JANUARII MÅNAD.
{1835}
I Årets början. (A) I N y
C a r l e b y.
1. Thorsdag. Året börjades bra. N y
å r s d a g e n den 1 Januarii år efter Christi börd
1835, bivistade jag, Zachris Topelius, gudstjensten, förmenande att
sålunda på det värdigaste sätt fira det nya årets
födelsedag. — Men äfven verlden vill på sådana
dagar utkräfva sin rätt till vårt deltagande: alltså
gjorde jag vid hemgåendet från kyrkan några nyårsvisiter,
men de voro både få och korta, men derjemte voro mina önskningar
särdeles upriktiga. Först hos Lithéns, sedan hos Turdins;
Calamniuses träffade jag på gatan. — Mina värda fränder
och vänner! Alldenstund vi således hafva ett nytt år,
så vill jag önska att vi må, då detsamma är
gammalt blifvet, kunna säga: Gudilof, äfven detta var ett godt
år. — Hvad hjelper det om tiden härjar runtomkring oss,
det måste så gå, på det att det gamla må
lemna rum åt det nya; men lycklige vi, om hans kalla hand icke tillintetgör
vår inre lycka och frid, om icke förgängelsens andedrägt
tillika ödelägger det unga hjertats blomstergårdar eller
de frukter, som under årens längd, mödosamt förvärfvade,
mognat. — Nå, i Guds namn då, ett godt nytt år
mina herrar och damer! —
Lithéns voro på Kudnis, äfvensom
Turdins. Nyårshelsning på pianot. — Om aftonen var sedermera
dans hos Aspegrens, temmeligen talrikt besökt, äfven af rödrockar.
Aftonen var särdeles rolig och treflig i mitt tycke. Jag dansade
hvarenda dans och var rätt nöjd, ty nu och hemma trifs jag bäst.
De damer, med hvilka jag dansade voro: Mathilda Lithén, Josephina
Calamnius, Johanna Calamnius, Sophie Topelius, Augusta Fonselius, Carin
Fonselius, Johanna Svahn, Carolina Backman, Emelie Lindqvist, Sophie Stenroth,
Marie Berger och så vidare, hvilka utgjorde större delen af
damerna. Rosalie Lithén var trött. — Lilla Ryska doctorn
var en rolig figur. Kl. 3 slöts nöjet, men herrarne väsnades
ännu en stund.
[Mathildas hand var varm. Hon tryckte min hand
då vi möttes, och jag var så glad, så glad]. —
Henrik Backman och jag talte såsom förtrogna
vänner länge om hvarjehanda som för ingen annans öra
var ämnadt. Rosor och liljor. Klockan ringde 4 i rådstugutornet
då vi lade oss. Slutligen somnade vi in med sådana tankar.
(Jag låg nemligen hos Hindrik).
2. Fredag. Följande dagen, den 2 Januarii
detta år, rustades åter till en resa, nemligen till en liten
färd till Uleåborg, hvilken Mamma, Syster Sophie och jag nu
hafva beslutit att i morgon företaga. Det är sant, jag vill
gerna till Uleåborg, men, — men — jag ville ock gerna
stanna hem. — Dock, denna resa skall ej bli utan nytta för mig.
— — — Jag hade ej sofvit länge. Klockan nio gick jag
från Hindrik. — Tante A. Backman satt här på eftermiddagen;
jag var nog oartig och gick bort — till Lithéns. Hur det var
så stannade jag qvar, såsom vanligtvis händer. Vi firade
brasa, flickorna och jag. Så satt jag der, såsom jag mången
afton förut suttit i förtrolig krets. (Och hvarföre skulle
jag skrifva med chiffer, hvad jag öppet vågar säga? Jag
är ej så barnslig som förr.) — Vi talte om porträtter;
jag skulle rita af Mathilda, men det ville nu likaså litet lyckas
som på Alörn. Skuggprofil. — Min Dagbok för sommarn
med sin hemliga chifferskrift vågar jag låna. Vi skola se.
—
Samma afton reste Collander bort och skiljde sig
dervid från Lithénska huset. Det kostade på, —
och det var visst icke underligt; han hade varit 10 år såsom
en medlem af familjen uptagen i Lithéns hus. — Mamma kom med
lilla Fanny och vi togo afsked. — Till Turdins. — Fru Backman
ville läsa mina Ephemerer. — Hem åter. Fantasier i moll
på pianot, som nu var mitt Echo. Z, Z, hvart tar det vägen?
