EPHEMERON 1837.

DAGBOK 1837.

F ö r s t a  A c t e n — 1  J a n.  t i l l  9  F e b r.

     In nomine Domini! Helsa och frid och fröjd på denna  N y å r s d a g!  Vivat ungdom och lätt blod! Vivat hoppet det leende och kärleken den myrtenbekransade! Vivat Glädjen, du klara ström utur silfverkälla! — Och du, Tro, med stjernögat och englavingarna! Och du, Oskuld, med Seraphsanletet och högblå himmel i ditt hjerta! Och du Själens Frid, du solstråle, du rena morgonluft, du daggperla som speglar skyarnes rosor!
     Varma tankar på vinterdag! Friska grönska på snöhvit grund! Morgonstråle i norrskensnatt!
     Jag är så lätt, så glad. Jag ville som fallstjernan der dansa kring verlden en stund, sedan hvila igen på jordens mjuka drifvor. — Jag ville låna af Nordan hans väldiga språkrör och ropa åt Ostan och Westan, åt Sydpol och Nordpol ett: godt nytt år! Ja, jag har den äran dricka menniskoslägtets skål, mitt herskap, jag hoppas ni besvaren den i champagne eller brännvin. — Mina herrar menniskor! mina fruar och Mamseller menniskor! måtte ni beständigt florera! Yx gutes år! Prosit Messieurs Mylords!

—————————

JANUARIUS 1837.
V i n t e r b l o m m o r.

     1.  N y å r s d a g. Yrande snö kring knutarne och sprakande brasor derinom. Ett herrans väder. —
     Sista ljudet af kyrkklockornas klang klingade än, då invånarne på det lilla Kudnis skyndade till Herrans hus för att der, som fromma Christna, läsa välsignelsen öfver denna nyfödda dotter af tiden, slumrarinnan med dimmiga slöjan, 1837, och stilla böja sitt hufvud under kommande dagars osedda skiften, under sorg och glädje, under nöd och lust:

Se redo jag är! Se här är jag,
i går och i dag och i allan dag,
är din, min Gud!

Fonselius predikade — ord „som menades, sades ej endast“. Få voro hans åhörare af förmögnare classen; i herrarnes bänkar, 3 eller 4 af de äldre; Hammarin, Ahlund, o. a. — Fruntimmerna talrikare — O qvinna, din själ är dock nämare beslägtad med englarna än vår! —
     Under 1836, voro i NyCarleby stads och Landsförsamling döda 127 och födda 218 personer.
     N y å r s v i s i t e r.  Gammal loflig sed. Lyckligtvis ha vi här ännu ej kommit derhän att skicka toma equipager och små kortlappar till våra vänner. Hos Calamniuses, Turdins, Lithéns — på sistn. ställe önskades af hjerta ett bättre år än det bedröfliga förra. — Vidare hos Bergers med kort och hos moster Schioman som uptog denna lilla artighet ganska väl.
     P. S. I dag lystes första gången för Licent. Frosterus och Johanna Svahn, under det begge voro bortresta till Wasa.
     N y å r s d a g.  Kl. ½ 7 e. m. reste jag med Mamma till Lithéns, der vi träffade, Turdins, Calamniuses och flickorna Backman. De yttre conturerna af bedröfvelsens måln ljusna. Goda menniskor, I förtjenen solsken öfver eder lefnads himmel. — Slutet på denna årets början var mindre vacker än det föregående. — Vi — Hindrik B., Ekberg m. fl. spelte Cucu hos Albert Dyhr från kl. 9 a. till nära 3 på morgonen. — Under natten rasade orkanen, och min ena långa lantern-stång blåste omkull.

     3. Tisdag. Herskapet Calamnius, samteliga, fägnade oss med ett besök kl. 4 e. m., hvarunder fruntimmerna talte om Doctorn och Johanna C., om brudklädning m. m. smått, medan gubben Morbror Joseph med mig fördjupade sig i utflygter till fordna unga dagar i Stockholm m. m. Gubben hade druckit litet och gick hem. De öfriga åto här. Josephine låfte framdeles anskaffa Ekenäs vassbuk — ?

     4. Onsdag. Mot aftonen hos Lithéns. Thé och bannor. Ty flickorna tyckte aldeles icke om sista Cucupartiet, och Thilda moraliserade rätt strängt. Jag stod der, tigande, halft ledsen, halft nöjd, ty jag visste värdera sådana välmenande och tillika smickrande lexor. — Sedan Soupée, ytterligare förklaringar, och kl. 12 gick jag rätt belåten hem. —
     Thilda ansåg spelet ej vara så förderfligt som icke nattvaket mer. I grunden är det tvärtom. — Ack det spelet, det spelet!

     5. Thorsdag. Nu framsöktes min gode Herodotus och några blad omvändes. — Om aftonen var mycket trefligt väder, stjernor, mjuka drifvor och månsken. Med Mamma ut att spatsera till Anna Lena Häggström, som i sin hjertans välmening trakterade oss med sockerbröd, pepparkakor och små historietter. Bland annat befanns vår lilla stad äga 5 noga skiljda och sinsemellan rangsjuka societéer. 1: n o b l e s s e n,  köpmännerna, embets d:o och en del skepparfruar — den minst småagtiga af alla, som alltid är fallet i sådana relationer. — 2: S k e p p a r f r u a r n a,  mycket på sin kant. — 3: H a n d t v e r k a r n e,  de förmögnare, de afundsjukaste, mest tillgjorda af alla. — 4: S j ö m ä n n e r n a och deras qvinfolk, hvartill höra flere af de såkallade jungfrurna, och 5: d r ä n g a r  o c h  p i g o r,  så i staden som nära i granskapet. — Alla dessa bilda egna cotterier och gillen, som alla sträfva att sjelfva höja sig till classen ofvan, men hindra classerna nedom att upstiga. — Sådan är en småstadsverld. —

     6. Fredag.  T r e t t o n d e d a g  J u l. — Kyrka. Ny prest, Grönros benämnd, en ung hygglig man, som tycktes predika på alfvare. — Lysning om vissa formaliteter vid giftermål mellan folk af Lutherska och d:o af Grekiska trosbekännelsen. Deraf upkom ett skämt att alla giftermål voro förbjudna. Kort visite hos Lithéns på hemvägen från kyrkan.  —
     E. m. Till Kudnis samlade sig: M:lle Sahlbohm, Calamnii fruntimmer, Lithéns d:o. Berättelse om Bergerska fruntimmernas sejour i Wasa, — huru fruntimmerna der voro små, icke just vackra, huru åtskilliga förnäma besökt nyårsklubben m. m. Vid gubben Lithéns ankomst sednare arrangerades för de äldre ett bostonpartie. De yngre, hvaribland Albert Dyhr, vistades i inre rummen. För att roa herskapet spelte jag för dem scener från sanningens palats, åt hvilka skrattades. Äfven var fråga om ett visst hemlighets skrin. — Herskapet souperade samteliga hos oss. —

     7. Lördag. Klockan 6 e. m. i ett charmant väder promenad med Mamma till Staden. Herskapet hos Turdins hade insjuknat i Influenzan, hvarföre Mamma styrde dit sin kosa, under det jag echaperte 50 steg längre fram och hämnade i Hartensteins palats. — — Der var väl lilla Tintomara borta hos Turdins, men jag slog mig ändå ut — tills klockan blef 8, och dörren från matsalen öpnades sakta. — Present af ett skrin. — Vidare roat oss med deviser.

