Scenens nomader i Finland.

Ha de små nationerna råd att leka med konst? Har torparens rågtäppa plats för en blåklint? Naturen slösar; den oförståndiga, hon har aldrig lärt sig konsten att spara! Torparen invänder, att onyttiga prydnader ej kunna tröskas och malas. Bryr sig naturen därom? Åkertäppan säger till den fattige odlaren: nyttan bär inga blommor; unna en studentflamma också åt mig! Hvar tager ett land i snödrifvorna — ett land utan hof, utan mecenater och, hvad värre är, utan pengar — sitt behof af kulturens blåklint? Fråga Finland: det står ensamt i Europa i detta och annat. Icke för att vi nu skulle ha hunnit långt. För ingen del. Vi stafva ännu på lexan, men vi ha lärt behjälpligen läsa innantill. Sverige kände samma lexa för hundra år sedan, men Sverige hade då Gustaf III.

Här behöfs tid att smälta snö. Hur ha ej vi — eller rättare: huru ha ej Europas vindar — blåst på den gömda gnistan, innan hon lyckats smälta drifvan? Vi ha byggt lador och tillverkat lertuppar; vi ha dansat af hjärtana lust efter bondfioler; vi ha kritat ned alla plank, efter skolpojkars lofliga sed, och målat på våra altartaflor tre röfvare i stället för två. Hvilka tomma magar och hvilka sneda profiler! Hvilka långa leder af bilderstormare, som stupat i vallgrafven, innan de förste bestigit murarna! Men nu börjar det gå — långsamt, envist, ännu i skola, men tydligen framåt. »E chi move». Vi ha fått fotfäste nu; våra röfvare folka sig. Vi ha lärt scenens konst af Sverige, musik af Tyskland, målning af Düsseldorf, Paris och Antverpen, bildhuggarekonst af Kjöbenhavn och Rom, arkitektur af Europa. »Immerlangsam voran», men framåt går det.

Händelsevis har jag genomlefvat ett halft sekel i nära beröring med allt, som i Finland gjort anspråk på konstnärsnamnet; folk från 1:sta, till 14:de rangklassen och folk därunder. Om jag ej räknar statsarkitekter med titlar och ordnar, eller rit- och musiklärare med vaktmästarelön, ha alla fiffiga varit nomader, som flyttat sina betesmarker hvarhelst de funnit plats för en lappkoja. Applåder naturligtvis, men ingenstädes stöd, ingenstädes kritik i nutids mening: knappt om bröd och äran därefter. Blif konstnär under sådana villkor! Och dock behöfver ingen sensitiva så som konstnärn sol och luft.

För att ej skrifva en bok, vill jag blott anteckna några namn från den sceniska konstens barndom i Finland — personliga, bekantskaper, begapade af ett barn, beundrade af en yngling, vägda af en man och ofta befunna för lätta. Dessa fantasins värnpliktige, som så ofta blifva dess skeppsbrutne, ha alltid synts mig förtjänta af deltagande, äfven där de ej varit förtjänta af vänskap. Att besvärja döda, gifva lif åt kropplösa skuggor, beständigt vara en annan och likväl aldrig helt komma lös ur sig själf, applåderas i kväll och glömmas i morgon, vara kung framför rampen och tiggare i kulissen, leka med lifvet och leka med döden, gråta med invärtes löje och skratta med bristande hjärta, stupa i denna strid mellan två former af tillvaron och likväl, i sina bästa ögonblick, känna sig uppbära människans hela storhet och hela uselhet — se där en skådespelares lott! Utom sitt verk är han endast skuggan af sig själf, ett rof för alla lidelser, en lätt flöjel för alla svagheter, ett namn, som är ute och går. Hans rätta triumf är icke applåden, ej ens beundrans sorl eller de våta näsdukarna; håna triumf är att förstås och kvarlämna ett spår. Hans publik »liknar en man, den sitt ansikte beskådar i en spegel och vänder sig bort och förgäter strax åter hurudan han är». Men Pierre Deland sade: »jag spelar ej för de tusende i salongen, jag spelar för de tjugu eller trettio där, som förstå mig».

Jag skall börja med konstmakarne, hvilka på sin tid voro allt, eller nästan allt, på den finska tiljan, såsom de voro en gång på den svenska.

