Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

II.

KUDDNÄS UNDER DOKTOR Z. TOPELIUS' OCH HANS FAMILJS TID (1814—1873).

Några år förrän assessor Basilier lämnade gården hade till Nykarleby inflyttat den man, som kom att bliva Kuddniss-hemmanets nye herre och egentlige återupprättare, nämligen medicine- och kirurgiedoktorn Zachris Topelius, som icke allenast vinnlade sig om godsets försättande i allsidigt gott skick, utan även ville bereda möjligheter för dess skötsel i framtiden enligt sunda ekonomiska principer. Topelius var bördig från Uleåborg, född den 13 nov. 1781, och härstammade från en köpmans- och tullnärssläkt därstädes, vilken på 1600-talet hade utgått från fädernegården Toppila i Limingo Strandby. Hans fader var den bekante kyrkomålaren Mikael Toppelius. l) Sonen Zachris hade efter studier vid universiteten i Åbo, Uppsala och Lund vunnit medicine- och (1813) kirurgiedoktors grad samt utövat mångsidig läkarepraktik ej blott i hemlandet, utan tidigare i Stockholm och såsom s. k. uppbördsfältskär på Svenska flottan under kriget 1808 och hade särskilt verkat som vaccinatör under vidsträckta vandringar i Uleåborgs län. År 1811 d. 4 okt. hade han blivit antagen till stadsläkare i Nykarleby, efter att 1806—1807 ha varit tjänstförrättande där, och den 7 nov. 1812 utnämnd till provinsialläkare samt där stationerad. Den 3 december sistnämnda år hade han ingått äktenskap med Catharina Sophia Calamnius, född d. 3 febr. 1791, dotter till avlidne handlanden och rådmannen Samuel Calamnius och hans maka Anna Sophia Backman, som senare blev gift med handlanden, sedermera kommerserådet Johan Turdin. Doktor Topelius, som med sin unga fru först hade bott i handlanden Juthes gård i staden, flyttade nu, sedan han på auktion hade inropat Kuddniss gård och hemman, troligen redan på sommaren 1814 dit. Hemmanet vid den tiden uppskattat till 7/24 mantal, betalades av makarna Topelius med en del av doktorinnans fädernearv.

1) Sonen Zachris, läkaren, begynte som den ende inom släkten på sin tid skriva namnet med ett p.

Dr Z. Topelius s:r år 1805.

Om detta samma hemman säger Lagström 1. c. att det efter avskiljandet från Nils Olofssons forna »medelstora» possession hade blivit »ett av de minsta» hemmanen i Kyrkbyn, varför man »kunnat vänta att det i likhet med så många andra hemman skulle blivit skattevrak under de svåra tiderna mot slutet av 1600-talet. Så var dock ej fallet, ty om ock hemmanet var litet, så hade det dock goda ägor, och därtill låg det nära staden. Än vidare så tillhörde dess ägare traktens förmögnaste släkter. Det är sålunda ej att undra över, att hemmanet trots tidens förhållanden stod sig synnerligen väl.» — Detta gällde nu visserligen tiden före den stora ödeläggelsen, men när doktor Topelius övertog hemmanet, som efter en kort blomstring åter i viss mån råkat i lägervall, förefunnos ju samma goda betingelser som tidigare, varför den nye ägaren, då 33-årig och i sin mannaålders fulla kraft, strävsam, intelligent och initiativrik, kunde gå till dess hävdande med gott hopp om framgång. I själva verket syntes ju gården med sitt i flera hänseenden fördelaktiga läge, sina lätt tillgängliga ägor, sin relativt goda åkerjord — vidare ett ansenligt skogsskifte och ängsland i skärgården samt sist men ej sämst en gårdsområdet genomflytande, höst och vår vattenrik bäck — för en av Porthanska idéer besjälad man som Topelius erbjuda rika möjligheter till en lycklig utveckling av jordbruk och hemmansskötsel i det ekonomiska tidevarvets anda.

