[Gräftan]

Dagen efter att vi hade tittat på hans ritningar gick far in i sitt arbetsrum och ringde ett samtal. Jag var säker på att han ringde till en kvinna. Annars skulle han inte ha stängt dörren till rummet. Han passade på när mor hade cyklat till torget för att köpa grönsaker och kött. Hettan låg på från inlandet, det var tjugonio grader. Jag hörde hur han smusslade med telefonen, hur han vevade nummerskivan, försiktigt, som om han hade varit osäker på numret. Jag satt i köket och läste tidningen, jag kunde höra ljudet av hans röst, men inte vad han sade. Först lät han saklig, som om han hade pratat med någon på ett kansli, men vartefter samtalet pågick kunde jag höra hans röst bli mjukare. Han skrattade högt flera gånger, och han visslade till, och vid ett tillfälle lät det som om han hade sjungit en stump, men lågt och monotont, och jag tänkte att far inte hade någon vidare sångröst. Jag bläddrade vidare i tidningen, fram och tillbaka mellan sporten och teveprogrammen, men far slutade inte, och jag tänkte att mor snart skulle vara tillbaka.

Köket var nymålat. Väggarna gick i gult och grått, och jag tyckte att kombinationen var bisarr men glad, faktiskt. Det var mor som hade bekostat målandet, det var hennes gåva till fars födelsedag. Hon hade talat länge om det där, att han skulle gå i pension i augusti, och nu var det inte många dagar kvar, och köket var målat, och far var inte redo att gå i pension, det kände jag på mig.

Mor anlände ljudlöst som vanligt. Hon var en kvinna som rörde sig utan att pusta, och utan knakande leder. Hon kunde öppna dörrar tyst, som om de inte hade funnits i hennes väg. Plötsligt bara stod hon där i läderbyxor och röd kavaj. Far höll på och skrattade i telefon, hans gnäggande hördes genom dörren till arbetsrummet. Mor log inte. I handen hade hon korgen, jag kunde se blasten av morot och purjo sticka upp över kanten. Hon blängde mot dörren till arbetsrummet, sedan tittade hon på mig, som om jag hade varit medskyldig till något som jag egentligen inte förstod mig på, hennes blick var hård och blå, och jag fick en känsla av att jag borde be henne om förlåtelse, utan att jag egentligen hade gjort något.

Är det ”den där” han pratar med, sa mor, men det var egentligen ingen fråga, utan bara ett konstaterande. Hon stod kvar i farstun. Jag tänkte att det bar henne emot att ta de två stegen in i det nymålade köket.

Jag ryckte på axlarna. Mor fnös. Jag slog ned blicken, bläddrade långsamt fram nästa sida i tidningen, höll blicken där, som om jag hade sökt något särskilt i spalterna.

Hur länge, väste mor. Hur länge har de hållit på? Jag ryckte på axlarna, men tittade inte upp från tidningen.

Mor släppte korgen ur handen, den föll omkull på golvet. Med snabba steg gick hon ut ur huset. På golvet i tamburen kunde jag se korgen och de saker som fallit ur den; mjölken, köttet, purjon och morötterna, och jag tänkte att en människa behöver rätt lite för att vara lycklig.

Jag kunde höra att mor var i krukrummet och bökade, samtidigt hörde jag far viska något. Sen blev det tyst. Jag tänkte att jag skulle hinna smita iväg till torget och köpa några flaskor öl. Jag tänkte att jag kunde sätta mig i parken, dricka, titta på vattnet i floden, skriva en dikt. Men dörren till arbetsrummet öppnades och far klev ut. Han hade en revolver i handen, han höll pipan nedåt.

Så, sa han, nu ska vi skåda.

Jag märkte att mor gick fram och tillbaka på gräsmattan. Hon höll något i händerna. Jag såg att det var en gräfta. Kanske hon jagar mullvad, tänkte jag. Inte för att jag någonsin hade sett mullvad i gräsmattan. Mor höjde gräftan, slog i gräset med kraft, jag tyckte att stöten kändes i mina händer som vilade på tidningen på köksbordet.

Steina ir i laagri, sa far.

Vad ska vi skjuta på, frågade jag.

