XI.

RUMSUTHYRNING, OMFLYTTNINGAR OCH MÄRKESHÄNDELSER.

Då vi här ovan försökt beskriva Kuddnäs-hemmet såsom det under olika tider var ordnat inom dess vita huvudbyggnads väggar, så länge doktor Topelius och sedan hans änka, deras barn och barnbarn levde och vistades där, ha vi i allmänhet bortsett från de tidvis stora förändringar och omflyttningar, vilka mottagandet av hyresgäster i huset medförde — möjliggjorda genom slutlig inredning av gårdens andra bostadsbyggnad, den s. k. gula, som för familjens eget behov var överflödig. Om dessa förändringar måste vi i det följande tala, emedan de rätt djupt ingrepo i det eljes stilla hemmets dagliga förhållanden. — Det hände ju till och med att för en viss period kring århundradets mitt ortens flesta myndighetspersoner eller ämbetsmän råkade hava sin hyrda bostad i Kuddnäs gårds lokaliteter: borgmästaren, tullförvaltaren, läkaren, fiskalen, länsmannen samt en rådman, en präst och en krigsöverste. Utom doktor Topelius' familj och hos den gästande anförvanter kom under årens och årtiondenas gång över huvud en rätt stor och brokig samling av människor att för kortare eller längre tid finna sin tillflykt under doktorsherrskapets hägn på den trevliga lantgården vid stadens gräns. 1) Särskilt gåvo tvenne städers brandtillfällen, först Wasa brand 1852 och sedan Nykarleby 1858, anledning därtill genom att där då välvilligt bereddes tak över huvudet åt nödställda personer och familjer, så långt utrymmet medgav. Även det orientaliska kriget 1854—1855 hade sin inverkan på Kuddnäsfolkets bostadsförhållanden, såsom vi skola se.

1) En gång räknade man samtidigt 50 personer boende där!

Vi nämnde i början av vår historia att den kavaljersflygeln i större svenska herrgårdar motsvarande norra flygelbyggnaden på Kuddnäs gårdstomt en tid bortåt fick stå oinredd. Rummen i husets östra ända beboddes då, såsom jag nämnt, tidigast av gårdens drängar och landbönder, ogifta och gifta. Vid vilken tid den rymliga »nysalen» i husets västra ända var uthyrd åt den på orten förlagda ryska militären till lokal för soldaternas exercisövningar kan jag icke med säkerhet uppgiva, men jag har fått den uppfattningen, att det skedde redan på 1840-talet, alltså vid ett tidigare skede än under det orientaliska kriget, då visserligen befälhavaren för den ryska förläggningen själv bodde i huset. Allt nog, här marscherade soldaterna runt salens golv med gevär på axeln och påskruvade bajonetter och utförde sina tempon med så pass stor kraft, att där efteråt syntes ansenliga märken både i taket efter bajonetterna och i golvet efter stövlarnas klackar.

Under skaldens barndom logerade där i salen, som undergått en första reparation 1828, i flera turer resande »artister», lindansare och »konstberidare» av olika slag, vilka han syftar på i sin uppsats »Scenens nomader i Finland», publicerad i rikssvenska Konstnärsklubbens Julblad 1890. Topelius nämner där från sin barndomstid bl. a. tysken Casper, som gick på vidunderligt höga styltor, hans två döttrar »Felicia och Guvernina, som dansade på lina och förvredo huvudet på en sjuårig beundrare», 1) vilket alltså skulle skett 1825 — och dessutom »folk, som sväljde sablar, åto brinnande blår och tvättade sina fötter i smält tenn». Vilka av dessa, som bodde på Kuddnäs och där förevisade sina konster, kan jag icke säga, men min mor, som var 2 år yngre än skalden, erinrade sig på förfrågan åtminstone lindanserskorna och något fruntimmer, som med bara fötter turvis trampade i smält bly eller tenn och i vatten.

1) I novellen »Lindanserskan», där samma personer figurera, har Topelius gjort en ung baron Stanislas till Felicias beundrare.

1) Den 8. aug., Mariadagen, 1838 gavs »Fästmön från Huvudstaden», där Zachris T. och Emilie L. spelade mot varandra, och stycket avslöts med en epilog på vers av Z. T. till professorskan Maria Toppelius' ära. Hon vistades då med sina barn på Kuddnäs hos sin syster doktorinnan.

