För 6o år sedan.

Z. T.

En dagklar midsommarnatt. Rågåker. Elfstrand. Landsväg. Ria. Vått gräs, våta diken. Tystnad, lugn, hemlighet. Sju flickor knyta i rågåkern. De huka sig ned, afbryta, lyssna, lugna sig och återtaga sitt arbete. Ingen bör upptäcka deras giller för lyckan.

Om en stund äro de färdiga, hvar och en har afklippt sex rågstånd ofvanför andra leden och knutit derunder en silkestråd: svart för sorgen, gult för korgen, hvitt för rikedom, rödt för glädje, blått för hopp, grönt för kärlek. Nästa natt skola dessa strån upptagas och utvisa hvilken färg vuxit längst öfver afklippningsstället.

Plötsligt uppstår en oro. En af flickorna tror sig ha sett en kråkfjäder röra sig och åter försvinna. Rådplägning, beslut. På gossarne kan man aldrig lita. De smyga sig om midsommarnatten att utspana flickornas vägar, upprycka deras knytor och triumfera sedan med detta orättmätiga byte. Det är en oridderlig vikingabragd. Hjeltemodet antager många former i ett gosshufvud. Här skulle det föreställa någotslags röfvareband.

Ostraffade skulle icke förrädarne undkomma. Flickorna resa sig och springa med vingade steg åt det håll, der de sett kråkfjädern. Riktigt! Snart upptäcka de fyra gossar, som krupit upp i det våta diket och fly för brinnande lifvet, när de se sig förföljda, En af dem, röfvarebandets chef, bär, till tecken af sin värdighet, en kråkfjäder i mössan. Olyckliga fjäder, det var han, som förrådt dem!

Jagten blir lifvad långs åkerrenen. Två af de jagade lista sig fyndigt in i den växande rågen, och dit våga sig icke förföljarinnorna för att ej trampa ned åkern. De öfriga två krypskyttarne ha uppnått gärdesgården, klättra deröfver, rifva hål i tröjorna, men tro sig räddade, när de hunnit landsvägen. Bedrägliga hopp! Flickorna ha funnit en beqvämare väg genom grinden och äro dem tätt i hälarna. Här är intet annat råd: riedörren står öppen, gossarna slinka in och finna ett gömställe i det mörkaste, hörnet under logen.

Jagten afstadnar, flickorna hålla skrattande råd livad de nu skola företaga sig. En af dem, den längsta och mest snabbfotade, Anette C., finner en bom, hvarmed riedörren förr varit tillspärrad utifrån. Strax bommen för, kil i märlan, och nu äro de två förbrytarna fångade som råttor i fällan.

Hvilket nederlag derinne! Hvilken triumf derute! Vi hörde dem skratta och håna oss med alla upptänkliga skymford. Och att icke ens ha en sten att kasta på dem från vår eländiga fälla; så litet begrepp har man vid elfva år om ridderlighet mot damer! Slutligen hörde vi dem råga måttet med smädevisor. Der var en, som då var på modet från Preciosa: ”Ensamheten mig ej döljer” . . .

Nej, oss dolde ingen ensamhet. Aldrig har en nedrigare belägenhet bragt tappre röfvare till förtviflan. Genom en väggspringa sågo vi, att solen gått upp. Nu hade ändtligen våra förföljarinnor blifvit sömniga, ty efter ett skallande: godnatt, dröm om oss! tystnade sorlet. Allt var lugnt, den segrande fienden hade gått hem.

Då blef frågan huru de besegrade skulle komma ur fällan. Dörren motstod alla anfall. Redan förutsågo vi en treflig natt på bosset i rian och, hvad som var värre, ett, skamflatt nödrop på morgonen, när folk gick till kyrkan. Då upptäckte vi slutligen en lös planka i golfvet till logen ofvanom oss. Här var räddningen. Vi kröpo upp till logen, klättrade ut genom gluggen och voro i frihet. Men hur sågo vi ut! Våta från diket, mulliga från åkern, sotiga från rian, boss i håret och kläderna, sköna röfvare!

Vi hade fått nog af att upprycka knytor. För oss fingo flickorna sedan vara i fred; Ett par år senare hände till och med, att vi följde dem som beskyddare emot andra röfvare, lika oridderlige, som vi varit förr. Kan man gå längre i ädelmod och glömska af det förflutna?