     8. Söndag. — Kyrka, nemligen jag kom för sent och stod på gången. Det är aldrig bra, och rätt ledsamt ändå. —
     Ingången till Lithéns påstod Lisette Nordberg att jag liknade min farbror Gustaf i Uleåborg. —
     E. m. på Kudnis infunno sig, A. H. Häggström och fru Brunström med sin lilla planta M:lle Jetta, hvilken jag i middags anträffade midt ibland en svärm pojkar på gatan, dragande en kälke, med hvilken hon nyss åkt ned för Nybro backen. Svält Räf för att roa Jetta. — Kl. 6 hos Hindrik Backman, sedan jag förut lyssnat nedanför ett fönster i palatset. — Upriktigt sagdt, min kära Hindrik, jag skulle i afton heldre engagerat mig med lefvande små dufvor, än med Cucukråkan. — Hos Hindrik voro, Bokh. Dyhr, Berg, Ekberg, Inform. Gyllenberg, Sekter Ruthström med flere. Buteljerna halas fram, men Husuhugg kör alltid tillbaka. — Der var således åter det förb. spelet. — Två skillingar Riksgäldspoint är ganska lappri, och jag för min del spelar alltid med kall blod. — Men nattvaket! Dyhrn marcherade försigtigt bort klockan 10. Kl. 12 ämnade jag gå, men stannade likväl för min goda väns skull. — Östmansgubben kom dit och satte litet eld i blårna, när han talte om hvad folket säger om mig och en annan. — Gubben sade sig unna allt godt. —
     Kl. var 4 när vi slutade spelet. Derefter bjöd H. en Smörgås, och vi pratade och sjöngo till kl. 6 på morgonen. — Hemkommen fann jag Mamma rätt ledsen.  —

     9. Måndag. Odag. — När jag något duskig up steg kl. 10 f. inföll mig genast i sinnet huru jag skulle neutralisera följderna af den sednaste nattens galenskap. För mig sjelf betyder lyckligtvis en natts vakande intet, hvarken humeur eller annat lider deraf. Hvad våtvarorna beträffar, höllo vi oss till medelmåttan, sedan jag lyckades afstyra projectet att gå och taga droppar till Gyllenberg. — Men först måste Mamma försonas, sedan herskapet i staden, hvilket allt jag förutsåg skulle blifva rätt svårt. — Mamma, som i början tog saken nog häftigt, lugnade sig sedan jag lyckats öfvertyga henne att en ungdomsdårskap, der den står isolerad, är något annat än Last. —
     — Redan samma afton fann jag Lithéns m. fl. församlade hos Calamniuses. — Flickorna sågo särdeles slutna ut och sade mig ingenting, hvilket visserligen var det aldra värsta tecken. Jag kunde, ehuru mycket jag vände saken, ännu icke finna den rätta operationsplan, och såg till en början rätt mystisk ut jag också. — Denna afton blef ingen förklaring, ehuru jag följde flickorna hem. Hos Calamniuses voro äfven Stenroths och Hammarins fruntimmer (fästmön) samt Platen som sade sig ej ha igenkänt mig, „förmodeligen var det mustascherna som —“ —
     Albert Dyhr var i dag illamående. Hindrik och jag besökte Collander i skymningen. Han hade haft blodspottning och såg ganska medtagen ut. — Jag fruktar den beskedlige brodren C. icke blir långvarig. Det är till en del hans egen oförsigtighets skull. —

     10. Tisdag. Mamma hade varit lindrigt illamående med snufva och lätt feber — en känning af den allmänt gängse Influenzan, hvari på engång 7 personer hos Turdins nyligen lågo sjuka — men befann sig i dag, snufvan undantagen, åter väl. — Jag har icke haft den ringaste känning af denna gångbara pest. — Klockan 6 e. m. åkte jag med Mamma till Lithéns. Ännu hade jag ej utfunderat den rätta operationsplan, och höll mig endast i försvarspositur inom en för tillfället upkastad molnskants. — Äfven i dag klarnade ingen stjerna. — En fråga hvarföre jag var ledsen hos Calamniuses leddes icke till resultat. „Hvad ber du om? — hm. — Säg! — Nej. —

     11. Onsdag. Följande dagen, som var ganska kall, var brodren Logren med sin Elef, Molander, på Kudnis från 10 om f. m. till 5 e. m. Han afmätte nemligen höjd, längd, bredd och distancer på vår gård och hus som skola brandförsäkras. — Sednare satt jag dels med min dagbok, dels i conversation med Mamma som talte om pappa, om fru J. L:ns död, m. m. — Soupé intogs ganska trefligt i inre kammarn.  —

     12. Thorsdag. Herodotus. — E. m. Lithéns. Jeana Backman underhöll sällskapet, hvilket jag åtminstone icke mycket roade. Men detta var en galen operationsplan, genom hvilken jag icke kom en hårsmån längre. — Rosalie lyckades ej heller att gifva saken fart. „Nåväl“, jag skall pligta ännu längre. —
     Ack jag narr, som icke insåg, att fåfängan var min mäst hårdnackade motståndare som först måste mutas om man skulle våga löpa storm på fästningen.

     13. Fredag. Tjugondedag Jul. Kl. 8 morg. promenad åt storabron, sedan visiter hos våra torpare. — Först hos Landbond, sedan hos Dahlsten och Stina, sedan hos Erik oppe i backen. — Denne Erik hade en 7 års flicka med ett par de aldra vackraste ögon och föröfrigt särdeles hyggligt barn. — Öfverallt var man belåten med mina besök; det roade mig. —
     Föröfrigt höll jag Mamma sällskap, undantagande en liten aftonpromenad medan fullmånen stod på stjernklar himmel och dränkte sina strålar i den svartglänsande böljan som forsade nedanför bron. Det var en qväll fullkomligt egnad till ensamhet och begrundande. Än simmade tanken Gud vet hvar i haf af strålande månsken, än irrade den bland stjernorna, än dykade den ned i vågor och natt, än var den hemma i menskliga lifvets ljusaste dansdruckna salar. — Då erinrade jag mig äfven den sköna ungdomslust som för ett år sedan på Harald glänste i många strålande ögon, i klappande hjertan, på glödande kinder. — Vinterblommor, ack!