Sedan bostadsrummen blivit inredda, var huset bebott, tidtals t. o. m. av flera familjer på en gång i nästan oavbruten följd allt från 1840- och 1850-talen, än av doktorinnan Topelius själv med hennes anhöriga, än av främmande hyresgäster, till flera år efter hennes död. Sommaren 1842 bodde där den »svenska fru Backman» med sin dotter Emilie, doktorinnan Topelius' halvbroders, handlanden Gustaf Turdins, maka, som blivit nervös och behövde vila. Den ampra och mindre känsliga modern hade utan krus tagit henne och hennes två pojkar ifrån mannen, när dennes affärer börjat gå dåligt och till på köpet fru B:s son Henrik Backman, [kallas Hejko i dagböckerna] som senast skött Turdins handel, blivit svårt sjuk och låg döende. Unga fru Turdin, av Topelius' barn kallad »moster Emilie», fick nu en fristad på Kuddnäs för någon tid, men sedan hennes bror avlidit d. 27 juni 1842, återvände modern till Stockholm, där hennes man var »klädmäklare», och medtog dottern och den ene av hennes gossar, Emil.

Unge Henrik Backman hade varit Zachris Topelius' förtrognaste vän och kamrat under de år han vistades i Nykarleby som Turdin juniors affärsföreståndare. Det var en svärmisk vänskap, som rådde mellan de två kamraterna, i synnerhet å Zachris' sida. Backman hade litet mera världserfarenhet och var kanske en smula blaserad. Men det var väl hans äktsvenska urbanitet, som mest anslog Topelius och av honom besvarades med oskrymtad finsk hjärtlighet. Romantisk blev deras brödravänskap därigenom, att båda för en tid hyste varma känslor och beundran för samma 17-åriga flicksnärta, Emilie Lindqvist, och vardera förklarade sig beredd att, om det gällde, avstå henne åt den andre, som en ädel riddare anstår. — Båda hade dock även haft andra inklinationer [kärestor]. — Sin djupa sorg över vännen »Hejkos» död gav Topelius uttryck åt i stycket »På kullen om våren» i Ljungblommor (första samlingen 1842). På Kuddnäs hade den sympatiske unge rikssvensken varit en ofta sedd gäst i Zachris' vindskammare, men förtrolig med fruntimren här blev han icke.

Vi kunna icke här följa familjen Topelius' öden från år till år, varför vi även förbigått fortgången av Zachris' lärda studier, hans och moderns jämte systerns resa till jubelpromotionen 1840, och hans pedagogiska brödsträvanden, diktpublikationer m. m., som vi måste förutsätta som rätt allmänt bekanta. Angående de bostadsförändringar, som här blott skulle beröras, anteckna vi således, att doktorinnan ifrån mitten av 1840-talet beslöt hyra ut sin våning i karaktärsbyggningen och själv med de sina flytta över till den våning på fem rum och kök hon låtit inreda i den gula. Den hyresgäst, som först fick draga in i »vita byggningen», var ortens nye tullförvaltare Petter Jakob Falck (f. 1801 † 1867). Han blev visserligen icke långvarig på orten denna gång, men han återkom. Då han mot hösten 1845 flyttade till Helsingfors, övertogs våningen omedelbart av stadens nye borgmästare J. A. Haeggström, som vid årets utgång genom sitt giftermål med Thilda Lindqvist blev Z. Topelii svåger och här bodde med sin unga hustru hyresåret ut. Hans skrivbiträde unge Jakob Theodor Nyman, sedermera domhavande i Alavo, bodde ock där.

Nu hade filosofiedoktorn, litteratören och tidningsredaktören Zachris Topelius även fattat det djärva beslutet att knyta hymens band med sin älskade »Milla», Maria Emilia Lindqvist. Bröllopet, som firades i brudens hem hos rådman Isak Lindqvist i staden, på årets nästsista dag, d. 30 december 1845, blev ett dubbelbröllop därigenom, att Emilies 2 år yngre syster Johanna Mathilda — hon med den skära hyn och de stora vackra madonnaögonen, som alltid gjorde sig så bra i tablåer — på samma gång förenades med änkemannen borgmästaren Johan Anders Haeggström. De båda lyckliga brudgummarna åkte på kvällen hem till Kuddnäs med sina systerbrudar, och Zachris nämner i sin självbiografi om de små missöden de båda hade på vägen, nämligen att Haeggström med sitt viv åkte omkull, dock utan skada för någondera, och han själv, Topelius, hade av misstag fått en annans hatt, som var för trång för hans huvud och ideligen ville falla av, så att han måste hålla i den med båda händerna. Andra bröllopsdagen firades med en släktmiddag på Kuddnäs (och nu helt visst uti gula salen) samt med kvällsbjudning, dans och musik i bröllopsgården. Och innan gästerna och värdfolket åtskildes efter aftonens 12-slag, önskade de varandra ett gott nytt år.

