JANUARII MÅNAD.
{1835}


    
    I Årets början. (A) I  N y  C a r l e b y.
    1. Thorsdag. Året börjades bra. N y å r s d a g e n  den 1 Januarii år efter Christi börd 1835, bivistade jag, Zachris Topelius, gudstjensten, förmenande att sålunda på det värdigaste sätt fira det nya årets födelsedag. — Men äfven verlden vill på sådana dagar utkräfva sin rätt till vårt deltagande: alltså gjorde jag vid hemgåendet från kyrkan några nyårsvisiter, men de voro både få och korta, men derjemte voro mina önskningar särdeles upriktiga. Först hos Lithéns, sedan hos Turdins; Calamniuses träffade jag på gatan. — Mina värda fränder och vänner! Alldenstund vi således hafva ett nytt år, så vill jag önska att vi må, då detsamma är gammalt blifvet, kunna säga: Gudilof, äfven detta var ett godt år. — Hvad hjelper det om tiden härjar runtomkring oss, det måste så gå, på det att det gamla må lemna rum åt det nya; men lycklige vi, om hans kalla hand icke tillintetgör vår inre lycka och frid, om icke förgängelsens andedrägt tillika ödelägger det unga hjertats blomstergårdar eller de frukter, som under årens längd, mödosamt förvärfvade, mognat. — Nå, i Guds namn då, ett godt nytt år mina herrar och damer! —
    Lithéns voro på Kudnis, äfvensom Turdins. Nyårshelsning på pianot. — Om aftonen var sedermera dans hos Aspegrens, temmeligen talrikt besökt, äfven af rödrockar. Aftonen var särdeles rolig och treflig i mitt tycke. Jag dansade hvarenda dans och var rätt nöjd, ty nu och hemma trifs jag bäst. De damer, med hvilka jag dansade voro: Mathilda Lithén, Josephina Calamnius, Johanna Calamnius, Sophie Topelius, Augusta Fonselius, Carin Fonselius, Johanna Svahn, Carolina Backman, Emelie Lindqvist, Sophie Stenroth, Marie Berger och så vidare, hvilka utgjorde större delen af damerna. Rosalie Lithén var trött. — Lilla Ryska doctorn var en rolig figur. Kl. 3 slöts nöjet, men herrarne väsnades ännu en stund.
     [Mathildas hand var varm. Hon tryckte min hand då vi möttes, och jag var så glad, så glad]. —
    Henrik Backman och jag talte såsom förtrogna vänner länge om hvarjehanda som för ingen annans öra var ämnadt. Rosor och liljor. Klockan ringde 4 i rådstugutornet då vi lade oss. Slutligen somnade vi in med sådana tankar. (Jag låg nemligen hos Hindrik).


    2. Fredag. Följande dagen, den 2 Januarii detta år, rustades åter till en resa, nemligen till en liten färd till Uleåborg, hvilken Mamma, Syster Sophie och jag nu hafva beslutit att i morgon företaga. Det är sant, jag vill gerna till Uleåborg, men, — men — jag ville ock gerna stanna hem. — Dock, denna resa skall ej bli utan nytta för mig. — — — Jag hade ej sofvit länge. Klockan nio gick jag från Hindrik. — Tante A. Backman satt här på eftermiddagen; jag var nog oartig och gick bort — till Lithéns. Hur det var så stannade jag qvar, såsom vanligtvis händer. Vi firade brasa, flickorna och jag. Så satt jag der, såsom jag mången afton förut suttit i förtrolig krets. (Och hvarföre skulle jag skrifva med chiffer, hvad jag öppet vågar säga? Jag är ej så barnslig som förr.) — Vi talte om porträtter; jag skulle rita af Mathilda, men det ville nu likaså litet lyckas som på Alörn. Skuggprofil. — Min Dagbok för sommarn med sin hemliga chifferskrift vågar jag låna. Vi skola se. —
    Samma afton reste Collander bort och skiljde sig dervid från Lithénska huset. Det kostade på, — och det var visst icke underligt; han hade varit 10 år såsom en medlem af familjen uptagen i Lithéns hus. — Mamma kom med lilla Fanny och vi togo afsked. — Till Turdins. — Fru Backman ville läsa mina Ephemerer. — Hem åter. Fantasier i moll på pianot, som nu var mitt Echo. Z, Z, hvart tar det vägen? — I morgon resa vi således.