Far flinade. He finns kruukona, sa han. He vaar braa.

Han nickade mot ytterdörren. Jag ryckte på axlarna, men reste mig och gick fram till diskbänken, drack lite vatten direkt från kranen, torkade mig om munnen med handryggen, gjorde mig redo.

Far tog täten. Han hade sin svarta skärmmössa på huvudet, han såg större ut än på länge, som om vapnet hade gett honom en resning som inte annars fanns i hans sätt att gå och röra sig. Han hastade genom farstun och steg ut på trappen som han tog i två kliv ner på gräsmattan. Där stod mor.

Far stannade tvärt. Det var inte gott att veta vad han såg i det läget. Mor och han hade varit gifta med varandra sedan år nittonhundrafemtiotre, hon var en kvinna som han förmodligen ansåg sig känna mycket väl, en människa vars dofter han skulle kunna förnimma på avstånd i vilken folksamling som helst; i vimlet på marknaden på stadens torg, bland de sörjande i bänkarna i kyrkan vid floden, till och med på läktaren vid Skogsvallen när en match i trean segade sig fram under den ljusa himlen en sommarkväll i juni. Han visste hur hon somnade; lampan tänd, en bok uppslagen mot bröstet, läsglasögonen på sned över näsan. Han brukade lyfta bort glasögonen och pussa henne lätt på pannan innan han släckte hennes lampa.Och han visste hur hon sedan vaknade och klev ur sängen på morgonen, alltid med höger ben före, och med ett lätt lyft av nattlinnets skört innan hon klev i tofflorna, som aldrig gick helt på den högra foten, utan glappade med hälen bar, och på det viset hasade hon iväg till köket för att lägga eld i spisen och värma vattnet till det kaffe som de sedan drack tillsammans, lågmält pratande om arbetet som väntade dem just den dagen.

Så tänkte jag mig hans syn på mor, men det kan hända att min bild var förvrängd och skadad. Jag tyckte att de redan var två gamla människor, och jag tänkte att de hade diskuterat igenom sina liv och gjort allt klart för varandra; hur de ville dö, var de ville begravas. En människa som fortfarande är ung, som jag var den sommaren, kan tänka sig att livet är mycket enkelt, det skall egentligen inte ta slut, och då det någon gång ändå gör det, så skall det gå smidigt, det ska helt enkelt kännas riktigt och rätt att få konstatera att det är dags.

Jag hade föreställt mig att far och mor hade fört dessa diskussioner. Jag tänkte mig att de kunde prata om sin egen död, med varandra, lika naturligt som de pratade om hur aplarna skulle beskäras, vad de skulle äta till kvällen, hur de skulle fira sin lediga vecka i juli. Jag tänkte mig att far hade berättat för mor hur han ville tas om hand ifall kroppen svek honom, ifall han blev lam i ena sidan, eller började få svårt att minnas sitt namn och ordningen på veckans dagar, jag tänkte att den kvinna som var min mor visste allt om far.

Den kvinnan stod nu framför honom på gräset, barfota och med en gräfta i nävarna. Inne i huset hade telefonen åter börjat ringa. Jag vände om och gick in i fars arbetsrum, fram till bordet, lyfte luren. Det var syster som ringde.

Sidu bara, är du hemma, sa hon. Ja, sa jag, jag är hemma. Var är du?

I Hamburg. Vi sticker snart till Larnaca. Jag är gravid, sa syster.

Okej, sa jag.

Är allt okej med de gamla?

Ja, sa jag, det tror jag.

Jag ville fråga om hon tänkte föda barnet. Jag frågade ingenting. Jag hade svårt att tänka mig syster med ett litet barn i famnen.

Jag börjar i Åbo om några dagar, sa jag.

Jag vet, sa syster. Vi flyger på Åbo ibland.

Vi går på en drink när jag kommer dit, sa hon. En Ampiainen.

Eller två, sa jag.

Jag måste fixa det här, sa hon. Jag kan inte ha barn.

Okej, sa jag.

Jag måste sluta nu, sa hon. Hälsa!

Hon lade på, jag stod kvar med luren i handen, och hörde tutandet, som ett avlägset larm i min hand.