Det nya året 1846 blev av den största betydelse både för Kuddnäs-familjen och för herrskapet Lindqvist, ty först och främst slog nu Zachris med sin Emilie på nyåret varaktigt ned sina bopålar i huvudstaden, och den 19 maj sammanvigdes Emilies andra yngre syster Isabella Augusta, »i full skrud» även hon, med råd- och handelsmannen vice konsuln Johan Adolf Lybeck. — Topelius hade ju icke mycket att gifta sig på, då han icke erhöll de skoltjänster han ansökt, utan endast sitt redaktörskap vid tidningen, sitt pennfäkteri för övrigt och senare sina lektioner i Laurells lyceum, men han såg framtiden an med mod och hopp, medan en anställning vid universitetet hägrade i fjärran. Hädanefter kunde han blott som sommargäst återse sitt barndomshem, dock som en trogen och mest regelbundet återkommande sådan.

Johanna Sophia Schalin, f. Topelius.

På sommaren samma år slutligen fick doktorinnan ställa till bröllop för sin enda dotter Johanna Sophia, vilken några år efter återkomsten från sin pension i Stockholm hade genomgått en andlig väckelse och nu gifte sig med en likasinnad trosfrände läraren Lars Wilhelm Schalin, dåförtiden anställd vid lägre elementarskolan i Gamlakarleby, sedermera prost och kyrkoherde i Larsmo. Bröllopet firades med vigsel och andligt samkväm i gula salen Johannadagen den 21 juli. Ännu vid 90 års ålder erinrade sig den forna bruden att det den dagen regnade litet samt att hon efter vigseln lustvandrade med sin brudgum i trädgården. — Före bröllopstiden hade hon i nämnda sal haft sin vävstol uppställd och till sin utstyrsel vävt det finaste drälltyg till borddukar och servetter. Ty huru begiven på läsning och annan själsbildning än Sophie sedan sin barndom varit och huru mycken tid hon än fick ägna åt sin spelning, så hade hennes praktiska moder nog även sörjt för flickans övning i kvinnlig handslöjd enligt tidens bruk, så att hon blev skicklig i spånad och vävning. Ännu som gammal fru spann hon lingarn till de finaste nät åt sin broder Zachris. — Nu till bröllopet hade bland anförvanter infunnit sig brudgummens gamle fader, kapellanen i Terijärvi Lars Schalin och systrarna alla. — Efter några ferieveckor tillbragta på Kuddnäs bosatte sig lärareherrskapet för ett par år i Gamlakarleby, men svärsonen hade redan hunnit förälska sig i sin frus kära barndomshem, dit han sedan år efter år förde sin familj på korta sommarbesök. Varmt tillgiven sin förträffliga svärmor och av henne värderad kunde han längre fram jämte svågern Z. T., vilken alltid bemötte honom som en broder, bistå henne med råd och dåd vid hemmanens skötsel. Såsom stadspredikant i Kaskö under 1850-talet levererade han icke så få korrespondenser till Z. T:s tidning.

Doktorinnan. Topelius' hyresgäster i vita byggnaden, borgmästare Haeggströms, hade vid hyresårets slut på hösten 1846 flyttat till staden till en rymligare våning i rådman Lithéns stora 2-våningshus, där herrskapets äldsta dotter Aline Mathilda sedan föddes d. 25/12 nämnda år. Jämnårig med kusinen Aina Topelius och begåvad med en härlig sångröst kom hon att bli en avhållen gäst i skaldens familj i Helsingfors — ensam till sist av de 7 syskon, vilka hans rörande vackra Saga om sju syskon gäller. — Nu hade tullförvaltare Falck med familj återkommit från Helsingfors och slog sig ånyo ned på Kuddnäs i de efter Haeggströms lediga rummen. Även med denna familj kom ett närmare umgänge till stånd, då Topelius med de sina var hemma på Kuddnäs. Falck var en för ideella strävanden varmt kännande man och särskilt stor Runebergsbeundrare, av Topelius mycket värderad även som umgängesvän. Han var gift med Maria Ulrika Lönnroth († 1855). Falcks bodde kvar något år, tills de köpte sig egen gård i staden.

