Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

III.

DOKTOR TOPELIUS' FAMILJ, FRÄNDER OCH HUSFOLK.

Doktorns unga maka Catharina Sophia, som vid sitt giftermål var endast 21 år och 10 månader gammal, hade efter sin faders, handlanden och rådmannen Samuel Calamnius' död i unga år av sina förmögna farföräldrar, gamla rådmansherrskapet C., som hade handelsgård vid torget, blivit upptagen nästan som eget barn och fått en praktisk uppfostran. Men hon hade också i stadens elementarskola, »pedagogin», under den utmärkte läraren Johan Gabriel Toppelius', doktorns äldre broders, ledning inhämtat den dåtida allmänna bildningens första grunder och därefter i en s. k. »pension» i Stockholm fått vidare utbilda sig. Doktor Topelii intresse och gryende kärlek torde hon ha vunnit redan under hans tidigare verksamhet på orten (1806), då han här var t. f. stadsläkare för några månader. Han gjorde då den 15-åriga mademoiselle Calamnius' bekantskap och trivdes så väl i den lilla staden, att han, då han i början av år 1807 erhöll förordnande att bege sig till sin hemstad Uleåborg såsom Provincial-Medici medhjälpare därstädes, kände det svårt att skiljas från Nykarleby. »Ty det är verkligen ett gott ställe», heter det i ett brev som han den 26 januari n. å. skriver till sin broder Gustaf, då studiosus och informator i Jakobstad. Uti Sophie Calamnius vann doktorn en hustru med både hjärta och förstånd, som fullt motsvarade hans kvinnoideal, så att han kort efter sitt giftermål, i mars 1813 kunde med entusiasm underrätta sin broder, att han blivit »en lycklig äkta man», — »ja så lycklig», tillägger han, »som man här i livet kan önska sig». Denna äktenskapliga lycka stod nog bi även under de svåra prövningar, som med dödsfall och sjukdomar efter hand infunno sig och störde glädjen i hemmet.

Catharina Sophia Calamnius.

Här är icke platsen för någon längre släktutredning, men då vi söka göra läsaren förtrogen med skaldens hem och dess traditioner, är det väl även skäl att nämna något om hans härstamning — ej blott på fädernet, utan även på mödernet. Från jordbrukande bönder i Nordösterbotten härstammade både hans fader och moder ytterst, såvitt vi känna, fadern från Limingo, 1) som vi nämnt, modern från Kalajoki, rättare Lohteå, — bådas släkter förbundna med den »Sursillska» [eller Sorsellska 2)] i Sverige, av vilken flera medlemmar under den svenska tiden hade överflyttat till Finland och här genom giftermål befryndats med en stor mängd inhemska herremannasläkter. Men i skaldens ådror har inmängt sig utländskt blod även från andra håll, såsom israelitiskt genom den kristnade juden Kristofer Zebulonssonsdotter Marias äktenskap med tullnären Mikael Toppelius i Uleåborg före Stora ofreden, och polskt blod genom skaldens farfars äktenskap med Maria Magdalena von Ocklawitz. Av utländsk — jag förmodar fransk — börd var även den familj Bong (alias Bång) med de icke ens i Sverige så alldagliga namnen Dominicus, Augustinus, Sara, Cecilia, vilken strax efter Stora ofredens slut ifrån Högsjö [ska vara Hässjö] i Medelpad överkom till Finland och slog sig ned i Nykarleby och ifrån vilken doktorinnan Topelius' moder stammade. 1{*})

1) Se min på div. dokument i statsarkivet grundade utredning i tidskr. Genealogica H. 1. 1918.

2) H. G. Porthan berörde i ett brev till ärkebisk. C. F. Mennander i Uppsala 29/10 1784 den av någon gjorda intressanta anmärkningen, att »Österbotniska Prästerskapets stamätt bör heta den Sorselska och icke Sursillska». Eric Ångerman hette annars stamfadern i Umeå, »kallad» Sursill enl. Geneal. Sursilliana.

1{*}) Ifrån samma familj Bong — handlanden Dominicus med hustru Sara, deras dotter Cecilia, gift med den på sin tid framstående handlanden, riksdagsmannen och sederm. borgmästaren Lars Wessler och dessas äldre dotter Sara Wessler i hennes andra gifte med kaptenen baron Erik Johan Stjernkrantz i Nykarleby — härstammar republiken Finlands nuvarande president P. E. Svinhufvud. Skalden Z. Topelius' stammoder av denna familj var herrskapet Bong-Wesslers yngre dotter Christina Wessler, gift med magistratssekreteraren, sedermera borgmästaren Reinh. Wilhelm Backman från Wasa. Borgm. L. Wessler hade med fam. Bong kommit från Högsjö i Medelpad år 1723.

Det inhemska finska elementet i skalden Topelius' naturbegåvning — den »nobiliserade tjäran», såsom han själv i en sammanträngd biografisk översikt till en svensk publikation skämtande uttrycker sig — blev likväl enligt hans egen mening det dominerande hos honom. Vare därmed huru som helst, men visst är att rika naturgåvor hade han närmast ärvt av fader och moder — man behöver icke gå längre tillbaka. — Ingendera av dem saknade, trots sin praktiska läggning, fantasibegåvning, poetiska sinnelag eller produktiv förmåga. Därom vittnade faderns runosamlande och egna poesialster liksom även moderns muntra tillfällighetsverser och hennes lust att sjunga visor. Även skaldens farfar, kyrkomålaren, hade poetisk begåvning. Han skrev ledigt finsk vers på runometer.

