Dagbok
år
1835
Häftet
2
NyCarleby &
Kudnis
Zachris
Topelius.
MAJI MÅNAD.
[Sjöresan hem till Nykarleby börjar först den
23 maj, men eftersom planeringen för den dyker då och
då upp under månaden och Topelius besöker nykarlebyfartyget
Ellida, publiceras hela månaden.]
Vår Terminen 1835, Maji månad, befann
mig jag, underskrefven, en liber studiosus, i Helsingfors, i denna Fosterlandets
stora plantskola, och till hvad ändamål behöfver jag ej
säga; hoppas förthy, att det utan vidare förklaring begrips.
Inqvarterad var jag hos hans Excellens General Lieutnant Pettersen, N:bne
hvarken som adjutant eller dentschik, utan såsom en åtminstone
vederlike till nyss nämnde vår Excellens, såvida en student
är öfver all rang i Finland. — Min bolagskamrat kallade
sig Jacobus Fredericus Blank, med tillnamnet: monsieur Comme ça;
Vidare bestod vår tjenstgörande stat af en Madam, som hette
Lindström eller något dylikt och hennes dito dotter, begge
pratsamma och näbbiga i åminnelse. Huruledes för öfrigt
vår lilla republicanska stat var inrättad, det lärer väl
snart och nogsamt skönjas af alla de lappris-annotationer och skräp,
som consumera det dyra papperet.
1. F ö r s t a M a j 1 8 3 5
således. Längesedan hade vintern sagt sitt föga sörjda
farväl, den fröjdfulla våren hade leende fast på
slaskiga vingar flugit upp till vår vintriga Nord och torkat rimmet
ur dess panna och drifvan ur dess skägg. Maj stod för dörren,
den sköna Maji med alla sina lärkors sång och sina sippors
krans, och Gud skall vetat, jag tycker alltid han är vacker som en
dag och så välkommen som hade han varit tio år borta.
Och den grönlockiga Hertha, fastän hon ännu föga grönt
viste, var nu så vacker, då hon vaknade opp ur vintersömnen,
som en ung flicka som drömt om sin älskling och vaknar med röda
kinder.
Ej länge väntade Maj utanför vår
dörr, snart slapp han genom dörrar och fönster in, och
med fulla drag insöpo vi hans balsamångor.
Det första jag nu företog mig, och det
första som genom denna dagbok skall bevaras i odödligt minne,
var att jag egnade morgonqvisten till ett bref åt vännen August
von Essen, hvilket var en kär sysselsättning. Derefter ut med
Blank, ty att allt som lif och anda har skall ut om första Maji,
det begrips, hvadsen då de, som ha både lif och anda i så
fullt mått som tvenne unga raska karlar. Efter många vandringar
och mönstringar af de ungdomar och gentiliesser, som voro i rörelse,
veko vi in till en Schweizare, drucko mjöd, dagen till ära {Traditionen
med mjöd lever fortfarande kvar.} och oss till merg i benen, och
vandrade sedermera på en visite à la Française till
min nobla tante, friherrinnan Augusta Rosenkampff och la Mademoiselle
très honette, Jeana Backman. Härefter följde åtskilliga
besök hos kamrater och lustiga bröder. Slutligen ändades
förmiddagen genom en solovisite hos nyssnämnda friherrliga herrskap,
hvilken n:bne skedde å appetitens vägnar.
Vid besagde appetitsvisite hände mig den
angenäma surprisen, att jag der träffade morbror Gustaf Wilhelm
Turdin, hvilken från det kära NyCarleby till H:fors anländt
och medförde bref, helsningar, nyheter m. m. så det var
just en fröjd. — Obs. Om han skarfvade nyheterna till i vexten,
må man slikt icke förtycka. Med honom gjorde jag och Blanken
en utfart till skeppet Ellida, i går hit ankommit, hvarvid dess
dåvar. capten, Bäcken, impromptu afsattes och genast fick efterträdare
i Aspegren. Så säkert står en man fast, som är beroende
af en annans vink. —
E f t e r m i d d a g o c h a f t
o n tillbragte jag hos brodren och kolsuparen Justus Staudinger.
