag tittade ut i rummet och såg att dörren till vinden stod öppen. Medan jag tittade kom en gumma ut därifrån. Hon var grå och klädd i en sorts kåpa, som räckte från huvudet ner till fötterna. Hon stängde dörren bakom sig och började gå rakt mot min säng. Hon var lite kortare än Ulla, smal, rörde sig lätt. Hon gav inte intryck av ålderdom, bara nån sorts uråldrighet. Hon kom rakt mot min säng. Först fick jag inte fram ett ljud, sen skrek jag på Ulla. Gumman gick ett par steg till, men hejdade sig sen och tittade på mig. Sen vände hon och gick skyndsamt diagonalt över golvet och försvann mellan balkongdörren och en sekretär, som stod där. Jag hade en bestämd vision av att hon blev förvånad över att jag låg där och såg henne, att hon inte ville skrämmas och inte ville bli störd själv heller. När Ulla äntligen tände sin sänglampa och det rödrutiga lilla tältet lyste upp rummet, var hon redan nästan försvunnen.

Jag fick sova i Ullas säng den natten, men sen fick jag sova som vanligt igen. När jag berättade vad jag sett blev det förvanskat till Irmelins Böue. Men ”mitt” spöke var en tant. Jag var rädd att inte bli trodd, så jag gick in i vrån där hon hade försvunnit och rev lite i tapeten för att kunna säga: ”Si nu, där försvann hon.”

Till prostgården kunde man gå in genom paradingången eller köksingången. I köksfarstun fanns också en trappa upp till ett av vindskontoren, dörren till köket var till höger. Innanför den stod vedlåren och vattenämbaret med sin skopa av järn. Alla var välkomna att ta sig en slurk när man kom in. Det smakade på ett speciellt sätt med järnet och det kalla vattnet. Det hände alltid nånting i köket, Momi och ”jungfrun” stökade och bakade. Doften av brödet var ljuvlig och man fick alltid smaka när det var nybakat, med seghård skorpa och mjukt innanmäte. Särskilt lyser en vinterkväll när vi kom från Helsingfors. Det var kallt, sent och tröttsamt och vi kom in i det varma, doftande köket och fick nybakade hålkakor med smältande smör.

Vi gick ut på inköpsrundor med Momi, ofta kombinerat med en visit någonstans. Man kunde köpa glasspinnar nere i allén, som fortsatte prostgårdens björkallé ända in i Nykarleby. De var gröna och hade smak av päronessens och sackarin. Där kunde man svänga till vänster och gå förbi Barnhemmet. Jag tittade på barnen som hängde på gatan utanför eller skymtade i fönstren. Jag tyckte synd om dem. Gick man sedan rakt fram kom man till Mejeriet. Dit gick vi ofta. Det var ett spännande ställe där det ekade av rostfria kärl som klang i golv och väggar och där golvet var fullt av skummjölksskum. Mjölklukten var stark, lite kall och kväljande. Tanter i vita rockar och hucklen mätte upp mjölk och grädde i Momis medhavda kannor.

Vi gick och hälsade på folk som var ensamma eller som hade skador, som måste bli tillsedda. Momi var ju utbildad sjuksköterska. Ibland fick vi stanna ute och vänta, ibland fick vi komma med in. Efter Bombnedslaget minns jag en stor, nästan vuxen flicka som blivit träffad av en granatskärva i armen. [Ingen skadades i Nykarleby/LP.] Hon hade ett otäckt sår fullt av var och röda linjer rann uppför armen. Om de nådde hennes hjärta skulle hon dö och Momi talade strängt till dem som var omkring henne. Jag har ofta undrat hur det gick för henne.

Vi skickades till Bageriet för att köpa jäst och bröd. Det var Ulla som lärde oss att man fick bita i det nybakade, varma brödet under hemvägen. Jag minns min förfärade förtjusning när hon gjorde det första gången. En gång hade vi ätit upp ett halvt bröd. Men det var alltid lovvärt att äta.

Var det faktiskt Morfar som lärde oss den vanvördiga sången ”Söner av åtta franska bröd?” Vi brukade sjunga den på hemvägen från Bageriet. Han kunde en annan också, som han sjöng medan han marscherade runt i vita långkalsonger:

”Frälsningsarmén här tågar fram fram fram
och snoret ur Snåres näsa rann rann rann.”