År 1852 på sommaren inträffade därefter gamla Wasas brand, varom skalden Z. T. erhöll underrättelse, då han en vacker afton satt i båt och metade abborrar vid rörvassen utanför Alörns strand. Som redaktör för Helsingfors Tidningar måste han härom inrapportera till sitt blad.

Branden kom att få rätt så stor betydelse även för det stilla Nykarleby, ty Wasa trivialskola, husvill i den brunna staden, flyttade med lärare och elever för några år framåt över till den norra grannstaden, där den i tidernas morgon haft sin första upprinnelse (1640). Skolan och rektorn Lars Stenbäck fingo lokal i rådman Lithéns stora gård och lärarfamiljerna och eleverna här och där i staden. Så upplät nu doktorinnan Topelius sin våning i vita byggningen åt borgmästare Haeggströms första frus mor, änkeassessorskan Sofie Sjöberg från Wasa, som hitflyttade med son och dotter, en mamsell M. E. Lithovius och skolarerna August och Wilhelm Björkelund, söner till häradshövding Petter Björkelund i Wasa, som varit gift med fru S:s dotter Elise. Fru Sjöberg avled på Kuddnäs 1/4 1854. — Det kan här även bland Kuddnäsminnena antecknas, att under de år Wasa skola var förlagd till Nykarleby eleverna Jonathan och Gustaf Johansson, systersöner till pastor Schalin, ofta gjorde besök på Kuddnäs hos doktorinnan och hos kamraterna Björkelund. Ännu på sin höga ålderdom erinrade sig ärkebiskop Johansson livligt dessa besök och talade mången gång med tacksamhet och värme om den välvilja han och brodern alltid hade rönt hos doktorinnan Topelius.

Sedan familjen Sjöberg avflyttat torde doktorinnan återtagit sin våning för några år. Men då började på våren 1854 det s. k. orientaliska kriget, vilket ju även berörde vårt land, så onaturligt än detta var. Och t. o. m. det fredliga Kuddnäs fick en släng med därav. Förläggandet av ryska militärposter här och var på Finlands kuster, även i Österbotten, och de rykten, som i samband därmed genast kommo i svang, orsakade till en början panik bland folket. Under första krigssommaren hade många stadsbor i Nykarleby börjat skicka värdefullare egendom inåt landet och även själva dragit sig undan. Ifrån Kuddnäs sändes även något lass till gårdens torp i Lippjärvi, men doktorinnan Topelius var ej den, som lät skrämma upp sig i onödan. Och så tyckte man sig ju ock hava vunnit en viss trygghet genom militärbevakningen.

Skalden Topelius, tidningsredaktör sedan början av 1842 och vid kejsarbesöket i huvudstaden 1854 utnämnd till »professor i finsk, rysk och nordisk historia», såg sig nämnda sommar emot vanligheten icke i stånd att besöka sin mor och sitt barndomshem, utan bosatte sig med fru och tvenne döttrar, Aina och den i mars födda lilla Toini, på Hummelvik, ej långt från Helsingfors. I stället hade doktorinnans svärson, dåvarande stadspredikanten i Kaskö, redan på våren fört sin familj till Kuddnäs, emedan Kaskö stad med sin utmärkta hamn ansågs mera hotad än Nykarleby av de utanför kusten kryssande fientliga skeppen. Pastorskan Schalin logerade då med sina tre barn Wilhelm, Emmy och den yngste lillen i gula byggningen. Där blev då min nattsömn i vaggan — den stora vita Kuddnäs-vaggan — störd av kanondundret från Halkokari invid Gamlakarleby den 27 juni. Familjen blev kvar där ända in i augusti, då pastorn, som själv hade återvänt till sin församling, kom för att avhämta de sina.

Den 11 november skrevs från Nykarleby till Helsingfors Tidningar: »Nu som bäst går trumman. En bataljon passerar igenom för att övervintra i Jakobstad. Överste Etholén med en del av sina officerare stadnar här över vintern.» Han gjorde ock så och stannade ännu över följande krigssommar, bodde och hade sitt högkvarter på Kuddnäs i gula byggningen samt disponerade över ett rum i stugan på andra sidan gården — jag förmodar för betjäningen. Möbler, gardiner och diverse husgeråd hade lånats från staden för herrskapet Etholéns räkning. — Att umgänge kom till stånd även mellan överstens och herrskapet Topelius ser jag av ett brev till hemmet från min äldre broder Wilhelm, som efter vår sommarvistelse hade blivit kvar hos mormor på Kuddnäs för att gå i skola hos mamsell Emma Runeberg i staden.