Mitt tidigaste konstminne är en italienare vid namn Balabrega, som förtjuste alla pysar med en dansande docka, benämnd »lille Jan». Därnäst kom tysken Casper; som trädde vidunderligt höga styltor in i långa, blårandiga benkläder och såg in i andra våningen af småstadens trähus. Han hade två s. k. döttrar, Felicia och Guvernina, som dansade på lina och förvredo hufvudet på en sjuårig beundrare. »Napoleons trumslagares, som hvirflade på 15 trummor, väckte stor sensation. Så kom Karamatti med fräsande fyrverkerier och efter honom folk, som sväljde sablar, åto brinnande blår och tvättade sina bara fötter i smält tenn. Till dem hörde Weber, som hvar afton halshögg sin seglifvade son och frambar hans blodiga hufvud på ett fat, med uppmaning till åskådarna att själfva profva detta nöjsamma experiment. En ung läkare förklarade sig villig: konsten kom i nöd för naturen, och dödsstraffet blef afskaffadt.

Ett steg högre stod Magito. Han förvånade sin oskyldiga publik med pantomimer, där en vattenflod öfversvämmade scenen och den grymme Ali pascha af Janina sprängdes i luften med hela sin krigshär. Kom så den berömde Bosco, som debuterade på Helsingfors salutorg med att knacka sönder en gummas ägg och finna i hvarje ägg ett guldmynt. Detta lyckades så förträffligt, att gumman knackade sönder alla sina ägg. Bosco fick många efterträdare, men få jämlikar. Af de många undergörarne vill jag endast nämna Charles Rappo, »Europas Herkules», som kastade boll med kanonkulor. Jag har ej känt en personligt hederligare, älskvärdare människa, än denne gamle tyrolare; men yrket var sådant, att när han, hängande med hufvudet nedåt, upplyfte en lefvande häst, doldes remmar under kläderna i förbindelse med en hiss i kulissen. En annan sådan barnafrom slaf af yrket var jonglören Medua Samme, en hindu, som dömts till döden af sin kast för att han äktat en hustru af parias.

Min första bekantskap med den verkliga tiljan var hr Lembcke med fru i »Don Mikko och Lesbina». O, hvad vi skrattade åt den lurade storskrytaren! Men så uppträdde hr C. V. Vesterlund med fru och sällskap i Uleåborg 1829 och hade godheten hyra rum i vår gård, hvarmed följde för pojken en afundsvärd fribiljett. Hans teater stod i nivå med tidens anspråk och nöjde sig äfven med att inreda rior, men Uleåborg var förnämare, det hade ett societetshus, där oset af rampens oljelampor mötte så mystiskt genast vid inträdet. Hr V. var ej scenens förste storman i Finland, han hade haft föregångare, men han öfverträffade dem i kurage och fyndighet. Han väjde icke för något storverk, han hade talang, hans fru likaså, och vid behof fingo »alla röfvare kläda om sig till präster». Så gingo »Röfvarebandet», »Jungfrun af Orleans», »Stamfrun», »Klosteroffret», »Fridolin» och många andra storheter med glans öfver scenen. O, hvad Jaromir skrek, när han såg stamfrun! Desto ursinnigare stampade publiken sitt bifall. Några år senare gjorde hr V. briljanta affärer i Helsingfors, men myteri utbröt inför öppen ridå, då aktören Lambert, en af Fersens beryktade bödlar 1810, strejkade med en del af V:s sällskap. Trött vid den otacksamma konsten, lefde V. slutligen många år på sina minnen som rådman och värdshusvärd i Uleåborg.

Kom så i Helsingfors den tyska teaterns glansperiod med Hornicke och tre systrar Reitmeyer. Där sparades lika litet på stora effekter: Don Juan, Trollflöjten, Robert, Den stumma (Fenella), Friskytten, Fra Diavolo, Barberarn, Figaro, Svarta dominon o. s. v., allt greps an, och allt gick. Talanger funnos och uppfostrade början till en kritik. I den lilla finska hufvudstaden funnos då hvarken politiska eller nationella dagfrågor; alltså svärmade man för operan. Men som ett prof på skådespelares anseende då kan nämnas en sägen, att förste direktören för tyska operan sålde sin fru åt en rysk general för 20 000 rubel, och han sades hafva gjort en bättre affär, än generalen.

