under strecket

PRÄSTEN OCH HANS HJORD

Det var för att stormaktstiden i Sverige behövde soldater som vi fick en folkbokföring i vårt land. För att slåss i Trettioåriga kriget skrevs bönder ut. Socknarna fick lämna ifrån sig ungdomar och prästerskapet måste börja föra kyrkböcker. Många smet från Gustaf II Adolfs krig.

Den som sysslar med de svenska soldaterna under Trettioåriga kriget, hamnar förr eller senare i socknen, hos prästen och hans hjord. Soldaterna skrevs ut bland bönderna, och det var prästen som svarade för själva underlaget till dessa utskrivningar. Han var skyldig att varje år göra upp längder över allt manbart folk i socknen mellan 15 och 70 år. Det var för utskrivningens skull som prästerskapet började föra kyrkböcker på 1630-talet.

Varje år måste socknen lämna en grupp ungdomar till armén. Det var riksdagen som bestämde hur stor kvot som skulle tas ut; ofta rörde det sig om en på tio. När utskrivningskommissarierna anlände till församlingen, måste prästen ha sin längd färdig. Den var gjord på heder och samvete och försedd med prästens sigill och de fullmäktige sexmännens bomärken.

Sedan slog sig kommissarierna ner vid bordet med socknens alla män och ungdomar framför sig. De kallade fram de tio första i längden, satte ett streck, mönstrade männen och valde ut den som lättast kunde undvaras – den yngste eller fattigaste – till soldat. Så fortsatte de att räkna och skriva ut knektar, tills längden var genomgången. Sedan gällde det för det medföljande befälet att raskt gripa de nyskrivna, anteckna deras namn i rullan och föra dem med sig, innan de hann rymma till skogs.

Utskrivningen var det stora årliga hotet för prästen och hans hjord. Att bli uttagen till knekt var detsamma som att bli dömd till döden – det tycks bönderna ha varit övertygade om. Trots alla försiktighetsmått var det också många som kom undan. Vid 1629–1630 års utskrivningar fick kommissarierna sig ålagt att efterspana den ”mäkta hop” som ”stuckit sig ur vägen” föregående år. Till stor del rörde det sig om redan utskrivet folk. Regeringen lovade dem pardon om de inställde sig, i annat fall skulle de förklaras fredlösa över hela riket. Hotet hade ingen större verkan. Tvärtom var det ännu flera som höll sig borta från sina kompanier under det år då Gustav II Adolf trädde in i det Trettioåriga kriget.

*

Prästen var sin församlings ombud inför Gud och myndigheterna. Han gjorde också vad han kunde för att skydda sin hjord. I de många utskrivningslängder för hela riket, som förvaras i Krigsarkivet, kan man studera hur prästerna gått till väga. I kanten på marginalen har de gjort anteckningar om sina församlingsbor: blind, slätt blind, enögd, vanför, svagsint, tarmlopp, spetälsk, ligger på sotsängen – allt för att beveka kommissarierna. Ofta har dessa satt en nolla i kanten för de utpekade och sedan räknat in elva eller tolv man i gruppen. Det var viktiga avdrag. Ju fler nollförklarade man fick, desto färre soldater skrevs ut från socknen det året.

En utskrivningslängd från Nykarleby socken 1629 i Krigsarkivet. I marginalen har prästen gjort anteckningar om sina församlingsbor.
[Jacobus Sigfridi Borgensis var präst då. Illustrationen var anledningen till publicering.]

Frågan är om prästen gick ännu längre för att skydda sin hjord. Upptar utskrivningslängderna socknens hela manbara befolkning eller har han gömt undan en del av sina får? På denna fråga ger de båda forskarna Nils och Inga Friberg ett svar som verkar mycket övertygande. Det sker i en skrift Historisk befolkningsforskning, utgiven av Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet som meddelande 5 i forskningsprojektet ”Regionala utvecklingslinjer och strukturförändringar i Sveriges befolkningsgeografi”.

Bakgrunden är följande. År 1971 publicerade Nils och Inga Friberg en studie över befolkningsutvecklingen i Björskogs socken i Västmanland åren 1627–1654. Studien byggde på en husförhörslängd från år 1643 – i själva verket Sveriges äldsta fullständiga. En recensent i Historisk Tidskrift kritiserade resultatet. Han ansåg att forskarna i sina beräkningar inte hade tagit hänsyn till bland annat de militära utskrivningarna under Trettioåriga krigets år som han ansåg var av ”gigantisk” omfattning. Genom de utskrivningar som företogs under krigsåren 1627, 1628 och 1629 blev landet enligt hans beräkningar blottat på arbetsföra manspersoner.

