PROLOG

Intressant att se hur det ena ger det andra. Vid senaste uppdatering den 24 september 2018 publicerades Till Zacharias Topelius minne. I den nämndes Unda Marinas fotspår. Eftersom den inte fanns sedan tidigare, fann jag för gott att lägga in den. När något läggs in ska det i normala fall också läggas in i någon form av innehållsförteckning, i detta fall var det Prosa av Zacharias Topelius. I slutet på den fanns några titlar till ännu icke publicerade texter, vilka jag för länge sen hittat i Det gamla Nykarleby av Paul Nyberg; Vincent Vågbrytaren, kapitlet Vid varvet, Brita Skrifvars och Det gyllene spöket. Dem hittade jag på Projekt Runeberg. De hade publicerats sedan jag senast sökte efter dem. Ytterligare fanns den ännu opublicerade Midsommarnätterna. På Svenska Litteratursällskapets facebook-sida hittade jag en källhänvisning (som också visade sig finnas i Bircks kapitel om Trolldom). Kombinationen av barndomsminnen och fria fantasier hade publicerats som en följetong i tre avsnitt inför midsommar 1846 i Helsingfors Tidningar. De fanns i Nationalbibliotekets digitala samlingar. Så nu publiceras följetongen några dagar efter höstdagjämning.

Midsommarnätterna.

Klara strålande öga i nordens Juninätter, vackra midsommarsol, hur ljuf är din blick, när du sakta sjunker i fjärdarnas silfver och dröjer ej längre der, än en flicka dröjer i badet ensam i den gömda vikens våg! Aldrig gå ur nordbons sinne den drömlika lystnaden, den bidande längtansfulla stillheten under de korta ögonblick du blundar i den blonda natten, medan ditt ljus dröjer, likt en aftonens ande, som under den korta slummern mellan tid ock evighet tyst sväfvar kring sina kära på jorden. Och när du åter stiger svalkad och föryngrad öfver fjärdarna, kullarna och skogstopparna i norr, huru hetsas du ej då af millioner jubelrop, som hade du varit borta i tusende år, och se! Du dröjde dock ej längre än en snöhvit svan dyker under »vattenspegeln af en skimrande sjö».

Är det icke herrligt att bo i ett land, der sjelfva natten har en sol, sjelfva vintern en grönska och själfva grafven ett hopp?

Jag mins en midsommarnatt: det är en ganska vanlig historia; hvar och en som läser detta har troligen upplefvat något dylikt. Men långtifrån att derföre öfverkorssa min lilla berättelse, tänker jag: det skall roa dem som engång varit unga i sin själ och barnsliga i sitt hjerta. Ja det var en midsommarnatt i de underbara barndomsdagar, då lifvet redan börjar få en färg och känslornas gycklande vindkast börja krusa ytan af hjertats sjö. Liksom icke de 14 åren också hade sin historia, sin verld, sina drömmar, sitt hopp och sin bäfvan! Vid denna tid infalla slyngel- och slynåren, som begränsa barndom och ungdom; men bakom de smädliga benämningarna ligger mycket underbart, som hör till lifvets knoppningålder, och hvarje minne från denna tid stiger fram som ett segel vid oceanens yttersta rand, der haf och himmel mötas och ingen visst kan säga, hvar gränsen är mellan båda.

Det var i Österbotten i början af 1830-talet. Knappt hade klockan slagit 9 om midsommarquällen, innan alla flickor i nejden, vuxna och halfvuxna, smögo sig bort från söta mors torftiga aftonvard, knöto en liten blå shavlett kring de röda kinderna, svepte en rutig ylleshavl kring axlarna och vandrade ut för att knyta. Mötesplatserna visste man väl förut, och när då sex eller åtta kommit tillsammans, bar det i största tysthet af till rågåkrarna. Men hvarföre det skulle ske så tyst, skall strax berättas. Vid åkrarna hände sig oftast att grindarna voro väl lästa eller tillbommade, och så hade de glada nattvandrerskorna ej annat råd, än att klifva öfver stängseln så godt sig göra lät och under mycken munterhet. Nu fick för all del ej platsen väljas nära landsvägen, utan man skulle traska af längs åkerrenarna, som oftast voro våta, längst in, och huru klädningsfållarna sågo ut efter en sådan färd, kan man väl föreställa sig.