Sonen Zacharias var icke familjens förstfödde. Den 17 januari 1815 föddes i det nya Kuddniss-hemmet doktorsherrskapets första barn, en gosse, som vid dopet fick namnen Johan Emil — det första namnet sannolikt efter doktorns avhållne broder Johan Gabriel, avliden som kapellan i Ilmola under kriget 1808. Gossens tid blev ej lång. Han dog vid knappt 4 månaders ålder redan den 10 maj i »kikhosta», såsom kyrkboken förmäler, och det berättas att hans moder i namnlös sorg kastat sig över hans lilla kista, då den skulle föras bort ifrån hemmet. Även hennes andre son Gustaf Arvid, född den 12 mars 1816 (med sitt första dopnamn efter doktorns yngste broder Gustaf), som under sin korta levnad av endast 1 år och 16 dagar redan hunnit så långt i sin mänskliga utveckling, att han med synbar tillfredsställelse lyssnade till sina föräldrars sång och faderns vackra violinspel, rycktes till föräldrarnas outsägliga sorg bort av den skoningslöse allhärjaren. Gossen dog i mässling den 28 mars 1817. Fadern förebrådde sig efteråt med bitterhet att på denna sin gosse hava försökt tillämpa en härdningsprincip, som visat sig fördärvlig. Han hade på våren fört den lille ut att andas den fria friska luften, varav gossen ådrog sig en svår bröstkatarr, som vid tillstötande mässling bidrog att göra slut på hans motståndskraft. Om sin djupa sorg skriver doktorn i ett brev till brodern Gustaf, att han jämte sin maka kände sig »liksom sökande efter något borttappat». »stundom tycker jag att det icke är möjligt att han kunnat dö.» — — »Han är för mig så närvarande, att jag ser varenda tanke i hans ansikte.» »Tiden skall väl småningom utplåna alltsammans», tänker han dock slutligen i filosofisk resignation.

Konturskiss enligt Carsten av flickan Sophie för gruppbilden av familjen Topelius.

När sedan året därpå den 14 januari 1818 kl. 3 på e. m. doktorsherrskapets tredje gosse såg dagens ljus, mottogs han väl av sina föräldrar med glädje, men ock med bävan. Hans fader erkände med vemod, att han ej mera vågade hoppas på en varaktig lycka. Men denna gång tycktes själva himmelens stjärnor tröstande båda för den lille nyfödde en ljusare jordisk framtid. Jag syftar på den rikssvenske trädgårdsmästarens bekanta astrologiska profetia, att gossen med tiden skulle bliva en stor man, eller rättare, att han »skulle få ett berömt namn». Och i almanackan var helgonnamnet för dagen Felix, som betyder »lycklig». Så kunde doktorn en månad senare anmäla för sin broder att gossen, lill-Zachris, »mår förträffligt, och allt vad spåkäring heter lovar att han lever nog» — fastän fadern själv ej mera kunde »överlämna sig åt någon säkerhet och glädje». Gossens välbefinnande fortfor emellertid, så att doktorn i juli åter skriver: »Lilla Zachris mår förträffligt och promenerar sig i fria luften.» I februari 1819 heter det att gossen »nu både går och pratar allehanda». I juli samma år: »Lilla karlen fostrar sig bra och är för närvarande vår trädgårdsmästare», och i oktober: »Min lilla Zachris är nu en snäll snart 2 års gammal pojke, som pladdrar och härmar allt vad han ser och hör.» Gossens utveckling försiggick alltså på naturligt och hos friska försigkomna barn vanligt sätt. — Den 1 mars 1820 fick han en syster, som i dopet erhöll namnen Johanna Sophia, det senare namnet efter både moder och mormoder liksom brodern Z. fått sitt namn efter sin fader och sin fars farbroder — den sistnämnde måhända efter sin mors farbror, prästen Zachris Lithovius, såsom Vasenius förmodar. Sedan blevo dessa båda namn Zacharias och Sophia hållna i ära och s. a. s. reproducerade genom flera generationer i släkten, och deras motsvarande kalenderdagar firades som speciella festdagar på Kuddnäs och hos de därifrån utgångna familjerna.

Av den föregående framställningen kunna vi ana, med vilken ömhet de båda barnen, som nu blevo vid liv, av sina lyckliga föräldrar omhuldades och vårdades. Med kärlek och allvar blevo de uppfostrade enligt kloka rätliniga pedagogiska principer, och ju äldre barnen blevo, desto kärare och dyrbarare syntes dem barndomshemmet, detta i all sin nordiska enkelhet och flärdfrihet sköna och goda hem, dit de varje sommar med glädje vände åter, sedan de som vuxna »gått ut i världen» och bildat sig egna nya hem. Från en sådan synpunkt betraktad är skalden Topelii allra vackraste saga för barn, den om Björken och stjärnan, en allegorisk skildring av de ut i världen gångna barnens längtansfulla återvändande till barndomshemmet under Guds och goda änglars ledning. Ja, den är sannerligen en den barnsliga hemkärlekens höga visa! Familjetraditionen spelar också in i denna berättelse mer än i de flesta andra, på ett pietetsfullt sätt. Ty utom att själva fabeln om de två barnens bortförande till främmande land tydligen syftar på det bekanta barnrovet 1) från skaldens farfars farfaders familj under Stora ofreden, så saknas där icke heller minnet av de två små tidigt bortkallade brödernas kors under ett träd på gravgården. Äntligen till målet hunna och lyssnande utanför hemstugans dörr, höra nämligen i sagan bror och syster fadern där inne klaga: »alla våra fyra barn äro borta; två sova under björken, två äro bortförda i fiendeland och komma visst aldrig igen!) Men nu hade de kommit, såsom deras moder trots allt vågat hoppas, och pingstfröjden i hemmet blev stor och innerlig. Då trodde sig flickan förstå, att de två vita fåglarna, som hela vägen flugit framför dem, »de voro änglar i fåglahamn», de voro de små döda syskonens änglar, som ständigt liksom »sagt i deras hjärtan»: »gån hem, gån hem till att trösta far och mor!» Björken betydde deras fädernesland, förklarar fadern i sitt högtidliga välkomsttal till barnen, och stjärnan det eviga livet, som är människans vandringsmål här på jorden. — Sådana för livet avgörande intryck hade den blivande skalden-sagoberättaren och hans syster redan i sin tidigaste barndom fått emottaga i Kuddnäshemmet genom sina föräldrars lärdomar och genom den anda, som rådde i hemkretsen. Men naturligtvis hade dessa barndomsintryck och impulser sedermera i livets skola fördjupats och förädlats.

