Min goda Emmi!

Efter just
min mamma skriver till din mamma
om Ulå lax och Smålands ost,
så får jag en hjärtlig lust
att skriva till dig med detsamma.

Jag hoppas du mår rysligt bra
och att du haft förskräckligt roligt,
Alltsen vi fingo lov, så ha
vi lackat hela kvällarna
och lekt och roat oss otroligt.

Julaftonsmorgon, liten smul
vi knappt fått sömnen ur vårt öga,
förrän vi skreko: — det är jul! —
Och visst var dagen mörk och ful,
och sen begynte det att snöga.

Men hurtigt sprungo vi ur säng
och svängde muntert om på klacken.
Och mamma, hon var ren på fläng
och Matte, pappas långa dräng,
kom med ett lass paket på nacken.

Här skurades, ja, det kan tros,
båd silver och porsliner rena.
Ur bagarstugan smög ett os
av färska bullar till vår nos,
och tårtor bakte gamla Lena.

Men vad den förmiddan var lång
och eftermiddan nästan lika!
Det tasslades, det var ett språng;
när dörren öppnades var gång,
begynte vi av glädje skrika.

Jo pytt, i lås flög dörren än!
Vi tittade i nyckelhålet,
och det var fasligt litet, men
vi tittade på nytt igen
och stodo undrande vid målet.

Nu äntligen slogs dörren opp!
Då stod julgranen uti salen
med ljus och stjärnor allt till topp,
och vad vi togo för ett hopp
och tänkte strax begynna balen.

Nej, rakt omöjligt är det visst,
att alla klapparna berätta.
Konfekt bar granen på var kvist;
med lutfisk, gröt och tårtor sist
vi åto oss så gruvligt mätta.
. . .
Vi sovo alltför länge att
nu hinna fram till ottesången,
när ljusen i den mörka natt
de skina där så himmelskt glatt,
och andedräkten syns på gången.

Hur skön är orgelns sång därvid!
Ni lyckliga på landet — voj ni,
som rätt begripa julens frid,
ni sova icke bort er tid,
liksom din dumma syster

Toini