M i n  N i t t o n d e  f ö d e l s e d a g:

     14. Lördag. Mamma helsade mig med en hjertelig kyss, och bröderna Dyhr och Backman med ärliga handslag. — Morgonpromenad. Sedan en d:o till brodren Logren, från hvilken jag förde brandstodshandlingar till morbror Lithén. Jag bekänner att jag denna gången, — säkert den första — ogerna gick in till fruntimmerna för att låta gratulera mig. — De skulle ha blifvit obelåtna om jag återvändt från Contoret. — Denna gång voro de muntrare, jag också, ty klar panna var visst idel uprigtighet, hvaremot det sättes i fråga om min ledsnad varit likaså okonstlad. Som en blixt rann det mig i hogen: „dumhufvud, det hade du längesen bort göra, häldre än att hänga läppen och se mulen ut hos Lithéns. — Då skulle molnen mycket snarare bortsmält utan åska och blixt.“ —
     Det blef likväl Gudskelof hvarken åska eller blixt, och ehuru äfven nu ingen förklaring blef af, så insåg jag klart, att den icke var långt borta, ungefär som man, när man ser det svarta molnet ljusna och förklaras mot kanten, kan förutsäga att solen snart framträder derur. — Bland annat var tal om fru Girks och gubben Tavastjernas partie, hvilket jag förklarade vara motiveradt af penningar och rang, hvarvid Rosa anmärkte att jag säkert kommer att gifta mig med penningar. — Rosa lilla, det är icke sant. — Så väckte jag också fråga om en födelsedagskyss — en rakkyss. „Rakkyss! Ja, om du icke rakat dig sedan sista tjugondagen (mentes 1836)!“ — Då fick jag roligt. Tjugondagen var i går, och jag har rakat mig i dag. — Men ändå icke. Ty „du har varit så obeskedlig.“ — Det allrabästa tecken var att jag ändtligen fick höra detta.
     Om e. m. var moster Anna Lena Backman på Kudnis, — der vi åto vofflor och bischoff dagen till heder. — Ingen annan menniska kom dit ut. — I månskenet företog jag mig att kuska hem A. Backman. — Åkte sedan tomma souffletten för ro skull kring staden. Stötte dervid på flickorna Calamnius och åkte dem några hvarf. — Lithéns, som suto i fönsterna, förundrade sig storligen.
     I detta mitt tjugonde år förläne Gud helga och kraft, godt hjerta och friskt mod. Och läre mig rätt begagna secundernas flygt, att jag vid dubbel och tredubbel ålder om jag lefver — må skörda frugterna som såddes i lifvets Maj.

     15. Söndag. Täck vinterdag. — Likväl icke i kyrkan af det lilla skäl att min kapprock befann sig i skräddarens vård. — Till ersättning las jag för Mamma en predikan af Münster.
     — E. m. Tvenne bjudningar, nemligen till G. Lindqvist som gaf punsch och Souper och till Bokh. Berg hos I. Lindqvist. — Jag refuserade begge och begaf mig i stället till Lithéns, sedan jag lyckligen undgått faran af ett misstag i det jag tittade på Turdins fönster. Herskapet Harald voro hos L:ns, — något alfvarsamma. Moster sjelf utbredde sig om Jacob och framtiden som ser mörk ut. — Louise tyckte ej om Rector Wallenius, modrens favorit, hvarför denna sade: ja, ser du, han är ej for ostädade flickor. Thilda och Louise suto i skymningen, talte om Johanna Svahn med mera. — Hvar skulle jag ej vara med?
     — Barnro är ej stor — vi skrattade åt katten som gjorde sina händiga saltomortaler. — Kerrmans gingo, och jag stannade; jag ville ändteligen hafva slut på det lilla missförståndet, som nu räckt hela långa veckan. — Josephine Calamnius kom, Josephine gick; jag stannade, temmeligen mot min vana påhängsen. — Souper. Derefter kom förklaring, både text och noter och bannor och förmaningar, åt hvilket allt jag var särdeles nöjd. — Jag föresatte mig verkeligen att spela lagom hädanefter. — Kronan på den gyllne friden var en kyss. — „Så, sade fridsstiftarinnan Rosa, ingen ond mer!“ — „Ja, jag var inte mycket ond heller!“ och dervid — ah — jag gick hem lyckligare. —
     Vinterblommor ack!

     16. Måndag. Om eftermiddagen, då jag i sällskap med Mamma reste till Turdins, anträffades der herskapet Lithén och d:o Calamnius. — Den lilla biljarden var framtagen och begagnades flitigt. — Ehuru två gånger slående 50, tappade jag likväl mot Thilda L:ns och H. Backmans förenade välspelning. — Likaså i Koritza, hvaruti alla fruntimmerna deltogo. — Här hade jag väl bättre plats, men —
     Det är ett ledsamt men, som daterar sig från denna dag — möjligen inbilladt — nimia cura — men —
     Vid bortgående sade flickorna: „i morgon är Tisdag“ ord som jag icke förstod, jag dumhufvud.

     17. Tisdag. Jag satt i vår inre kammare. Herodotus låg upslagen på bordet, och Mamma satt vid fönstret och sydde. — Det gick i farstugudörren — hvem kan det vara? — Jo, min herre, det är M:ne Lithén, muntra och rödblommiga, hattar och kappor på — hade i början afsigt att göra en kort visite, men när Jeana Backman ökade sällskapet, och Mammas nya sidentyg skulle skapas till klädning, då skickade vi bud till staden att samteliga Mamsellerna skulle stanna qvar hela dagen; — och således var det verkeligen Tisdag i dag. — Nu slogs Herodotus fast med den förklaring, att aldrig någonsin hade jag dertill haft större anledning än nu. —
     Albert blef vid denna tidning ej rätt till humeur, skref om fingerborgar och fjäskeri à part. — Dagen flög — Solen sjönk, men icke du — Runebergs stjerna. — I skymning las jag högt om monsieur Tardif som alltid sade mieux vaut tard que jamais och che va piano va sano och alltid kom ½ timme för sent. — När han genast i början kom för sent till verlden, hade vi mycket roligt deråt. Mot aftonen anlände herskapet Turdin och Hindrik Backman. Jag roade herskapet så godt jag kunde med ett enkelt pianoforte, för hvilket jag skördade herskapets välvilja. — Äfven företogs Koritza, åter på place de ma vie. Promenade och följde les filles — Juste milieu och Stege. — Aldrig här i verlden följer jag mera Juste milieu. —

     18. Onsdag. Jeana Backman hos oss. — F. m. Lithéns med brandförsäkringspapper. — E. m. kl. 7 med Mamma till Lithéns, der di äldre spelte boston och yngre suto med sitt arbete vid fönstret i gröna kammaren. — Rosa satt i mörkret och talte om Franz, talte om att dölja sin sorg för verlden, att visa gladt ansigte och gråta i sin själ. — Thilda muntrare.— gissade om en talgdroppe under en fingerborg. — „I Lördag kommer svärfar till er“ (I. Lindqvist) — R: „hvarföre så; inte passar det“. — „Hvarför skall det just vara den äldsta; det kan ju vara den andra.“ — Må gå, tänkte jag, och log af hjertans grund, ty meningen är fullkomligt dubbel ehuru ingen af flickorna erinrade det.