När man då kommit djupt in i det böljande åkerfältet, gjordes halt, man framtog sax och silke, hukade sig ned och började afklippa sex af de frodigaste rågstänglarna ett litet stycke ofvanom tredje leden. När det var gjordt, knöts en silkesände om hvarje stjelk: rödt för glädje, svart för sorg, hvitt för rikedom, gult för sorg, grönt för kärlek och blått för hoppet och allt godt.*) Jemnt ett dygn skulle dessa stänglar vara, och allteftersom färgerna vuxit längre eller kortare tänkte man uppå betydelsen. Nu hände väl ock att man begick underslef [fuskade] och valde för korgen och sorgen de skralaste, magraste strån man kunde hitta på, äfvensom för de andra färgerna de frodigaste, men sådant ansågo likväl de flesta som en samvetssak, med hvilken man ingalunda fick drifva skälmstycken. Och så var knytningen, och hvar och en knöt ej blott för sig allena, utan också för någon kär vän, som kanske nu var borta. Och sedan skräpade ”knytorna” länge och väl i flickornas byrålådor.

*) Några antaga rödt för kärlek, hvitt för lif och grönt för hoppet, men ofvan uppräcknade symbolik torde vara den allmännast vedertagna.

Men att det allt skulle ske så tyst, det kom sig derutaf att pojkar i de åren, då man anser det som den onyttigaste och besvärligaste sak i verlden att kyssa en flicka, satte en stor heder uti att förstöra de unga knyterskornas glädje och rycka upp rågstänglarna med deras silke uppå, ännu samma natt de knötos. Slikt okynne var väl det mest barbariska och förtjente ärligt ett kok stryk, som också stundom vankades, när äldre gossar, som visste sätta mera värde på flickornas gunst, antogo sig de förföljdas sak och duktigt bastonnerade [pryglade] knyttjufvarne, när de grepos på bar gerning. Kanske var det just denna risk, som äggade de små skälmarna till ofoget, ty det säkra är, att ju flera sådana i förtid uppryckta knytor man kunde framvisa, desto större kaxe var man. O hvad man då smög med för ena kattfjät i de stackars flickornas spår, bedrog deras utkiker och kröp på händer och fötter i de fuktiga dikena, för att åtkomma rofvet! Det var vid en sådan spejarefärd tvenne gossar engång sågo sig upptäckta och i största hast togo till flykten in i en ria, för att afbida flickornas bortgång. Men dessa råkade se hvart spjufrarne kröpo in, och togo sig före att tillbomma ridörren utanföre och drifva ett det spefullaste gäckeri med de instängde. De åter fingo länge och väl betänka lyckans omskiften, innan de snopna och sotiga slutligen lyckades klättra ut genom en glugg under taket.

Man hade annars många andra konster för sig om midsommarnätterna. Ännu för tjugo år sedan offrades i medlersta Österbotten slantar och knappnålar i vissa källor på gammalt hednavis, och den som ej ville offra, skulle åtminstone spotta i källan. Men dessutom brukas allt ännu att om midsommarnatten ”sofva på slant;” att uppskära tre torfvor och ha en önskning för hvarje, då man med all säkerhet kunde vänta att se den önskning förverkligad, under hvars torfva man midsommarmorgonen fann en mask eller en skalbagge. Ett annat sätt att se sitt öde denna natt, var det då man tog en ägghvita i ett glas källvatten, som den spående sjelf, under djup tystnad hämtat från källan vid midnattstid. Merändels blef då i glaset en liknelse till skepp med högrest tackling, och hvad var naturligare då, än att en sjöman, t. ex. en rik baddare till skeppskapten, skulle göra sitt anbud innan årets slut?

Hemskare var det däremot att midsommarnatten vid midnattstid sopa antingen på ett ställe vid tre korsvägar eller ock tre gånger baklänges kring en kyrka. Kunde man då hålla munnen, fick man se sin tillkommande fästman eller hans vålnad spatsera sig till mötes. Vi lemna oafgjordt om det mötet just var roligt, i det fall att fästmannen icke var af kött och blod.

Det var, som sagdt, en af desa ljusa midsommarqvällar, så efterlängtade af ungdomen i alla trakter af landet, men kanske ändå mest der längst mot norden. På eftermiddagen hade regn fallit och man bäfvade för aftonen och natten, men ehuru molnen hotade allt ännu, stego de högt nog för att icke spilla. Så hände då att det knöts i all endrägt och utposter ställdes att vaka vid åkergrinden, till dess all fara troddes vara förbi. Ty att upprycka knytor dagen derpå, ansågs lika nesligt, som det ansågs ärofullt att eröfra dem nattetid strax sedan de blifvit knutna.