Der var trefligt nog, endast allt för litet grönt fingo vi se.
Tractamenter voro: thé, punsch, pipor, etcet, allt på vanlig
ungkarlsfot. — Derstädes underrättades bror Cederman om
att Thure Levelius var från Ellida i land. „Älskade broder!“
ropade han glad och sprang till hans möte. Punschen löste bussarnes
tunghäfta så att då Thure Lev. kom dit, var der ett öronförderfvande
skrål. — Kl. 11 vandrade vi ut, besågo folkhvimlet och
ett uselt fyrverkeri, båda sakerna föga intressanta. Der vi
fattade posto bland folkhopen, var en liten flickunge, som var inbegripen
i en mycket näbbig conversation med Otto Simelius. — Studenterna
voro, skam till sägandes, efter vanligheten ena stora nöt. —
Kl. 1 om natten kom Justus Staudinger in till mig, han lånte min
kapprock, ty luften var skarp.
2. Eftersom denna dag är en af de vanliga,
föga minnesvärda, så vill jag på förhand bestämma,
att jag alldeles icke på dem tänker vara vidlyftig i min relation.
Se här en sådan hvardagslifsdag: Kl. 7 opp stod och stack med
tofflor och nattrock näsan utom dörrn för att inandas den
sköna vårluften. Kl. 8 in hos Westlingarne. Kl. 9 frukost och
derpå smått arbete. Sedan ut i staden. Kl. ½ 2
till Rosenkampffs, drack caffe der och återvände kl. 3. Derefter
på bokauction, sedan dels med kamrater, dels efter vanligheten hemma
om aftonen. Detta var ingen rigtig arbetsdag. Då läser jag
åtminstone från 9 till 1 f. m. och från 3 till
7 om aftonen. —
3. Söndag. I dag var den första gång
jag på denna sista resa försummat kyrkan. Vi foro nemligen
ut till Ellida, Rosenkampffs, Blanken och jag. Dagen var vacker och varm.
Skeppet Ellida var det vackraste af alla i hamnen liggande fartyg. Vi
tracterades derstädes rätt frikostigt, hvilket skeppets förråder
väl fingo vidkännas. — S. d. om e. m. spelte
några kamrater Cucu hos mig. Det var vårt sedvanliga cotterie,
2 Staudingrar, Ingman, Thodén, Farbror Elfving och Julle Cederman.
— Grosshandlaren m. m. G. W. Turdin gjorde oss en kort
visit. — 2 Tyrolare gåfvo i afton concert, den morbror bevistade.
—
4. E. m. hos Rosenkampffs på visit. Baron
sjelf kom hem från sin resa. Gustaf Åkerblom, styrman, var
der och manövrerade sin gamla courtoisie hos Jungfru Cristin. Så
väldig sjöman han är, så har han på detta farliga
farvatten ej förmått styra in i sina förhoppningars hamn.
Obs. Med karlar som han är det föga synd.
5. Tisdag. Var temmeligen arbetsam. På professor
Bonsdorffs collegium upsteg en luftballon, hvarefter knalluft antändes.
— Omöte, d. v. s. misslyckadt nationsmöte.
6. Då hade underskrefven, som man plär
säga, många jern i elden. — Brodren Blank D i s p u t e r t e p r o
g r a d u för Sahlberg, och det gick passablement.
Passerade stor middag för Morbror Gustaf hos R:pffs. Der framvisades
en stor tafla med speldosa bakom ramen, hvilken sades spela 30 stycken.