     19. Thorsdag.  S t.  H e n r i k s  m e s s a.  Marknad. Blid Luft. — Efter en utflygt till staden, efter ett gapande på marknaden, efter en gratulation och ett glas körsbärsvin hos Hindrik Backman, efter att hafva lyftat mössan utanför några fönster — sett allt och köpt intet — vandrade jag öfver isen till Logren, sade ett gratulor, betalte ut 10 Rd. B:co och spatserade hem med den falska Ran under mina fötter. —
     S. d. e. m. presenterade jag Henrik Backman följande verser:

     Denna gratulation väckte hos Turdins mycket löje, hvilket likväl stördes genom underrättelsen om Groshandl. Belitz i Stockholm timade död. Hos Lithéns, der jag i skymningen satt och afhörde en dispute mellan Collander å ena sidan och frun och Rosa å den andra. Bra och intet om och intet men. —
     Kl. ½ 10 på hemvägen visite hos H. Backman, der Kerrman drack Thoddy och J. Lybeck spelade billard. — Morbror Kerrman, som druckit litet, las i Qvinnorna dem jag lånat och påstod i sten, att på ett ställe: „det är ofta endast ett tunnt plank som skiljer rikedomen från det yttersta elände“ — skulle det icke vara ett tunnt plank, utan ett tums plank. —

     20. Fredag. Andra marknadsdagen. Denna marknad, der hufvudsakligen lin uphandlades, var temmeligen besökt. Linet kostade 7½ à 8½ Rd. pundet. —
     När jag på f. m. gick ut och gapade på marknaden, vek jag — af hvad anledning kommer jag ej så noga ihog — in till Lithéns, och sanningen att säga, så var jag der från 11 f. m. till 9 a. —
— Säg dock, du min förste, min bäste förtrogne, säg på samvete, hvad fängslar dig der, hvad binder din vinge, hvad snärjer din fot, att den aldrig trampar någon tröskel heldre än der?
     Tyst, tyst, tyst, tyst, nyfikne, frågvise. Med osynliga band ledde mig det bästa till det goda, derföre älskar jag det bästa som lyft mig. — Goda menniskor hafva dragit mig till sig förmedelst den sympathie som är emellan de goda och det goda. — Men hvartill dessa mysticismer? Att jag gerna och ofta går här bevisar blott att man är god emot mig, och att jag helt naturligt således här trifves och mår väl. En omständighet ännu — menniskorna nuförtiden äro snusförnuftiga i god tid, och man måste skrufva sina miner derefter, här är jag barnslig, roar mig åt att man tar barnsligheten för fullt. — Än en sak — jag tjuter alltid med ulfvarna, åtminstone i ord och yttre, dock lagom här älskar jag bland rena dufvosjälar sjelf blifva renare och bättre. Är det illusion? — Jag dömmer lagom, ehuru jag försvurit mig mot hela juste milieu.
     Men håll, min häst, i galopp till vår dagbok igen. Lotta Backman satt i fönstret, öfriga fruntimmer rundtomkring. Vi roade oss åt folk som slogo klöfver på gatan, åt bokhållarne i kramaljan som väsnades med bondflickorna. Lilla Platen, Thildas stora favorit, hämtade marknadspengar åt Lisette.
     — Efter dinern, som gerna bjöds och gerna togs, följde ett partie piquet med M:lle T:a. Et c'est qu'y etait merveilleuse, qu'il y avait plus de plaisir a perdre qu'a gagner. —
     Apropos af Fransyska. Talet föll på de vexande fordringarne och fördelarne af en bildad upfostran. Man sade: dertill fordras numera språk och musik såsom oeftergifliga och såsom de första förtjenster hos ett fruntimmer — ty om sådana var egentligen fråga. — Med mycken svårighet vunno mina contrasatser gehör. — Talenter, sade jag, äro ovärderliga och pryda alltid sina ägare. Men, mitt herskap, hvad det vidkommer, att de vid en ung flickas upfostran skulle vara det första ögnarnärket, så nödgas jag för min del nedsätta dem till det fjerde. — „Fjerde! Nå hvad skulle då öfvergå talenten?“ Jo, för det första: religion och sedlig bildning, för det andra: huslighet. För det tredje en försvarlig Litterär bildning. — Och i fjerde rummet intager talenten sin visserligen ganska prydande plats.
     Ett annat resonement uppstod angående lämpligheten af partie mellan jemnåriga. I sådana frågor är jag stum trots någon från Portici; tvingas jag emellertid nolens volens att öpna mund, så blir det det allmänna: lika äro lika, och olika olika, de må sedan vara jemnåriga eller ej. —
     Vidare framstäldes en prospect af mig såsom doctor. Den prospecten är ganska dimmig för mig sjelf.
     Besåg hos Frosterus en Lappoit som nyss fått sig ett ganska blodigt souvenir öfver näsan.
     Bref till Högdahl ang. Mammas pension, skrifvet hos Lithéns. Kl. 9 ändteligen hem till Mamma, öfver hvilken jag hade litet ondt samvete. — Föröfrigt ganska belåten. —

     21. Lördag. Följande dag var blida och blåst, och siden på Kudnis under J. B:ns hand, som utklarerade Mamma till sin tillämnade Uleåborgs resa. Äfven blåste hit herrar brandstods directeurer och Committerade M. Lithén och J. Lindqvist.
     Märk i Onsdags d. 18. —
     Brandsyn var snart beställd, ett glas portvin snart tömdt, och så reste herrarna beskedligt samma väg de kommit.
     Aftonen tillbragtes dels under Litterära samtal om Qvinnorna m. m., dels under anecdoters och andra roliga sakers förtäljande, såsom t. ex. huru gubben Östman marknadsdagen blef af tvenne medlemmar af det vackra könet undfägnad med en nog vanvördig compliment af foten bakifrån.