Snåre hade funnits på riktigt i Frälsningsarmen i Borgå.

Morfar lärde oss vår första nonsensvers:

”Jag hör på grodans kvitter
Bland tallens gröna blad
Den sången gör mig bitter
och därför är jag glad.”

Han berättade att han hade två tvillingbröder, Grobus och Filippus. Filippus talade fort med pipig röst och tyckte mycket om snask och hade ofta ont i magen. Grobus talade långsamt med dov röst och var djupt pessimistisk. Filippus talade brakotjetska och Grobus talade brakobratjska. De bodde i en stor golvklocka. Morfar ställde sig bakom den och sen hoppade nån av hans tvillingbröder fram. Och de var tvillingar alla tre.

Irmelin
Grobus och Filippus var inte riktigt lika gamla som morfar själv. Han hade framfött dem (ur sitt huvud givetvis) omkring 1914 när Forsbloms bodde på Petersgatan, när hans döttrar var små och mormor hade bett honom leka med dem. När döttrarna blev stora, lade sig Grobus och Filippus i ide, de vaknade upp när Heddi och jag kom i ålder för dem. Senare presenterades de för våra yngre kusiner, och till dem sällade sig småningom en Moster Corinda.

Heddi
Jag älskade att klä ut mig och en gång kom jag insvävande till morfar i några gamla, tunna gardiner och talade om att jag var älvadrottningen. Han tittade upp på mig över glasögonen. Så reste han sig från bordet och bugade sig och sa:

— Då är jag Tolvakungen! och så dansade han med mig.

När man gjorde nånting dumt sa morfar: — Lek ej med elden, minns hur det gick för Erik och för Alarik. Den ena en sten i huvudet fick, den andra dog på ett ögonblick. Namnen Erik och Alarik hörde ihop, så det var ju klart att deras ende son fick heta Erik.

Morfar var mycket snäll, han sa aldrig nej om man bad honom om nånting. När Momi nekade oss att göra något kunde han säga lite lågt: — Sucka mitt hjärta men brist icke, den vän du vill ha får du visst icke. — Varför inte det? kunde vi fråga. — Det ena du vill det andra du skall, så plägar det gå uti dylika fall, svarade han då. Fast då kunde man alltid ”knyta näven i byxfickan”. — Jag säger inte vem som sa så, kunde han tillfoga till det mesta han sade. Han lärde oss en ramsa som man inte fick säga när Momi hörde på: ”Finemang sa Mobergskan när rumpan sprack på Brobergskan!” Mobergskan var en barnmorska i Borgå när morfar var liten. Ibland hann han säga första raden och när Momi då hyschade åt honom tittade han finurligt på oss, vi visste ju fortsättningen.

När han uppförde sig ”ovärdigt” slutade det alltid med att Momi kom in i rummet och sa: — Nåmen Alarik, då! och då hummade och brummade han och blev ordentlig igen. Deras rollfördelning var sådan, Momi stod för allvaret, det var hon som till vardags upprätthöll den prostliga värdigheten, hon som ombesörjde bestraffningarna, morfar var den som fick lov att leka.

Vi gick i kyrkan. Det var ganska tråkigt, för att hålla oss snälla matade Momi oss med halva sockerbitar. Jag satt och tittade upp i taket som var fullmålat med svartmuskiga änglar, som blåste i lurar och trumpeter med runda, röda kinder. Ut ur lurarna slingrade långa band av bokstäver. En sorts pratbubblor. Jag försökte sjunga med i psalmerna genom att titta på Momis mun och försöka gissa vad hon sjöng för ord. Och dessemellan predikade morfar uppe i predikstolen, med den gyllene duvan svävande över sitt huvud. Efteråt stod Momi och tog folk i hand och pratade.

Det kom bombplan över Nykarleby också ibland. Det fanns ett bombhål bortom kohagen. Det var allmän mörkläggning och alla fönster täcktes med mörkblå rullgardiner. Jag minns hur jag satt på en pall i mörkret tillsammans med morbror Erik medan han hörde på nyheter från Fronten. Det enda som lyste var radions gröna och gula lampor och Eriks pipa, som glödde rött när han satt och sög på den. Man måste vara alldeles tyst medan Erik lyssnade på den malande finska rösten.