1) Enligt kyrkomålaren Mikael Toppelius' anteckningar hade hans fader Christopher »blivit tagen av Ryska Dragoner i ödemarken vid ett skogs Pörtte, av trappan, och förd till Petersburg. — Det skedde i Muhos under moderns och barnens flykt norra vägen undan till Sverige, dit fadern begivit sig sjöledes. Efter fredsslutet (1721) eskaperade gossen, då 14-årig, säger berättaren, till Stockholm och återfann där genom Guds underbara ledning sin moder. Han hade visserligen icke haft sin hurtiga syster med på flykten, men lyckligen råkat i sällskap med andra hemlängtande flyktingar. — Ernst Lagus har i en monografi om denna saga (i Z. Topelius' hundraårsminne, 1918), vilken han anser vara »kanske det mest populära av allt vad Topelius någonsin diktat i prosaform», i likhet med flera andra författare försökt göra troligt, att uppslaget till sagan skulle vila på en i många variationer känd tradition om gossen från Ulvis gård i Oravais, som också blev bortförd till Ryssland och långt efteråt som äldre man och enögd återkom till sin gamla mor och sina fäders brända gård. Men, om också Topelius vid koncipieringen av sin saga hade haft kännedom om denna tradition, vilket ingen kunnat leda i bevis, så måste densamma för hans svärmiskt poetiska sinne hava förefallit ganska prosaisk och knapphändig i jämförelse med sägnen om hans egen farfars far, Maria Zebulons gosse, vilken i Ryssland som bojarens fosterson fått spela för zar Peter och gå i skola, men ändå alltid längtat hem. Den sägnen hade Z. T. redan som barn i hemmet hört skildras och veterligen varit djupt gripen av. Varför skulle han då nödvändigt måst överge ett stämningsmotiv, som så länge grott inom honom och som han här ytterligare kunde kombinera och förstärka med egna barndomsminnen och intryck av djupare etisk innebörd: av moderns kärlek, faderns förmaningar och — korsen på de små brödernas gravar? Hade inte »änglar i fåglahamn» (kanske just de små brödernas änglar, vem vet!) sjungit in i hans eget hjärta en aldrig slocknande helig kärlek till hembygd och fosterland? Och voro icke hans fromma syster och han själv just de två syskonen, som från världens villor i främlingslandet här nere alltid längtande ville söka sig fram till det rätta fadershemmet? Home, sweet home (hem, ljuva hem), där är den allegoriska Björk- och stjärnesagans innersta kärna!

I sin sista litterära produkt »Blad ur min tänkebok» ihågkommer Topelius med känslor av innerlig pietet och tacksamhet, i början av stycket »Hemmet», detta sitt oförgätliga goda och trots hårda prövningar lyckliga barndomshem med dessa ord: »Jag har utgått från ett älskat hem, som fortfor att vara min rot intill mitt femtionde år. Jag skildes alltid med saknad från detta hem, jag återvände alltid med längtan dit. Efter min fader, som vid mitt trettonde år bortkallades från sitt arbete för fäderneslandet, ägde jag kvar en mor, som jag älskade över allt annat på jorden. Jag bad vid den gamla rönn, under vilken två späda bröder lågo begravna, men jag hade fått behålla en syster, mycket olika mig i livsuppfattning och likväl så kär, att aldrig en meningsolikhet grumlat vår endräkt.» — I det följande talar han om sin älskade maka, sin själs förtrogna i sorg och glädje, sina goda begåvade barn och barnbarn, om det eviga livets frön, som fader och moder tidigt utsådde, och om Guds änglavakt i tuktan och hugnad, och han kommer slutligen »till det resultatet, att hemmets inflytande är grundläggande i gott och ont för hela vårt liv». Så är det ju ock — i regel. Utförligt har han påvisat detta i den härliga minnesteckningen »Ett gott hem» i barntidningen Julhälsning 1897, kompletterad s. a. s. med uppsatsen »Försaka dig själv!» i »Julbudskap till barnen» 1895.

När alltså Kuddnäs-barnen i första led, Zachris och Sophie, hade kommit till mogen ålder och bildat egna familjer, fingo de i livets skola genomgå samma prövningar och erfara samma lyckans växlingar, som deras föräldrar erfarit. Zachris med sin Emilie, rådmansdotter från hemstaden, grundade sitt nya hem i huvudstaden (1846) för många år framåt, där ock alla utom ett av deras sex barn blevo födda, nämligen det fjärde i ordningen. Men deras öden kunna vi icke närmare följa här. Aina föddes 1846, Michael 1848, Toini Mathilda 1854, Eva Maria 1855, Rafael Zacharias 1857, och Rosa Emilia 1859. »Kuddnäs-barn» blevo de alla genom att få följa med föräldrarna på sommarbesöken och njuta farmors kärlek och omvårdnad för någon tid. — Eva Maria, målarinnan, kom till världen under andra krigssommaren på Kuddnäs, vilket var ett glatt evenemang i dess historia. Men döden hade tidigare skördat ett offer där i samma familjekrets, då den förstfödde sonen, lille Michael, till outsäglig smärta för sina föräldrar bortrycktes den 2 sept. 1850, endast 2 ½ år gammal. »Mika far så långt bort», hade den tidigt utvecklade pilten tankfullt sagt till sin djupt bedrövade fader, då han tog sitt sista farväl av honom. Den andre sonen Rafael blev icke heller långvarig. Han avled blott årsgammal i Helsingfors på våren 1858 under väntan på »den sommarn, som aldrig kom». Och lilla Rosa, som två somrar fått vara med hos farmor på Kuddnäs, dog i Helsingfors på hösten 1862. — Sålunda fingo skalden och hans maka behålla endast trenne barn, som kommo till mogen ålder och överlevde sina föräldrar. Men skalden förunnades icke glädjen att genom en fullvuxen son se sina ädlaste intentioner och idéer fullföljda och släkten med dess bästa traditioner fortplantad till eftervärlden under familjenamnets ägid. Men från den äldsta dottern Aina Sofia, 10/1 1867 gift med lyceilektorn Berndt Axel Nyberg, härstammar redan en livskraftig släkt.