Vidare torde då denna gång, om icke förut, gula salen ha varit uthyrd åt militären för inkallade rekryters exercisövningar. Min mor har berättat, att en äldre underofficer, som ledde soldaternas exercis, ofta brukade komma in till doktorinnan på kaffe efter slutat arbete, samt att en dag det kompani, som dittills inövats, blivit hemförlovat, varvid en fältväbel befordrats till officer. Soldaterna lära ha varit mycket glada, då de fingo orlov [avsked från tjänst]. — På Kuddnäs voro annars aldrig soldater inkvarterade, men väl på annexgården Frillas, liksom i många gårdar i staden. Det var på den tiden brukligt i Nykarleby att tala om »vår» soldat och andras, och »våra» soldater stulo aldrig något i egen gård, sades det, utan uppförde sig hyggligt, höggo ved och gjorde villigt andra tjänster åt gårdens folk för kontant betalning, en kopp kaffe eller — en sup. — Såsom ett egendomligt minne av den ryska militärens högkvarter på Kuddnäs kom jag att få i arv en där kvarlämnad intressant persedel, nämligen en nära meterbred svartmålad »regementslåda» av mycket tunna bräder, med många gömda fack under locket. Sedan jag fått en passande fotställning till lådan gjorde den mig en ypperlig tjänst såsom pulpet, med gott utrymme för uppslagna codexar och lexika.

Icke långt efter det krigiska intermezzot i Kuddnäs gårds historia inträffade en annan tilldragelse med följdrikare innebörd för hela orten: det gamla Nykarlebys brand 1858. Vid denna tid bodde i Kuddnäs gula byggning kronobefallningsmannen Fredrik Forssén med fru Agnes f. Långhjelm och tvenne döttrar samt hos dem — kanske dock först efter branden — befallningsmannens föräldrar, den barske stadsfiskalen Johan Henrik Forssén med fru och tre söner.

Det var tjugonde dag jul mot aftonen, då av outredda orsaker, måhända mordbrand, eld hade utbrutit i ett under krigstiden som stall använt brädskjul på strandsidan av kapten Granholms gårdstomt (f. d. Aspegrenska) vid torgets sydvästra hörn och med vindens hastighet brett sig ut över största delen av staden åt norr och nordost, så att inom några få timmar de med idel trähus tätt bebyggda gårdarna vid trånga gator och gränder voro lagda i aska. Doktorinnan Topelius' styvfaders, kommerserådet J. Turdins, forna gård vid södra sidan av torget i eldhärdens omedelbara grannskap nedbrann därvid fullständigt. Men hennes anhöriga, som tidigare bebott den, voro då längesedan gångna ur tiden, modern 1830, styvfadern 1834 och brodern Gustaf 1851, så att gården nu var i främmande händer. Hennes egentliga barndomshem hos rådmansherrskapet Calamnius i deras gård vid torgets södra sida hade långt tidigare skingrats, gården hade först genom byte omhändertagits av rådman J. A. Lybeck och så hade karaktärshuset mot torget blivit nedrivet omkr. år 1840. — Till stadens yttersta ända i norr vid tullporten med stadsvapnet över, den brinnande tjärtunnan, sträckte sig branden icke, och ehuru skyar av rök och gnistor flögo över Kuddnäs tak och gnistorna antände flera rior och en hölada något längre borta, skedde ingen skada på doktorns gård. Gud höll sin hand över den; men nära var det! Elden pyrde redan i ett hörn av gula byggningen, uppe under taket, men den släcktes genast. Topelius säger i självbiografin att hans moder först blev illamående av skrämseln, men dock snart återvann sin vanliga lugna rådighet. Men väl läto uppskrämda hyresgäster i gula byggningen bära möbler och tillhörigheter, t. o. m. ett musikinstrument, ned på älvens is, trots flödvattnet där.