— I morgon resa vi således.
(B) F ä r d t i l l U l e å b o r g.
{Resan till Uleåborg utelämnad.}
(C.) Å t e r e n k o r t
g l ä d j e n s t i d i N y C a r l e b y.
22. Thorsdag. Ja visst var den kort; men så
är det ju alltid, glädjens tider äro alltid för korta,
om de ock i verkligheten vore aldrig så långa. Men börjar
man räkna sina timmar — aj aj! det är inte godt märke,
ty det förefaller mig som om man ville med egen hand skaka på
lifvets timglas och säga: fall fall, kära sandkorn, så
har jag en tråkig stund mindre! Nå, kära dagbok, hvad
i all verlden skall du nu bulla opp för saker, då anrättningen
måste börjas med reflexioner öfver timglas och sandkorn?
— „I sanning min vän, svarar min beskedliga dagbok, för
att förstå rätternas sanskyldiga delicata smak, måste
du ha smakat af dem förut, ty änskönt de synas vara bara
husmanskost, ja simpel husmanskost, så ha de ändå någonting,
någonting — jag vet icke hvad — men som säkerligen
hvarken Mamsell Warg eller Mamsell Nylander kommit underfund med. Nå
nå, icke vill jag fördenskull skryta af min konst, ty jag tror
att rigtiga gourmander skulle ej bry sig om mer än första biten
deraf och dervid ropa åt mig stackare: „hör hon, min söta,
inte mera för mig, utan hellre liten sötsaker för att få
bort den bizarra smaken!“ — „Ödmjuka tjenarinna, kanske
litet egennytta behagas för att afhjelpa det onda ?“ Sedan jag
om morgonen sett mig litet omkring, skyndade jag till staden för
att aflasta de varupackor af helsningar som tyngde mig ned. — „Jag
skall helsa dig från den du gaf kammen åt i H:fors.“
— „Hvad i all verlden?“ — „Ja, ja, man är
ej så okunnig i allt som herrn inbillar sig.“ „Skada att
jag inte blef förlägen.“ — Hos Hindrik gjorde jag
redo för hvad jag visste. Kudnisboarne gjorde mot aftonen samteligen
en utflygt till staden, der vi, efter misslyckade besök hos Turdins
och Lithéns, sluteligen stadnade hos Calamniuses. Och aftonen var
ej otreflig, ty den förljufvades af sång och musik, exeqverade
af Emelie Backman och Josephina Calamnius. Det är mig, då jag
hör sköna stycken sjungas, som vore hela min själ en resonancebotten
som darrar vid tonernas stämmor. — En husets vän, en Rysk
Leutnant Link, satt med oss. Det var — nej tyst dagbok lilla, du
får ej vara malitieuse.
2 3 Ja n u a r i i 1 8 3 5. Denna
dag ville jag kransa med cypressens blad och skrifva derunder:
Ä r i c k e J o r d e n s c y p r e s s
e n e v i g h e t e n s
l a g e r?
Ja, jordens cypress är evighetens lager. Det är nu jemt fyra
år sedan jag en natt låg gråtande vid min faders dödsbädd.
Jag glömmer visst aldrig, huru jag ångestfullt lyssnade till
det bristande hjertats matta andetag och darrande af fruktan att höra
det sista, gömde mitt öra för dödens hviskning i lifvets
sista flägt, det höga alfvarliga: „Var redo och följ
mig“. Stilla och ljuft var här detta budskap, och frid och hvila
var dess löfte åt den dignande: milda rörde förgängelsens
vingar vid hans panna, och ett ädelt hjerta uphörde i detsamma
att klappa. Det är en högtidlig stund, detta ögonblick,
då stoftets bojor brista, då menniskans ande helsar odödlighetens
gryning, då jordelifvets snart flydda minuter bortbytas mot en evighet.
Och ändock måste menniskan bäfva tillbaka för den
bleke engelns anlete, men det är ej hennes själ som bäfvar,
ty icke kan fången frukta för det jern som afskär hans
band; det är stoftet som ryser för sin förvandling. Men
då evighetens och hoppets stjerna ännu i det slocknade ögat
lyser klar i förgängelsens natt, hvi skulle vi då klaga,
att anden bortbytit sin vanskliga klädnad mot en oförgänglig!
— Så missunnade vi icke vår älskade hans ljufva
hvila efter långa vedermödor, men för vår egen skull
flöto våra tårar. Allt detta förstod jag icke då,
jag var ett barn och kände ej värdet af hvad jag förlorade.