Sedan kommo vi underfund med att den spelte 4. — Jeana blef fjäsad
af herrarna, och Collegierådet Witte underhöll sig länge
med henne. — Om aftonen bivistade vi en Musikalisk soirée,
anordnad af Pacius,
och rätt förträfflig. Fruntimmerna sjöngo granna stycken,
och våra sångare hedrade sig just i Webers och Körners:
Lützows wilde Jagd.
7. Thorsdag. Om aftonen var något främmande
hos Blanken; jag gick ut, bestyrde åtskilliga af Hindriks commissioner
och gick derefter till Cederman. Med honom gjorde jag ännu en promenad
och funderade om hvarjehanda.
8. Fredag. Om aftonen afreste morbror Gustaf Turdin,
medförande bref och frönotor. Läsebibliotheket hade tyvärr
ännu ej hitkommit, så att jag ej hade det nöjet att försända
dem till Rosalie Lithén. [Och hvad harm sedan att ej kunna afsända
det kära bref till henne, som redan var halfskrifvet.] — Ytterligare
till Cederman.
9. Lördag. En dag efter vanligheten. På
Chemiska Laboratorium var jag flitig. Prof. Sahlberg examinerade insekter.
Thé drack jag på min kammare med ypperliga färska kringlor.
10. Söndag. Dagen var ruskig och ful. Jag
afhörde Melart, en den yppersta predikant, och befann mig derpå
mest zu hause. Välförståendes undant. en promenad till
théjungfrun. Vid denna tid har jag beslutit sjöledes resa
hem på Ellida. Jag kommer då tidigt hem, om det, som Åkerblom
påstår, skall gå på en 5 dar. [Men brefvet till
henne, det lemnar nu, och det var synd.]
11. Måndag. Med god arbetslust gick det
i dag bra. Jag skall säga, lust fattas mig egentligen aldrig, men
— jag önskade min vilja vore så stark som den är
god. — Vädret var vackert, och gardesmusiquen spelade i grannskapet
så ljufligen.
12. Tisdag. Bra arbetadt. Lycklig i latin. Uppehåll
genom en pianoauction, dit baron R. anmodade mig medfölja. Vi gingo
arm i arm, som hans vana är. Hvar är esprit de gentil homme
hos den mannen? Icke i högfärd åtminstone. —
13. Onsdag. Åter många jern i elden,
ty Terminen lider till slut, och mycket är att bestyra. Bland annat
fäktade jag på f. m. contre mot Lector Otta sjelf och
hade nära slagit floretten ur hand på honom, hvarföre
han till hämd verkeligen slog min florett till marken. På e. m.
gjorde vi en liten excursion med Sahlberg att taga insekter, hvilken var
rätt rolig. Melolantha hippocastani {kastanjeborre}, sällsynt
vid denna tid på året. — Kort visite hos Runeberg.
14. Thorsdag. — Vanlig nog. — Myllymaths
hos Rosenkampffs. Om aftonen åto Staudinger och jag knäckor
på Laboratorium. Frågades hvad det var för ett chemiskt
preparat? Med Staudinger ut på Falckens Willa, ett föga väl
beryktadt, men mycket besökt värdshus utanför staden. Gunås
så visst, hvad det lifvet der föres ändå är
för ett föraktligt, föga afundsvärdt lif! — Isak
Swahn. — Promenad till Cederman. —
15. Fredag. Sophiae dag. Var ruskig och otreflig
till väderleken. — Åter fäktat contre. „Hvad
ska vi nu roa oss med på Sophiae dagen, sade ma Tante Friherrinnan?
Jag tror vi dricker ett glas körsbärsvin.“ — Så
gjordes ock. — Om aftonen skulle Blank och jag göra visite hos
Ros:pffs, men hindrades af Sällskapets pro Fauna sammanträde,
hvilket varade till 8. — Var hos Logren. Han funderade äfven
att komma på Ellida, men hans funderingar slå sig ej alltid
till pennings.