Här är ej rätta platsen att skildra eldens framfart i staden eller bärgnings- och räddningsarbetet under natten. 1) Till prostgården och till Kuddnäs sökte sig flera herrskapsfamiljer, vilkas bostäder brunnit. Så till Kuddnäs handlanden rådman Albert Dyhr med sin familj, enär hans svärfaders, rådman Lithéns då av honom innehavda gård i brandens närhet blivit lågornas rov. En fristad fann på Kuddnäs även dåvarande stadsläkaren Jakob Fredrik Blank, som måtte hava känt det rätt underligt att åter en gång slå ned sina bopålar i denna samma gård, detta samma hus, där han börjat sin betydelsefullaste livsgärning såsom unge Z. T:s informator. Allt sedan vindskammarskolans tider här hade han, som vi nämnt, av doktorsfamiljen omfattats med mycken välvilja, så att han även fått tillbringa sina ferier på Kuddnäs när han det önskat och kunnat. Unge Zachris bodde ock som student flera terminer tillsammans med honom i huvudstaden. En verklig vänskap rådde dem emellan, ehuru de i många stycken hade en mycket olika syn på livet. Blank hade nu 1849 efter fullbordade studier för medicine- och kirurgiedoktorsgrad vunnit anställning som stadsläkare i Nykarleby och sålunda blivit en sin förre principals, doktor Topelii, efterträdare. Även provinsialläkaretjänsten tillföll honom nio år senare, 1858. Vid branden detta år hade han bott i madam Fribergs gård i staden och fått mycket litet av sin egendom bärgat. Nu avstod doktorinnan Topelius sina två rum åt gårdssidan åt herrskapet Blank till boningsrum samt bagarstugans lilla farstukammare till kök. Doktorn hade någon tid därförinnan gift sig med Louise Sjöberg, en av assessor Sjöbergs döttrar ifrån Wasa och sålunda blivit svåger till borgmästare Haeggström. Efter sin avlidna svärmor hade han s. a. s. ärvt mamsell Lithovius såsom fruns hushållshjälp. Doktor Blank kom nu att hava sin läkaremottagning i samma rum, där doktor Topelius trettio år tidigare tog emot sina patienter, och snart blev han en på orten mycket anlitad och omtyckt läkare.

1) I Helsingfors Tidningar 1858 N:ris 5 och ff. ingå utförliga korrespondenser från Nykarleby om branden.

Doktorinnan Topelius med sin fosterdotter Fanny drog sig undan till gästrummen mot trädgården, men måste nu i dem även härbärgera den husvilla Dyhrska familjen. Rådmannen, som då var änkling efter att nyligen (d. 3/12 1857) hava förlorat sin hustru, Mathilda, f. Lithén, doktorinnans systerdotter, hade med sig sina två barn, Rosa och Frans, samt sin frus kusin Hildegard Jessberg, som senare blev Dyhrs andra hustru. Bröllopet firades d. 29 mars 1860. De försökte nu till en början komma till rätta med en sådan anordning, att fruntimren logerade i det inre rummet och herrarna i det yttre och båda familjerna spisade gemensamt i den trånga »matsalen», senare som skilda hushåll. Salen var samlings- och sällskapsrum. Trångt och obekvämt var det, men sämjan ger ju som bekant rum, ofta på ett förunderligt sätt. Och när de efteråt tänkte på och erinrade varandra om denna mödans tid, tyckte de att de egentligen ändå haft det rätt trevligt tillsammans. — Det hördes t. ex. icke sällan intressanta knackningar på dörren från »Blankska sidan», varefter doktorn inträdde och artigt bugande framförde en hälsning från »madamen», fru Louise, att hon bjöd rumsgrannarna på en kopp kaffe. Blanks hade fått främmande — Till trängseln inne hos doktorinnan Topelius bidrog ej så litet, att gästernas undan branden bärgade bästa möbler där måste få rum, såsom Rosas piano och Hildegards toalettbyrå. Till Dyhrska familjen hörde ännu på den tiden Alberts yngre broder Alexander, för sin korta växt kallad »Lill-Dyhrn», vilken var sjöfarande. Han fick även rum på Kuddnäs, men i gula byggningen, och spisade tillsammans med broderns anhöriga liksom även dennes bokhållare, vilka inlogerats i granngården. Så nog bodde och rörde sig på Kuddnäs bra mycket folk på den tiden! Rådman Dyhr lät visserligen så fort görligt var i stället för sin vid branden förlorade präktiga handelsgård (den Lithénska) åt sig uppföra en ny byggnad vid stadens nya helt omreglerade och betydligt utvidgade torgplats, men tills huset var beboeligt måste han få bo kvar på Kuddnäs.