Den natten sofvo blott de späda, de gamla och de döda. Vägen utmed elfven hvimlade af ungdom. Stundom fanns vid vägen en fri plan eller en till spillo gifven linda. Här slogs boll, åts kringlor, dracks öl och sprangs enklek. Här var en kommers, en glädje, en rörlighet öfver all beskrifning, allt fint och utan stoj. Det såg ut, som både nattens stilla behag nu bredt ett mildare, oskyldigare täcke öfver ungdomens yra lekar; sjelfva fällträ’ts lejon och lekens enkor stojade mindre, än de annars brukade, men roligt hade man.

Borta vid elfmynningen var en lastageplats med utsigt åt holmar och skär. Närmare midnatt hade en skara af 12 eller 15 flickor och lika många gossar samlat sig der, för att dansa ock leka tills solen gick upp igen ...

”Ungersvennen uti dansen går,
Sin hatt han högt upplyfter,
Han dansar både med stora och små,
Men helst med vackra flickor.
Och vackra flickor tager han i hand,
Förtroligt dem tilltalar,
Ock du är min och jag är din,
Så länge leken varar.”

Man skall om dessa visor och dessa lekar säga: de voro ju svenska. Javäl, de voro icke finska. Men likasom skönheten icke äger något fädernesland, så äger glädjen, icke heller något, — och o hur ofta ha finska hjertan klappat vid ljudet af svenska toner, öfverflyttade hit och under tidernas lopp vordna vara egna!

Vackrare än alla, vackrare än ängens bugande ranunkler ock tufvornas menlösa stellarier, var denna natt Ottilia. Hon var ej mer än 14 år; men så var också troligen ingen i hela sällskapet öfver 20, förutom ett par unga fruar, som införskaffat sig den hjeltemodiga försakelsen att, i stället för den söta sömnen på blårandiga täckdynor, vaka en hel natt vid dikesrenen med stickstrumpan, för att tjäna den yra ungdomen till förkläden. Huru nu alla täflade om den 14 åriga tjuserskan! Väl vet man, huru de kära mödrar och tanter inbilla sig, att den halfvuxna ungdomen förlefver sitt lif i en lycklig okunnighet. Men om de visste, hvilka vålnader af passion, hvilka intriger, hvilken afund, hvilka små tankesynder drifva sitt spel i kretsen af dessa unga, dem man anser för få okunniga! Ha de också än ej smakat på kunskapens träd, så känna de dock på afstånd dess berusande doft. Sin krönika har hvarje ålder af lifvet, alltsedan tankens hjertblad gro i menniskan. Just i öfvergångarnas år är hjertat rikast på skiften och fantasin på drömbilder, och den följande uppslukar städse den föregående, med allt barndomens lättsinne och all ungdomens längtan.

Men Ottilia, du skälmska flicka, hvarföre undflydde dina ögon ständigt den 16 årige Leonards, och hvarföre lät du icke fasttaga dig af honom i enkleken? Tusen snabba bugter gjorde du under språnget kring tufvor och kullar, för att ej upphinnas af honom, som hoppade lik en råget öfver stock och sten, för att gripa sitt sköna byte, och stundom lyckades. Det såg en annan ganska väl, det var Walter, gymnasisten. Han visste redan tyda flickors rädsla, och anade att skyggheten för en gosse, blandad med rosors spel på kinderna och obevakade ögonkast, betydde något mer än likgiltighet. Den arme Walter stod der ensam och såg utåt hafvet, der skyarna glimmade i sakta vågsvall, och i vågor gick redan nu hans 14 åriga hjerta. Det anstod icke en rask pojke att stå och drömma så der, men han kunde ej hjelpa det. Det var nu engång så med honom.

(Fortsättes.)

Midsommarnätterna.

(Forts. från föreg. N:r.)

Klockan var 1 på natten. Solen hade ännu ej dykat upp öfver de blekröda strimmor, som vid midnatten bredt sig öfver horizontens nordliga rand och der bildade bryggan mellan afton- och morgonrodnad. Men redan hade strimmorna stigit högre, deras färg hade blifvit bjertare, de hade dragit sig ett streck framåt till hvad sjömannen skulle kalla nordnordost till norden och voro för hvar minut klarare.