(B) F ä r d  t i l l  U l e å b o r g.
{Resan till Uleåborg utelämnad.}


     (C.) Å t e r  e n  k o r t  g l ä d j e n s  t i d  i  N y C a r l e b y.
    22. Thorsdag. Ja visst var den kort; men så är det ju alltid, glädjens tider äro alltid för korta, om de ock i verkligheten vore aldrig så långa. Men börjar man räkna sina timmar — aj aj! det är inte godt märke, ty det förefaller mig som om man ville med egen hand skaka på lifvets timglas och säga: fall fall, kära sandkorn, så har jag en tråkig stund mindre! Nå, kära dagbok, hvad i all verlden skall du nu bulla opp för saker, då anrättningen måste börjas med reflexioner öfver timglas och sandkorn? — „I sanning min vän, svarar min beskedliga dagbok, för att förstå rätternas sanskyldiga delicata smak, måste du ha smakat af dem förut, ty änskönt de synas vara bara husmanskost, ja simpel husmanskost, så ha de ändå någonting, någonting — jag vet icke hvad — men som säkerligen hvarken Mamsell Warg eller Mamsell Nylander kommit underfund med. Nå nå, icke vill jag fördenskull skryta af min konst, ty jag tror att rigtiga gourmander skulle ej bry sig om mer än första biten deraf och dervid ropa åt mig stackare: „hör hon, min söta, inte mera för mig, utan hellre liten sötsaker för att få bort den bizarra smaken!“ — „Ödmjuka tjenarinna, kanske litet egennytta behagas för att afhjelpa det onda ?“ Sedan jag om morgonen sett mig litet omkring, skyndade jag till staden för att aflasta de varupackor af helsningar som tyngde mig ned. — „Jag skall helsa dig från den du gaf kammen åt i H:fors.“ — „Hvad i all verlden?“ — „Ja, ja, man är ej så okunnig i allt som herrn inbillar sig.“ „Skada att jag inte blef förlägen.“ — Hos Hindrik gjorde jag redo för hvad jag visste. Kudnisboarne gjorde mot aftonen samteligen en utflygt till staden, der vi, efter misslyckade besök hos Turdins och Lithéns, sluteligen stadnade hos Calamniuses. Och aftonen var ej otreflig, ty den förljufvades af sång och musik, exeqverade af Emelie Backman och Josephina Calamnius. Det är mig, då jag hör sköna stycken sjungas, som vore hela min själ en resonancebotten som darrar vid tonernas stämmor. — En husets vän, en Rysk Leutnant Link, satt med oss. Det var — nej tyst dagbok lilla, du får ej vara malitieuse.


    2 3  Ja n u a r i i  1 8 3 5. Denna dag ville jag kransa med cypressens blad och skrifva derunder:

Ä r  i c k e  J o r d e n s  c y p r e s s  e n  e v i g h e t e n s  l a g e r?

18 23/1 31.

Ja, jordens cypress är evighetens lager. Det är nu jemt fyra år sedan jag en natt låg gråtande vid min faders dödsbädd. Jag glömmer visst aldrig, huru jag ångestfullt lyssnade till det bristande hjertats matta andetag och darrande af fruktan att höra det sista, gömde mitt öra för dödens hviskning i lifvets sista flägt, det höga alfvarliga: „Var redo och följ mig“. Stilla och ljuft var här detta budskap, och frid och hvila var dess löfte åt den dignande: milda rörde förgängelsens vingar vid hans panna, och ett ädelt hjerta uphörde i detsamma att klappa. Det är en högtidlig stund, detta ögonblick, då stoftets bojor brista, då menniskans ande helsar odödlighetens gryning, då jordelifvets snart flydda minuter bortbytas mot en evighet. Och ändock måste menniskan bäfva tillbaka för den bleke engelns anlete, men det är ej hennes själ som bäfvar, ty icke kan fången frukta för det jern som afskär hans band; det är stoftet som ryser för sin förvandling. Men då evighetens och hoppets stjerna ännu i det slocknade ögat lyser klar i förgängelsens natt, hvi skulle vi då klaga, att anden bortbytit sin vanskliga klädnad mot en oförgänglig! — Så missunnade vi icke vår älskade hans ljufva hvila efter långa vedermödor, men för vår egen skull flöto våra tårar. Allt detta förstod jag icke då, jag var ett barn och kände ej värdet af hvad jag förlorade. Nu står det klart i min själ och det är i känslan deraf, som jag skrifvit och tänkt:

„Jag ofta vid hans minne ser
En tår i ögat blänka,
Och innerligt jag ofta ber,
Gud värdes nåd mig skänka,

Att blifva såsom han, en man
I med och mot belåten,
Att lefva älskad såsom han
Och dö som han begråten.“

På denna fjerde årsdag af pappas död ville jag gerna besöka hans graf, men sköt opp till sommaren, då jag, om Gud vill, återvändt till hembygden. Hela dagen suto vi hemma på Kudnis, sökande ingen och sökta af ingen.


    24. Lördag. Du glada dag, du lilla söta skalk, kom nu och säg någonting roligt, nu sedan din alfvarsamme föregångare så när narrat oss att gråta. Nå, låt se hvad du har att berätta?
Det syns, att förf. nyligen läst hvardagslifvet.
„Jo, först en vacker vinterdag, blid och mild och vänlig som vore den syskonabarn med Majsolens glättiga söner. Och dertill roade jag mig i dag med blommor, hvilket är något rart i Januarii, nemligen Alörsbarn som limmades på papper, herren vet till hvad ändamål (ni skolen veta, att det nu är dagen sjelf som agerar berättare). Och vips var min förmiddag slut, (hvilket inom parenthes sagdt, till en del kom sig deraf, att studiosus'sen (förmodligen Z.) ej var särdeles mån om att undvika, att ej Mamma Sol tog honom på säng.) — Sedan den enkla middagen med temmelig skälig appetit blifvit förtärd, anlitades pianot, som jag tror såsom ett medel att smälta maten, så såg det ut, ty vår studiosus gymnasticerade ordentligt öfver de stackars tangenterna, till dess en thébricka med Moccas ljufligt ångande nektar förskaffade dem hvila och våra öron fred. Nu skulle mumierna af vårens älsklingar åter fram, men då kom åter något, som kom vår studiosus att glömma sina blommor och skynda ut som om elden sute i rockskörten. Jag undrade just hvad det kunde vara; Caffebrickan stod framför mig, således kunde det ej nu vara den som gjorde slag i saken. Men denna gången var det något helt annat. — Jag hörde först en röst i farstun: „Hva ni var beskedliga som kom ändå.“ — Aha, tänkte jag. Det var flickorna L. som voro så goda och tittade på mina landsbor. Knapt satte de sig innan flera kommo, nemligen Turdins och flickorna Backman. (Att Demoiselle Sahlbom var här och hade kommit på caffe innan vi ätit middag, hade jag så när glömt berätta). — Slutligen infann sig äfven Moster L. (kors, hvad den dagen gör sig familier!)
Barnsligheter och stunder af ren, oblandad glädje. Mitt barnasinne ville jag ändå inte byta bort!
Jag roade mig med att betrakta min studiosus och märkte att han såg särdeles blid ut, fastän han stod så der philosophisk såsom hans vana eller ovana är; men i afton ville det icke lyckas att stå alldeles stilla och sedig och beskedlig på ett ställe. Nu proponerade någon af sällskapet sång och musik, och efter ett litet krus, såsom stora mästares vana är, satte sig vår hjelte (jag ber ödmjukast!) till pianot. Att han önskade göra sitt bästa torde knapt behöfva sägas. När nu en hoper saker blifvit exeqverade, hvarvid „likasom af en händelse“ ihogkoms „Ack blott en blick“ — och „Från detta slott skall jag i morgon fara“ — så förorsakade théet en paus. Derunder tog