16. Lördag. Underrättad att Ellida far
i nästa vecka. Laboratorium och bokauction. Det är en underlig
fröjd att ropa in gamla slagdängor, men böckerna gå
billigt. Jag fick till ex. ett zoologiskt Lexicon, som kostat 11 Rd. 16
S. B:co för 75 kopek. — Munken hos R:pffs.
17. Söndag. Vädret var kallt, ruskigt
och tråkigt. Öhman predikte. — S. d. E. m. kamrater
hos mig; åter vårt vanliga 8 manna cotterie jemte några
flere. Cucu. — Med Carl von Essen på Ellida. N:bne en kort
visit. Herr Johan Levelius en stor slarf etcet. etcet. etcet. uprigtigt
sagdt. — Kamraterna, bland hvilka några voro sångare,
upstämde ho mig några stycken, så att det var muntert
nog. — Tractamenterna bestodo i thé och pipor. Ej var det
ett sådant sällskap, om hvilket Franzén säger:
„från moln af rök, der ruset bor, fly alla gracer unnan.“
18. Måndag. Idel rusk, fult, kallt och gement
väder. I sådana omständigheter hände oss det sprattet,
att vårt hushåll var utan ved, ty då veden för
en par veckor sen blef slut, trodde vi oss ej behöfva mer, och så
bar det sig ock en tid. Men nu bar det sig ej längre, vi måste
köpa, sedan vi fått det nöjet att en tid frysa dugtigt.
— Om aftonen bivistade vi M u s i k a l i s k
s o i r é e , besökt af mycket
gentilt och förnämt folk. Bland vackra flickor får jag
nämna Mamsell Mathilda Runeberg, fröknarna Haartman m. fl.
Damerna af hufvudstadens nobla verld, äro som jag förut haft
äran tycka, föga anmärkningsvärda till utseende och
skönhet. Just derföre trängas också småherrarna
kring de få vackra som flugor kring en sockerbit. —
19. Tisdag. Afhörde för sista gången
den trefliga Professor Reins collegium i historien. S. D. Erhöll
tillsägelse att fartyget i morgon skulle afresa, hvarföre mycket
bestyr ej kunde undvikas. Cederman hade i dag tagit Rysk examen, och Logren
Juris d:o, bägge bra. Derföre var nu vårt cotterie hos
bror Julle C. och drucko thé. Rätt som det var, så fick
jag bror Julle öfvertalt att komma med på Ellida, vi sökte
opp Aspegren, och så var det afgjordt. — Det var roligt. Ännu
samma afton sprang Cederman i egenskap af björn {skuldindrivare?}
hos några kamrater. — Logren kommer ej.
20. Onsdag. På morgonqvisten kl. 8—10
gjorde jag jemte bror Julle 8 visiter, hos Rector och hela smältan
af etcetera, af hvilka somliga kostade mig en blåsedel. Sista visiten
var hos Rosenkampffs. Men se, vinden var oss emot, och det blef i dag
ingen resa af. Ett sådant uppehåll är alltid det tråkigaste
jag vet. Men här hjelpte intet prut. Jag slog dank hela dagen. —
21. Thorsdag. Äfvenledes motvind, så att nu började det
bli alltför ledsamt. Staudinger gick i dag igenom Exercitie skrifning.
För den skull bjöd han oss på ett litet calas.— Det
var åter det vanliga cotteriet och några andra, så vi
voro väl en 10—12 muntra passagerare. Kalaset börjades
med qvällsvard, bestående af stekt strömming och gröt,
och derefter framsattes en bål punsch, som var helt treflig att
påse, midt på bordet. Omkring denna visdomens brunn satte
vi oss alla i ring, glasen fylldes, värden gjorde en harang, och
strax voro de tomma. Sedan framtogs ytterligare Cucu kort med grinande
blarer, och så började vi 1 sk:s kille. Spelet fortgick med
omvexlande lycka länge, glasen rördes, värden manade på
de trögare, och så räckte hela calaset till kl. 3 om natten
och hade räckt längre om oss icke händt den fatala malheuren,
att punschen blef slut, hvilken vi dock sjelfva rådde före.