Doktor Topelii andra barn Sophie stannade icke heller inom föräldrahemmet. Gift 1846 med skolläraren, sedermera kyrkoherden och prosten Lars Wilhelm Schalin, flyttade hon med honom till andra orter i Österbotten. Av deras 7 barn nådde 4 mogen ålder. Tvenne söner, den förstfödde och en yngre, förlorade även de, men släkten lever och tillväxer genom Guds nåd. Detta var nu doktor Topelii den äldres familj i vidsträckt bemärkelse — tyvärr inga jordbrukare ex professo, som han i sin patriotiska idealism tidigare lär hava svärmat om.

Men jag önskade i detta kapitel ännu i korthet beröra den krets av närmaste anförvanter, som doktorsherrskapet tillhörde, »hemkretsen» av äldre och yngre personer, som tid efter annan gästade Kuddnäs-hemmet eller hörde till ortsumgänget där. — För att nu ära den, som äras bör, ihågkomma vi då allra först doktorns ålderstigne fader, den originelle kyrkomålaren Michael Christophersson Toppelius (f. 10/8 1734, † 21/12 1821), vilken såsom vi sett, efter att ett helt år ha vistats hos sonen doktorn i Nykarleby, troligen varit med om inflyttningen i det nya hemmet på Kuddnäs och väl ock haft sitt ord med vid rådplägningen om hemmanets förestående skötsel. Han var då änkling sedan sju år tillbaka, enär hans maka Maria M. von Ocklawitz hade dött i Uleåborg redan 1807. Trots den långa resans besvärligheter besökte målaren flera gånger sin son i Nykarleby så från juli 1818 till våren 1819 och ännu en gång 1820 i april — och han trivdes förträffligt där uppe i den soliga södra vindskammaren, där han vanligen var inlogerad och hade sin målarverkstad. Ty den oavlåtligt verksamme mannen, som ännu vid 85 års ålder fann det svårt att låta beställningar på »kyrkoillustrationer» gå ifrån sig, han utförde även här varjehanda målningsarbeten, möbler och andra inventarier till huset, förmodar jag, och han höll sig icke för god att måla sådana för betalning åt främmande. Även några porträtt utförde han i Nykarleby, bl. a. fem stycken i akvarell av prästfamiljen Mathesius — men dessa visserligen vid ett tidigare besök på orten hos sonen Johan Gabriel. På Kuddnäs målade han också sitt vindskammargolv, i mörkt rödbrun färg, och på det praktiska sättet, att han beströk blott den ena hälften av golvet åt gången och bodde med möbler och målargrejor på den andra hälften, tills färgen torkat. Lille gossen Zachris var visserligen farfars store favorit och fick vara hos honom ibland i vindskammaren, men då han företog sig att gå och röra om i gubbens färgpytsar, tog sig denne illa vid. Målarens hälsa var i allmänhet god, men under Kuddnäs-vistelsen på hösten 1818 hade han legat sjuk i följd av ett elakartat sår på ena benet. Under sonen doktorns skickliga behandling gick såret slutligen till läkning, och på våren följande år kom yngste sonen Gustaf från Uleåborg och avhämtade gubben. I april 1820, då han, som nämnts, åter var på Kuddnäs, fick han i sina armar hålla den nyfödda lilla sondottern J. Sophia, om vilken hennes fader snart i ett brev kunde intyga att hon »artar sig bra, liksom den andra». — Långlivad blev hon också, hon överlevde hela familjen och dog vid nära 94 års ålder. — Om gamla målarens, som jag tror, sista avresa från Kuddnäs en vinterdag berättas det, att när släden stod förspänd vid trappan och gubben skulle taga plats i den, stoppade han till de närvarandes förvåning alla sina målargrejor under den värmande skinnfällen och satte sig själv i stället ovanpå densamma. Så var den härdade, anspråkslöse mannen van att färdas på sina landsresor. — Han skall ju i sina dagar hava dekorerat omkring 40 kyrkor i norra Finland. Sara Wacklin har, som bekant, i sina »Hundrade minnen» skildrat hans egenheter, hans skalkaktiga lynne, och Emil Nervander hans konstskapelser — båda tämligen subjektivt.

Pastorn Johan Gabriel, en fint bildad personlighet även han, och de samtida litet yngre skalderna Frans Michael Franzéns och Michael Chorreus' gode vän, hade tidigare (1791—1801) varit föreståndare för Nykarleby stads pedagogi och därefter — med rätt att räkna dubbla tjänsteår för sin förtjänstfulla ledning av skolan — blivit utnämnd till kapellan i Ilmola församling. Då han där avlidit redan d. 27/9 1808 under kriget, upplevde han alltså icke brodern Zachris' flyttning till Nykarleby och hans installering på Kuddnäs gård, men hans änka Anna Christina, född Forsman, vistades nog där, mycket värderad, och tjänstgjorde där 'som värdinna en gång, nämligen under doktorsherrskapets Köpenhamnsresa. Hon kallades av doktorns barn »Ilmola faster», ty hon hade blivit boende på sitt lilla änkesäte i Ilmola efter mannens död.