     22. Söndag. Blid väderlek. — Fonselius predikade. Hos Lithéns på den vanliga declination från hemvägen, råkade jag i onåd för en anmärkning om „bättre folk“.
     Efter middagen kom bud efter mig till gästgifvargården. — Hvem kan det vara? — „Jag är Ingenieur Öman, reser till H:fors och saknar reskamrat; skall det vara? Hr Ingenieurn önskar förmodeligen resa genast? — Åh, till morgon bittida dröjer jag nog. — Jag beklagar att jag icke kan antaga ett så förmånligt tillbud. — Nå, hur så? — brölloppet förmodeligen? Jag lofvar Herrn fullkomlig ersättning i H:fors. (Stackars Ingenieur, du tror verkeligen det!) Jag reser också till ett bröllopp. — Så; det var nog lång väg! — Visserligen, men jag har det största skäl i verlden, ty det är mitt eget bröllopp. — Så! jag gratulerar er och beklagar mig!“ — Adieu, jaså, jaså. —      Samma afton reste jag med Dyhr och Backman till Juthbacka, der vi anträffade Lithéns och Turdins. Stackars Caroline B., du var icke magneten som drog något enda af dessa stålhjertan. — Det oroar dig förmodeligen aldeles icke. — Men det gör mig ondt om dig, stackars flicka, att du

ej äger någon dina blickars slaf,
som öm och trogen dig sitt hjerta gaf,
som ser och hör och minnes endast dig,
och lefver blott i dig, i dig, i dig!

      Stackars flicka, hvarföre skall du ej kunna bibehålla hvad du möjligen eröfrar. Ständigt kommer der någon faute des femmes emellan och adieu mon plaisir!
     Vi lyssnade på musik inne hos Lundmark — ouverturer och blixtrande fugor! — Jag betalar alla Mammas betar, bara Mamma är tyst, sade Hindrik. Men Mina Ottelin ville i sitt hjärtas välmening idkeligen obligera oss att „spela par och påkörare“. — När detta ej kom i gång,  m å s t e  det converseras, och när convers. ej rätt lyckades — så spådde man. — Det hade väl varit cavaljerernas skyldighet att litet encouragera damerna — men jag var alltför tråkig med mitt ständiga lyssnande på musiken, och de andre gjorde sitt bästa som ibland lyckades. Kl. precis 9 —, sedan de musikaliska talenterna Emilie Lindqvist och Thilda Mellberg för ett ögonblick visat sig — afträdde vi, och jag — o afund här är jag! — jag åkte i Lithénernas släde. Diverse hvarf kring staden. Frågan om bättre folk bilagd. O ni goda varelser — godnatt.
     Ett litet tvifvel borrade likväl, likt mullvaden i djupet. O du stygga tvifvel — bort, bort, bort från klara himlar!

     23. Måndag. Collanders syster är i staden; men apropos kl. 6 eller litet tidigare, kom jag mig till Lithéns. Träffade der Ståhle från Uleåborg ganska lik sig.
     Nu befunno vi oss i gula kammarn, befunno oss på min ära särdeles väl, när det gick i salsdörren, M:lle Rosalie gick ut, och omedelbart derefter inträdde — M:lle Collander? — Nej, M:lle Anette Calamnius och d:o Högman, begge med sin aldra sötaste och förbindligaste caramellsmin och en mund, som tycktes endast vara ämnad att spisa hallonsylt och caffe. Ungt folk låta sig likväl aldrig förtryta; icke heller jag, ehuru jag makade stolen längre bort från soffan. Alla goda ting äro tre, inträdde nu vår goda Moster Schioman såsom tretalets högsta fulländning, och med henne en yngre dam, Collanders syster, en beskedlig Christina med florsshawlette och ljusröda sidenskor, som föröfrigt såg ganska — med ett ord ganska beskedlig och hygglig ut. Det tänkte hända mig ett fatalt misstag, ithy att jag tog den röda skon för en fallen handske och just var i begrepp att taga upp den, då jag insåg synvillan. — M:lle Högman sydde mina brudgumshängslor, sade flickorna. Hallonsyltskålarne aflägsnade sig precis kl. 9. — Vi stannade. — Examen angående diverse hemligheter i sydöstra hörnet. — Rosalies fråga angående soupern: hvem har bjudit dig? — Jag var icke granntyckt, ty jag känner både raillerie och Rosalies godhet. Men det fordrades allt detta, ty grannlaga är min gode gosse och ömtålig att ej genera folk. — Souper, således med den trygge välmående Fremdeling, som Thilda bryddes för. — En kyss, men mustacher och ingen, ingen — — Hem kl. 11 aftonen.

     H v a d  ä r  e n  k y s s?

Hvad är en kyss? Säg hvad du fann
i tvenne läppar mot hvarann?
Säg mig hvad fröjd,
hvad tjusnings höjd
du fann i denna kyss som brann
          och svann?

O flicka, säg ej så!
Gick du ej ut om våren? Såg du då
hur tvenne skilda milda flägtar möts,
hur i en enda ande begge slöts?
och hur derunder unga vågen bröts
och allt blef lugnt. Hvad tänkte vågen då?

En kyss! Ett ringa ögonblick!
Säg hur en sådan vigt den fick?
En ringa lott!
En villa blott!
som innan nästa blund och blick
          förgick!

O flicka, säg ej så!
Gick du ej ut en morgon? Såg du då
i en och samma blomkalk perlor två
af dagg — men vinden böjde blommans stam
och se! den ena i den andra sam;
en glädjetår! hvad tänkte blomman då?

O flicka, tro mig du!
Det är en segerfröjd, en fröjd så ljuf
när varma själar mötas i ett nu!
Triumph lik eldens, som ur flintan sprang
och frid som näktergal och harpoklang!
O, tro mig, flicka, tro och kyss mig nu!

                         ———

     24. Tisdag. Tullförvaltar Lundmark gjorde på Kudnis en förmiddagsvisite. Proponerade att vi skulle skicka pianot med Kempen till Helsingfors för att der bytas eller säljas. Sophie skulle då få ett bättre. Efter litet betänkande antog Mamma förslaget, och det beslöts.

     25. Onsdag. Bref till ma bonne chère soeur Sophie à Stockholm. Kl. 5 e. m. till Lithéns med Runebergs Hanna under armen. — Der återsåg jag en gammal bekant, en bekant sedan de tider då man flög i skogarne att söka kråkbon och i branter och backor att söka de djupaste drifvorna. Vi helsade hjertligt. F. Hillebrandt hade blifvit en ganska hygglig pojke till sitt yttre, och som jag hoppas, äfven till sitt inre. — Man sade jag hade tycke af honom; kanske. Oändeligen smickrande.
     H. gick kl.½ 8, hvarefter jag satte mig att läsa Hanna högt för fruntimmerna. — Ack du täcka Hanna! Alla menniskor äro förtjusta i dig, och så äfven här, undant. Albert som somnade under tiden. —
     Du är lik en militär med din trånga uniform, sade flickorna. — Promenad i köld. En dimmig ring drog sig kring månan, det sprakade i knutarna och snön knarrade. Ändå promenerade vi oförskräckt — vi! om Dyhrn och mig är icke fråga — men våra Nordiska flickor fråga föga efter några och tjugu grader under noll. —

     26. Thorsdag. Oförsedt ha vi redan hunnit till en vigtig dag i årets chrönika, den vackra Johanna Svahns bröllopsdag. —
     När jag på f. m. angående brandstoden befann mig hos Lithéns och mycket talte om bröllopp med mera, sökte brudgummen upp mig, sade att ordinarie marskalken Wallenius vore bekajad med la Grippe, ock proponerade „på fruntimmernas vink“ mig denna heder. —
     Nu upstod en strid mellan fåfängan och försigtigheten. Den ena skrek: „quel honneur! säg du ja, det går nog!“ den andra hviskade: „kanske göra vi klokast att låta bli“.
     Försigtigheten segrade. Jag lemnade det svar, att ehuru smickrad jag fann mig af anbudet, så måste jag likväl afstå detsamma åt någon skickligare och erfarnare person. Brudgummen var ej enträgen och gick. Lyckligtvis kom Wallenius strax derefter, som ock, var det bästa. —
Inne hos Lithéns blef mycken deliberation om denna sak, och Rosalie förundrade sig att jag tycktes ha så bastant courage. Mamma åter sade: du hade bort svara ja, om du vetat att Wallenius kommit.