Till och med Zachris Topelius' vindskammare, som hittills stått reserverad för hans räkning, måste nu mottaga hyresgäster, först tvenne mamseller Argillander, prästdöttrar, och efter dem en kusin till doktorinnan Topelius, mamsell Anna Helena Backman, av oss barn kallad »moster», vilken under sin hälsas dagar livnärde sig med sockerbageri. Hon gjorde konfekt till bröllop, barnsöl och begravningar. Ack, jag minnes hennes rara röda sockerkulor! Hon bortflyttade från Kuddnäs d. 18 okt. 1860, övertogs på sin ålderdom av herrskapet Dyhr och, vorden blind, sköttes och vårdades hon av fru Hildegard med ömhet och självuppoffring.

De somrar, då Z. T:s vindskammare — med hans bifall naturligtvis — var upptagen av främmande inhysingar, skulle han själv varit husvill, i synnerhet som han numera var gift och familjefader, men han hade fått en ersättning uti sommarstugan på Alörn, varom jag i ett särskilt kapitel skall berätta och dit han med de sina kunde draga sig undan från den överbefolkade hemgården. Sedan förhållandena efter branden i någon mån ordnat sig och hyresgästerna på nedre botten i vita byggningen avflyttat — herrskapet Blank 1859 över till gula byggningen efter Forsséns — fick doktorinnan Topelius äntligen återvända till sina rum för några år framåt.

Doktor Blanks öde blev sorgligt. Plågad av en svår bulnad i huvudet skulle han på våren 1860 resa till Helsingfors för att undergå operation. Han hade redan rustat sig för avfärd Sofiadagen den 15 maj. Han hade varit inne på namnsdagsfirning hos doktorinnan Topelius, tagit ett varmt farväl av henne och med sonlig vördnad tackat henne för all moderlig omvårdnad och godhet under många flydda år. Hästarna stodo förspända för resvagnen, men innan han steg i, gick han avsides och — opererade sig själv med sin lancett bakom ena örat, så att han sakta förblödde. Z. Topelius säger att det skedde »i feberyrsel». Men ett gott minne lämnade han efter sig. 1) Alla som känt den humane värderade läkaren, beklagade hans förtidiga bortgång. Man mindes länge på orten mannen med den imponerande hållningen, de markanta dragen, de något buskiga ögonbrynen och det mörka krusiga håret. Doktor Blank skall ju på fädernet hava varit av vallonsk börd. — Personligen minnes jag farbror doktorn från vårt besök föregående sommar. Då bodde hos honom ännu gossarna Björkelund. De och kusin Aina Topelius övade sig att kliva upp på en stenpelare på gården och hoppa ned därifrån. Blank var Ainas guffar och hade anlitats som familjens läkare i Nykarleby.

1) I Helsingf. Tidn. för 1860, N:o 77, d. 30 juni ingår en sympatiskt hållen korrespondens om hans död och begravning.

År 1863 på nyåret kom jag till Nykarleby i skola och fick bo hos mormor på Kuddnäs. På hösten firades i staden lantdagens öppnande med skollov, illumination och kanonsalut. Följande märkeshändelse för Kuddnäs-familjen var doktorinnans halvsysters, friherrinnan Augusta von Rosenkampffs besök sommaren 1865. Med sina tvenne fullvuxna döttrar Augusta och Aline, som hade fått sin utbildning i Petersburg i privatpension hos madame Capronier, tillbragte friherrinnan här som änka en stilla vilotid. 1) Hon disponerade rummen mot trädgården, medan salen i husets mitt var gemensamt sällskapsrum. Detta besök ifrån »stora världen», med nya intressen och livande fläktar därifrån, var utan tvivel ett evenemang av betydelse i Kuddnäs historia. Det medförde för min gamla kära mormoder och hennes fosterdotter ej så litet nya hushållsbekymmer och omsorger, men tillika omväxling i ensamheten och angenämt sällskapsliv. Åter ljöd musik i huset såsom förr, då Zachris och Sophie voro unga, ty fröken Augusta, som var en skicklig pianist, hade hyrt sig ett taffelpiano, som hon flitigt spelade på i salen. Under de långa vinterkvällarna, då familjen var samlad där, turade också systrarna om att läsa högt ur den historiska novellen från reformationstiden »Familjen Schönberg-Cotta». Hos mig, som då även fick vara med, ha dessa kvällar kvarlämnat oförgätliga minnen. — En gång kom unge baron Alexander Rosenkampff, som var officer vid kejsarinnan Marias chevaliergarde, på besök, och då stod glädjen högt i tak för mor och systrar. Jag beundrade hans vackra galauniform, hans ståtliga växt och strama hållning. Alexander, kallad »Sascha», var i så måtto ett Kuddnäs-barn också han, att han redan som liten pilt jämte sina äldre bröder hade vistats där vid föräldrarnas tidigare besök (på 1830-talet). Sascha var då en trevlig liten unge, sades det, som den äldre kusinen Zachris Topelius var synnerligen road av att leka och skämta med. Bröderna Carl och Max v. R., även de militärer, ha lämnat färre minnen efter sig i Kuddnäs annaler.

