Zacharias Topelius dagböcker


Förord.

När det bland Zacharias Topelius' arfvingar väcktes ett förslag om utgifvande af skaldens dagböcker och själfbiografiska anteckningar, blefvo Doktor Gunnar Castrén och undertecknad rådfrågade angående de principer, som borde tillämpas vid handskrifternas iordningställande för trycket. Under hela den tid publikationen förberedts ha vi jämväl deltagit i de öfverläggningar, vid hvilka planen för arbetet blifvit utstakad. Om läsaren måhända känner sig frestad att framställa några anmärkningar mot den tryckta bokens redaktion; kunna dessa anmärkningar sålunda med lika mycket skäl riktas mot oss som mot utgifvaren. Och det bör under dylika förhållanden icke förtyckas oss om vi — på egna lika väl som på magister Paul Nybergs vägnar — med några ord vilja rättfärdiga det betraktelsesätt, som varit vägledande vid utgifvandet af dagböckerna.

De talrika iakttagelser och reflexioner dem Topelius ända sedan sitt femtonde år regelbundet upptecknade i sin dagbok, voro tydligen — åtminstone i begynnelsen — nedskrifna utan någon tanke på främmande läsare. * Om deras författare varit en obetydlig privatman, kunde det därför betraktas som en indiskretion att de nu öfverlämnas åt offentligheten. Då de emellertid stamma från en skald, som med sitt lif och sitt verk tillhört sitt land, så vore det icke ens riktigt att alltför länge hålla dem undangömda. Folket gör anspråk på att lära känna allt som hänför sig till dess ledande män, och det gifves ingen anledning att tillbakavisa dessa anspråk som obefogade, så länge de icke komma i konflikt med den nödiga respekten för död mans minne. Att icke ens den ömtåligaste pietetskänsla kunde känna sig sårad af Topelius' dagboksanteckningar är emellertid någonting som hvarje läsare af denna publikation kommer att erkänna. Så uppriktiga de själfbiografiska meddelandena än äro, så innehålla de intet som kunde ge näring åt sensationslystnaden eller skvallerbegäret. De ge oss en rikare och riktigare föreställning om Topelius' väsende än man tidigare ägt, ty de lära oss inse att det äfven i hans harmoniska tillvaro gömde sig mycken strid och ängslan. Men de ha den för ett memoarverk rätt sällsynta egendomligheten att de låta oss steg för steg komma författaren allt närmare och närmare, utan att dennes egen personlighet ens med ett grand sjunker i vår aktning. Och dessa skaldens förtroliga samtal med sig själf ha ett annat utmärkande karaktärsdrag i den grannlagenhet, med hvilken de, trots all oförbehållsamhet, behandla de människor som beröras i dem. Topelius hade för visso icke velat tillåta att något enda af hans ord vållade smärta hos vänner eller anhöriga till dem han omtalat i sina dagboksanteckningar. När han på sin ålderdom nedskref några lefnadsminnen, som voro afsedda att läsas i hans närmaste familjekrets, och som enligt hans medgifvande äfven kunde få utnyttjas af hans blifvande biografer **, så inskärpte han för de senares räkning nödvändigheten att iakttaga grannlagenhet i allt som hänförde sig till andra än honom själf. Skaldens arfvingar ha ingalunda lämnat dessa varningar obeaktade. Men det är betecknande att dagbokens utgifvare i hela det stora verket icke anträffat mer än några enskilda, i och för sig alldeles harmlösa yttranden, i hvilka det ens kunde komma i fråga att finna någon tillämpning för uppmaningarna till största möjliga diskretion. Äfven i detta afseende vågar man hoppas, att hvarje fördomsfri läsare skall gifva sin anslutning till redaktörens betraktelsesätt.

*Ända sedan sitt elfte år hade Topelius i sina almanackor nedskrifvit små notiser, medan han däremot begynte sin egentliga dagbok först vid 14 års ålder.