Doktor Topelii systrar Margaretha, Elisabeth, Brita och Beata, bosatta i Uleåborg i den gamla hemgården, gjorde ock emellanåt besök på Kuddnäs och Beata dog där 1816. Slutligen hörde till familjen under den första tiden ett gammalt »inventarium», doktorinnans farfars syster mamsell Brita Stina Calamnius, född 1738 och död vid 82 års ålder.

Under doktorns tid kom även brorsonen Frans Michael (f. 15/10 1801) att bo på Kuddnäs. Åtminstone en gång som 15-årig yngling, kanske flera gånger, hade han fått tillbringa sitt sommarlov där, och farbrodern hade vård om hans studier, tills han absolverat både student- och prästexamen. Prästvigd 1824 i maj och därvid förordnad till nådårspredikant efter avlidne kapellanen Nils Mathesius i Nykarleby, kom han att bli en medlem av Kuddnäs-familjen för ett par år framåt. Han fick bo i södra vindskammaren, där hans farfar målaren logerat, och gjorde sig nyttig och omtyckt av alla. Såsom den nu sexårige gossen Zachris' förste informator lärde han honom vetandets elementäraste grunder, ABC och börjande stavning. Därjämte biträdde han sin redan då sjuke farbroder doktorn med skrivarbete. Han renskrev och redigerade en del av de finska runor, som doktorn begynt samla och ämnade utgiva, och han anskaffade några nya sådana åt honom. Frans Toppelius var en ädelsinnad ung man, och stod liksom far och farbröder på höjden av sin tids bildning. När hans prästerliga förordnande i Nykarleby utgått och han förflyttats till andra orter, sist att tjänstgöra som predikant och skollärare vid Orisbergs bruk i Storkyro (1830), fortfor han att genom besök och korrespondens stå i den livligaste förbindelse med släktingarna i Nykarleby, och hans inflytande över den lille kusinen, som från början var starkt nog, ökades blott med åren. I uppfostringsfrågor vädjade också doktorinnan Topelius, sedan hon blivit änka, gärna till hans sunda, allvarligt kristliga omdöme. Om den unge discipeln Zachris' tillgivenhet för sin förste lärare vittnar den lilla förstlingsepistel, som han vid ungefär 8 års ålder skrev till »Bror Frantz» — så ville föräldrarna att han för respektens skull i det dagliga umgänget skulle tilltala sin 17 år äldre kusin. Denne hade då lämnat sin befattning i Nykarleby. Episteln 1) var av följande lydelse:

1) Ortografin är som man ser icke oäven vid skrivarens ålder. Jag har blott utsatt några skiljetecken. Originalskriften, som troget bevarats av adressatens döttrar, har tyvärr en defekt i övre vänstra hörnet, varest jag supplerat några bortfallna orddelar, som man med ledning av kvarblivna bokstavsrester och sammanhanget kan gissa sig till.

»Min bästa Cousin.»

Det första bref jag skrifver blir till min cousin, som jag så hjertligt håller af. Jag går nu hos Mamsell Salbom och läser innantill samt lär mig tabula och skrifning för pappa. Var så god och köp åt mig en ängelsk förskrift, hvartill jag skulle pengar skicka, om jag visste priset. Mamma och syster Sophi mår väl och häl(sa) mycket. Välkommen hit till jul!
Önskar din trogna cousin
Z. Topelius.»

Lille Zachris' första brev.
{Brevet fanns sedan tidigare.}

Denna epistel efterföljdes under årens lopp av många andra lika varmt hållna, av vilka flera blivit bevarade. Sedan Frans Toppelius lämnat Kuddnäs hade gossen Zachris, såsom av brevet framgår, blivit satt i abcdarie-skolan hos mademoiselle Anna Susanna Sahlbom, som var hans gudmor och bördig från Sverige liksom Runebergs bekanta läromästarinna Westmans mor. Men mamsell Sahlbom hade fått en finare edukation än nämnda gumma. Zachris' syster Sophie i sin tur jämte en mängd av stadsherrskapens gossar och flickor fingo hos henne lära sig all bildnings formella grundval ABC samt stavning och innanläsning. Men lång tid behövde doktor Topelius' barn icke offra därpå. De kunde snart fortsätta hemma under föräldrarnas ledning. Fadern själv tyckes till en början hava deltagit i sin gosses undervisning. Men ifrån hösten 1826 fingo barnen en ny informator, den 18-årige snickarsonen Jacob Fredrik Blank från Wasa. Han inlogerades också i den södra vindskammaren och höll där skola för doktor Topelius' två och hans svåger rådman Matts Lithéns tre barn i ett par tre års tid, tills gossen Zachris blivit tillräckligt förberedd för att vinna inträde i en lärdomsskola av högre rang: Doktorn valde trivialskolan i Uleåborg, vars kurser Zachris med heder genomgick. Till »vindskammarskolan» på Kuddnäs återkomma vi.

Men den förste informatorn Frans Toppelius kom ännu en gång att på ett för framtiden betydelsefullt sätt ingripa i den av honom varmt omhuldade förre lärjungens utveckling, nämligen genom det välbetänkta rådet att för studiernas fortsättande till studentexamen skicka gossen till Helsingfors i J. L. Runebergs vård. Och till sist blev det samme värderade rådgivare, som den numera faderlöse blodunge studenten Zachris' moder anlitade för hans skriftskoleundervisning. Denna försiggick hos Toppelius i skolmästarebostaden på Orisberg våren 1834. Därför var ock sorgen hos unge Zachris uppriktig och djup, då hans avhållne lärare redan 1836 vid blott 35 års ålder skördades av döden.

