Johan III:s son Sigismund var mera polack än svensk. Han härstammade genom sin moder Katarina från det polska konungahuset, uppfostrades i den katolska läran och valdes till konung i det katolska Polen. Efter sin faders död blev han tillika konung i det lutherska Sverge. Det var icke lätt att regera två riken, som stridde om herraväldet, och två folk, som bekände en olika tro. Svenskarna kunde alldeles icke lida, att deras konung bodde i Polen och besökte dem i sällskap med munkar och främlingar. Dåliga rådgivare intalade konungen, att ingen behövde hålla sina löften mot kättarna, varför han bröt sina löften och ville införa katolska läran i Sverge. Då blev där tvedräkt, då blev där krig. Gustav Vasas yngste son, hertig Karl av Södermanland, konungens farbroder, var lika djärv och klok, som Sigismund var envis och trög. Hertig Karl blev riksföreståndare och lät på Uppsala möte år I593 förklara lutherska läran för rikets och folkets enda tro.

Den tiden var Klas Fleming, herre till Svidja, konung Sigismunds hövding i Finland. Han kallades Svidje-Klas och hans fiender gåvo honom tillnamnet Sotnäsa, emedan han var grov till sina seder; men annars var han en hjälte i kraft och trogen sin konung. Han aktade icke hertigens bud, utan skrev till honom, att ändock riket nu hade flere herrar, kände han endast en, nämligen konung Sigismundus. Fleming höll en rustad krigshär, fastän landet nu hade fred, och ålade bönderna att underhålla krigsfolket.

Däröver uppstod knot. Bönderna i Österbotten voro fria jordägare och ömtåliga om sin frihet. De hade av konung Johan befriats från inkvartering och klagade nu, att medan bonden tröskade, satt den lata ryttaren på tröskeln till rian och väntade att fylla sin tomma säck. Hertig Karl lät då uppmana bönderna att försvara sig själva. En helgdag i oktober år 1596 var ett slagsmål vid Storkyro kyrka och en ryttare blev ihjälslagen. Då samlade sig bönderna, överföllo krigsfolket och plundrade konungens tjänstemän. Upproret utbredde sig hastigt över Österbotten, Savolaks och norra Tavastland. Bönderna valde till sin anförare en bonde från Ilmola vid namn Jakob Ilkka och tågade till Satakunta, där de lägrade sig vid Nokia gård. Deras avsikt var att överallt plundra adelsgårdarna, fördriva krigsfolket och utropa hertig Karl till konung.

Klas Fleming samlade sin här och överraskade bönderna vid Nokia, medan de firade julhelgen. Ilkka flydde, bönderna flydde, många blevo nedgjorda, andra tillfångatogos och halshöggos. Kort därefter blev även Ilkka fången och avrättad i Ilmola jämte andra av böndernas anförare. Nu samlades bönderna till ett ting vid Pedersöre kyrka och beslöto, att en man från varje gård skulle gå ut att försvara landet. Därefter lade de sig i försåt för konungens fogde, som reste kring landet, fängslade honom och nedsköto vakten med sina pilar. Upproret brast åter löst; en ny bondehär samlade sig i Ilmola. Folkets raseri var så stort, att fångna ryttare nedstoppades i vakar på isen och kvinnorna slogo dem med ämbaren i huvudet. Det var en ond tid och grymhet på båda sidor.

Mitt i februari månad år 1597 red Klas Fleming med sina ryttare upp till Österbotten, fann bönderna lägrade i Ilmola och erbjöd dem nåd, om de ville underkasta sig konungens vilja. Bönderna, som förlitade sig på sitt stora antal och några små kanoner, svarade trotsigt nej. Då anföllos de av ryttarna och ledo ett stort nederlag. Många nedhöggos eller dränktes, och därefter gick en sträng dom över hela landet. Ingen man i Finland var då så fruktad och så hatad som den väldiga Klas Fleming. Men Gud hade utmätt hans bana. Knappt 10 veckor efter Ilmola slag dog Klas Fleming plötsligt under en resa i Pojo socken. Det vidskepliga folket trodde, att han blivit förgjord av Österbottens trollkarlar.