„Bibamus, bibamus dum pede certo sumus!“ — Sådana
calas äro någonting ganska vanligt och hade för den skull
ej behöft beskrifvas om detta icke, hvad mig beträffar, förtjent
ett kors i väggen. Och med allt detta, så på min heder,
någon enda af oss gick på osäker fot, ty det är
vanligt, att man gör mycket väsende fastän det ej är
en bit alfvare deri, d. v. s. man gör sig till och låss
vara en stor blusare, ty man skall ju tjuta med ulfvarne. Jag talar ej
blott om mig; det är i allmänhet på modet.
22. Fredag. Jag sof ej längre än till
kl. 7, då bror Julle half ängslig kom och sade mig att Ellida
redan seglade. — „Potz hinkende gans!“ tänkte jag
och for opp. Det var visserligen sant, men skeppet hade blott seglat ut
på redden. Nu gick jag på sista visiten till Rosenkampffs,
bröt der ett bref af Mamma och så for jag med bror Julle C.
efter ett likgiltigt afsked af den föga saknade hufvudstaden, till
sjös med en lejd båt. — „Se så, tänkte
jag, i Guds namn ut på det våta!“ och så bar det
af. — Snart hunno vi Fregattskeppet Ellida och emottogos väl.
— — — — — — — — — —
— — — — — — — — — —
— — — — — — —
Här är en lucka af 17 dagar i min dagbok,
utgörande tiden från vårt afseglande från H:fors
till vårt inlöpande i NyCarleby hamn. — Denna tid beskrifves
i ett litet häfte hvilket löst här medföljer. 22 Maj
— 9 Junii 1835.
Österbottniskt segelfartyg fr. medlet af 1800-talet.
S j ö - R e s a f r å n H e l s
i n g f o r s
t i l l
N y - C a r l e b y.
Zachris Topelius.
Efter att oaktadt alla invändningar och
skrämskott från kamraters sida fattat det beslut att företaga
en liten Romantisk sjöresa, efter att hafva undangjort mångfaldiga
bestyr och klarerat mina futickor,
begaf jag mig F r e d a g e n
d e n 2 3 M a j 1 8 3 5,
klockan ½ 10 på morgonqvisten om bord på skeppet
Ellida, liggande en half mil ute på redden. Skeppet Commenderades
af Capiten Aspegren, Styrman var Gustaf Åkerblom, Constapel Thure
Levelius, Jungman Gustaf Bäck och inalles 14 mans besättning.
Passagerare voro Franz Julius Cederman, Johan Petter Levelius och underskrefven,
äfvensom 3 andra karlar, summa ombord 20 personer, allt masculini
generis. På Tullkammaren hade Cederman och jag mäst, för
försummadt införande på skeppets pass, bland snokar och
dylikt folk nog mycket krånglat, men nu var äfven detta klarerat,
och vi redo och klara. Men himmelens vindar sade stopp, och sålunda
blef ej den dagen någon resa af. Efter en intagen bastant middag,
bestående af kokt strömming och skeppsgröt, speltes ett
partie Cucu, hvarpå följde ett besök af Blanken, Staudinger
med flere kamrater. Klockan 10 bäddades åt Cederman och mig
i en f. d. brödlåre på sidan af kajutan; Janne L.
låg i Constapels koj. Vi sofvo rätt godt. Kl. 8 om morgonen
L ö r d a g e n d.
2 3 maj, purrades vi opp med en kopp caffe och funno denna
smaka rätt bra. Men äfven nu sade himlens vindar sitt förargliga
veto, och ej heller hela denna dagen blef någon resa af. Emellertid
åto vi bastant och mojade oss. „Ät ni, sade capten, kanske
räcker inte aptiten så långt.“ Han hade rätt.