Lekarna voro i full gång på den gröna planen vid elfven. Man hade nu företagit sig att springa den såkallade quatre coins, i fri öfversättning ”två slå den tredje.”

På engång hörde man ett plaskande i elfven. Den glada ringen af lekande bröts genast och alla skyndade till stranden.

Walter hade störtat sig i floden.

Af svartsjuka och förtviflan? utropa läsarinnorna.

Skandalöst! En pojke om 16 år! intonera läsarne.

Ja Walter hade störtat sig i floden, men förut hade han afkastat rock och stöflor. Han ämnade påtagligen icke dränka sig. Det hade blifvit honom för quaft om hjertat, han beslöt derföre att kyla sitt unga blod. Ingenting var enklare. Han var en förträfflig simmare och hade mången gång med händerna böjda i kilform öfver hufvudet kastat sig fullklädd från stäfven af en seglande slup.

Snart förgick den lilla skrämsel, som i början fattat de quinliga åskådarne. Med nyfikenhet och beundran såg man den raske ynglingen klyfva elfvens lugna glänsande vattenspegel, med den egna vackra kastning på nacken som utmärker en god sträcksimmare. Redan var han långt borta, de ljusa ringar som forsade kring hans axlar glänste likt klaraste silfver och stundom stänkte vattnet upp kring hans hufvud och föll i strålande perlor tillbaka mot flodbädden.

I detta ögonblick steg den öfversta randen af den mörkröda solskifvan öfver det fjerran mot norr i tunga, men glatta dyningar hvälfvande hafvet.

”Se hvad solen är röd!” sade en af sällskapet.

”I dag blir det visst mycket varmt,” spådde en annan.

”Och åska,” inföll en tredje.

”Och regn och blåst och ett alldeles ofantligt dustväder [?],” skrattade den fjerde, som var Ottilia, och dervid gjorde hon en piruett, så oförvägen, att Leonard hastigt tog henne i armen, ty stranden var brant.

”Hvem har lärt dig att spå?” frågade en af flickorna. ”Det ha öboerne gjort. Ni borde väl veta att ”när sole gar upp i stjäro å ä muliraglot all arstans, asst val ä na fáger väder han daen.”

”Åh se det har mulnat.”

I sjelfva verket hade himlen till mer än tre fjerdedelar öfverdragits med moln och endast den morgonfärgade norra delen af hvalfvet tycktes erbjuda fri bana för det praktfulla klot, som långsamt böjde sig öfver horizonten och nu sågs stilla hvila på randen af synkretsens vida cirkel. Himlens anblick var vacker och högtidlig. De mörka skyarna hade motvilligt rodnat för sin nesliga kamp mot ljuset och den blodröda solen tycktes med ljungande eldsblickar mönstra sina fiender, hvars täta hotande massor allt mera nalkades. Och likasom till förebud för den stundande titaniska kampen i rymderna, sågos här och der i öster matta kornblixtar glänsa mot den dunkla fonden af molnen. Den som noga lyssnade, kunde möjligen höra ett aflägset rullande dån, men ingen visste så noga, om det kanske endast var ljudet af åkandes färd der borta på landsvägen.

Nu hade solen stigit en half aln öfver horizonten, men skymassorna hade undertiden sänkt sig allt djupare. I det ögonblick den skarpa skyn, lik en kolsvart ofantelig jätteörn, nedslog på öfra randen af det stora blodröda majestätiskt sköna solklotet, syntes den dystra molnmassan bäfva tillbaka för detta haf af eld; dess rand bugtade sig och förlorade sin skärpa, det började koka och sjuda i dess töckenvågor, dess tätaste skuggor gåfvo sig ut och glesnade, här och der bildade sig öppningar, genom hvilka solen sågs i vrede och skönhet framgnistra. Men alltmera vuxo skyarnas härar, från alla trakter af himmelen trängde nya fram, och efter en kort, men praktfull kamp slök den giriga fienden bit för bit af solskifvan, tills slutligen det sista glödande och blödande stycket försvann under de allt tätare samlade molnmassorna.

I detta ögonblick var himlen öfverallt svartgrå. Markens grönska fördystrades, fågelsången i lunderna tystnade med ens och konvaljerna på ängen syntes skälfva för hvad som komma skulle.

Nu började vinden sakta brusa, och i dess brus blandade sig snart ett prassel af stora regndroppar, som nedstörtade.