Rektor Gabriel Wallenius.

      Kl. 5 e. m. gjorde jag min toilett, svart valk, chemisetteknappar, svart rosig sidenvest och svart föröfrigt. Det var allt ganska svart.
     Just som klockan slog 6, åkte Mamma och jag in till  H a m m a r i n s.

B r ö l l o p p.

     En elegant samling i eleganta rum. Det låg öfver det hela en känsla af trefnad och belåtenhet, som ingenstädes gör så god effect som på ett bröllopp. Värdsfolket vandrade omkring med en min som sade: hederligt skall det bli. Wallenius bockade allerödmjukast vid dörrn, under det sal och kamrar blefvo allt brokigare. — Slutligen voro alla församlade. Brudgummen — svart med hvit halsduk och hvitrosig sidenvest, krås och bellevue och en min som talade, jag vet ej hvad, om tandem — ändteligen! — Ja, vår gode Brudgum gick upp och inträdde strax derefter med sin vackra brud. — Johanna, du söta goda flicka — flicka ännu och efter få minuter icke mer — hur allas ögon med välbehag hvilade på dig! — Högröd, men icke försagd stod du der, — blommor i håret, guldcollier, hvitrosig sidenklädning i lätta vågor kring det smärta lifvet och derunder ett hjerta klappande och varmt! Jordens och himmelens välsignelse öfver dig, unga lyckliga brud!
     Vigseln förrättades af Schroderus — brodren Edvard såsom närvarande hade väl varit närmare — men detta var det första par Schroderus vigde. — Ganska högtidlig. Just när ringarne vexlades slog klockan 7. — Acten slutades med psalmen: „Gud väl signe dessa hjertan!“
     Men icke alla hjertan klappade lugna under denna act. Jag vet ett hjerta derinne i den aflägsnaste kammaren, fullt af fåfängans och den hopplösa obesvarade kärlekens demoner, ett hjerta som i ursinnig smärta våldsamt slog inom sitt hårda bröst. — Jag vet ett annat hjerta derute i salen, som jagades till storm af den tanken: „jag hade äldre förhoppning än du! hade! och det är förbi“ — men öga och kind voro kalla derunder. —

     Acten var slut, och det blef liflig rörelse i salen, gratulationer m. m. af alla slag. Det unga paret marcherade in i Sängkammaren, der de i Soffan med välbehag emottogo lyckönskningarne. — Kl. 8 börjades dansen. — Men innandess en blick på damerna. De flesta voro hvita — oskuldens och glädjens färg. — Endast flickorna Lithén buro Svart och perlor i håret. — Jag har alltid otour! — Flickorna Calamnius voro hvita; Josephine med stora hvita rosor i håret som klädde mycket; Johanna med röda belisser. Marie Berger hvit med Collier och röda belisser. — Emelie och Lotta Backman hvita. Jeana Backman bar sin ljusröda sylfidiska promotionsbals florsklädning. — De öfriga hvita — Mina Olsson med en stor blomkrans på sitt lilla hufvud. Sophie Backman var bjuden, men föredrog att stå utanför fönstret och se. — Ansigte vid ansigte glodde vid rutorna. —

Johanna Frosterus, f. Svahn. 1841.

     Dansen tog sin början. — Polonaise, Sv. Quadrille, Françoise, Sv. Quadrille, Potpourrie o. s. v. — Sv. Quadrillerna florerade mer än vanligt i qväll för de. många dansande gamla herrarnes skull. Ända till Soupern var väl dansen icke alltför liflig — emedan ceremonien så väl vid dansen med bruden som vid de öfriga skulle något moderera elden — äfvensom få potpourrier dansades, i dem ingen cottiljon och för resten ingen Stor Wals. — Men ehuru ungdomen ibland var litet otålig, låg likväl i det hela något tyst animeradt, något trefligt och belåtet som gjorde äfven denna dans ganska roande. — .
     Det led in på natten; det blef rörligare på golfvet, stillare, sömnigare kring väggarne. — Musiken tystnade kammarherrarnes stojande hördes och damernas hviskningar förråddes. Ändtligen — in i kamrarna — dörrarna fast — borden fram — Spring, fru Calamnius! Jungfru Häggström! Jungfru Ahlqvist! Stor Souper, mitt herskap! —
     Soupern var läcker, lång och sömnig. Ganska få af herrarne suto ute i salen bland damerna. Bland dem hade likväl Nandelstadt helt oförvarandes kommit sig — och så illa, att han satt mellan fruarne Fonselius och Backman (från Harald), hvilka han i sin nöd tryckte 4 gånger till. Gubben Lithén kom ganska munter och ropade: „hvad fan, Nandelstadt! du ser ju ut som om flickorna skulle kastat sockerbollar i dig!“ — Men N.stadts ögon de föllo esomoftast ihop.  —
     Undertiden drack Wallenius sina hedersskålar och höll tal till brudparet: „sköna brud, du är blomman! Ädle brudgum, du är stödet!“ — Vidare till Slägtingar etc., till gifta herrarne: „en skål för mannakraft och ädel verksamhet.“ Till fruarne: „den allt försakande, allt uthärdande kärlekens skål.“ — Till ungherrarne: „Åt Eder, mina herrar ungkarlar, till hvilkas arrièrgarde jag tyvärr måste räkna mig sjelf, gömmer jag ett råd: skynden eder, mina herrar, skynden Eder, ty af egen erfarenhet kan jag försäkra att 40 år trycka centnertungt på en gammal ungkarls nacke!“ — Bravo, Rector Wallenius, ropades det öfverallt.
     Bastman steg äfven fram och begynte ett tal: „om icke jag vore“ — men brodren Dyhr ryckte honom baklänges i fracken, och talet afstadnade. — På samma B. var Lundmark ganska ond, emedan denne sagt honom i örat: — „hör du bror L., hvita byxor i all ära, men här äro de just ej på sin plats“. — Ungefär dylik uniform hade den roliga Benzelstjerna. Bastman förde mycket bud. — En annan armer anka var gubben Wiklund, som höll fast sig i bordet. — En tredje illa bekajad passagerare var gubben Molander, som sjönk i så djupa tankar, att han engång spelte sin fiol på afviga sidan. — Tractamenternas riklighet bevistes sålunda handgripligen. —
     Jag för min del åt Sillsalat och boullion, ehuru det visst fans tusende rätter, och gubben Vigren gjorde sitt bästa att obligera. — Deremellan behöll jag min plats i trakten af några unga damer, Mamsellerne Lithén, Backman och Fonselius. — Lundmark klappade mig på axeln: „det tycker jag om att unga karlar hålla sig till damerna. — Ni voro äfven på Juthbacka nyligen, hörde jag.“
     Efter Soupern dansades — och nu ändteligen vals. Nu valsade den unga rosenkindade bruden med en eld, ett lif som var hänförande. Det låg en tårblandad glädje i denna vals. — Det varma blodet brann, det unga hjertat klappade så fort, så stormande derunder. — Än en gång, du sköna oskuldsfulla ungdomsfröjd, du rena, silfverklara glädjekälla, än en gång mig räck din dryck! —