Fanny Toppelius.

Kuddnäs-familjen fick emellertid ett kärt arv efter den bortgångne vännen och anförvanten i en späd dotter, som sedan blev en värderad medlem av familjen intill hemmets upplösning. Då nämligen doktorinnan år 1836 på sensommaren förde sin 16-åriga dotter Sophie till Stockholm för att denna där, på samma sätt som modern själv i tiden, måtte inhämta då vanlig högre fruntimmersbildning, överenskom hon med dottern att de skulle erbjuda sig att taga ett av den kort förut avlidne Frans Toppelius' barn till Kuddnäs. Frans' änka Lisette, född Berggren, och de tre små barnen Selma Kristina, Fanny Magdalena och Johan Nathanael, resp. 5, 3 och 1 år gamla, hade lämnats i mycket små ekonomiska omständigheter. När Sophie sedan följande år kom hem ifrån Stockholm var den lilla fyraåriga Fanny redan hos »faster» på Kuddnäs, och Sophie blev hennes läromästarinna. Sedan flickan vuxit upp var hon för sin fostermoder en nyttig hushållshjälp, ja snart nog hennes »högra hand och en trogen vårdarinna på hennes ålderdom; för Zachris och Sophie en kär fostersyster. Utom om somrarna, då det stundom myllrade av folk, av äldre och yngre släktmedlemmar, inom det vita husets väggar, kom den genom Zachris och Sophies giftermål åter reducerade Kuddnäs-familjen under många år att bestå endast av doktorinnan och mamsell Fanny, vadan den senares roll i familjens historia blev så betydande.

I detta sammanhang är det väl även tillbörligt att vi ihågkomma doktorinnans närmaste anförvanter i staden, vilka såsom Kuddnäs-gäster och nära umgängesvänner ofta nämnas i skalden Z. T:s dagboksanteckningar eller i hans självbiografi, och då tänka vi först på fru Topelius' moder, den duktiga fru kommerserådinnan Anna Sophia Turdin, född Backman, och på dennas andre man, kommerserådet Johan Turdin, som Topelius' barn kallade »morfar», och som ofta tog dem på sina knän och skämtade med dem, då han kommit på besök. Vidare herrskapet Turdins barn i fruns senare gifte, alltså doktorinnans halvsyskon: Gustaf Turdin, handelsfirmans fortsättare och — avslutare, samt Augusta Turdin, som blev gift med den bekante »koskiparooni», friherre Carl von Rosenkampff, som bl. a. hade byggt den ståtliga bron över Nykarleby älv. Dessas fem barn komma vi även att tala om. Och så doktorinnan Topelius' helsyskon: Margaretha Christina Calamnius, gift med rådman Matts Lithén, och dessas barn Rosalie, Mathilda, Alexander och Frans, av vilka Mathilda och Alexander under sin skoltid bodde på Kuddnäs, samt förre handlanden Joseph Calamnius, gift, som vi nämnt, med Carolina Basilier, den originella »Moster Clam», såsom släktens barn kallade henne, och barnen i denna familj, Zachris och Sophies kusiner: Samuel Calamnius, som blev sjöman och stannade i Amerika, Johanna, gift med tulluppsyningsman Karl Aug. Wahlström och Josefina, gift med länelantmätaren Bror B. O. Lagermarck. Med systrarna Johanna och Josefina Calamnius hade syskonen Topelius mycket gemensamt. Jag bör väl ej heller glömma doktorinnans kusiner, fruar Wacklin och Kerrman, skalden Chorrei väninnor i tiden, eller ungdomarna av familjerna Kerrman och Backman, som även hörde till anförvanterna och de ungas vänkrets. Men det bleve ju för långt att här uppräkna alla ättlingar av sidogrenarna i tredje och fjärde led, ehuru de i Z. T:s dagboksanteckningar här och där framskymta, somliga av dem ofta nog. »Släktsocieteten» var ju, som synes, ganska stor i Nykarleby.

»Personelängden» över Kuddnäs-doktorns husfolk vore ju icke heller fullständig, om vi glömde bort tjänstepersonalen. Drängarna, som icke efterlämnat så karakteristiska minnen i Kuddnäs annaler, kunna vi dock här förbigå och nöja oss med att för läsaren föreställa trenne högt värderade trotjänarinnor från skaldens barndom: Brita, Stina och Anna-Lena, vilka så nitiskt och trofast som få av husets många domestiker under årens lopp skötte sina sysslor, intresserat togo del i husbondfolkets angelägenheter och med kärlek vårdade barnen som om dessa varit deras egna. Därför har ock skalden pietetsfullt, om ock med ett stänk av humor, ihågkommit dem i sin diktning och sina minnesteckningar. Den finsktalande Brita Kiviranta, som var bördig från Oulais i Nordösterbotten och född 1774 och som skall hava bäddat doktorinnans brudsäng i det Turdinska hemmet, kom tidigt i tjänst hos doktorn på Kuddnäs och stannade på sin plats i många år, först såsom barnsköterska, måhända ävensom husa, och sedan för att vårda doktorn under hans långvariga sjukdom. Det var doktorns önskan, att hans barn genom denna sköterska skulle lära sig det finska språket, som han var van vid från sitt uleåborgska hem och varmt älskade. Men här i det genomsvenska Nykarleby var omgivningens inflytande för starkt för denna plans realiserande. Den ganska enkelt anlagda Brita måste för att komma till rätta i sin ställning på orten nödtorfteligen lära sig svenska. Något riktigt språk blev det ju inte, utan en den befängdaste rotvälska, som alla hade roligt åt. Ogenerat duade eller »tuade» Brita vem som helst, till och med sitt husbondfolk. »Va vill tu nuh?» kunde hon svara då hon blev påkallad, och på »hon» och »han» gjorde hon ej skillnad.