Nu står det klart i min själ och det är i känslan
deraf, som jag skrifvit och tänkt:
„Jag ofta vid hans minne ser
En tår i ögat blänka,
Och innerligt jag ofta ber,
Gud värdes nåd mig skänka,
Att blifva såsom han, en man
I med och mot belåten,
Att lefva älskad såsom han
Och dö som han begråten.“
På denna fjerde årsdag af pappas död ville jag gerna besöka
hans graf, men sköt opp till sommaren, då jag, om Gud vill, återvändt
till hembygden. Hela dagen suto vi hemma på Kudnis, sökande ingen
och sökta af ingen.
24. Lördag. Du glada dag, du lilla söta
skalk, kom nu och säg någonting roligt, nu sedan din alfvarsamme
föregångare så när narrat oss att gråta. Nå,
låt se hvad du har att berätta?
| Det syns, att förf. nyligen läst hvardagslifvet. |
„Jo, först en vacker vinterdag, blid och mild och vänlig
som vore den syskonabarn med Majsolens glättiga söner. Och dertill
roade jag mig i dag med blommor, hvilket är något rart i Januarii,
nemligen Alörsbarn som limmades på papper, herren vet till hvad
ändamål (ni skolen veta, att det nu är dagen sjelf som agerar
berättare). Och vips var min förmiddag slut, (hvilket inom parenthes
sagdt, till en del kom sig deraf, att studiosus'sen (förmodligen Z.)
ej var särdeles mån om att undvika, att ej Mamma Sol tog honom
på säng.) — Sedan den enkla middagen med temmelig skälig
appetit blifvit förtärd, anlitades pianot, som jag tror såsom
ett medel att smälta maten, så såg det ut, ty vår
studiosus gymnasticerade ordentligt öfver de stackars tangenterna,
till dess en thébricka med Moccas ljufligt ångande nektar förskaffade
dem hvila och våra öron fred. Nu skulle mumierna af vårens
älsklingar åter fram, men då kom åter något,
som kom vår studiosus att glömma sina blommor och skynda ut som
om elden sute i rockskörten. Jag undrade just hvad det kunde vara;
Caffebrickan stod framför mig, således kunde det ej nu vara den
som gjorde slag i saken. Men denna gången var det något helt
annat. — Jag hörde först en röst i farstun: „Hva
ni var beskedliga som kom ändå.“ — Aha, tänkte
jag. Det var flickorna L. som voro så goda och tittade på mina
landsbor. Knapt satte de sig innan flera kommo, nemligen Turdins och flickorna
Backman. (Att Demoiselle Sahlbom var här och hade kommit på caffe
innan vi ätit middag, hade jag så när glömt berätta).
— Slutligen infann sig äfven Moster L. (kors, hvad den dagen gör
sig familier!)
| Barnsligheter och stunder af ren, oblandad glädje. Mitt barnasinne
ville jag ändå inte byta bort! |
Jag roade mig med att betrakta min studiosus och märkte att han såg
särdeles blid ut, fastän han stod så der philosophisk såsom
hans vana eller ovana är; men i afton ville det icke lyckas att stå
alldeles stilla och sedig och beskedlig på ett ställe. Nu proponerade
någon af sällskapet sång och musik, och efter ett litet
krus, såsom stora mästares vana är, satte sig vår
hjelte (jag ber ödmjukast!) till pianot. Att han önskade göra
sitt bästa torde knapt behöfva sägas. När nu en hoper
saker blifvit exeqverade, hvarvid „likasom af en händelse“
ihogkoms „Ack blott en blick“ — och „Från detta
slott skall jag i morgon fara“ — så förorsakade théet
en paus. Derunder tog jag mig den friheten att anmärka, huruledes concertgifvarn
var sig temmeligen lik sedan i somras, då han vid ett dylikt tillfälle
spelte „Må hon, må denna drömda bild“ o. s. v.