     27. Fredag. Jag minns ej säkert huru mycket kl. var när vi kommo hem, men det var redan temmeligen långt lidet på morgonen. — Kl. var närmare 11 f. m. innan vi åter voro i ordning på Kudnis, och knapt nog det en gång, när herskapet Lithén, fruar och Mamseller gjorde oss en treflig visite. — Blef naturligtvis först fråga om brölloppet i går och sist om efterslängen i dag, ty vi voro allaredan bjudna på middag. Kl. 12 hade jag det nöjet ledsaga våra promenerande fruntimmer hem. — På retourn mötte jag herrar Lybeck, Backman m. fl., som med muntra trafvare togo ett luftbad för att stärka sig efter gårnattens och för eftermiddagens svettbad. —
     Kl. 3 e. m. Lästes till bords till stor dinée i brölloppsgården. Sällskapet var betydligen mindre än igår, men innefattade blomman af stadens både ungdom och ålderdom, och deribland alla „Stjernorna i Bethlehem“, af hvilka en enda är den sannskyldiga. — Dagens stjerna var likväl naturligtvis bruden, som i dag i sin rosiga Musselinsklädning med enkla blommor i håret, var ännu sötare än i går.  —
     Alltnog — man satte sig. Jag vet ej om jag skall kalla det tour eller otour — men vi — en hel hop unga karlar, bland dem Backman och Dyhr, fingo vår plats i kökskammaren. — Der mådde vi ganska bra både med buteljer och talrickar, af hvilka vi sjelfva skötte de förra och värdinnan, fru C. de sednare på möjligaste bästa vis. — Men vi gingo miste om det intressanta sällskapet i salen — på vissa puncter af salen nemligen — synnerligen gerna hade jag vistats i grannskapet af kakelugnen och sängkammardörrn, men det var nu, som sagdt, ett litet öde.
     Emellertid skötte, som sagdt, vi kammarcollegium, vår välmåga på bästa vis, än åto, än drucko, än suto, än stodo, än fördjupade i flickors betraktande och skålars drickande, än uti de djupsinnigaste disputer öfver blancmanger och skinka. — Gamle Collin var vår målro emellanåt — en annan gång blef Capt. Broman stött på mig, när jag vid skinkans framsättande yttrade mig med Blumauers ord „att vi skulle gnaga på våra bröders knotor“! „Jag skulle hoppas, sade Broman, att det icke är några knotor.“ — Under samma dinée hände i Salen det löjliga upträde, att Caroline Backman, som blef litet illamående och gick ut men kom strax igen, försigtigtvis ville torka sin stol med näsduken, ty hon var närsynt; men dervid med handen grep uti en stor svart och våt disktrasa, på hvilken hon förut hade sutit hela tiden. Den stackars Caroline har alltid något missöde; på samma gång tappade hon sten ur sitt armband, hvilken likväl snart uphittades af den alltid tjenstfärdige Högdahl. —
     Efter dinérn kom Caffe, efter Caffet courtise, efter och under courtisen dans. — En del af damerna voro något nedtyngda af föregående nattens vakande, större delen likväl, och bland dem bruden sjelf, som sig bör, ganska muntra. Hillebrandt och Högdahl voro i ifrig verksamhet; den förre courtiserade Louise Kerrman, den sednare tillstod ganska hycklande, att han var litet grå på Frosterus som hade en så vacker brud. Den hycklaren! han var sjelf allaredan i Wasa förlofvad! — Nu dansade jag med bruden — brydde henne. „Ack ja, sade hon, det förefaller mig sjelf som det icke vore sant!“ — Ack du lamhjärta! —
     — Ma dame var icke glad i afton; jag vet ej hvarföre; jag försökte i alliance med systern undersöka orsaken, men förgäves. Ack det flickhjertat, det flickhjertat! jag kommer aldrig rätt underfund dermed. —
     — Med Sophie Sjöberg talte jag om syster. — Af Sophie Fonselius refuserades min invite till dans. — Hon dansar icke mer. — Föröfrigt var la Belle très belle — men la Jolie var icke der. — Systrarna Calamnius voro bland de muntraste; Johanna hade nyligen af Hammarin fått till present modrens armband, hvilka voro der i pant för en skuld som äfven efterskänktes. I allmänhet hafva herskapet Hammarin visat sig ganska hederliga, såväl i arrangementer som presenter. —
     Kl. 12 om midnatt sade vi: „sof väl!“ åt detta roliga bröllopp. — Sof väl, lilla brud! — Och måtte ni andra näbbor här rundt omkring en gång sofva lika så väl! —

     28. Lördag. Andra morgonen var det ännu bröllopp i mitt hufvud, och hela natten hade derinne valsat en rad af vackra rosenkindade spöken med de sötaste ögon och läppar i verlden. — Men öfver det hela låg en purpurfärgad dimma, ur hvilken då och då skälmska ansigten tittade opp och klingande musik skallade. Jag hoppade ned i dimman och ville ta gestalterna fatt; de slanko som en rök undan mina händer. Då blef jag ond och blåste dimman undan, och se! tom var bröllopssalen och endast flämtande valser, ihjältrampade potpourrier, förkylda Françoiser och somnade Quadriller lågo rundt kring golf och väggar. — Jag tog mig med handen för pannan — det dånade omkring mig som om Thor åkte på sin åskvagn. — „ Tidernas böljor störtade lik en brusande ström förbi i ursinnig fart. — Åter kom dimman. Jag störtade i strömmen, gungades bort till Elysium — ett jordiskt Elysium med susande popplar och sjungande lärkor, med solsken och hjertats frid — icke mer allen — ännu en, en enda, — Nu! — kom — Så har jag då — — —
     Caffe! — skall det vara Caffe! — kl. var 7 på morgonen, och en föga Elysisk stämma ropade: behagar herrn Caffe!
     Lördagsafton kl. 6 åkte jag med Mamma till staden; mötte vid hotelle de Friberg ett promenerande sällskap; steg följagteligen af, vände norrut och hann vid Hängbron opp herskapet som var M:ne Lithén, Jeana Backman, Högdahl och Collander. — H. och Rosalie gingo förut och H. gjorde bekännelse om sin förlofning med M:lle W. — C. åter tyckte att de begge herskapet gingo nog långt förut. — Hos Hammarins var mycket ljust och mycket främmande som firade tredje dagen med sång och dans.
     Samma qväll stannade jag hos Lithéns, der under lek och löje tiden förgicks tills det blef souper, och jag deltog deri. —
     S. d. afskickade vi vårt trogna kära piano med Kempen till Helsingfors. Måtte det ske till vår båtnad. —

