I det lilla vackra huset där borta vid hörnet av gatan var det om julaftonen ganska ljust. Där brann ett stort julträd med granna stjärnor och konfekt och äpplen. Grenljusen lyste på bordet och barnen hölls omöjligt stilla, var gång något knarrade eller rasslade ute i farstun. Rätt som det var, kom också julgubben in och frågade som vanligt, om barnen varit snälla. Alla svarade ja med en mun. 

 —Jaså — sade julgubben. — Har barnen varit snälla, skall ingen av dem bli oklappad. Men det vill jag säga dem, att jag i år har blott hälften så många julklappar. 

— Varför det? — sade barnen. 

—Det vill jag också säga dem — sade julgubben. — Jag kommer långt från norr. Där har jag gläntat på dörren i många fattiga stugor och sett många små barn, som i år inte har en bit bröd att äta på julaftonen. Därför har jag gett hälften av mina klappar åt dem. Var det ej rätt gjort? 

— Ja, ja, det var rätt, det var snällt — ropade barnen. Endast Fredrik och Lotta teg i början stilla, ty Fredrik hade förut nästan alltid fått tjugu julklappar och Lotta hade fått trettio. Nu tyckte de sig bli alldeles missbytta, om de skulle få bara hälften så många. 

— Var det inte rätt gjort? — frågade julgubben för andra gången. 

Då snurrade Fredrik om på klacken och svarade murrigt: — Vad är det för en dålig jul i år? Trollen har bättre jul än du består oss! 

Lotta började i sin tur lipa och sade: — Skall jag få bara femton julklappar? Mycket, mycket bättre jul är det i afton hos trollen. 

— Jaså — sade julgubben — är det inte annat, så skall jag strax föra er dit. — Så grep han Fredrik och Lotta, en i vardera handen, och drog dem med sig, fastän de stretade emot av alla krafter. 

Hi och huj, det gick fort upp genom luften. Innan barnen visste ordet av, stod de mitt i en stor skog och mitt i djupa snön. Där var förskräckligt kallt och snön yrde, så att man knappast kunde se de höga granarna, som stodo i mörkret allt runt omkring, och helt nära i skogen hördes vargarna tjuta. Men julgubben — ja, han var strax borta igen. Han hade inte tid att vänta, för han skulle ännu i afton titta in till så många snällare barn än Fredrik och Lotta. 

Båda barnen började skrika och gråta, men ju mera de skrek desto närmare tjöt vargarna runt omkring dem. — Kom, Lotta — sade Fredrik — vi måste försöka komma fram till någon stuga i skogen. 

— Jag tycker mig se ett litet ljus där borta mellan träden — sade Lotta. — Låt oss gå dit. 

— Inte är det något ljus — sade Fredrik — det är bara ispiggar som glimmar i mörkret på träden. 

— Jag tycker mig se framför oss ett stort berg — sade Lotta. — Kan det vara Rastekais, dit Sampo Lappelill red på mästervargen om julnatten? 

Vad du säger! — svarade Fredrik. — Rastekais ligger väl sjuttio mil från vårt hem. Kom, så går vi upp på berget! Där kan vi se oss bättre omkring. 

Sagt och gjort. De klev fram genom de höga snödrivorna över buskar och kullfallna träd och kom efter en stund till berget. Där syntes en liten dörr, och genom dörren sken något som liknade ljus. Fredrik och Lotta gick efter skenet, och strax därpå märkte de till sin stora häpnad, att det var Rastekais och att de var hos trollen. Men det var redan för sent att vända om, och dessutom var vargarna så nära, att de nästan tittade in genom dörren. 

Fredrik och Lotta stannade i sin förskräckelse strax invid dörren och såg framför sig en stor sal, där trollen firade jul. De var väl många tusende men alla helt små, knappt en aln höga, och allesamman gråklädda och skrynkliga och mycket kvicka, alldeles som det står att läsa i sagan om Sampo Lappelill. Mörkrädda var de inte, ty i stället för ljus hade trollen ihjälfrusna lysmaskar och murkna trästubbar som alla lyste i mörkret. Men när de ville ha grann illumination, strök de en stor svart katt längs ryggen så att hon gnistrade, och då skrek många bland dem: — Nej, sluta nu, det blir alldeles för ljust, det kan ingen stå ut med! 