**Dessa Anteckningar komma att publiceras som ett supplement till Dagböckerna.

I en annan punkt, däremot, är det möjligt att läsarens och utgifvarens åsikter icke helt komma att sammangå. Om det af grannlagenhetsskäl icke tett sig nödvändigt att företaga några uteslutningar i texten, så kan det ju ha funnits andra anledningar att förkorta manuskriptet före dess utgifvande. Det är i själfva verket obestridligt att Topelius, särskildt i de äldsta dagboksårgångarna, bland sina anteckningar upptagit mycket som i och för sig ingalunda är värdt att bevaras för eftervärlden. Det kunde därför förefalla naturligt att vid publicerandet af handskrifterna bortlämna alla de oväsentliga uppgifterna och låta endast det historiskt betydelsefulla nå fram till offentligheten. Ett sådant förfaringssätt har jämväl varit ifrågasatt vid de öfverläggningar, som ägt rum mellan skaldens arfvingar och deras rådgifvare. Att det likväl icke blifvit tillämpadt beror på att man, efter allvarlig pröfning, tyckt sig finna att dagboken endast kunde förlora på att bli utsatt för förkortningar. Topelius' själfbiografiska anteckningar framträda därför här i samma skick i hvilket han nedskrifvit dem — i ett aftryck där man icke tillåtit sig att rätta något annat än uppenbara felskrifningar, störande inkonsekvenser i ortografien och försummelser i interpunkteringen.

De skäl, som ledt till att man afhållit sig från alla förändringar i skaldens handskrift, behöfva icke utvecklas i någon vidlyftig motivering. Det är, som läsaren snart skall finna, någonting utmärkande för den unge dagboksförfattaren, att han i sina uppteckningar ådagalägger på en gång en större brådmogenhet och en större barnslighet än man är van att finna hos ynglingar af hans ålder. Med allt hvad redan de tidigaste annotationerna ådagalägga om den blifvande skaldens öfverraskande andliga utveckling, äro dessa alltför betydelsefulla, för att helt bli uteslutna ur publikationen. Men det gåfve en fullkomligt oriktig föreställning om Topelius' väsende, såvida man aftryckte endast de partier af hans dagbok, i hvilka han visar sig stå framom sina år. Det barnsliga, som var ett grunddrag i hans natur, bör komma med i bilden, för att icke denna skall bli falsk och vilseledande. Därför är det nödvändigt att, vid sidan af de vidtsyftande betraktelser, i hvilka den unga studenten uttalar sig om de stora problemen i hans eget och samtidens lif, gifva plats äfven åt hans emellanåt rätt vidlyftiga relationer om små tilldragelser i hemmet och privatkretsen. Det lilla, som ter sig betydelselöst när det anföres i isolerade utdrag, får sin betydelse när man möter det på sin rätta plats i den originala texten. Det går in som ett element i vår föreställning om den man, som i dagboken lämnat en så oförbehållsam afspegling af sitt väsende. Och det är oumbärligt för att hans meddelanden skola erhålla det drag af autenticitet, utan hvilket en kritisk läsare svårligen låter förmå sig att taga några själfbiografiska skrifter på fullt allvar.

Det kan utan vidare förstås, att Topelius' dagbok till en god del skulle förlora förmågan att öfvertyga med sitt vittnesbörd om hans karaktär, såvida det fanns den ringaste anledning att misstänka, det några för omdömet om författaren ofördelaktiga partier blifvit undertryckta. Det är endast det trygga medvetandet om att intet blifvit uteslutet ur manuskriptet, som ger läsaren visshet om att han verkligen lärt känna arbetets författare. Men denna visshetsförnimmelse är, när den en gång inställt sig, i och för sig så ovärderlig, att läsaren helt säkert för dess skull gärna skall underkasta sig omaket att göra bekantskap med ett antal bagateller från skaldens ungdomslif. Ju längre väg han framskridit i den omfattande boken, desto bättre skall han uppskatta förmånen af att ända från begynnelsen gradvis ha lärt. känna så många smådrag ur den unga hjältens hvardagliga tillvaro. Och liksom dessa drag småningom sammanställa sig till en lefvande och personlig gestalt, så framväxer det småningom ur den en just på grund af sin detaljrikedom enastående åskådlig föreställning om de tidsförhållanden och den sociala omgifning, i hvilka Zacharias Topelius växte upp och mognade från gosse till man.