     29. Söndag. Om Söndagen, som var en mycket vacker dag, begaf jag mig i kyrkan. Der tilldrog sig en skandal som väckte allmän förtrytelse. — Janne Levelius besteg predikstolen. Hvad intryck hans blotta åsyn gjorde hos en allmänhet, af hvilken ingen enda var okunnig om hans sedelösa och lastfulla vandel, är lätt begripligt. Kanske väntade likväl mången, att han skulle utföra sin sak bättre i orden än i lefvernet, men det var en missräkning. Ingen uslare predikan har jag hört, och det utan afseende på mannens personlighet. Hans predikan hade hvarken början eller slut, ej heller det ringaste sammanhang, och börjades: „i Guds faders och sons och den helige andes!“ Det är i högsta måtto orätt och oförlåtligt af stadens presterskap att tillåta en sådan ökänd liderlig persedel bestiga en predikstol. Men det är nu redan allmänt vedertaget bruk att betrakta predikoembetet såsom ett handtverk, det man drifver för den dyra födans skull. — Såsom sådant — nå ja, blott det går så! —
     — Declination och inclination. — På gatan emottog jag bref af vår goda Sophie i Stockholm, äfven till mig, lätt och nätt skrifvet, mycket trefligt. Roa dig du, min goda Sophie, jag unnar dig så gerna. —
     E. m. las jag Cousinernas Axel med mycken ifver. Kl. 6 med Mamma till Lithéns, — ensam förut, surprinerade Rosalie som sjöng, hvilket jag aldrig förut hört. Hon har ändå en liten röst. — Fruarna voro resta till prostgården.
     Likväl stannade Mamma en stund och drack thé; Albert och broder Hejko förökade sällskapet. — Det blef muntert, blef bland annat fråga om marskalkskap — Collander lofvade omöjligt sin tjenst vid Rosalies bröllop. Deremot lofvade jag göra tjenst vid Thildas. Hvad jag tänkte, det vete himmelens fåglar — ingen fara. — Men Albert tänkte också något och sade litet förhastadt: „ja, det skall du få!“ Det roade mig af hjertans grund, men Thilda icke alls. Likväl kunde jag ej underlåta att anmärka det opolitiska i sådana yttranden. — Sedermera roade vi oss med deviser. — Bland annat gömdes några i en urna och skulle först på en viss dag öppnas. Jag ditsatte en itudelad devise:

„Jag minns väl hur du var i går.“

      Ja, jag minns väl hur du var i går och är än i dag, och kommer der engång den dag, då du icke mer är den du i dag är, då skall jag likväl minnas, ja länge minnas hur du var i går, du klara stjerna.

     30. Måndag. Det var en den skönaste vinterdag; himlen var klar och luften mild, solens rena strålar spelade glädtiga öfver den hvitaste snö. — Det låg något så eget, så underbart skönt i denna tafla, i de halfklara nyancerna i bakgrunden, i de pittoreska formerna af träden med sina drifvor och långa hängande lockar af rimfrost. Här kunde man omöjligt personifiera sig vintern under bilden af en stel gubbe med lemmar genomträngda af en evig kyla. Man måste se något lefvande deri, ehuru detta lefvande uppenbarar sig i förvissningens former. — Ädlare är vintern än hösten, oförgängligare än vår och sommar, ty öfver dessas skönhet andas döden sin flägt, men det är lifvet sjelft som förintar vinterns former. — Du är mig mycket kär, du klara Nordiska vinter, och jag ville icke byta dig bort mot Tropikländernas mulna och regniga Januarii dagar. — Så tänkte jag, der jag stod på stranden vid elfvens stilla isbädd, och mitt öga flög öfver de höga branta björkklädda stränderna och öfver fjerden med dess slingrande vägar och spridda skiftande nuancer, till dess conturerna blefvo allt formlösare och slutligen längst bort i det dunkla fjerran himmel och jord tycktes smälta tillsamman i de dunkla dimmorna i Norr. —
     På f. m. las jag Axel — på e. m. kokade jag de raraste knäckor. Derunder fingo vi en kort visite af Fru Cederman, som talade om Julle och ville skicka ett bref, och en längre af vår goda beskedliga Rosalie Lithén. — Kl. 5 kom äfven Thilda som varit hos Turdins. — Det var ganska trefligt, och flickorna voro artiga nog att finna mina knäckor förträffliga. Höllo äfven en tarflig souper till godo. Fråga bland annat om att en marskalk har rättighet att lösa ett strumpeband af bruden. Den rättigheten skulle jag alldeles icke efterskänka.

Vinterbild af Kudnis gård 1921.
{Fotografiet fanns sedan tidigare som vykort.}

     Kl. 10 promenerade vi till staden, dit jag lyckligen escorterade mina damer.

      31. Tisdag. — Ephemerer. — Med rätta kunde jag kalla mitt lif här hemma för Ephemeriskt, ty för dagen lefver jag här, i ett enda nu. Min fröjd är för dagen, min sorg för dagen — hvarföre skulle jag nu rynka pannan vid tanken på få dagar härefter!
     Courage, courage, mon frère, il va bien, oui, très bien!
     E. m. kl. 6. Befann jag mig åter hos Lithéns. Sällskapet satt kring ett sybord i gröna kammaren. — Man framtog åtskilliga rara saker; ringar, örhängen m. m. beundrades. Bland annat äfven morbror Lithéns portraite, aftaget vid ett par och tjugu års ålder. Det var ganska vackert, men antydde en klen och lungsigtig constitution. Det föreföll mig märkeligt, att gubben sålunda med tiden ifrån att vara nästan genomskinlig, blifvit ganska corpulent, och nu först föll det mig in, att Franz L., om hvilken jag alltid trott att han ej skulle blifva långvarig, möjligen med tiden kunnat stadga sig, likasom fadren, endast den gode gossen icke så snart dukat under. —

————

      Tack vackert, Janus, hedersman, för dina vinterblommor!

————