Ty det är någonting egendomligt med alla troll i världen, att de skyr ljuset och blir illa till mods, när någon får se dem sådana de är. Därför firades åter ett stort kalas för att trollen märkte, huru dagarna blev allt kortare när det led mot årets slut, och nätterna blev beständigt längre. Och då menade trollen åter som de beständigt tror alla jular — ty man tror så gärna, det man mest önskar — att det till slut inte skulle bli någon dag alls utan bara natt. Däröver blev de igen så hjärtinnerligen glada, att de dansade inne i berget och firade lustigt julen på sitt vis, för de var allesamman hedningar och visste inte av någon bättre jul. 

Det märktes snart att trollen inte var frusna. De trakterade varandra med iskonfekt i den kalla vinternatten och blåste först på isbitarna, att de inte skulle vara för varma när de togs i munnen. Där var också annan präktig traktering av ormbunkar och spindelben. Ett julträd av iskristaller stod där och en av deras smågubbar agerade julbock. 

Den jättestora grymma fjällkungen var inte hos trollen i år. Alltsedan han sprack vid Enare prästgård, visste ingen vad det sedan blivit av honom. Många trodde, att han flyttat till Spetsbergen för att regera ett hedniskt land och fly så långt som möjligt från kristna människor. Sitt rike i norden hade han nu lämnat åt syndens och mörkrets konung, som satt där mitt i den stora salen och hette Mundus. Vid hans sida satt trollens drottning, som hette Caro (fast det låter som ett hundnamn), och båda två hade långt skägg. De gav varandra julklappar liksom annat folk. Konung Mundus gav drottning Caro ett par så höga styltor, att när hon klev upp på dem, blev hon den högsta och förnämaste frun i hela världen. Drottning Caro gav konung Mundus en ljussax, som var så ofantligt stor, att han med den kunde snyta alla världens ljus, och när han snöt dem släckte han dem. En sådan ljussax skulle nog somliga tycka mycket om att få till julklapp av trollen. 

Nu reste sig konung Mundus upp på sin tron och höll till de församlade trollen ett rätt stormodigt tal. Han förkunnade för dem, att nu var det snart slut med allt ljus, nu skulle mörkrets skuggor bli evinnerliga över allt land, och trollen skulle regera världen. Då blev där ett ropande av alla krafter bland trollen: — Hurra! Hurra för vår store konung Mundus, för vår sköna drottning Caro, för syndens och mörkrets eviga välde! Hipp, hipp, hipp, hurra! 

Konungen sade: — Var är min överste spejare, som jag sänt upp till högsta toppen av berget för att spana, om någon strimma av ljus ännu finns kvar uti världen? 

Spejaren kom och sade: — Herre konung, din makt är stor. Det är allt mörkt! 

Åter om en stund sade konungen: — Var är min spejare? — Och spejaren kom. 

— Herre konung — sade han — jag ser längst borta vid himmelens rand ett helt litet ljus, liksom en stjärnas blinkande sken, när hon går ut ur ett svart moln. — Och konungen sade: — Gå tillbaka till bergstoppen! 

Åter om en stund sade konungen: — Var är min spejare? — Och spejaren kom. 

— Herre konung — sade han — himlen är mulen av tunga snömoln och jag ser icke mera det lilla skenet. — Konungen sade: — Gå ännu tillbaka till bergstoppen. 

Åter om en stund sade konungen: — Var är min spejare? — Och spejaren kom. Men då märkte konungen, att spejaren darrade och var alldeles blind. 

Konungen sade: — Min trogne spejare, varför darrar du? Och hur blev du blind? 

Spejaren sade: — Herre konung, molnen har förgått och en stjärna, större och klarare än alla andra stjärnor, strålar på himmelens valv. Därför darrar jag, och dess åsyn gjorde mig blind. 

Konungen sade: — Vad skall detta betyda? Är icke ljuset nu förgånget och mörkrets välde evinnerligt? 

Men alla trollen stod runt omkring i tystnad och bävan och ingen svarade. 

Slutligen sade en i hopen: — Herre konung, här står vid dörren två människobarn. Låtom oss fråga dem. Kanske vet de mera än vi. 

