XV.

SLUTORD.

Mycket vore ännu att tillägga, som här icke kunnat få rum, om det liv, som på skaldens tid levdes i helg och söcken på Kuddnäs. — Nu skulle det i historiens intresse återstå att beskriva de mångahanda förändringar som skett i gården sedan familjen Topelius lämnat den ifrån sig, därtill nödd och tvungen, men jag skall från detta förskona dem som ej sett gården i dess förvanskade skick. Såsom redan nämnts hade den vita byggningen tillskarvats med en vanställande tillbyggnad i södra ändan samt därefter under Olsons och kommunalhemmets tid invändigt förändrats till oigenkännlighet genom borttagande och tillsättande av mellanväggar samt öppnande av nya dörrar och fönster. I bagarstugubyggnaden inlogerades en tid sinnessjuka. Ekonomiebyggnaderna flyttades eller revos ned, och trädgården fick under årtiondenas lopp en annan karaktär genom yviga resliga granar, som där fått växa upp. —

Men även detta blev blott en episod i gårdens historia. Nu äro spåren av detta mellanstadium så gott sig göra låtit igensopade. Tillbyggnaderna ha rivits, mellanväggarna äro återinsatta. Fönstren och dörrarna ha återfått sina forna platser och rummen sin forna inredning, sådan den beskrivits på föregående sidor — endast människorna som fordom bebodde detta hem hava samlats till sina fäder.

Gårdens närmaste omgivningar sedda från landsvägen ner mot älven, trädgården inberäknad, eller norrut mot bäckens utlopp, te sig tämligen lika, frånsett några senare uppförda hus och det nybyggda kommunalhemmet. — Eljes samma gröna ängar, samma lummiga rönnar och björkar som förut, endast några av de gamla träden ha lutat sina kronor till vila.

Bäcken, vid vilken gossarna lekte, löper synlig ehuru sinad i sin buktande fåra I trädgården står en mängd aspar, barn och barnbarn till de skrovliga jättarna, som lärt den unge diktaren sjunga, och älven sedan, som enligt hans allegoriska liknelse »runnit genom hela hans liv», än stilla, ljus och klar, än strid från fors till fors! Då hemgården låg mellan tvenne sådana forsar, kunde han i lugna kvällar höra bruset från vardera. Bruset gav stämning och inspiration, strömdraget mot forsarna gav impulser till kraftig strävan framåt mot ädla mål, och stretandet uppför älven genom den nedre forsen på dagliga båtfärder lärde honom ihärdighet och gav honom samlad kraft att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Starka och djupa intryck mottog han ännu som man av allt, som hörde till hemmet och dess omgivning, och tacksam för vad han mottagit skänkte han hemmet till gengåva sitt hjärtas varmaste kärlek. Hemkärleken växte till fosterlandskärlek, och denna strömmar i sanning lik älven förbi hemgårdens strand genom hela hans diktning och hans av Gud välsignade livsgärning för övrigt.

*

Min gode läsare, du som gjort dig mödan att följa med på vår vandring genom Topelii barndomshems historia, dess lokaliteter och omgivning, har troligen, av mina detaljerade skildringar bidragts den — nog så riktiga — uppfattningen, att det mesta i hans hemförhållanden var enkelt och flärdfritt. Men önskar du riktigt skåda dess ljusaste sidor, liksom skalden kunde det, så bör du, såsom han en gång säger sig själv ha blivit lärd av ett barn, försöka se det »med hjärtats ögon». Då ser man nämligen sådant, som icke vem som helst kan se — utom skalder och barn. Tror du då inte, att om vi tänka på den blide barnavännens, sagoberättarens och skaldens forna hem med varma hjärtan och betrakta det i all dess enkelhet med — låt vara en barnslig — fantasis intresserade blickar, då stiger det fram för oss i en idealare skepnad, då växer det måhända till ett strålande luftslott borta vid synranden, på vars murar goda genier hålla vakt och ur vars inre vi tycka oss förnimma ekon av glada barnröster, av manande visdomsord, av tändande sånger och ljuv musik? Så har Topelius själv alltid tänkt på detta hem och sett det i sin kärleks idealiserande ljus. Måtte just denna idealbild därav — frammanad av det återuppståndna barndomshemmet och buren av hans sköna diktning — för obegränsad framtid få mana vårt lands ungdom till samma ädla nitälskan för kärleksfullt, självuppoffrande arbete i hembygdens och fosterlandets tjänst, som besjälade de båda Kuddnäs-herrarna med namnet Zacharias Topelius, fader och son, vilka man räknar bland »Finlands minnesvärda män»!

Vi sluta med ett av de älskligaste vittnesbörden om Kuddnäs-sonen Z. T:s kärlek till hemgården — dikten »Den eviga sommaren», där han låter sin lilla dotter Aina uttala sin mening om farmors gård bl. a. med dessa ord: »Där är alltid så ljust och varmt och stilla».

»Minns pappa ej den gården
långt bort i norr vid älvens vatten?
Se där går solen aldrig ner,
och som en dag är själva natten.
Vet pappa, där är ständigt vår
och ständigt gröna sommardagar.»

Och skalden tillägger själv till sist:

»O barndomsdröm, som tror ännu
på oförvissneliga vårar,
i djupet av vart bröst är du
och ler ännu i våra tårar!»

'

[Z. Topelius. Bronsrelief på minnesstenen vid Kuddnäs av Teodor Schalin 1918.]