Det har ofta blifvit påpekadt att det i regeln är några obetydliga, af en tillfällighet bevarade notiser som bäst låta oss erfara förnimmelsen af att det förflutna fått ett närvarande lif i vår inbillningskraft. Topelius' dagbok kunde icke skänka vår historiska fantasi all den näring den har att bjuda på, såvida man från densamma hade uteslutit alla uppgifter, hvilka icke ägde något omedelbart historiskt intresse. Men den för oss in i den förgångna tiden genom att den med ett kalendariums fullständighet upptager alla de tomma dagarna lika väl som de dagar, hvilka fyllts af betydelsefulla erfarenheter. Och för mången läsare skall arbetet väl komma att äga sitt förnämsta behag just därför att det med saklig fullständighet låter oss dag för dag — om icke rent af timme för timme — följa de små och stora händelserna i en tillvaro, hvilken i sitt idylliska lugn förefaller oss så aflägsen, som om det låge vida mer än 7 eller 8 årtionden mellan oss och den. När den yngling, som senare i de ryktbara Leopoldinerbrefven [Nyutgivning på Schildts hösten 2003.] skulle utveckla sig till det dåtida nöjes- och sällskapslifvets förnämste krönikör, på 1830-talet i sin ungdomliga dagbok upptecknade sina intryck från lifvet på gatorna, från familjebjudningar eller från teater- och konsertbesök, så lämnade han därmed helt oafsiktligt ett ovärderligt material i arf åt senare släktleds kulturhistoriker. Då dessa hans tidsskildringar af utgifvaren blifvit kompletterade med ett stort antal autentiska illustrationer, vågar man hoppas att dagboken skall bli uppskattad öfverallt, där man intresserar sig för det inhemska bildningslifvets historia.

Det är emellertid, såsom det knappast behöfver särskildt påpekas, endast i andra rummet man fäster sig vid miljöskildringarna i dagboken. Hvad man framför allt intresserar sig för är den unge studenten själf som — ett barn till år och sinnelag trots det akademiska medborgarskapet — så noggrant nedskrifver alla sina erfarenheter under de första studieåren. Man tager tacksamt vara på t. o. m. den i och för sig så obetydliga uppgiften om att hatten en eftermiddag blåste af hufvudet på honom, då han vandrade öfver Senatstorget under den tid han förde sina krior till sin lärare, därför att läraren hette Johan Ludvig Runeberg, och därför att eleven, som hade att streta sig fram på lifvets och litteraturens gångbanor, var Zacharias Topelius. Med det han, för ingen annan läsare än sig själf, affattade i sin dagbok, skolade han sin tanke och sitt språk, i omedveten förberedelse för det värf han skulle komma att utföra som den vaksammaste, rörligaste och spirituellaste af sin tids publicister. I de intryck och iakttagelser han upptecknade gaf han den första formen åt många poetiska motiv som senare, burna af en sjungande ton, i hans visor skulle flyga ut öfver landet. Och med de betraktelser öfver världens gång han vid årssluten anställde i dagboken förvärfvade han fasthet och sammanhållning för den politiska lifsåskådning, för hvilken han skulle komma att kämpa sin lefnads strid, än med sitt folk bakom sig, och än i ensamhet, med all tyngden af mängdens förkrossande dom öfver sitt hufvud.

Sålunda är det väsentliga af allt som skulle komma att uppfylla Topelius' lif förebådadt i hans dagbok; och sålunda kan man aldrig på något bättre sätt göra hans personlighet känd och älskad af nya släktled än med att man låter hans egen text, utan förkortningar och förvanskningar, blifva spridd i så vida kretsar som möjligt. Det är hvad skaldens anförvanter velat åstadkomma genom att sända sitt familjearf ut i offentligheten. Det behöfver väl icke förutsättas något annat än att läsaren med erkänsla skall mottaga den gåfva, som i pietet och i tillit af Topelius' arfvingar öfverlämnas åt Topelius' folk.

Yrjö Hirn.