Minnesbilder. 50 arbeten i skrapteknik med tillhörande text av Yngve Still

20. Flottkarlar

När stockarna flottades ner för älven hjälpte stockflottarna till genom att skuffa ut stockarna, som tornat ihop sig bakom stenarna eller fastnat vid stränderna. Det var ett säkert rätt så spännande man farligt arbete, som de utförde.
     Stockflottarna var ett vandrande folk, som kom med stockarna och försvann igen, när arbetet var över. I den lilla helt svenskspråkiga staden Nykarleby utgjorde de ett bjärt inslag genom sitt finska modersmål, sin klädedräkt med vit eller randig skjorta, väst och hatt. Några andra kläder hade de inte med sig på sina färder. Men med den bofasta befolkningen hade de ingen kontakt. Det omöjliggjordes redan genom de olika språken.
     Vi pojkar åsåg deras farliga arbete med stor beundran. Och själva försökte vi efterlikna dem genom att springa på stockarna och hjälpa till med flottningen. En tidig vårdag föll jag som sjuåring huvudstupa i vattnet, när käppen jag använde slant mot stocken. Och med största trolighet skulle jag ha drunknat i den starka strömmen, om inte en gumma, som stod vid stranden ett par meter längre ner och sköljde tvätt, grabbat tag i mig och dragit upp mig. På så små tillfälligheter kan livet ibland bero.

[Purilfinnan av Paavo Hauta-aho.]

21. Forsfärd

När stockflottarna åkte ner längs forsen med sina tjärade båtar kunde det se dramatiskt ut, men lyckligtvis hände det sällan några olyckor.
     Flottkarlarna måste dock vara påpassliga, för älven kunde vara livsfarlig vid vårflödet, då det var högvatten. Sommartid kunde älven dock torka upp, så att man nästan kunde ta sig över till andra stranden torrskodd genom att hoppa på stenarna. Men då skulle stockarna redan vara vid älvmynningen, för annars skulle flottningen bli besvärlig.
     Under min barndom hände det aldrig att den bosatta befolkningen skulle ha ägnat sig åt forsränning som tidsfördriv och sport på samma sätt som turisterna mångenstädes gör i dag. Något sådant skulle av mina föräldrar ha uppfattats som både dumdristigt och onödigt.

[En flottares minnen från Nykarleby älv av Paavo Hauta-aho.]

22. Månsken

På hösten när månen sken var det stämningsfullt att sitta och titta på den skummande forsen. Just på den plats från vilken mitt motiv är hämtat har jag suttit många kvällar och följt strömmens sugande virvlar med mina blickar, medan molnens tåg på himlen dragit förbi månens skiva.
     Jag har suttit där och grubblat över livet. Och jag har anat att det är lika oförutsägbart men ändock förutbestämt som strömmens virvlar eller molnens tåg på himlen.

[”Månskenssonaten”.]

23. Paddlare

Ännu viktigare än älven var för mig havet. Det stora vida havet som försvann bortom synranden, där solen gick ner. Havet som ledde ända bort till det stora landet i väster, dit två av mina morbröder emigrerat. Havet som alla våra drömmar var fäst vid och som kunde bära dem runt jorden. Havet som gav flykt åt våra tankar och drömmar. Havet, det oändliga och gränslösa havet.
     En föraning om havet och en känsla av det fick också paddlaren, som tyst som en skugga, sökte sig fram genom vassen. Medan vindens sakta sus eller stormens brus ringde i hans öron sökte han sig med starka armar fram mot nya världar.

24. Gammelgäddan i vassviken

I vassen lurade gammelgäddan. Hade man tur kunde den nappa på draget. Då kom man kanske hem med en jättegädda, som man sedan kunde skryta över. Armarna räckte inte till, när man berättade om sin fiskelycka.
     Men vanligen blev fiskelyckan betydligt sämre. Ibland kanske man rent av blev utan fisk. Alltid fanns där emellertid hoppet om att man skulle lyckas fånga den riktiga gammelgäddan.
     Och hade man extra stor tur kanske man kom hem inte bara med gammelgäddan utan också med hela båten full av andra gäddor. En sådan stor fiskelycka brukar man kalla Petri fiskafänge efter en berättelse i bibeln där Jesus lät Petrus få hela båten full med fisk, tills den började sjunka. Jesus sade till Petrus: ”Jag skall göra dig till människofiskare”. Jesus menade att Petrus skulle föra människorna till tro på Jesus. Detta är kanske det viktigaste målet i livet.

25. Allmogebåtar

Till en början fanns inga klassbåtar utan man seglade ikapp med vanliga bruksbåtar, det som vi i våra dagar kallar allmogebåtar. De kunde vara av olika storlek och ha olika egenskaper, men alla seglade till en början i samma klass. Småningom började man emellertid åtminstone i en del segelföreningar tillämpa något slag av respitregler, så att alla skulle ha möjlighet att klara sig i kappseglingarna. Båtarna var av trä och seglen var vanligen hemsydda bomullssegel.
     I början av 50-talet uppenbarade sig en del klassbåtar, såsom oslojollar, snipor och göteborgsekor. De var gjorda av trä eller faner. Steget var ännu långt till våra dagars kappseglingsbåtar. Nu är det bara de bästa båtarna med de bästa seglen och den bästa besättningen som vinner. Mycket beror på sponsorer, som ställer till förfogande de bästa båtarna. Eller också måste man ha råd att för dyra pengar köpa en sådan båt. Liksom i all övrig sport kan man inte mera tala om ren amatörsport.