så att instrumentet dånade. Nu var han ej så bullersam
och dessutom var det nu Emelie Backmans ljufliga röst, som af honom
accompagnertes. — Nu är vidare att förtälja, huruledes
tvenne unga yrhättor bortsnappade hans philosophiska resmössa
och stängde sig in i inre rummen. Men nu skulle ni sett honom —
borta var philosophien i en blink, så vida det ej kan kallas philosophiskt
att, nyfiken som ett fruntimmer, lura vid nyckelhål och titta på
fönsterrutor. Ack du kära barnslighet! Och tänk bara, när
han slapp, sågo vi vår philosophs beprisade envisa vilja vara
fastsydd i mössans foder och det med en tråd så klen så
klen, som vore det just för att trotsa honom. Och han kunde den icke
slita. Se der, tänkte jag, det starkaste af alla band, hvilket ehuru
till utseendet ofta klent som denna tråd, bundit så mången
hand full af kraft och styrka. — Ljufliga boja! Men tillåt mig
säga några ord på mitt eget språk: [och när
hon stod der så lugn och så trotsig — den söta flickan
— då var i sanning min stolta vilja så bunden, att jag
ej för allt i verlden ville göra något, då hon sade
nej] — De barnena, ja de barnena, höll jag på att utropa,
då jag sedan såg de tre draga fingerkrok, hvilket gick så
till, att de tvenne flickorna skulle försöka muskelstyrkan i vår
hjeltes arm, hvilken dock bättre bestod profvet än viljan. Men
mer än jemt var det just inte, ty kraft bodde äfven i de fina
händer som sluppo leken med röda fingrar.“ —
Så långt berättar dagen sjelf och
sqvallrar för hela verlden, likasom inte hela verlden skulle veta,
att det är den rack'on sjelf som ställt till det der allt. Nu
vill jag, hjelten och philosophen så kallad, sjelf fortsätta
berättelsen:
Sant var det, att de fina händerna voro helt
högröda, och derföre skulle vi nu draga handsk, hvilket så
utföll, att vi alla tre hvarsin gång regerade och tyranniserade.
Jag fick engång befallningen: „du skall säga din fästmös
namn. Jag gjorde så, nemligen så att jag helt förtroligt
sade: „din fästmös namn.“ — „Nej inte så,
du skall ropa Backa Lina högt“ — jag ropade: „Backa
Lina högt.“ — — „Så du är stygg!“
— Hand låg i hand, och det roliga var, att jag kunde förutsäga
hvem som skulle bli tyrann. Våra gäster spisade afton på
Kudnis. Rosalie lät mig vid bordet välja damer, och jag behöll
den sista. Sedan blef det tal om bryderi, och Sophie B. sade, att „det
är ett så säkert tecken, att den man bryr, den tycker man
om.“ — „Z. han spelar och hör ej någonting.“
— „Han hör mer än väl.“ „Nå så
kunde du hålla med oss heldst.“ — Nu återstår
ännu något. „Å, sade Mamma, du kan just ta dig en
kyss af flickorna allesamman.“ — Sagdt och gjordt, och så
började jag med Sophie B. och slöt med Mathilda L. — „Ser
du nu, hvad Mamma engång skaffade dig“, sade Mamma, och vi logo
hjerteligen. Nu foro fruntimmerna, och jag sade af hjertans grund: „tack
för aftonen.“ — Ja, rolig godnatt, söta flickor! —
| Glada stunder, som lemna minnen efter sig. |
E n l i t e n i c k e o f f
i c i e l l a f d e l n i n g: [Men ännu sade jag inte godnatt
åt alla: Jag följde flickorna Lithén, och de voro så
goda och bådo mig sitta inne i sufletten. Så åkte vi
en stund, och jag satt i mörkret tätt bredvid Mathilda] —
Rosalie L. sade om aftonen: „Ett har jag emot dig, att du är
så alfvarsam.“ — „Sant talar du, goda Rosalie, och
det har jag förebrått mig sjelf. Men mycket mycket bättre
blir det småningom. Icke sant? — [Thilda hade läst mina
dagböcker och svarade ja — Tack för er godhet, söta
flickor, jag älskar eder båda.] — „Du är lycklig“,
sade Rosalie, och hon hade rätt. Gud vare lof för dagar, sådana
som denna.
25. Söndag. Äfven Söndagen, den skälmen,
var en god dag, troligen den sista på en tid igen. — Jag var
i kyrkan och hörde Holm'en predika och anfäkta sig. Sedan med
broder Hindrik ut att åka ända förbi Djupsten, så
att vi sågo en skymt af det kära, välsignade Alörn.
Jag ville just bra gerna fara till gamla stugan der och se vålnaden
af vår glädje igen, men vi hunno icke. — Hemkommen igen,
limmades blommorna fast. Så snart det led mot e. m., gick jag
med syster Sophie till staden, uträttade först några ärender,
hvaribland ett besök hos studiosus broder Schale, och gick sedan i
sällskap med vännen och spefågeln Hindrik B. till Lithéns.