jag mig den friheten att anmärka, huruledes concertgifvarn var sig temmeligen lik sedan i somras, då han vid ett dylikt tillfälle spelte „Må hon, må denna drömda bild“ o. s. v. så att instrumentet dånade. Nu var han ej så bullersam och dessutom var det nu Emelie Backmans ljufliga röst, som af honom accompagnertes. — Nu är vidare att förtälja, huruledes tvenne unga yrhättor bortsnappade hans philosophiska resmössa och stängde sig in i inre rummen. Men nu skulle ni sett honom — borta var philosophien i en blink, så vida det ej kan kallas philosophiskt att, nyfiken som ett fruntimmer, lura vid nyckelhål och titta på fönsterrutor. Ack du kära barnslighet! Och tänk bara, när han slapp, sågo vi vår philosophs beprisade envisa vilja vara fastsydd i mössans foder och det med en tråd så klen så klen, som vore det just för att trotsa honom. Och han kunde den icke slita. Se der, tänkte jag, det starkaste af alla band, hvilket ehuru till utseendet ofta klent som denna tråd, bundit så mången hand full af kraft och styrka. — Ljufliga boja! Men tillåt mig säga några ord på mitt eget språk: [och när hon stod der så lugn och så trotsig — den söta flickan — då var i sanning min stolta vilja så bunden, att jag ej för allt i verlden ville göra något, då hon sade nej] — De barnena, ja de barnena, höll jag på att utropa, då jag sedan såg de tre draga fingerkrok, hvilket gick så till, att de tvenne flickorna skulle försöka muskelstyrkan i vår hjeltes arm, hvilken dock bättre bestod profvet än viljan. Men mer än jemt var det just inte, ty kraft bodde äfven i de fina händer som sluppo leken med röda fingrar.“ —
    Så långt berättar dagen sjelf och sqvallrar för hela verlden, likasom inte hela verlden skulle veta, att det är den rack'on sjelf som ställt till det der allt. Nu vill jag, hjelten och philosophen så kallad, sjelf fortsätta berättelsen:
    Sant var det, att de fina händerna voro helt högröda, och derföre skulle vi nu draga handsk, hvilket så utföll, att vi alla tre hvarsin gång regerade och tyranniserade. Jag fick engång befallningen: „du skall säga din fästmös namn. Jag gjorde så, nemligen så att jag helt förtroligt sade: „din fästmös namn.“ — „Nej inte så, du skall ropa Backa Lina högt“ — jag ropade: „Backa Lina högt.“ — — „Så du är stygg!“ — Hand låg i hand, och det roliga var, att jag kunde förutsäga hvem som skulle bli tyrann. Våra gäster spisade afton på Kudnis. Rosalie lät mig vid bordet välja damer, och jag behöll den sista. Sedan blef det tal om bryderi, och Sophie B. sade, att „det är ett så säkert tecken, att den man bryr, den tycker man om.“ — „Z. han spelar och hör ej någonting.“ — „Han hör mer än väl.“ „Nå så kunde du hålla med oss heldst.“ — Nu återstår ännu något. „Å, sade Mamma, du kan just ta dig en kyss af flickorna allesamman.“ — Sagdt och gjordt, och så började jag med Sophie B. och slöt med Mathilda L. — „Ser du nu, hvad Mamma engång skaffade dig“, sade Mamma, och vi logo hjerteligen. Nu foro fruntimmerna, och jag sade af hjertans grund: „tack för aftonen.“ — Ja, rolig godnatt, söta flickor! —

