Kuddnäs gård.
I.
En gammal herrgård.
En sommarkväll för många år sedan kom den, som skriver
dessa rader, åkande på cykel till Nykarleby — en liten
finländsk stad nära Bottenhavets kust. Tidigare hade juliaftonen
varit klar och vacker. Nu var himlen jämngrå, och regnet föll
tätt. Det var långt ifrån trevligt att färdas fram
på landsvägen, som blev allt blötare. Omärkligt övergick
den likväl i en stadsgata, och snart hade jag uppnått hotellet — stadens enda. Våt var jag, och vägens sand hade stänkt
mig på ryggen, så att det nästan förvånar
mig, att man utan tvekan tog emot mig. Det gjorde man emellertid. Jag
fick mig ett glas mjölk och en tidning, som jag dock hade liten glädje
av, ty inom kort sov jag den tröttes djupa sömn.
Följande morgon påminde blott några speglande vattenpussar
om nattens oväder, och den varma solen gjorde hastigt vägarna
torra och fina, bättre än någonsin för en resande
cyklist. Innan jag färdades vidare, skulle jag dock se ortens största
minne. Helt nära staden ligger en gammal herrgård. Den är
inte stor, men det vitrappade
huset, som skymtar mellan ståtliga träd, har dock en förnäm
prägel över sig. Går man in, blir man vänligt mottagen
och får gärna ta i betraktande, vad gården gömmer
på sedan gamla dagar. Nu är den upplåten till ålderdomsfristad
åt fattiga människor, som ha sitt dagsverke fullbordat. Men
ett lusthus i trädgården
invid älven är ännu bevarat i sitt gamla skick. Där
kan man slå sig ner på en stol, sådan som i farfars
och mormors hem. Och i taket hänger en grann papegoja — av gips.
Hade hon fått synens och talets gåva, så skulle hon
säkerligen kunna berätta som den bästa sagobok!
Jag skriver emellertid mitt namn i lusthusets ”främlingsbok”
och skyndar vidare. Det finns också, ett vindsrum, som helgats åt
minnena från fordom. Där står en
vagga och en del andra gammaldags möbler. Och där finnas
en pojkes samlingar, men dessa äro nu snart hundra år gamla.
Det är, som om något glömt sig kvar i den här kammaren,
allt sedan pojken själv bodde i den. Han lyckte nog också mycket
om sitt vackra hem och främst om sitt eget trevliga rum. När
han sedan blev stor och kom ut i världen, då först fick
han riktigt klart för sig, hur kär han hade denna plats. Då
skrev han också några verser, som gärna rinna en i hågen,
när man besöker denna kammare och ser ut genom dess fönster
över trädgården, staden och älven:
Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.
[Hela dikten.]
|