Jag hade saknat henne länge. Vi sågs sällan numera. En gång på vintern när hon pausade i Helsingfors åkte jag ner för att träffa henne. Hon bodde på ett hotell som hette Intercontinental. Vi sov intill varandra i samma säng, vi var fulla. På morgonen skiljdes vi. Hon åkte till Edinburgh, och jag till Vasa. Det var på det viset vi levde våra liv, syster och jag.

Ute på gården hade inget hänt. Det var som om mor och far hade tagit en paus, likt två skådespelare i väntan på att regissören gav klartecken, kanske de väntade på att klaffen skulle gå, som vid en inspelning, och jag intog min plats på trappen, såg dem stå där på gräset.

Jag ville inte gå fram till dem, och jag tänkte att det här inte kunde sluta bra. Mor stod och stirrade far i ansiktet, men far tittade nedåt, som om han hade blivit fast för något. Jag var mycket ensam där jag stod. Jag önskade att syster hade varit där med mig, hon skulle ha gjort något, hon var inte den som bara stod och glodde när det drog ihop sig. Jag tänkte på min fästmö, hon hade varit på Färöarna sedan början av juni, men jag kom ihåg hennes doft, och jag kunde minnas hennes små gnyenden när hon sov intill mig, och jag skulle ha behövt henne, just då. Men jag hade bara mor och far, och jag beslöt mig för att gå till krukrummet för att plocka ihop sådant som vi skulle skjuta på, far och jag, och jag gick nedför trappen och alldeles förbi dem, och far stod med axlarna hängande.

Gräset låg nyklippt under dem. Mor var barfota, far hade på sig ett par myggjagare, som jag aldrig hade sett tidigare. Jag antog att han förvarade dem på samma ställe som revolvern. Det var jag som hade klippt gräset. Jag tyckte om den gamla motorklipparen, den gav ifrån sig ett tryggt brummande under den klara solen, under himlen, ett redskap som tjänade det goda i livet, för vad var mera oskyldigt än att klippa gräset, jag kunde knappast tänka mig en gärning som var enklare i all sin godhet.

Jag går till krukorna nu, sa jag, men det var ingen som hörde mig. Jag smet förbi de två på gräset, gick fram till det förråd där krukorna förvarades i höga staplar av brunt eller svart eller grönt, och just som jag skulle kliva över tröskeln uppfattade jag rörelsen på gräset, det var mor som höjde gräftan. Jag såg det komma. Gräftan som höjdes, bakåt och uppåt, som om hon hållit i en yxa, som om hon hade tagit fart för att klubba ett djur, och det gick snabbt, men det kändes inte så, jag hann tänka att far skulle mista huvudet nu, jag hann tänka att han höll en revolver i sin hand, men att den inte var laddad, och att han hur som helst inte skulle ha varit kapabel att använda den, inte på sin egen gårdsplan, inte mot sin egen hustru, då var det säkert enklare att helt enkelt bli av med skallen, eller något liknande, och gräftan hade nått sin maximala höjd och mor stannande upp en alldeles kort stund, som om hon hade varit ett åskväder och den rörelse hon hittills hade gjort var blixten och att hon och jag och förmodligen också far nu väntade på att mullret skulle braka loss, mullret som skulle få urberget att darra under huset där de hade bott tillsammans sedan år nittonhundrafemtiotre, och jag undrade om far alltid hade hållit sig med andra kvinnor och om han i så fall hade minnen av dem alla, vad de hette och hur de skrattade och vilken sorts parfym de skvätte på sig när de skulle möta honom i nersläckta bakrum till lanthandlar eller dragiga baracker i övergivna sandtag, stulna ögonblick där inget kunde lämnas åt slumpen eller föras ut till allmänt vetande, och jag tänkte att far var en örtagårdsmästare och att han i varje gärning därför skulle tjäna livet och det goda och att detta var så självklart att det helt enkelt bekräftade sig självt vilket betydde att allt han gjorde var gott trots att det kanske inte var det i strikt bemärkelse, och allt detta hann jag tänka medan mor höll gräftan högt i sina händer, som en artefakt med religiös innebörd given åt solen att välsigna.