Mot middagen gjorde vi en tour till Sveaborg och vandrade der allestädes
omkring. Der vandrade burlackerne öfverallt omkring.
„Hvi strider du för landet,
du Nordens yngling?
Han sålde fädrens grafvar
för lumpna guldet!“
Tegnér.
Sedan vi således länge med beundran
och harm vandrat genom och omkring detta Nordens Gibraltar, ströko
vi in till en Schweizare och drucko ett glas öl, sedermera i en Rysk
handelsboda, der vi förderfvade vår mage med pepparnötter
och strunt. Eftermiddagen läste vi.
Det var Söndagen den 24 Majus 1835 klockan
6 på morgonqvisten, då vi hörde ett mycket bullersamt
väsende öfver oss och deraf slöto, att något utomordentligt
var å färde. Då vi kommo på däck var der redan
lots, ankaret hissades, och snart gungade vi ut genom Gustafssvärds
sund förde af en gynnande Ostsydost och anropade af den Ryska vakten.
Snart voro vi ut på vida hafvet, och ej länge derefter försvann
landet ur sigte. Men vinden vände sig snart mera på Westkant,
och vi måste kryssa hela den öfriga dagen. På e. m.
seglade vi helt nära först med en Fransman, sedan med en Amerikanare,
hvilken sednare hissade flagg, förmodeligen troende oss vara landsmän.
— Först, då vi gingo till segels, förde vi mycket
bud, men snart förvissade oss en liten hvimmelkantighet om att bror
Ulrik inte var att narras med. Om aftonen måste Cederman och jag
flere gånger till relingen och lade oss sedan ganz erschöpft.
Janne L. var väl ej stort bättre till, men han sade sig föra
god min i magert spel, för hvilket vi sedan brydde honom. —
Likvisst sofvo vi godt nog och gingo M å n d a g e n
d. 2 5 vårt öde muntert nog till mötes.
Men fläsket och gröten och ärterna ville ändock ej
smaka rätt väl, och till afton åt hvarken Julle eller
jag något. Vi hade åter motvind, Westsydvest, och om aftonen
rätt starka körare, så att fartyget låg mycket öfver,
och Julle och jag efter en liten lur mådde som hundar. Midt i denna
vefvan körde oss en Tysk förbi med god fart och talte Engelska
med capten. Efter en så orolig qväll sofvo vi ändock godt
till kl. 7 T i s d a g s m o rg o n e n,
då man purrade oss opp att se Hangö båk, hvilket vi dock
försummade. Jag glömde nämna, att vi i går rätt
tydeligt sågo staden Reval, ej allenast dess 4 torn, utan äfven
sjelfva staden. — Nordlig vind. Sednare på dagen hade vi så
der temmeligen fruntimmersväder, så att vi voro vid meget godt
courage, drucko en kopp thé och brygde en kopp Conjacs Toddy, med
hvilka reqvisita Cederman och jag visligen försedt oss. Nu bivistade
jag folkets aftonbön, hvilken var mycket hygglig och andägtig.
Åkerblom läste flere böner.
Hangö båk.
O n s d a g d e n 2 7 M a j.
Skarpare vind, nästan full Ostlig, det strök nu af i Söderarmen.
Vi sågo tre båkar på engång: Lågskärs
på Åland, Söderarms — på en lång rad
höga klippor, och Alholmabåken {Arholma} i Stockholms skärgård.
Det kära Stockholm, och Sverige! kors, att jag skall var det så
nära och ändå inte få fara dit. Om vi med denna
fart! (8 knop) skulle segla mot Stockholm, vore vi der inom 12 timmar.
Men stopp för det, gunås! Just som jag hade slika tankar i
sinnet och hade gått ned i kajutan, hörde jag mycket väsende
och spring ofvanföre. Jag skyndade opp. Då ropade Janne L:
„nu skall du veta döden är för dörrn!“ och
var helt förskräckt. Inte var det just så farligt, men
vinden blåste från Ostnordost hård så att fartyget
låg öfver och däcket var som en vägg; dertill voro
vi i Ålandshaf på ett mycket trångt och farligt ställe.