Morbror Erik hade blivit sårad. Han hade sår i sin rygg. Ulla pysslade om dem i solen på prostgårdstrappan. Det största var rött och gulaktigt och ännu fullt av var och hon tvättade försiktigt med bomull och ritade en rand av gul jod runt det. Det gick parallellt med ryggraden och han försökte klia sig med ena handen, ett finger på var sida om såret. Ulla sa att nu läker det snart när det har börjat klia. Efter skadan tror jag inte att han behövde kriga mera. Istället blev han flottare och ibland kom han hem plaskvåt och iskall och Momi beskärmade sig och talade om hans lungor.

När bombplanen kom mullrande gick vi in i Arkivet, där morfar förvarade kyrksilvret och nattvardstillbehör och en massa böcker och papper. Nångång när jag var sjuk fick jag av nattvardsvinet. Jag tror att det var vid någon av bombnätterna, jag ser mig ligga i en tillfällig bädd på en soffa i Kansliet. Arkivet hade en tjock dörr av grönmålad plåt. Den fanns på innerväggen av Kansliet, som Morfars arbetsrum hette. En gång förrättade han en vigsel där och brudparet knäböjde på två små pallar klädda med röd sammet och kantade av bolltofsar. Annars satt han där vid ett skrivbord och skrev predikningar.

Framför honom stod en skål med vattlingon. Morfar hade sockersjuka och fick inte äta sötsaker.

Inga berättar om en skål karameller som han alltid hade på sitt arbetsbord när hon var liten.

Irmelin
Såvitt jag vet blev Nykarleby bombat bara en gång, i mars -44 [februari/LP]. Tutu var inte med. Hemma i Helsingfors hade hon sagt att: i Nykarleby finns det inte ens skyddsrum, så säkert är där, dit kommer inga bombplan, det är för långt borta. [Och Jacob Södermans mormor sade i Nykarleby bombas inte.]

Det var första kvällen, och jag låg nerbäddad på rokokosoffan i salen, dörren till sängkammaren där Heddi skulle sova med mormor och morfar stod öppen. Inga och hennes lilla Ninni sov i övre våningen. Tutu hade, i ett som hon senare påstod vara ett sista försök att få mig intresserad av dockor, givit mig en babydocka i nästan naturlig storlek. Huvudet var av papier-maché, kroppen hade hon sytt och stoppat själv och klätt i riktiga babykläder, mina och Heddis avlagda. Jag blev mycket rörd över hennes möda och en lång tid släpade jag med dockan överallt, hon hette Blåöga. Hon låg någonstans i närheten och sov på en stol, jag ville inte ha henne i sängen, hon var för stor och hennes huvud var för kallt och hårt.

Jag hade vid den tiden en skatt av mera portabelt slag som jag hade i sängen. Det var ett postkort. Det föreställde en familj vita möss till sjöss i en ansjovisburk med ett lönnlöv till segel. I en jolle av valnötsskal satt en musflicka i ljusblå klänning, det var jag. I jollens kölvatten stod ett litet ord som jag kunde läsa: TOVE.

Bäst jag låg där, varm och behagligt sömnig, kom där ett vinande, dånande brumtjut som slutade i ett brak — det blixtrade utanför — prostgården var inte mörklagd — jag visste genast vad det var och störtade upp. Genom den öppna sängkammardörren såg jag eldsken, och där låg ju Heddi — jag försökte springa dit — så hörde jag mostrarna och mormor springa och ropa — benen darrade under mig så jag föll omkull, och där låg jag när dörren till tamburen öppnades och Inga ropade: — Kom till morfars arkiv, skynda!

Eldskenet som fladdrade över sängkammarväggarna var inte farligt, det hade fladdrat hela kvällen och kom från en brasa i kakelugnen.

Vi samlades i arkivet som hade betongväggar och ståldörr. Men belysningen därinne kom från en glödlampa i sladd till en stickkontakt ute i kansliet, så dörren måste stå på glänt.