Till en början gällde det att verkställa nödiga reparationer och förbättringar på gårdens åbyggnader och därnäst att uppsnygga och försköna dess närmaste omgivning. Den 29 sept. samma år 1814 skriver Topelius till sin broder läkaren — »stadsfysikus», som det den tiden hette — i Uleåborg, Gustaf Toppelius: »Du torde veta att jag flyttat till vårt nya hemman, där fordom Assessor Basilier bodde, helt nära Nykarleby stad och håller nu på att reparera där och sätta allt i bästa stånd.» Och då han i fortsättningen nämner att »Gamla Pappa, som varit hos oss ett helt år, är nu hemrest», så kunna vi tänka oss att doktorn av sin fader kyrkomålaren, som var en genompraktisk man och inkommen i jordbruk och ängsskötsel m. m., erhållit många goda och nyttiga råd vid tillträdandet av det köpta hemmanet och vid överläggningarna om, huru gård och ägor på bästa sätt skulle skötas.

I gårdens mångahanda arbeten behövde Topelius icke alltid anlita legt folk, då hemmanet hade trenne torp, vilkas manliga och kvinnliga brukare ägde utföra vissa dagsverken vid huvudstommen, dels i egen kost, dels i gårdens. Topelius gav då arrende helst åt sådana personer, som voro kunniga ej blott i jordbruk, utan även i timmermansarbeten, smide och handslöjd, och trogen sina ordningsprinciper gjorde han skriftligt avtal med dem och förde omsorgsfullt bok över deras prestanda och vad slags arbeten de utfört gården till godo. Det är skada att hans första torparbok gått förlorad, men en påföljande »Kladd över torparnes dagsverken», upprättad vid början av året 1821, finnes i behåll, och å dess första sida ses anteckningar om torparnes skyldigheter gående tillbaka till 1818, då de troligen ordnats. I den intressanta kladden kan man nästan dag för dag följa med det sjudande förbättringsarbetet i gården på alla håll och kanter. Det var så mycket, som måste iståndsättas och förbättras.

Vid denna tid hade doktor Topelius redan kommit till insikt om att detta hemman på drygt ett kvarts mantal, som han blivit ägare till, var för litet för att enbart med jordbrukets inkomster föda en växande familj, varför han i tid begynt se sig om efter tillfällen att utvidga sin possession. För detta ändamål inköpte han efter hand lotter, som stodo till buds av det på flera händer delade grannhemmanet Frill eller Frillas, N:o 7 i Kyrkbyn, vilket var nära dubbelt större och även bördigare än Kuddnäs. »Planen var», säger sonen skalden i sin självbiografi, »att av dessa förenade jordagods bilda, väl icke en stor lantegendom, ty därtill voro de alltför ringa, men en tillräckligt stor possession för att kunna lämna bärgning åt en familj av jordbrukare.» »Min fader ansåg», tillägger han, »jordbruket såsom den frie mannens naturliga levnadsyrke, och han förberedde med lång hand en tillflykt för sin egen ålderdom och sina barns framtid. Människan spår och Gud rår.»

Förrän doktor Topelius lyckades med Kuddnäs förena hela Frill-hemmanets jord, hade han dessutom tillhandlat sig flera andra mindre hemman eller delar av sådana med odlingsbar jord, vilket någon gång skedde genom ombud vid länsstyrelsen, då där bortauktionerades sådana jordagods, som blivit »skattevrak». Så blev han inom några år ägare till delar av Ollila eller Jöns Gertruds i Soklot by och Bäck i Kyrkbyn samt Mietala i Över-Jeppo och Kotoluhta eller Wuosijärvi i Härmä, på vilka han anställde torpare eller statkarlar, som skulle upparbeta jorden efter den nye ägarens anvisningar. Eller ock utarrenderade han lämpliga jordstycken. Någon synnerlig reveny av dessa till en del alltför avlägsna bihemman hade doktorn icke, varför de efter hand såldes bort igen.

Med så mycket större iver vinnlade sig doktorn om huvudstommen Kuddnäs försättande i sådant skick, som avsett var. Det gällde då framför allt en grundlig reparation av karaktärsbyggnaden, som han nu lät utvändigt rappa och vitmena, varigenom huset erhöll ett vida prydligare utseende än förut. Det såg nu härefter ut som ett stenhus, varigenom även det röda tegellagda mansardtaket kom till sin fulla rätt. — Men rappningen av ett trähus är icke någon så alldeles enkel sak, och den kan lätt misslyckas, om den skötes illa, såsom det gick med stadens 1707—1708 uppförda och senare rappade nya träkyrka, vars rappning efter några år befanns röta väggarna, så att den måste rivas bort igen.