1) Under baronens livstid — han avled 1846 — och någon tid därefter, hade herrskapet v. R. ägt Sonnäs gamla allodialsäteri nära Björneborg, och där hade då doktorinnan Topelius med son och dotter hälsat på. Dessa besök blevo av icke ringa betydelse för unge Zachris författarskap. Av de berättelser han där hörde om livet i forna tider på de stora gamla adelsgodsen i trakterna däromkring fick han ymnigt stoff till novellen »Gamla baron på Rautakylä» (i Hels. Tidn. 1849), ombildad till dramat »Efter femtio år» (1851). — Novellmotiv från samma trakts adelskretsar använde även A. G. Ingelius i sin ovanligt spridda och lästa novell »Gråa slottet» (1851).

Sommaren 1865 och den följande, då R:s ännu gästade Kuddnäs och professorn Z. Topelius med sin familj som vanligt hade anlänt från Helsingfors, var det åter liv och rörelse i hemgården, där det väl knappast funnits rum för de många mänskorna, om icke skäristugan på Alörn kunnat bjuda en kär tillflykt för somliga av dem, för professorsfamiljen. Och flickorna Rosenkampff fingo även de tillbringa vackra sommardagar på Alörn hos en annan bekant familj, rådman Bergers, och njuta det sällsynta nöjet att plocka åkerbär på holmens fagra strandängar. Mot hösten 1866 återvände friherrinnan med sina döttrar till huvudstaden, och icke långt därefter blev fröken Aline förlovad med teologiekandidaten, sedermera doktorn, professorn och biskopen i Borgå Herman Råbergh. Bröllopet firades den 12 juni 1870.

Om Kuddnäs hyresgäster under doktorinnans tid är ännu att tillägga, att efter doktor Blanks död och änkans bortflyttning bostadslokalen i gula byggningen under mer än ett decennium innehades av den rikssvenske sjökaptenen Christian Wennerholm, som var änkling, bördig från Göteborg. Hans familj bestod blott av dottern Ingrid, dotterdottern Inge Maria Ekholm och kaptenens svägerska, den långa mamsell Juth, som skötte hushållet. Emedan den lilla pigga och glada Inge E. var skolkamrat till min äldre syster Emmy, vilken också för en tid hade fått skolkvarter hos mormor Topelius, umgingos vi ofta och följdes åt på skolfärderna. Kapten Wennerholm var en gammaldags gentleman i umgänget, rak i ryggen trots sin ålder, avmätt, förbindlig och språksam vid sina visiter hos herrskapet Topelius. Jag minnes hur han för professorn berättade sina skepparhistorier. Hans vanliga attityd var att hålla tvenne av hägra handens fingrar instuckna mellan ett par knappar i skjortbröstet, vilket troddes vara ett igenkänningstecken för frimurare. — Kaptenen lär bl. a. ha excellerat i att skriva sitt fullständiga namn samtidigt och lika med båda händerna, med den ena åt höger, med den andra åt vänster. På sina promenader ute åtföljdes han alltid hack i häl av sin lilla feta prisse Mylord. Ett original var han i viss mån och typisk för sin tid — en av de många ännu i vårt gamla moderland utbildade sjökaptener, som förde befälet på finländske redares fartyg förrän Finland fick egna navigationsskolor. Icke så få av dem slogo sig ned på den ort, där deras fartyg hörde hemma, och blevo där kvar efter slutad seglats intill döddagar. Kapten Wennerholm var doktorinnan Topelius' sista hyresgäst, kvarboende flera år efter hennes död.