Ett blinkande sken for öfver nejden.

Och strax derpå hördes en skräll, lik skramlet af en öfver stengatan pilsnabbt ilande kärra, och detta skärande vidriga ljud for från sydost till nordvest tvärs öfver himlen, hvars blåa glastak tycktes remna alltigenom.

Åskan hade antändt kyrktornet.

Och nu kom ett slagregn, som stod likt spön i marken och nu rullade dundren från den ena af verldens portar till den andra och ljungeldarna foro som svärdshugg genom rymderna. Det var thordönet som åtagit sig hämnarens verk och söndersplittrade de nyss så segerstarka skyarna.

Men ur den dunkla skymningen af ett öppet upplagsmagasin, dit den skrämda ungdomen tagit sin tillflykt undan det plötsliga ovädret, hördes, midtunder störtregnets plaskande och åskans dunder, en ängslig stämma ropa:

”Hvar är Walter?”

”Ack ja Walter, som gaf sig att simma mot fjärden!”

”Kom med, vi måste ha rätt på honom.”

Ock derpå skyndade hela sällskapet ut, med undantag af de båda fruarna, som puttrade allt hvad de förmådde öfver den orimliga dumheten att gå och blifva genomblöt i regnet och skämma bort både skor och klädningar.

Men på stranden var ingen Walter att hvarken se eller höra. Förgäfves skrek man sig hes, han svarade icke. Utåt elfmynningen och fjärdarna hade sjön ett svart och dystert utseende. När de unga sågo ditbort, började flera märkbart darra. De kunde icke dölja för sig sjelfva att deras vän och kamrat möjligen redan drefs som ett blåblekt lik under dessa förskräckliga mörka djupa vågor.

Medan nu alla stodo bleka och försagda i hällregnet på stranden, sågs på elfven någonting sällsamt, som under andra omständigheter varit den vanligaste sak: en gubbe, som stod i akterstäfven af en liten båt och lät obekymrad strömmen föra sig fram. Ehuru det var midsommartid, bar denne gubbe en stor luden vintermössa af hundskinn och en likaledes luden jacka, hvars blacka färg ej var så lätt att bestämma.

”Det är råttgubben,” hviskade någon. ”Ser du hans jacka, den är af bara råttskinn.” ”Holla, råttfar! råttfar! Se åt om ni ser någon simmande därute eller någon, som gått upp på holmen der och ej orkar simma tillbaka, och för honom hit.”

Men råttfar brydde sig icke det minsta om de ropande, utan fortsatte ostörd sin färd utmed elfven. Regnet upphörde nu.

”Ropa tjenar till intet, han är stendöf.”

”Kasta en sten på honom, så ser han oss.”

En af gossarna kastade nu oförsigtigt en sten, som träffade den gamle i båten midt i nacken och tycktes reta, om också icke smärta honom. Vredgad knöt han sin näfve mot de på stranden stående, gjorde ett par sällsamma svängar med armen i luften likasom han velat vinka molnen till sig, ock satte sig sedan att ro. Knappt hade detta skett, innan skyn åter svartnade öfver de ungas hufvuden och ett hagel nedstörtade, så tätt, så skarpt, att alla med händerna för ansigtet skyndade att åter söka sin tillflyktsort i magasinet.

(Fortsättes.)

Midsommarnätterna.

(Forts. från föreg. N:r.)

Om råttgubben vore nu mycket att förtälja, men vi spara det till en annan gång. Han såg så ruffig och underjordisk ut, der han satt i sin mörka fönsterlösa stuga; han harmonierade så illa med den vackra midsommargrönska, som omgaf honom, att vi tillsvidare lemna honom åt sitt öde och följa Walter ett godt stycke framåt.

Ja väl ett godt stycke framåt. Ty när vi återse honom, hafva tio år förrunnit, och på den tidrymden upplefver en menska mycket. Det hade också Walter gjort. Han hade blifvit student, han hade blifvit magister, och för att ej förtiga det vigtigaste och märkvärdigaste, han hade genomgått kärlekens skärseld så många gånger, att han ej sjelf kunde hålla räkning derpå. Hans barndoms vackra älskarinna Ottilia var längesedan gift, icke med den långe Leonard, som under midsommarlekarna väckt den fordne gymnasistens svartsjuka, utan med en mjölkhvit och rödbrusig possessionat [godsägare], med hvilken hon långt för detta lemnat fädernebygderna och begifvit sig ut att bekläda sitt dyra kall som matmoder på en större egendom i Nyland. Så går det här i verlden. Maka blir omaka och den, om hvilken man nyss ej visste om han var fisk eller fågel, blir ens hjertas vän hela lifvet igenom.