 

Glada stunder, som lemna minnen efter sig.

    E n  l i t e n  i c k e  o f f i c i e l l  a f d e l n i n g: [Men ännu sade jag inte godnatt åt alla: Jag följde flickorna Lithén, och de voro så goda och bådo mig sitta inne i sufletten. Så åkte vi en stund, och jag satt i mörkret tätt bredvid Mathilda] — Rosalie L. sade om aftonen: „Ett har jag emot dig, att du är så alfvarsam.“ — „Sant talar du, goda Rosalie, och det har jag förebrått mig sjelf. Men mycket mycket bättre blir det småningom. Icke sant? — [Thilda hade läst mina dagböcker och svarade ja — Tack för er godhet, söta flickor, jag älskar eder båda.] — „Du är lycklig“, sade Rosalie, och hon hade rätt. Gud vare lof för dagar, sådana som denna.


    25. Söndag. Äfven Söndagen, den skälmen, var en god dag, troligen den sista på en tid igen. — Jag var i kyrkan och hörde Holm'en predika och anfäkta sig. Sedan med broder Hindrik ut att åka ända förbi Djupsten, så att vi sågo en skymt af det kära, välsignade Alörn. Jag ville just bra gerna fara till gamla stugan der och se vålnaden af vår glädje igen, men vi hunno icke. — Hemkommen igen, limmades blommorna fast. Så snart det led mot e. m., gick jag med syster Sophie till staden, uträttade först några ärender, hvaribland ett besök hos studiosus broder Schale, och gick sedan i sällskap med vännen och spefågeln Hindrik B. till Lithéns. „Välkomna, å si Hindrik, som gör sig så rar!“ — „Ja, banna honom nu dugtigt“, sade jag. — "Vill inte ni stiga in och helsa på prostinnan?“ — „Nej jag tackar.“ „Mins ni, sådan rolig afton vi hade i höstas här, då prostinnan likasom nu var på visit?“ — "Hvad ska vi roa oss med?" — „Tag fram de der kortena.“ — De togos fram, och man lekte sålunda, att först ett vanligt kort väljdes, och sedan upplästes det motsvarande af svaren. Tre gånger förut hade på mina vägnar klöfverkung blifvit utdragen, och nu drog jag den först ut och sedan ännu en gång. Är det icke förlåtligt, att ett hjerta sådant som mitt klappade en smula hårdare vid ord sådana som dessa: „Sköna äro dina planer, yngling, ännu skönare skall din lefnad blifva. Välj dig en flicka ej efter andras omdöme utan efter eget tycke; — mörkt är detta kort, mörk bör äfven den älskade vara“?
Ett exempel på, att man ofta kan vara glad bara man inte tänker på morgondagen.
Vi skrattade och skämtade helt hjerteligen öfver dessa och dylika älskeliga spådomar. — Men är det då så alldeles omöjligt att föreställa sig en vink af framtidens genius? Jag åtminstone är icke den som svarar nej, fastän jag visserligen ej bereder mig på så ljusa utsigter som det välsignade kortet lofvar. Leken var just rigtigt rolig, i synnerhet som vi fingo mest bara goda kort. — Sedan företogs sqvallerleken, Understol, som endast hade det felet, att vi voro alltför få. „Någon undrar om du mera tycker om skal än kärna?“ (krakmandel åts då som bäst) — Så lektes „göm ringen,“ der vi gifte bort hvarandra till höger och venster, så att hönsena fick visst ingen stor skada göra i hampan. „Svinen gar i päronlandi.“ — Allt godt och väl. Rosalie frågade, hvarföre jag såg så fundersam ut? [Derföre, att jag tänker efter huru jag skall få skrifva till Mathilda. Ja, tänk nu efter], sade hon [och jag fann på råd. Läsebibliotheket skall genom Rosalie skaffa mig den glädjen. — Tack söta Rosalie för din godhet.] Slutligen speltes litet femkort. „Den som hviskar så ljuger han“, sade de om mig. — Alörsblommorna emottogos, och min dagbok lemnades tillbaka. [„Vet du, inte är jag ledsen“, sade hon och såg så god ut. — Ack du söta, goda flicka, hvad du är beskedlig, tänkte jag och hade velat tacka henne så hjertligt, ty jag såg att; hon förlåtit mig utaf bara godhet] „Skrif dit i kanten.“ — Pappershjertan. „Godnatt godnatt och tack för oss!“ — Ack, i morgon så här dags är jag redan långt borta.


