indelningsverket, benämning på sättet att under svenska tiden [fram till 1809] upprätthålla en krigsmakt genom att avlöna befälet med bostäder och anvisningar på räntor och genom att uppsätta trupperna medelst rustning (rytteri) och rotering (infanteri).

Det s.k. äldre i. uppstod under Gustav Vasa, som rekryterade fotfolket genom utskrivningar. De utskrivningsskyldiga sammanslogs till rotar (vanl. bestående av 10 hemman, för frälsebönderna dock 20), av vilka var och en lämnade en man. Vid rytteriet erhöll den som ville tjänstgöra som ryttare eller uppställa ryttare skattelindring; det gamla frälset (jfr. d.o.) hade vid det laget redan förvandlats till en adel, bland vars uppgifter rusttjänsten var en av de mindre betydande. Systemet med utskrivningar ledde dock till missnöje och måste avskaffas. Det äldre i. anses ha slutförts av Gustav II Adolf. Denne införde även regementsindelningen. Se även båtsman.

Det yngre i. var en skapelse av Karl XI, som på riksdagen 1682 framlade ett förslag om ständigt underhåll inom landskapen av regementen. Bönderna kunde inte tvingas till denna ordning, utan övertalades länsvis att ge sitt samtycke mot löfte att slippa de fruktade utskrivningarna. I ö. Finland hade detta system införts redan 1680, i s. Finland organiserades i. i mitten på 1690-t., och till Österbotten, där krigsbördan var minst, kom det först 1733.

Kavalleriet uppsattes nu genom rustning, så att vissa större hemman (rusthåll) anskaffade och underhöll häst, karl och utrustning mot ett betydande avdrag från den årliga skatten. Fotfolket och flottans manskap rekryterades genom det s.k. ständiga knektehållet. Hemman, som inte var rusthåll, sammanfördes i rotar, grupper om 2—6 gårdar, varvid varje rote skulle svara för en soldat (knekt). Officerare och underofficerare fick boställen för sin utkomst, gårdens storlek var anpassad efter innehavarens tjänstegrad. Soldaten (och båtsmannen) fick lega, årslön och ett torp.

I Finland uppställdes på detta sätt två infanteriregementen (styrka vanl. 1 025 man) och ett kavalleriregemente (1 000 man) i vart och ett av de sydliga länen (jfr. infanteri); Österbotten bidrog med ett infanteriregemente. Den sammanlagda styrkan var således sju infanteriregementen och tre kavalleriregementen samt sjöfolk. Dessutom fanns värvade trupper för fästningarna (se värvade trupper).

I. kvarstod i huvudsak oförändrat även under frihetstiden. Det visade sig dock otillräckligt under stora nordiska kriget [1713—21, avslutades med freden i Nystad.]; Karl XII var tvungen att komplettera den indelta armén med utskrivningar. Efter stora ofreden ombildades de finska kavalleriregementena till dragonregementen. Gustav III lät bilda en reserv för de indelta trupperna, s.k. vargering. Denna inrättning vann betydligt större stadga i Finland än någon annanstans i riket. År 1776 bestämdes, att två rotar eller rusthåll skulle förena sig om en karl, som antogs efter samma grunder som ordinarie manskap, erhöll lega och andra förmåner, men inte alltid ett torp. Vargeringsmanskapet hade äldre beväpning och saknade uniform. Vargering uppsattes vid alla finska dragon- och infanteriregementen utom vid Österbottens regemente. Vid ingången av 1808 uppgick den finska vargeringens styrka till 4 050 man mot den indelta arméns ca 13 000. Under Gustav IV Adolfs tid uppsattes i Österbotten en nyrotering som kallades ut i kriget 1808.

Sedan Finland förenats med Ryssland upplöstes de indelta trupperna vid Borgå lantdag för en tid av 50 år, men själva i. bevarades. Officerarna och underofficerarna fick behålla sina boställen för livstiden. Rotarna och rusthållen förpliktades att betala en särskild skatt, vakansavgift, i stället för att anskaffa och underhålla en soldat. Under Krimkriget uppsattes, trots att 50 år inte förflutit sedan fredsslutet, trupper på basen av i. (se finska indelta militären).

Rusthållsinstitutionen avskaffades slutligen 1886. (S. Ågren, Karl XI:s i. för armén, 1922; J.E. Roos, Uppkomsten av Finlands militieboställen under i:s nyorganisation 1682—1700, 1933; A. Viljanti, Vakinaisen sotamiehenpidon sovelluttaminen Suomessa 1600-luvun lopulla, 2 bd, 1939—43)