„Välkomna, å si Hindrik, som gör sig så rar!“
— „Ja, banna honom nu dugtigt“, sade jag. — "Vill
inte ni stiga in och helsa på prostinnan?“ — „Nej jag
tackar.“ „Mins ni, sådan rolig afton vi hade i höstas
här, då prostinnan likasom nu var på visit?“ —
"Hvad ska vi roa oss med?" — „Tag fram de der kortena.“
— De togos fram, och man lekte sålunda, att först ett vanligt
kort väljdes, och sedan upplästes det motsvarande af svaren. Tre
gånger förut hade på mina vägnar klöfverkung
blifvit utdragen, och nu drog jag den först ut och sedan ännu
en gång. Är det icke förlåtligt, att ett hjerta sådant
som mitt klappade en smula hårdare vid ord sådana som dessa:
„Sköna äro dina planer, yngling, ännu skönare skall
din lefnad blifva. Välj dig en flicka ej efter andras omdöme utan
efter eget tycke; — mörkt är detta kort, mörk bör
äfven den älskade vara“?
| Ett exempel på, att man ofta kan vara glad bara man inte tänker
på morgondagen. |
Vi skrattade och skämtade helt hjerteligen öfver dessa och dylika
älskeliga spådomar. — Men är det då så
alldeles omöjligt att föreställa sig en vink af framtidens
genius? Jag åtminstone är icke den som svarar nej, fastän
jag visserligen ej bereder mig på så ljusa utsigter som det
välsignade kortet lofvar. Leken var just rigtigt rolig, i synnerhet
som vi fingo mest bara goda kort. — Sedan företogs sqvallerleken,
Understol, som endast hade det felet, att vi voro alltför få.
„Någon undrar om du mera tycker om skal än kärna?“
(krakmandel åts då som bäst) — Så lektes „göm
ringen,“ der vi gifte bort hvarandra till höger och venster, så
att hönsena fick visst ingen stor skada göra i hampan. „Svinen gar i päronlandi.“ — Allt godt och väl.
Rosalie frågade, hvarföre jag såg så fundersam ut?
[Derföre, att jag tänker efter huru jag skall få skrifva
till Mathilda. Ja, tänk nu efter], sade hon [och jag fann på
råd. Läsebibliotheket skall genom Rosalie skaffa mig den glädjen.
— Tack söta Rosalie för din godhet.] Slutligen speltes litet
femkort. „Den som hviskar så ljuger han“, sade de om mig.
— Alörsblommorna emottogos, och min dagbok lemnades tillbaka.
[„Vet du, inte är jag ledsen“, sade hon och såg så
god ut. — Ack du söta, goda flicka, hvad du är beskedlig,
tänkte jag och hade velat tacka henne så hjertligt, ty jag såg
att; hon förlåtit mig utaf bara godhet] „Skrif dit i kanten.“
— Pappershjertan. „Godnatt godnatt och tack för oss!“
— Ack, i morgon så här dags är jag redan långt
borta.
26. Måndag. Denna dagen var således
en sådan, som jag förr i verlden brukade kalla olycklig; nu
tycker jag det är synd att så säga och så får
den heta Ledsam. Min afresa är bestämdt till i dag utsatt, och
gick äfven för sig. Efter åtskilliga rangeringar vandrade
jag till staden på afskedsvisiter, nemligen först till Turdins,
sedan till Calamniuses och sist till Lithéns. På första
stället måste jag lofva att komma ännu en gång,
på det andra voro unga damerna icke hemma och på tredje stället
träffade jag alla. Jag satt der en lång, eller rättare
kort stund, tog sedan afsked och skulle gå. — „Å,
sitt ännu en liten stund efter klockan inte är 12 ännu“
— „Säg du Z., det är inte svårt att locka den
som med vill hoppa“, sade moster L. och skrattade. — „Sant
sade moster“, svarade jag och skrattade äfven. Jag satt, jag
stod en stund vid dörren med kapprocken på, och så gick
jag. — Inne till Collander uti hans eget nyss opputsade hus. Han
har snyggt och nätt och trefligt inne hos sig. „Du har utsigt
rakt in på andra sidan gatan.“ — „Ja, sade han. Och
för den utsigten skulle du säkert vilja ge mycket.“ —
Jag log. — Således öfverallt anspelningar. Jag begriper
alldeles inte huru jag i somras kunde säga: „c' e t a i t