Kuddnäs. Vita och gula byggningen på 1870-talet. Z. T. stående vid portstolpen.
[Fotografiet har använts till ett vykort.]

Doktor Topelius lät utföra arbetet med omsorg och med rätt god framgång. Han uppköpte tunntals i ena ändan vässade träpluggar avsedda att drivas in i väggarna som stöd för lerbrukskompositionen. Fattiga gubbar och pojkar fingo arbetsförtjänst med tillverkningen av pluggarna.

Med den norra flygelbyggningen, som doktorn fann vara placerad alltför nära huvudbyggnaden, blev det mycket bråk. Den måste skjutas undan längre mot öster, och sannolikt fullbordades först nu källarrummen under densamma. Måhända utvisar det över »källarhalsen» (nedgången) uppmurade lilla skjulet vid husets västra ända huru långt det blivit flyttat österut. För källarens skull antager jag ock att huset fått sin ovanligt höga och durabla stenfot, i jämförelse med vilken huvudbyggnaden, från gårdssidan sedd, synes vara ställd direkt på marken, nästan insjunken i denna, i och den höga stenfoten åter synes ha motiverat dess ståtliga trappa av breda gråstenshällar, med ledstänger på sidorna och sittbänkar ovantill — numera tyvärr något förfallen. Häckar av Spiræor på vardera sidan. Huset gulmålades och kallades därefter alltid »gula» byggningen till åtskillnad från den »vita», men inreddes under doktorns tid ännu icke fullständigt. — Husets östra ända upptogs till en början av drängrum jämte »mullkammarn»; senare logerade arrendatorsfamiljen där. I västra ändan inreddes blott en stor sal, som blev det största rummet i gården och fick en mångfaldig användning, varom mera längre fram. Och då man i Österbotten allmänt kallar en trappa med podium framför ingångsdörren »bro», så fick nu gula byggningens trappa efter den stora nya salen heta »nysalsbron». 1) Utom dessa gårdsförbättringar på byggnaderna utvändigt och invändigt gällde det för Kuddnäs nye herre att försköna hela området. Pilar planterades längs den inre sidan av gårdsstaketet, och den säkert förut rätt primitiva trädgårdsanläggningen skulle givas en ny både praktiskt och estetiskt mera tilltalande gestalt. — Men vad denna vidkommer, så kräver den en egen skildring med hänsyn till den betydelsefulla roll den kom att spela i familjens privatliv.

1) Apropå den en anekdot: När skalden Z. T. ännu var en liten pojkvasker, som behövde vallas och vårdas, och en kall vinterafton kom på det orådet att vilja begiva sig ut på gården, fick han av sin ömsinta finska sköterska Brita den avrådande förmaningen: »Sakarias pra-kossen min, kå int ut! Arjen siter på nysalsroen.» — Vissa vintrar voro ju verkligen vargarna så närgångna, att de trängde in på gårdarna och snappade bort hundar och någon gång även barn. Men denna gång skrämde ju Brita bara.

Vi förstå utan vidare att syftemålet med detta mångartade iståndsättande, varom doktorn i sitt av oss citerade brev till sin broder talar, var att göra det nya hem han valt för sin unga älskade maka och sig själv så tilldragande och trivsamt som möjligt. — Där växte småningom upp kring dem en liten familj — visserligen inte av samhällsnyttiga och lyckliga jordbrukare, som, enligt sonen skaldens tro, hans fader helst önskat, men den främste ättlingen, som utgick från detta hem, kom ju att »föra fosterlandets runor med den äran» på ett vida skönare sätt, än troligen någon Kuddnäsfarmare, om ock av berömligare mått än doktorn själv, någonsin skulle kunnat det.

Men innan vi fortsätta redogörelsen för doktor Topelius' kunniga farmskötsel är det väl tillbörligt att vi för läsaren presentera hans familj sådan den växte upp och utvecklade sig i första och andra led, med närmaste anförvanter och husfolk.