Konungen sade: — Kalla hit barnen. — Strax släpades Fredrik och Lotta fram till konungens tron och man kan tänka sig, att de den gången var illa till mods. Drottningen såg deras stora rädsla och sade till en av tomtegummorna, som stod kring tronen: — Ge de stackars barnen litet drakblod och några tordyvelsskal att läska sig med, så att de kan öppna sin mun! 

— Ät och drick! Ät och drick! — sade trollgumman. Men därtill hade barnen alls ingen lust. 

Konungen sade till barnen: — Nu är ni här i mitt våld, och jag har makt att förvandla er till kråkor eller spindlar. Men jag vill lägga för er en gåta, och om ni kan gissa den gåtan, skall jag låta föra er utan skada till ert hem igen. Vill ni det? 

— Ja — svarade barnen. 

— Nåväl! — sade konungen. — Vad betyder det, att ett ljus upprinner mitt i årets mörkaste natt, när allt ljus är förgånget och mörkret och trollen regerar världen? Långt i öster syns en stjärna, som strålar över alla andra stjärnor och hotar min makt med undergång. Säg mig, barn, vad betyder stjärnan? 

Lotta sade: — Det är den stjärnan, som om julnatten stiger upp över Betlehem i det judiska landet och lyser över hela världen.

Konungen sade: — Varför lyser hon så? 

Fredrik sade: — För i natt är vår Frälsare född, och han är det ljus som upplyser hela världen. Från i natt börjar ljuset tillta och alla dagar blir ånyo längre. 

Konungen började häftigt darra på sin tron och frågade igen: — Vad heter den ljusets herre och konung, som i natt är född och som är kommen att frälsa världen från mörkrets makt? 

Båda barnen sade: — Jesus Kristus, Guds son. 

Knappt var det sagt, förrän hela berget började skälva och darra och störta samman. En stormvind gick genom den stora salen och störtade omkull konungens tron. Stjärnan sken in över de mörkaste klyftor, och alla trollen skingrades som skuggor och rök, till dess att ingenting annat fanns kvar är julträdet av is. Det började snart glimma och smälta, och högt i luften hördes änglaröster klinga som harpor. Men barnen täckte för ansiktet med sina händer och vågade icke se upp. Det föll över dem liksom en sömn, som när någon är mycket trött, och de visste inte mera vad där tilldrog sig i berget. 

När de åter vaknade, låg de båda i var sin säng. Brasan brann i kakelugnen, och gamla Kajsa som alltid brukade väcka dem stod bredvid sängarna och sade till dem: — Skynda er upp för att hinna till kyrkan! 

Fredrik och Lotta satte sig upp och såg med häpnad på Kajsa, om hon måhända bara vore en aln lång och hade skägg och ville bjuda dem drakblod och tordyvelsskal. Men i stället märkte de, att kaffebordet redan stod färdigt med färska julbullar, ty på julmorgonen fick alla barnen kaffe, fastän det inte brukades annars. Där ute hördes bjällrorna klinga, och folket for i långa rader till kyrkan. Ljus syntes i alla fönster, men klarast av alla hus strålade kyrkan. 

Fredrik och Lotta såg på varandra och vågade inte berätta för Kajsa, att de varit med på trollens jul. Kanske skulle hon ej ha trott dem utan skrattat och sagt, att de sovit hela natten i sin säng. Inte vet du det och inte vet jag det, och inte vet någon annan riktigt hur det var. Men om du vet det och om jag vet det, så låtsas vi som om vi inte visste det. Om ingen vet det, så vet heller ingen om att du vet det. Om jag vet det och du vet vad jag vet, som ingenting vet, vore det roligt att veta vad du vet och om du vet mera än jag vet. 

Ett vet jag och det är, att oförnöjsamma barn förr eller senare alltid kommer till trollen. Där får de isbitar, drakblod och tordyvelsskal i stället för de goda gåvor, som de hemma försmått. 

Fredrik och Lotta kunde aldrig förgäta trollens jul. Det var inte nog att de gått miste om alla julklappar. De blygdes för sig själva, ja de blygdes så, att de inte vågade se upp i kyrkan om julmorgonen. Där var ljust och härligt. Där hade Betlehems stjärna kommit ned och tänt alla ljus och strålat i alla goda barns ögon. Fredrik och Lotta märkte det ganska väl, men de vågade ej ändå se upp. De beslöt också att bli goda barn. Har de hållit sitt löfte? Det vet jag inte men gärna tror jag det. När du träffar dem, kan du fråga.