    26. Måndag. Denna dagen var således en sådan, som jag förr i verlden brukade kalla olycklig; nu tycker jag det är synd att så säga och så får den heta Ledsam. Min afresa är bestämdt till i dag utsatt, och gick äfven för sig. Efter åtskilliga rangeringar vandrade jag till staden på afskedsvisiter, nemligen först till Turdins, sedan till Calamniuses och sist till Lithéns. På första stället måste jag lofva att komma ännu en gång, på det andra voro unga damerna icke hemma och på tredje stället träffade jag alla. Jag satt der en lång, eller rättare kort stund, tog sedan afsked och skulle gå. — „Å, sitt ännu en liten stund efter klockan inte är 12 ännu“ — „Säg du Z., det är inte svårt att locka den som med vill hoppa“, sade moster L. och skrattade. — „Sant sade moster“, svarade jag och skrattade äfven. Jag satt, jag stod en stund vid dörren med kapprocken på, och så gick jag. — Inne till Collander uti hans eget nyss opputsade hus. Han har snyggt och nätt och trefligt inne hos sig. „Du har utsigt rakt in på andra sidan gatan.“ — „Ja, sade han. Och för den utsigten skulle du säkert vilja ge mycket.“ — Jag log. — Således öfverallt anspelningar. Jag begriper alldeles inte huru jag i somras kunde säga:  „c' e t a i t  m i e u x  s i  vo u s  t a i se r e z“  om något, åt hvilket jag nu ler och säger: parlez donc, parlez mon cher, c'est moi une jouissance!“ Derefter in till Turdins åter, och tog nu afsked af Hindrik och alla. På hemvägen mötte jag en häst som blifvit skickad efter mig. „Hvar sade frun att du skulle söka mig.“ „Hos Lithéns“, svarade drängen, och jag log. — Inne hos Brunströms. Gratuleras till splitterny kapprock och slit med helsa. Jag hade fått klädet till present af min gode Farbror Gustaf uti Uleåborg. — Nu återstår då att förtälja huru jag först spisade middag, som var baresta mina favoriträtter, vörtebröd och god mjölk, cortletter och lingongröt med sirap uppå, huru jag sedan tog husfolket i hand och sade farväl och sålunda sjelf oppstoppad i min nya krimskinsmössa, steg i min väl stoppade släda, — eller nej, det var så rätt, i suffletten, ty Mamma följde mig till Juthas. På resan genom staden såg jag ännu engång broder H. och så äfven en som satt vid fönstret och nickade så vänligt, så att jag tyckte att det ändå hade sina ledsamma sidor att så der resa hemifrån, hvilket jag, i förbigående sagdt, väl hundra gånger förut tänkt och funnit. Så kommo vi till Juthas gästgifvargård. Der kysste jag min goda Mamma, fick förmaning att vara försigtig på resan, och så bar det i Guds namn vidare. Jag hade egen kusk och en del af vägen egen häst ända till Lappo. — Medan jag nu satt så der i min makliga släda i enslighet, så lät jag allehanda älskeliga tankar i parad defilera förbi för att ej vara utan sällskap; till slut blefvo de allt underligare och oredigare, hvilket kom sig deraf, att jag innan jag visste ordet af, nuckade helt godt, och sedan ej vaknade förrän i skymningen vid Karkaus. Der träffade jag Mormor Wacklin och Moster Backman med de sina, Emelie och Lotta, Wilhelm och Alfred. Så satt jag der en liten treflig stund, och for så af igen. — Kl. 2 om natten ankom jag till Lassila, 8 mil från N:by, och träffade lyckeligen min reskamrat Sohlberg. —



    2. Min Femte Färd till Helsingfors. (a)
    Om min ditresa vill jag ej vara vidlyftig. Den gick makligt och äfven bra, utom att vi 6 gånger åkte ikull, och det ibland på släta landsvägen.
27 Januarii.
28 Januarii.
29 Januarii.
Andra dagen, d. v. s. Tisdagen, åkte vi 11 mil, och Onsdagen lika många. Thorsdagsmorgon råkade vi ett sällskap af 4 andra kamrater, som hunna opp oss i Kangasala. Thorsdagsförmiddag spisade vi i Tavastehus och drucko öl. Samma afton träffade vi ännu 2 andra Helsingforska studenter, så att vi på nattqvarteret, 3 mil från H:fors, vara rigtigt hoppackade. Herrarna vara om morgonen särdeles makliga och brydde sig icke om mina anmaningar, så att vi ej förrän k l.  1 1 
30 Januarii
Fredag.
p å  F r e d a g s  f ö r m i d d a g e n  d e n  3 0  J a n u a r i i  1 8 3 5,  och således just då posttimmen var förbi,  a n k o m m o  t i l l  H e l s i n g f o r s,  hvilket särdeles förtröt mig, ty jag hade gerna velat skrifva med gående post. Blanken träffade jag genast, och vid helsan. Rosenkampffs mådde allesammans väl, och lilla baron tycktes vara en trefliger verldsborgare. Jeana, hvilken var sig lik, hade slagit vad med Baron, att han skulle få bruna ögon. Moster mådde bra. De hade nu främmande till middagen, hvarföre jag var hem emellan pour m'ajuster. — Presenterad för senatorn, hofrättsrådet Holmberg. En skål af Bonsdorff. — Träffade en gammal lärare, Magister Nyman. — Sedan sökte jag théjungfrun förgäfves och var om aftonen hemma.


    31. Lördag. För det första gjordes nu en upvaktning hos Rector. Curator träffades ej hemma. Dagen förflöt under det man så der småningom lagade sig i ordning: Om aftonen besöktes théjungfrun af en gammal kund.



Topelius dagböcker (1920) andra bandet första avd. utgifna af Paul Nyberg.


Nästa införda månad: Maj 1835.
(Inf. 2004-01-02.)