Se här några av Britas klassiska glosor. Då doktorinnan forsökte inskärpa hos lille Zachris' skoterska att hon, när hon skulle söva gossen, icke borde vagga honom onödigt länge, utan allt emellanåt låta vaggan sakta stanna och pröva, om gossen ej redan vore insomnad, svarade Brita: »Månka kånker ja honom röva, men trax han notra» (knottrade, puttrade)». Var det ett värre skrikande sade Brita: »Hun riker o' hun låter!» Och när gossen vid sin tidiga utveckling blev henne för besvärligt frågvis, avklippte hon frågandet med det korta: »int höver tu veta allt». Många av Britas roliga uttryck ha traditionsvis bevarats åt minnet, och skalden, som hjärtligt fägnat sig åt dem, har i sina skrifter med vänskap ihågkommit den forna sköterskan. Hon kallade ju honom i moderlig ömhet »Sakarias pra kossen min», hur skulle han då ej minnas henne! Det är uppenbarligen Brita Kiviranta, som i den lilla novellen »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» (i »Vinterkvällar» III) figurerar i den humoristiskt tecknade 100-åriga finska spågumman »Kierola mors» gestalt. 1) Här kombinerar författaren henne med hennes samtida på Kuddnäs, den stjärnkunnige trädgårdsmästaren Zetterberg, som han nu givit samma befattning på Drottningholm, och han låter veta att de lärt känna varandra någonstädes i »Carleby eller Viborg — — uppe i Tavastland» såsom drottningens unga hovdam berättar. Kierola mor framställer sin spådom om den väntade tronarvingens (Gustav IV Adolfs) födelse just på Kuddnäs-Britas tokroligt rådbråkade svenska. — Brita var en mogen kvinna på 40 år när hon först kom i tjänst på Kuddnäs och fyllda 70, då hon entledigades från den, 75 vid sin död.

1) Se min uppsats »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» i Finsk Tidskrift 1918.

En annan också rätt originell tjänarinna på Kuddnäs, en av »den gamla stammen», kraftfull, klok och plikttrogen, men en typisk svensk österbottning till skillnad från den finska Brita, var dejan Christina Michelsdotter Sigfrids från Soklot by i Nykarleby landsförsamling. »Sifris Stina» eller »Doktors Stina», som hon allmänt kallades, var född 1794, alltså 20 år yngre än Brita och en ung mö på blott några och tjugu, då hon först kom i tjänst här, och dog vid nära 74 års ålder. Också henne har den minnesgode Kuddnäs-sonen ihågkommit med en väl träffad karaktärsteckning på vers, nämligen bland sina »Barndomsminnen» i sångsamlingen »Ljung» (1889) under rubriken

»En trogen tjänarinna.»
»I femti år hon stod på vakt
vid gamla ladugården,
höll ko och kalv och lamm vid makt
med aldrig trötta vården.
Det var en höjd av övermod
att föra in en ann metod,
än den hon allra bäst förstod.»

Sedan beskriver skalden, huru hon vid sina arbeten hurtigt tog i»med karlatag och skonade ej näven». Stina var också vanligen med, då det drogs not efter sik och lax i älven nedanför gården, och alltid hade hon sina kärva träffande uttryck om det ena och det andra, t. ex. om somliga notdragares sätt att arbeta: »Int ska' han tro di tar i så hårt all, fast di grinar!» Om Stinas trohet och tillgivenhet säger skalden: »Allt vad hon här i gården fann, det var som hennes eget. Och gårdens barn i leder två, de voro hennes barn också: De brås på våran släkt ändå.» Så länge de voro små tog hon dem med moderlig kärlek i sin famn för att föra dem till ladugården och visa dem sina präktiga kuddor, och lammen, som de skulle lära sig att hålla kära.

»Doktors Stina».

Allom bekant är bland Topelii barnberättelser den lustiga dialogen mellan »Axel och Stina», och nekas kan ej, att den slagfärdighet och det sunda bondförstånd, som Axels motpart har i sina svar och sina snärjande motfrågor ger prov på, bra mycket påminner om Kuddnäs-Stina, liksom man även gott kan tänka sig att den unge Zachris under sina skolår ibland roat sig med att spela mäster docens för att visa henne sin lärdom. Men annars äro nog de personager, som Topelius låter uppträda i sina sagor och berättelser, huru mycket de än i somt påminna om vissa verkliga personer i hans barndoms omgivning, ingalunda så precis i detalj kopierade efter dessa, utan vanligen äro de rätt sammansatta figurer med skilda drag av den ena och den andra. Så till exempel i »Walters äventyr», i »Bullerbasius» och många andra barnhistorier. Här är nu Axels »Stina» påtagligen hopblandad med jungfru Anna Lena, som vi strax skola tala om, och Zachris själv såsom »Axel» med kusinen Gustaf Toppelius från Uleåborg.

Om den riktiga Stina berättar skalden vidare i den ovan citerade minnessången att hon omsider, sedan hon blivit gammal och entledigad, fick flytta som »backstugujon» i en egen liten stuga på andra sidan om landsvägen, å det med Kuddnäs förenade Frill-hemmanet. Därifrån var det icke långt till »gården», säger Topelius, och här var hon »hemma liksom förr och höll den gamla vården». »Den enda skillnad var, att ju hon kunde bjuda barn och fru på bastu och på kaffe nu.» — Stina hade nämligen nära sin stuga en förträfflig bastu, där hon i hetta rökte flottdrypande skinkor och fårbogar åt »hela staden» så att säga och därigenom blev en av alla känd och anlitad person. Och klassisk var gumman att skåda, då hon i sin korta fårskinnspäls och sin varmt fodrade bindmössa (vanligen av rött kattun) med en korg på armen och pipsnuggan i munnen framåtlutad traskade i väg på sina stadsvandringar. Då hände det ofta, i synnerhet vintertid, när gumman med sina rökta delikatesser kom in till någon kund, att man, som på orten sed var, bjöd henne på en värmande snaps, och blev det besök i flera gårdar efter varandra kunde snapsarna bli för många.