Under nyktrare intervaller i detta operarus på 1830- och 1840-talen uppträdde P. U. Torslow, Emelie Högqvist, Dahlqvist m. fl. från Stockholms scen i gästroller. Med dem tog en bättre skola sin lyckliga början. Något jämförligt med fru Torslow som lady Macbeth hade Finland ännu ej sett. E. Högqvist uppträdde i småroller (Suzanne m. fl.) 1839, ännu debutant i sin konst, men i glansen af sin skönhet. Långt in på natten stod en skara beundrare på gatan utanför hennes bostad för att uppfånga en skymt af hennes skugga på fönstergardinen.

Jenny Lind sjöng i Helsingfors 1843, och samma år på hösten kom Fredrik Deland. Han var ung och opröfvad då, han kunde ännu skratta äfven utom scenen med denna naturfriska humor, som sedan blef konst och maskerade sorgen. Äfven i hans mest befängda burlesker gömde sig alltid någonting hjärtegodt. Publiken var snäf i början. En dag kom han till mig, som då ännu ej lärt mig, att en publicist förstår allt. — Hvarför skrifver ej magistern något om oss? Äro vi under all kritik? — Visst icke, men jag anser mig ej kompetent att bedöma eder. — All, jag ber, tig ej ihjäl oss, gör oss den tjänsten att skrifva! Sabla ned oss, säg att vi äro de uslaste komedianter, som ännu grimaserat för en publik, men skrif! — Och jag skref. Men F. Deland behöfde det mindre än någon, han tog sin finska publik, som han tagit sin svenska, med det goda löjets omotståndliga makt, och vi blefvo vänner till gråhårsdagar.

Kom så Pierre Deland, den svenska scenens fulländade fransman och finaste karakterstecknare. Hans konst var för honom allt; en väl skriften roll öfverskylde för honom alla ett styckes brister, utom låghet. Aristokrat i hela sin uppfattning, var han ytterst finkänslig och ömtålig gent emot en verklig eller förment ringaktning. Återstoden af äldre föreställningar om »komedianter» förbittrade honom så, att han, vid sitt afsked från Finland 1861, ej kunde förlåta Helsingfors publik. Och likväl var det han, som, jämte sin maka, dotter och svärson K. Almlöf, mer än någon annan omstämde tänkesättet till aktning för skådespelarns. Hans sällskap var, ur scenisk synpunkt, sådant det kunde fås, men hans dramatiska skola sin tids bästa. Ingen ockrade mindre än han på kassapjeser; men då revenyerna blefvo därefter, tvangs han af nöden att nedlåta sig ända till Orfeus i underjorden och Sköna Helena. Det var den långa striden mellan konstnärsidealet och verkligheten, som slutligen bröt denne här oöfverträffade mästare i det finare lustspelet. »Ingen Deland hade lefvat till 50 år. F. Deland trodde detsamma, men halkade öfver gränsåret. P. Deland dog kort före denna fruktade gräns.

Mellan bröderne Deland uppträdde Edvard Stjernström med sitt sällskap iHelsingfors, Åbo och Viborg. Han förenade scenens savoir faire och scenens fetstil med en vinnande personlig älskvärdhet och mindre betänkligheter än sina föregångare. Med dessa egenskaper och många vänner grundlade han här, som han skämtande sade, »början till sin million». Stjernström har med sill beslutsamma energi, om icke lyft, dock brutit väg för scenen i Finland. Han förstod förträffligt att afväpna den naggande kritiken med ett skämt. »Ni skulle ha sett mig i Viborg: där funnos inga tidningar, men mycken champagne!»

Jag förbigår de sällskap, sonm reste i landsorterna på 1840- och 1850-talen, Roos, Novander m. fl. Med mera framgång uppträdde Hessler och Wilh. Åhman i spetsen för egna sällskap. Lagerqvist, Pousette, Albert Åhman, Sjöberg, Broman, Gustafsson och andre ha efterlämnat vänner och minnen. Rättvisan fordrar det erkännande, att den nomadiserande svenska scenen i Finland, med alla dess naturliga brister, dock röjt väg för sin konst, en väg genom drifvor. Den första stående scenen uppsattes af direktionen för Helsingfors nya teaterns 1861, och dess personal var, med få undantag, svensk till börden. Några år därefter deltog en svenska, fru Hedvig Charlotta Raa (nu fru Winterhjelm) energiskt i grundandet af den första talscenen på finska språket. Nomader finnas ju än i dag, men de hafva nu stamhåll. Och konsten må ej hålla sig för god att säga med Don Cesar de Bazano: »jag har ock sällskapat med åsnedrifvare».

Z. Topelius.