m i e u x s i vo u s
t a i se r e z“ om något,
åt hvilket jag nu ler och säger: parlez donc, parlez mon cher,
c'est moi une jouissance!“ Derefter in till Turdins åter, och
tog nu afsked af Hindrik och alla. På hemvägen mötte jag
en häst som blifvit skickad efter mig. „Hvar sade frun att du
skulle söka mig.“ „Hos Lithéns“, svarade drängen,
och jag log. — Inne hos Brunströms. Gratuleras till splitterny
kapprock och slit med helsa. Jag hade fått klädet till present
af min gode Farbror Gustaf uti Uleåborg. — Nu återstår
då att förtälja huru jag först spisade middag, som
var baresta mina favoriträtter, vörtebröd och god mjölk,
cortletter och lingongröt med sirap uppå, huru jag sedan tog
husfolket i hand och sade farväl och sålunda sjelf oppstoppad
i min nya krimskinsmössa, steg i min väl stoppade släda,
— eller nej, det var så rätt, i suffletten, ty Mamma följde
mig till Juthas. På resan genom staden såg jag ännu engång
broder H. och så äfven en som satt vid fönstret och nickade
så vänligt, så att jag tyckte att det ändå
hade sina ledsamma sidor att så der resa hemifrån, hvilket
jag, i förbigående sagdt, väl hundra gånger förut
tänkt och funnit. Så kommo vi till Juthas gästgifvargård.
Der kysste jag min goda Mamma, fick förmaning att vara försigtig
på resan, och så bar det i Guds namn vidare. Jag hade egen
kusk och en del af vägen egen häst ända till Lappo. —
Medan jag nu satt så der i min makliga släda i enslighet, så
lät jag allehanda älskeliga tankar i parad defilera förbi
för att ej vara utan sällskap; till slut blefvo de allt underligare
och oredigare, hvilket kom sig deraf, att jag innan jag visste ordet af,
nuckade helt godt, och sedan ej vaknade förrän i skymningen
vid Karkaus. Der träffade jag Mormor Wacklin och Moster Backman med
de sina, Emelie och Lotta, Wilhelm och Alfred. Så satt jag der en
liten treflig stund, och for så af igen. — Kl. 2 om natten
ankom jag till Lassila, 8 mil från N:by, och träffade lyckeligen
min reskamrat Sohlberg. —
2. Min Femte Färd till Helsingfors. (a)
Om min ditresa vill jag ej vara vidlyftig. Den gick
makligt och äfven bra, utom att vi 6 gånger åkte ikull,
och det ibland på släta landsvägen.
27 Januarii.
28 Januarii.
29 Januarii. |
Andra dagen, d. v. s. Tisdagen, åkte vi 11 mil, och Onsdagen
lika många. Thorsdagsmorgon råkade vi ett sällskap af 4
andra kamrater, som hunna opp oss i Kangasala. Thorsdagsförmiddag spisade
vi i Tavastehus och drucko öl. Samma afton träffade vi ännu
2 andra Helsingforska studenter, så att vi på nattqvarteret,
3 mil från H:fors, vara rigtigt hoppackade. Herrarna vara om morgonen
särdeles makliga och brydde sig icke om mina anmaningar, så att
vi ej förrän k l. 1 1
p å F r e d a g s f ö r m i d d a g e n
d e n 3 0 J a n u a r i i
1 8 3 5, och således just då posttimmen
var förbi, a n k o m m o
t i l l H e l s i n g f o r s,
hvilket särdeles förtröt mig, ty jag hade gerna velat skrifva
med gående post. Blanken träffade jag genast, och vid helsan.
Rosenkampffs mådde allesammans väl, och lilla baron tycktes vara
en trefliger verldsborgare. Jeana, hvilken var sig lik, hade slagit vad
med Baron, att han skulle få bruna ögon. Moster mådde bra.
De hade nu främmande till middagen, hvarföre jag var hem emellan
pour m'ajuster. — Presenterad för senatorn, hofrättsrådet
Holmberg. En skål af Bonsdorff. — Träffade en gammal lärare,
Magister Nyman. — Sedan sökte jag théjungfrun förgäfves
och var om aftonen hemma.
31. Lördag. För det första gjordes
nu en upvaktning hos Rector. Curator träffades ej hemma. Dagen förflöt
under det man så der småningom lagade sig i ordning: Om aftonen
besöktes théjungfrun af en gammal kund.
|