»Det var som fordom Lotta Svärd:
Man log när gumman var på färd.
Men tack och heder var hon värd.»

Ack, jag minnes henne så väl! Jag var ju av »släktens barn», som hon så hyllade, jag också. Varje morgon kom Stina enligt sin gamla matmors önskan med en hink varm mjölk till Kuddnäs och tog doktorinnan på säng. Där satt hon då en stund i sängkammaren, fick sig ett par koppar varmt kaffe och redogjorde för de senaste ortsnyheterna, som hon på sina stadsfärder uppsnappat. Sålunda gjorde gamla Stina intill det sista daglig tjänst som en levande morgontidning på Kuddnäs och höll sig på samma gång troget initierad i familjens angelägenheter.

»Om påsken gick hon nöjd till ro,
liksom att rum beställa
i evighetens lugna bo
för matmor bland de sälla.
De hade följts så troget åt,
och snart var bådas kulle våt
av sommarregnets tysta gråt.»

Doktorinnan var glad att det blev hon själv, som fick reda graven åt den trogna tjänarinnan och icke tvärtom tjänarinnan åt henne. Själv gick hon ur tiden blott några månader senare, och de vila nu nära varandra, Stina strax utanför den Topeliuska familjens gravhägnad.

»Och Han, som allas börda bar,
sin lön också åt henne spar,
som trofast i det lilla var.»

[Läs mer av Erik Birck.]

Kuddnäs-familjens tredje minnesvärda hembiträde var husjungfrun Anna Lena Häggström, garvaredotter ifrån staden, född 1794, död »i lungsot» 1849, som nog också för sin del gjorde sig nyttig och värderad i huset. Hon hade som i stadsbo fått litet mera edukation än de andra två, varför herrskapet kunde taga henne med såsom sköterska under de tvenne långa resor, som under doktorns sjukdomstid måste företagas — den ena till Åbo, den andra till Köpenhamn. Där fick hon då även se sig lite omkring i den stora världen», fick göra utflykt till Amager på ungdomsnöjen o. s. v. Även Anna-Lena omhuldade barnen med ömhet. När det t. ex. för en tid hörde till hennes uppgift att se till att gossarna Zachris och Alexander Lithén, kusinen, vilka sovo i samma säng i vindskammaren, skulle stiga upp i tid om morgnarna, brukade hon väcka dem med att halvsjunga smeknamnen »Sackurús» och »Allekuckú!»

Det var också Anna Lena och icke Stina, som var med, då Axel föll i ullkorgen, såsom i Z. T:s berättelse historiseras. Och »Axel» var just den gången icke Zachris, som då befann sig i Uleåborg, där han gick i skola, utan hans kusin Gustaf Toppelius, vilken i hans ställe var s. a. s. i uppfostringspension hos moster Sophie på Kuddnäs. Händelsen tillgick enligt vad jag hört och föreställt mig ungefär på följande sätt: Jungfru Anna Lena satt i kökskammaren och spann ullgarn och hade de skönaste runda ullkardningar upplagda i pärtkorgen bredvid sig. Hon hade kardat, kavlat och rullat dem med mycken konst och radat dem så fint i korgen. Unge Gustaf, som för tillfället ej hade något viktigare att göra, satt och såg på huru Anna Lena försiktigt tog upp den ena långa kardningen efter den andra för att därmed skarva till den redan spunna tråden. Han iakttog, huru garnmassan på rullen växte och växte under spinnerskans flitiga händer. Men det där blev man ju i längden sömnig av att betrakta, och sövande var även spinnrockshjulets jämna surrsurr! Då steg Gustaf upp och sökte fram sina skridskor. Han spände dem också på fötterna, och naturligtvis måste han försöka, om det ginge an att åka — »skrinna» kallar man det i Österbotten — där inne på kammargolvet. Då hände det! Gustaf snavade över golvmattorna och föll pladask i Anna Lenas ullkorg på hennes fint radade kardningar. Och då herr Gustaf kravlat sig upp ur korgen fick han hålla till godo med både trätor och speord. Om Anna Lena var förtretad, vem undrar på det! Men Stina, tillkallad av bullret, skrattade så hon ville förgås, ty gunstig munsjörn såg för kostlig ut med ullkardningarna hängande runt kroppen som hermelinsvansar på en kunglig mantel. Så blev den komiska situationen historisk, kom genom den spjuvern Z. T. i tryck och gick till eftervärlden!

När doktorinnan Topelius för att tillföra huset yngre och friskare biträdeskrafter fann tiden inne för ett ombyte, frigjorde hon alla tre tjänarinnorna samtidigt (1845). Åt Stina upplät hon, som jag nämnt, en egen »backstuga» på Frillas, och Brita Kiviranta fick, sedan hon på ålderdomen blivit sjuklig och skral, också i den sin fristad till döddagar. Men Anna Lena återvände till sin hemgård i staden och livnärde sig med bakning. Skaldens dotter Aina besökte henne gärna och undfägnades alltid med rara färska pepparkakor. Jungfru Häggström var en allvarligt sinnad människa. Hon torde ha tillhört »Det inre livets kristna», av vilkas på slutet av 1700-talet livskraftiga sammanslutning ännu på hennes tid torde funnits spillror kvar i Nykarleby.