Kuddnäs gård.

 

I.

En gammal herrgård.


En sommarkväll för många år sedan kom den, som skriver dessa rader, åkande på cykel till Nykarleby — en liten finländsk stad nära Bottenhavets kust. Tidigare hade juliaftonen varit klar och vacker. Nu var himlen jämngrå, och regnet föll tätt. Det var långt ifrån trevligt att färdas fram på landsvägen, som blev allt blötare. Omärkligt övergick den likväl i en stadsgata, och snart hade jag uppnått hotellet — stadens enda. Våt var jag, och vägens sand hade stänkt mig på ryggen, så att det nästan förvånar mig, att man utan tvekan tog emot mig. Det gjorde man emellertid. Jag fick mig ett glas mjölk och en tidning, som jag dock hade liten glädje av, ty inom kort sov jag den tröttes djupa sömn.

Följande morgon påminde blott några speglande vattenpussar om nattens oväder, och den varma solen gjorde hastigt vägarna torra och fina, bättre än någonsin för en resande cyklist. Innan jag färdades vidare, skulle jag dock se ortens största minne. Helt nära staden ligger en gammal herrgård. Den är inte stor, men det vitrappade huset, som skymtar mellan ståtliga träd, har dock en förnäm prägel över sig. Går man in, blir man vänligt mottagen och får gärna ta i betraktande, vad gården gömmer på sedan gamla dagar. Nu är den upplåten till ålderdomsfristad åt fattiga människor, som ha sitt dagsverke fullbordat. Men ett lusthus i trädgården invid älven är ännu bevarat i sitt gamla skick. Där kan man slå sig ner på en stol, sådan som i farfars och mormors hem. Och i taket hänger en grann papegoja — av gips. Hade hon fått synens och talets gåva, så skulle hon säkerligen kunna berätta som den bästa sagobok!

Jag skriver emellertid mitt namn i lusthusets ”främlingsbok” och skyndar vidare. Det finns också, ett vindsrum, som helgats åt minnena från fordom. Där står en vagga och en del andra gammaldags möbler. Och där finnas en pojkes samlingar, men dessa äro nu snart hundra år gamla. Det är, som om något glömt sig kvar i den här kammaren, allt sedan pojken själv bodde i den. Han lyckte nog också mycket om sitt vackra hem och främst om sitt eget trevliga rum. När han sedan blev stor och kom ut i världen, då först fick han riktigt klart för sig, hur kär han hade denna plats. Då skrev han också några verser, som gärna rinna en i hågen, när man besöker denna kammare och ser ut genom dess fönster över trädgården, staden och älven:


Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.

[Hela dikten.]


Einar Spjut (1915) En gammal herrgård i Zachris Topelius.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Zacharias Topelius i Uppslagsverket Finland.
Kuddnäs i kapitlet Fakta.
(Inf. 2006-04-15.)