Därinne var det hyllor runt alla väggar med viktiga saker, ett bord och några stolar i mitten. Vi satt insvepta i filtar och väntade. Då och då gick mostrarna ut. Inga gick huset runt med ficklampa och kom tillbaka och rapporterade att en del söderfönster hade hål av bombskärvor. I Tusculum låg det fullt av skärvor på golvet. Hon var skakad, just den kvällen hade hon flyttat sig och Ninni från Tusculum till Masculum som vette åt trädgården. Ingen eld någonstans. Morfar ringde, och efter en stund kunde han berätta att det rört sig om ett eller två plan som möjligen kommit vilse. Ulla kom med Blåöga som jag så kallhjärtat lämnat efter mig, och mitt musfamiljskort som jag blev mycket glad över.

Prostgårdens södergavel var perforerad. En skärva hade flugit in genom ytterväggen, genom en gång, in genom en garderobsdörr. Den hade skurit hål i morfars bästa svarta kostym, och fastnat i garderobens innervägg. Mormor muttrade förargat citat ur Fänrik Stål: ”tocken! som skjuter för mig platt fördärvad rocken! som jag idag bär på mig andra dan ...” [von Törne.]

Sen gick vi till sängs igen.

Tre bombgropar inspekterades följande dag på andra sidan kohagen, nära den stora rian som begränsade vår södra horisont. Några bomber hade fallit i älven och till somliga ortsbors förvåning rent av gjort hål i isen.

Jag antar att mormor skaffade mörkläggningsgardiner efter det.

Jag skickades till Dagsmark, men kom tillbaka när det blev sommar. Hela den sommaren samlade Heddi och jag bombskärvor. Vi sparade dem i en särskild skoask. De var mycket tunga, också de små, och de hade lustigt knorriga kanter-

Heddi
Prostgården hade en utetupp. Den låg ganska långt borta, förbi lidren med Ödebovägen, förbi Drängstugun. Där fanns tre stora hål för vuxna och två mindre hål för barn, på lite lägre nivå. Varje hål hade ett prydligt lock som skulle sättas på. På sommarn kunde man titta ner på ett surrande svart moln av flugor genom hålen. Sittbrädet var så högt över marken att man knappast behövde tömma, högarna sjönk ihop efterhand. Om man gick bakom tuppen kunde man se dem, toppformiga under varje tupphål. Säkert kunde man spionera på folk om man ville. På sommarn var det svårare, det växte tvåmeterhöga brännässlor som insynsskydd bakom tuppen. Att gå på tuppen tillsammans var naturligt och trevligt. Där kunde man i lugn och ro sitta och prata och ingen var generad för eventuella ljud som hördes under proceduren. Men det var besvärligt under vintern, kallt om baken, lång väg att pulsa i snön för en liten som hade bråttom. På natten använde man pottor som täcktes med en tidning. Istället för tupppapper fanns det en ”stjärttrasa”.

[Prästgårdens drängstuga (vid Gustav Adolfsgränd) utanför staden klarade sig vid branden 1858. I början på 1970-talet bedrevs där juniorverksamhet och möjligen också söndagsskola. Det enda jag kommer ihåg från lokalen är en modell av en negerby (som det hette på den tiden) och en sparbössa i form av en neger som bockade när man satte i en slant. Lånade mina ABI-82-skor från Missionsstugan, som då verkade i byggnaden.
Foto: F.L., den 9 juli 2004.]

Om pottor berättades en historia som jag tror var sann. När Momi och morfar gjorde besök i gårdarna, bjöds de ju på förplägnad av olika sort. En gång bestod den av en stor filbunke som serverades mitt på bordet, man fick varsin sked att äta med ur samma potta. För det var det, filbunken låg i en jättestor porslinspotta med vackra målade blommor. Momi mumlade nånting tveksamt, men värdinnan försäkrade henne:

— Int ha vi nånsin använt den till sitt rätta bruk, de e den för fin till, vi köpte den på auktion från gamla prosten.

Bastun låg långt borta i en kohage. Dit vandlade man i en liten tropp, damer för sig och herrar för sig. Fast det hände att Irmelin och jag fick bada med morfar och mormor. I bastun använde man bastukvastar av björk som man slog sig på ryggen med när svetten hade börjat rinna. När det skulle bli bröllop, tillverkades en hemsk brudgumsbastukvast med tisslar och nässlor. Jag vet inte om den användes, men brudgumsbastun var förenad med mycket ståhej.

En gång på hemväg från bastun råkade jag trampa i en färsk kopannkaka och kände hur smeten pressades upp mellan tårna och hela min fina basturenhet gick förlorad.