Nu dör far, tänkte jag och gräftan kom och han måste ha rört på sig, omärkligt och kanske reflexmässigt för han böjde på huvudet och det svarta bladet nuddade hans skalle, men gav ändå ifrån sig ett kompakt ljud som vittnade om att någon sorts träff hade utdelats, och ett slag kan aldrig tas tillbaka, utan det måste genomlevas och bäras vidare av den som blivit slagen och av den som slagit. Åt sidan stöp far.

Det kan vara bra att minnas att det här hände under en tid som utgick ifrån att det mesta skulle fortsätta som förut. Länder och städer regerades av gamla män; det fanns öst och väst, och de skulle aldrig bli ett helt, en tanke som gav trygghet, för det var enkelt att veta vad man skulle tycka och tro, och det var enkelt att i så fall rikta ungdomliga protester åt olika håll, i trygg förvissning om att demonstrationerna kunde innebära ett stundens nöje, en förlustelse som ändå inte skulle rubba sakernas tillstånd i dess grundvalar, ungefär lika ofarligt som att ägna sig åt paintball eller spela brädspel i fyllan; när man förlorade kom det en ny chans och en ny chans efter den, och far hade krigat på fyrtiotalet, och vetskapen om och tystnaden kring det krig han hade varit med om att utkämpa hade lagt grunden till att saker och ting nu var indelade i öst och väst, och vi som levde på den här sidan behövde egentligen inte bekymra oss om någonting, vi hade cd-skivor och digitala armbandsur och satellitkanaler på teve, vi hade långt hår i nacken och vi var fria att använda ring i örat och makeup och preventiva metoder oavsett om vi var män eller kvinnor.

Allt var nytt och allt var gammalt, än en gång, men en mor skulle inte slå en far med gräfta i skallen, det var en handling som inte rymdes i den världsbild som rådde, och jag hann tänka att far inte kunde ta stryk av mor på gräset mitt i sommaren, han var ändå en karl som hade tillbringat åratal vid fronten, väntande och frysande, men förmodligen redo att försvara sig mot vem eller vad som än kom rusande fram över näset sommaren fyrtiofyra. Han var en karl som hade varit med och byggt upp ett land som var så pass tryggt att vi som var unga inte ens behövde lära oss bruka vapen om vi inte ville, och jag stod i dörren till kruklagret och jag skrek rakt ut, men det kom inga ord, bara ett vrål, och jag kunde se hur mor släppte taget om gräftan efter att den hade nuddat vid far och drivits ned med bladet stadigt fast i gräset och jorden där under. Utan ett ord vände hon om och gick upp mot vedlidret. Jag tänkte att hon skulle hämta kraftigare redskap där inne, men hon kom inte tillbaka, och sekunderna gick, och jag sprang fram till far, som om jag hade fått nytt mod när jag märkte att mor inte visade sig med en yxa eller något liknande i nävarna.

Han satt på gräset, och han såg yrvaken ut, sträckte på armarna, gäspade, skakade på huvudet. Jag såg inget blod på honom, och inte på gräset heller. Världen blir ny nu, sa far, världen blir ny än en gång.

Jag fattade inte vad han pratade om.

Det är ingen fara, sa far, ingen fara på färden.

Så kan man väl inte säga, sa jag.

Vi skall nu anträda färden, sa far, och han såg ut som om han inte alls hade blivit slagen. Han var i och för sig blek i ansiktet, men inte på att sjukt sätt, utan snarare som om han hade blivit pudrad inför en föreställning på en mindre teater. Han såg ut som om han hade haft en roll i ett kammarspel, och jag tog tag i honom under armarna, men han var tung, och han var fortfarande yr i huvudet, och vi stjälpte båda två åt sidan, låg kvar på gräset en stund, flämtande som pojkar som brottats utan att någon hade vunnit. Mellan oss på gräset låg fars revolver. Den såg ut som en leksak. Jag rörde inte vid den. Från vedlidret hördes taktfasta slag. Det är mor som hugger veden, tänkte jag. Jag såg framför mig hur hon lyfte klabb efter klabb upp på kubben, hur hon höjde den tunga yxan, hur hennes mun var ett streck i ansiktet, en bister min, och ute sken solen, och far och jag var trygga i värmen på gräset.