Vi återfinner Walter en midsommarqväll i början på 1840 talet, seglande för sakta vind i en litenbehaglig slup på en fjärd i den af herregårdar omgifna än vackra, än enformiga Esboviken, hvars lugna vattenspeglar rodnade lika bjert i aftonsolen, som fordom elfmynningen däruppe vid Österbottens högnordiska luft. Sakta som en ande sväfvade slupen fram öfver de små vågorna, till påseende icke djupare än krusorna i ett knäckebröd, och timmarna gingo och qvällen led.

Sist rann solens smältande guld ned uti den fjerran skogen, hvars svartgröna toppar, underbart smärta och behagliga, stucko af mot de glödande skyarna. Skuggorna började utbreda sig, lätta som töcken och tunna som flor, men ändå skuggor — nattens mörkögda barn, som under nordens juninätter irra från klyfta till klyfta, från gren till gren och allestädes förföljas af ljuset, sväljas deraf och färgas deri. Ty äfven i Finland skiljas nord och söder af olika nyanser i sommardager och vinterskuggor: den nordligaste norden — det vet hvar man — har ingen måtta i mörker och i ljus.

Och när då de späda fina skuggorna började omtöckna stränderna, se då tändes rundt kring vikarna och fjärdarna och sunden på hvarje kulle en flammande eld, en sådan ”kokko,” som man sällan ser i norden af landet, men som man här längre söderut med så mycken lust och glädje antänder. Det var något obeskrifligt vackert i anblicken af dessa flammor på höjderna; de speglade sig så klara i vikarnas vatten, det var med ett så mystiskt behag de stego och föllo tillbaka, brunno än klarare, än svagare, och stundom skymdes af sin egen rök. For man dit rätt nära under kullarna, så kunde man väl höra ungdomens glada larm kring eldarna och se deras muntra lekar, lika lätta och behändiga som lågornas.

Walter satt i slupen stum. Han visste ej hur det var med honom. Minnet af hans nordiska midsommarnätter, länge tillbakaträngda, återvände med sina biertaste färger i hans själ. Han såg på skyarna, vågorna, skogarna, eldarna; — och innan han kom att tänka derpå, hade han blottat sina fötter och afklädt sin rock. Han var ju ensam i båten. Han ville än engång låta sig drifvas af svalornas lek med blicken riktad rätt upp mot den guldfärgade himmelen.

Och han kastade sig raskt i sjön.

Och vågorna susade lätta och krusiga kring hans hufvud och eldskenet från kullarna bildade för hans drömmande blickar tusende sinom tusende blanka strimmor i vikens spegelytor.

Om en stund for från den nära stranden en båt, och i den sutto Ottilia och hennes make, den mjölkhvita possessionaten.

”Se,” sade Ottilia, ”der simmar en hund.”

”Snarare då en stjäl,” sade hennes herre och man.

”Men säg mig, drifver icke der en tom båt?”

”Der sofver visst någon på bottnen.”

”Se bara, nu sjönk stjälens hufvud under vattenytan.”

”Gud signe själen.”

”Sa opassande du skämtar.”

Och strax derpå kom mot de båda makarnas båt en annan, ej roende, ej seglande, blott sakta drifvande. I den stod en liten gubbe upprätt. Han bar på sitt hufvud en tjock mössa af hundskinn och på sin kropp en jacka af obestämd black färg, lik råttans när den blir gammal.

”Hör hit, min vän,” ropade Ottilia, ”var det icke en hund den der som sjönk, min man påstår att det var en stjäl?”

Men gubben i båten tycktes ej bry sig om deras frågor, utan dref sakta förbi och mumlade för sig själf. ”Jag sade till pojken att jag icke skulle draga upp honom för andra gången; hvarföre skulle han störa min nattro?”

Och i detsamma for en svart sky öfver fästet och ett störtregn föll öfver eldarna.

Men de brunno det oaktadt intill solens uppgång. Och det blef en herrlig midsommardag.

EPILOG

När digitaliseringen efter ett antal timmars arbete var klar, googlade jag knytor och hittade ännu en text om såna av Topelius.