Det fanns alltid vuxnor som hade tid med en.

Jag fick åka till andra ställen på pakethållaren, oftast var det Ulla som cyklade. Hon berättade om älvor som dansade och som kunde försöka röva bort en när man åkte genom dimman. Jag drog in mina ben från den kalla fukten och kände hur det pirrade längs ryggraden. Ulla ville gärna skrämmas lite. Hon berättade historier med hemlighetsfull och dunkel röst och hon kunde visa en sak och berätta om den och just det att hon höll den i sin hand var bevis för att historien var sann. Pärlemors tänder, till exempel. Hon hade egna smeknamn på oss. Jag var hennes lilla Gumilunta.

Ibland gick vi ner till älven och simmade. [Prästgården hade en gång i tiden ett eget simhus.] Vattnet var brunt och klart och det forsade kring stenarna. Det var spännande att simma ut till en sten och känna hur strömmen försökte ta en på vägen, nå fram till stenen och hänga sig kvar och låta kroppen svänga och svansa i strömmen. Det var nog lite farligt också, när jag var mindre minns jag mest lugna plaskturer i Andra Sjön. Men den låg ganska långt borta, man fick cykla dit, åka pakethållare. Där lärde jag mig vad jag räknade som mitt första simsätt — att vandra på händerna i det långgrunda vattnet och låta kroppen flyta i vattenytan. Småningom kunde jag släppa med ena handen och så, medan hakan sjönk ner i vattnet, korta stunder fäktande hundsim med båda händerna.

Morfar behövde inte simma, han kunde flyta på rygg av sig själv. Han brukade ligga längre ut och man såg bara näsan och tårna över vattnet. Kanske lite av magen också.

Morfar brukade sova middag under ett Slummertäcke, virkat av många små lappar i olika färger. Han låg på ena sidan och stack pekfingret i det översta örat för att inte bli störd. Jag försökte göra efter, men mitt finger trillade ut.

Murre brukade krypa in under överkastet på deras dubbelsäng och sova på dagarna. Ibland kröp jag själv in där och gjorde mig så liten och rund jag kunde. Momi förstod genast att det var Murre och blev förskräckligt förvånad när jag avslöjade mig.

Ibland fick jag ligga mellan Momi och morfar när morfar bad morgonbön, som han gjorde varje dag innan de steg upp. Hans böner började ofta med ”Käre Herre Jesus”. Jag försökte förstå vad han sa, men det var oftast allmänna uppmaningar om att Jesus skulle vända sitt ansikte mot oss och låta sin nåd lysa över oss. Och han skulle hjälpa oss att öppna våra hjärtan. Lite för underligt för att vara spännande. Ett lysande ansikte över våra öppnade hjärtan.

Nu får det mig att tänka på Christian Barnard.

Faktum var att jag aldrig förstod riktigt vad han talade om. Det drev mig att när den tiden kom studera religionshistoria och religionspsykologi på universitetet i Lund. Kanske förde det mig en aning närmare förståelse. Men fortfarande är de gudliga orden i vägen för min egen religiösa övertygelse. Som liten reagerade jag mot det där med hjärtan. Lyckan och sorgen sitter i magen, det kunde jag alldeles tydligt känna. (”Hjälp oss att öppna våra magar för Din Nåd ...”)

Lite klokare blev jag när jag sent omsider läst hans lilla avhandling om den Heliga Birgitta, ”Sancta Birgitta såsom bärare af den medeltida mystikens praktiska grundtankar” (Helsingfors 1911). Han talar där om vikten av att stå öga mot öga med Gud, om mystikens funktion som vitalisering av bibelordet. Jag ser att det jag reagerar emot är den tunga synden och skulden som belastar oss från födseln, livet som en enda lång och ofta smärtsam knådningsprocess som till slut skall få degen att jäsa upp i himlen. Bortvisandet av mystiker som drar sig undan från världen och ”redan till detta lif förlägga ett tillstånd hvaraf vi först efter döden bli delaktiga”. Den stränga och straffande guden, den vanmäktiga, ömkliga varelse som han skapat, som intet förmår utan hans hjälp.

Ja, det var det han predikade om, men han var inte uppgiven och vanmäktig, han stred mot övermakten som en Don Quijote och hans vapen var kärlek, kärleken som övervinner allt.