För att se om kritiken är riktig hade de båda forskarna nu bearbetat utskrivningslängderna och rullorna i Krigsarkivet under krigsåren 1626–1643. Resultatet är minst sagt överraskande. Under dessa sjutton krigsår blev endast 60 personer utskrivna till knektar i Björskog. Det innebar en avtappning från socknen av 3–4 man om året. Om man följt bestämmelserna i utskrivningsförordningarna – en knekt av var rote på 10 man över 15 år – skulle 20 knektar ha tagits ut varje år. Att inte så skedde berodde – enligt forskarna – på att prästerna handskats ”välvilligt överseende” med utskrivningslängderna och bara tagit upp en mindre del av den värnpliktiga befolkningen. Framför allt är det de vuxna bondsönerna som hållits undan. Utskrivningskommissarierna skulle inte ha kunnat hitta dem ens om de begärt att få se mantalslängderna, eftersom de inte heller förekommer där. Inte ens under åren 1627–1629, då utskrivningarna var skarpa, togs det ut mer än inalles 15 knektar från Björskog.

Var prästen i Björskog alldeles särskilt nitisk när det gällde att skydda församlingsborna för överhetens påbud eller var tendensen densamma över hela riket? Ett svar på frågan ger oss S. Sundquist i sin bok ”Sveriges folkmängd på Gustaf II Adolfs tid” (1938). Han fann där att utskrivningslängderna för Närke år 1622 bara redovisade 538 bondsöner och drängar, medan längden över Älvsborgs lösen tog upp 960 man. Också när det gällde Gästrikland hade prästerna enligt Sundquist företagit en ”stark gallring” av männen i utskrivningslängderna. Allt tyder alltså på att prästerna överlag gjorde vad de kunde för att rädda sina församlingsbor undan utskrivningshotet.

*

Nästa fråga ger sig själv. Hur farligt var det att bli soldat? Hade bönderna rätt när de jämställde en utskrivning praktiskt taget med en dödförklaring? Också på den frågan kan de båda forskarna ge besked, och deras siffror är rätt hoppfulla. Av de 60 knektar som skrevs ut från Björskog åren 1626–1643 klarade sig 18 stycken helskinnade genom kriget och kunde sluta sitt liv som torpare i socknen. 28 stupade, 4 rymde eller togs till fånga och en var sjuk. Om 9 soldater har vi inget besked. Klart är att nära en tredjedel av de utskrivna kunde återvända hem.

Under dessa sjutton år tog man också ut 30–35 ryttare från Björskog. Av dem återvände ett tiotal ryttare till socknen, medan resten stupade eller gick okända öden till mötes. Allt tyder på att de totala krigsförlusterna tör Björskog uppgick till mellan 60 och 70 man under de stormiga år, då Sverige grundlade sitt stormaktsvälde.

*

En militär avgång på 4–5 personer om året var naturligtvis kännbar men inte direkt katastrofal för en socken, som räknade omkring 900 personer. Tydligt är att utskrivningarna i första hand drabbade ogifta drängar, hantverkare och löskekarlar, medan det solida blocket av gifta bönder förblev tämligen oberört. Genom sina uteslutningar lyckades prästen. rädd. undan en stor del av tjänstefolket. Och under vintrarna kunde en del militärer komma hem på permission, gifta sig och sörja för återväxten i socknen. Om kaptenen Olof Mickelsson i Sörby i Björskog berättar forskarna, att han deltog praktiskt taget oavbrutet i de utländska fälttågen 1620–1645 men ändå under den tiden hann bli far till tolv barn!

Vi vet av rullor och relationer att manskapsförlusterna tidvis var enorma under Trettioåriga kriget, men tydligt är att avgången i första hand drabbade de värvade soldaterna från Europas alla hörn. De svenska regementena ansågs pålitliga och blev därför ofta inlagda i garnison på de erövrade orterna, medan legotrupperna fick deltaga i fälttågen och slagen. Kanske är detta en förklaring till att krigsförlusterna inte blev så förödande för Sverige som vi ofta inbillar oss.

Men bönderna klagade ändå bittert över utskrivningarna och bad att få byta ut den mot pengar eller andra militära bördor. Lösningen på problemet kom genom Karl XI:s påbud om indelningsverket, som gav allmogen rätt att själv anställa och utrusta soldater. Men vägen dit var lång, och ännu under många år skulle prästen i Björskog fortsätta att skydda sin hjord och söka mildra överhetens förödande påbud.