I dymmelveckan på 1700-talet.

Trollkarlen Jonas Hielte från Nykarleby.

Axplock i statsarkivet av Hugo Svedberg.

Dessa rader om borgaren i Nykarleby stad, Jonas Hielte, grunda sig enbart på några tiotal sidor tingsprotokoll. Mera än det protokollen berätta, vet undertecknad ej heller om honom. Kanske besatt han en god portion humor och spjuveraktighet, som hade svårt att hålla sig i styr, när han stötte på utpräglad folktro och vidskepelse. Märklig var han ej. Men emedan kring hans senare år spann sig en härva av vidskepelse, signerier och den tidens primitiva läkekonst, som genom överhetens ingripande kommit att bevaras åt eftervärlden, så kunna kanske dessa rader försvara sin plats som en tidsbild ur folklivet. De gamla tala gärna om barnaårens »himblor«, de yngre bruka ofta finna intresse i att lyssna. Hielte saknar ingalunda kolleger också i vår tid, men dessa behöva knappast befara att gå till eftervärlden via tingsprotokoll.

En fantasibegåvad berättare skulle av Jonas Hielte med lätthet fått en rolig novellfigur. Här blir han nu 200 år efter sitt gästspel tyvärr hedrad endast med lösryckta satser ur den »roman« tingsskrivaren svettats ihop.

*    *

»Jakobitid« 1722 kom 50 åringen Jonas Hielte från sin födelsebygd Medelpad i Sverige till Vasatrakten och uppehöll sig i Vasa, tills han 1723 blev borgare i Nykarleby. Han var då »ingenstädes på landet bekant«. Snart hade han dock med sina »pottor« i ränseln genomvandrat de närmaste bygderna som helbrägdagörare och »trollkarl«, skaffat sig rykte, fått sina mål mat till nödtorften, en bädd till natten, ibland klingande mynt, emellanåt något ur källare och bod till lön för sina läkedomskonster. Men så en dag får gubben stämning, och den 7 februari 1729 står han inför rätta i Vörå, där länsmannen Georg Oxe anklagar honom för att de »sidst förflutna åren ibland vistats här i tingslaget samt inbillat den enfaldiga almogen at han kan bota hvarjehanda sjukdomar därmed han en och annan bedragit och förargelse giordt«. Hielte förklarar, att han »plägar slå ådra« samt att han i »Den Barmhertige Samariten« och andra läkarböcker »giordt sig underrättad om några här växande örters egenskaper, till sjukdomars botande tjänliga,« men förnekar, att han skulle använt olovliga medel eller signerier. Allmogen uppmanas nu att berätta, vad den vet om Hieltes förehavanden. Änkan Maria Pehrsdotter berättar, att Hielte sökt bota hennes dotter och därför »öpnade hennes ådra, kokade åtskilliga slags ris uti vatn,« tillsatte olja ur »tvenne små pottor och gav henne dricka,« men dottern var fortfarande sjuk. Hielte meddelar, att han i sina »pottor« har »Terpentins- och Bernstens ollior.« Vidare vittnas, att Hielte vid ett annat tillfälle lade en svart sten, som han kallade torvigg, i brännvin, blåste och läste och sade, att »barnet var förgivet, vilken förgiftning varit af dess upphofsman ärnat åth fadern, men som han välsignat sig så hade det träffat barnet«. Hielte hade också i en gård sökt och funnit »5 skadeliga spikar,« som en kvinna tagit från grifterna på Kyrkiogården«. Hielte hade satt kvarnen i gång och sagt sig ämna söndermala spikarna »ansohls.« Hielte förnekar det mesta.

Sedan ännu några vittnen hörts, blev det uppskov med målet till nästa ting, och skulle länsmannen »dessförinnan utforska, vad mera må stå att inhämptas.«

Dessförinnan anklagas Hielte för sina »vidskeppeliga gärningar« vid Nykarleby ting den 17 oktober samma år. Huvudvittne är gästgivaren Olof Nilsson från Munsala. Med sin granne, gästgivaren Mats Andersson, har han »hvarjehanda trätor och oenigheter, som påståt meddela förklenliga beskyllningar, slagsmål och egenvilligt förfördelande,« och påstår, att Hielte i påskhelgen 1728 i Mats Anderssons stuga och badstuga sysslat med misstänkliga medel och försökt skada Olof Nilssons hästar. Hielte förnekar, Mats Andersson jävas för trätans skull, och andra vittnen finnas ej att tillgå. Hindrik Jönsson påminner sig, att Hielte en gång, då han varit drucken, sagt sig kunna bota Hindriks sjuka häst med »3:ne hustrurs och 3:ne pigors sammanblandade vatn« jämte en tredje tillsats, som Hindrik hade glömt.

Också denna gång tar målet uppskov till nästa ting.

Den 27 februari 1730 är Hielte åter inför rätta i Vörå. Nya vittnen berätta bl. a. att han stillat Thomas Ollils bröstvärk genom ådrande, att han kokat bark och gräsrötter i vatten från Rasmus, Skrifvars och Jugas källor och sökt efter skadliga spikar. Simon Sväns i Bertby berättar på ed, att han haft »siuka been och fötter« — — »åhret mins han ej vist«. Hielte hade uppmanat honom att skava silver av tre mynt, hämta »kiäldvatn och myrstack« och kvarlämna silvret i stället. Vidare skulle han hämta bark av tall, sälg och »ächta ahl« (enligt Hielte var »ächta ahl« sådana, »som uppkomna av en rot, smala och kvistlösa, samt liknas vid kvinnor, — tjocka och kvistiga ahlar jämföras med mankön«). Hielte hade tillrett ett myrbad åt Simon, smorde »en dehl på benen och gaf honom det mera att dricka«. Dessutom hade han stöpt »3:ne gånger smält bly i vatn över Simons hufvud,« blåst på brännvin och läst följande läxa: I nampn Faders och sons.« Flera ord hade Simon inte hört. Ytterligare hade Hielte gjort upp eld med »vridande.« Detta allt hade Hielte »sig förehaft i dömmelveckan«, för vilket Simon då »uttryckte sin otålighet.« Hielte förnekar, att han varit hos Simon i »dömmelveckan,« likaså att han »läsit eller signeri brukat.« Bestyrkande vittnen finnas ej heller att tillgå. Målet hänvisas till följande ting i Nykarleby för slutlig dom.

Detta hålles den 4 mars 1730. Där berättar nu Olof Nilson Från Munsala, att han »närmare betänkt,« att Hielte ej haft några onda anslag den omtalade påskhelgen, att han fått sina misstankar därav, att »Hielte förspordes med narraktiga och olofliga konster umgås, sampt förtrogen umgicks i hans vederparts Mats Anderssons huus«. Hielte och Olof Nilson hade därför ingått förlikning. Hielte framhåller, att han haft sina underliga förehavanden på skämt för att göra »det förvetna folket till viljes och inbilla dem att han vore begåfvad med särdeles förstånd mera än andra. Med åderlåtande och sin ringa kunskap i läkarkonsten har han jämväl förtjänt sig något ringa till uppehälle.«

Hielte dömdes till 40 daler silvermynts böter för vidskeplig undervisning med mera oanständigt, »igenom hvilket alt det enfaldiga folket lätteligen kan förledas misstankar över sina oskyldiga nästa och misströsta om Guds den alra högstes beskydd.« Att han »förgripit sig i dömmelveckan och missbrukat Guds heliga nampn,« lämnades såsom obestyrkt utan avseende. Vilken dom dock »kungl. M:t sampt Riksens Höglofl. Hofrätt underdånödmiukl. hemställes.