Sjömännerna hojtade i masttopparna som ugglor i granskatan {-toppen},
och hafvet sjöng omkring fören med barsk röst ungefär
så här: „kllatsch kllfrräisch, hur lustigt att doppa
er ner!“ — Utom ett „lille rus“, Nb. af bror Ulrik,
hade vi ingen annan olägenhet af vädret, men kapten sade sedan,
hade det blåst O.S.O. istället för O.N.O. och inte stillnat
till natten, så hade han inte vetat hur det gått.
T h o r s d a g e n blåste det inte
så hårdt, men rakibus motvind, det vill säga N.N.O. så
att det var synd och skam. Derföre föreslog Capten att vi skulle
gå in till Öregrund, men på det vilkor, att vi skulle
repartisera lotspenningarna, hvilket vi ock alla voro med om undant. Cederman,
hvarföre det inte kunde bli af. Deraf fick jag ordstäfvet: „C:n
är skulden till allt!“ Obs. Hade Ced:n, som anade ett mindre
lönande intresse af denna plan, varit med deri, så skulle följden
varit den glädjen, att knappt några timmar få trampa
en snart sagt obebodd trakt af det Svenska landet; ty följande morgon
blåste vinden god. — Ännu mindre antogs ett pynteligt
litet raillant förslag att gå in till Alholmarna och sedan
till Stockholm. Dervid pickade hjertat litet i mig. S. D. passerades
Singels kär (Signildsskär), en kal klipprad, och Svenska landet
sågs hela tiden under det vi kryssade af och till. Om aftonen brygde
vi oss ett så kalladt „lille rus“, men nu af annat slag,
d. v. s. en kopp punsch, preparerad af egna varor och med egna
konsterfarna händer. Derimellan bivistade samteliga passagerarne
aftonbönen.
F r e d a g e n, 2 9 M a j.
Var en dag sådan som vi önskade oss hafva alla våra resdagar.
För det första och förnämsta var vinden ypperlig,
neml. full förlig d. v. s. Sydlig. För det andra var
vädret vackert, klart och varmt, och för det tredje samtelige
skeppsinvånare vid det mest briljanta humeur i verlden. Intet under
att passagerarne masade sig i solskenet med särdeles välbehag
och hela dagen sågo särdeles nytra ut. Klockan 5 om morgonen
passerade vi vårt trångaste farvatten, neml. U n d e r s t e n,
en hög klippa, för hvars skull jag tidigare än vanligt
upsteg och jämväl bivistade folkets morgonbön. — Vi
läste mest hela dagen under det vi solade oss och åto fikon.
Jag gjorde den anmärkning, att äfven ombord äro skeppsrottorna
mycket näsvisa, ty då jag såg efter mina förvarade
pepparnötter, fann jag dem hafva i kapprocksfickan reducerat sig
från en stor half strut till några små smulor. Något
märkvärdigt tilldrog sig icke. Jag bivistade aftonbönen
och somnade med godt hopp om snar hemkomst.
L ö r d a g e n d e n 3 0
M a j. Ostadig vind med klarhimmel; vi seglade af och till utan
att just komma opp. Passagerarne hade tråkigt eftersom de intet
kortspel företogo sig.
S ö n d a g e n d e n 3 1
M a j. Vackert väder med nästan jemn stiltje. Passagerarne
roade sig med att klättra, och anmärkes dervid, att Janne L.,
som förut ej tordes en aln öfver däck, nu tog en skamlös
min på sig och for af opp i stormärsen. Vi skrefvo, läste,
sofvo och sjöngo ute på däck. — I aftonbönen
sjöngs den sköna psalmen: Nu
hvila hela jorden. — S i d e b y
k y r k a, söder {norr}om Björneborg,
sågs på afstånd.
|