Z. TOPELIUS. FJERDE
CYKELN. Hela hösten igenom år 1721, och ännu långt in på följande året, fortfor en rad flyktingar att inströmma till Finland. Några kommo norra vägen öfver Torneå och Kemi; andra kommo sjöledes tillbaka från Sverige; ännu andra kommo från ödemarkerna i det inre af landet, der de funnit en fristad, tillbaka till deras forna hemvist närmare kusten: några få kommo också tillbaka från fångenskapen i Ryssland. Alla hade de att kämpa med stora vedermödor. Här funnos inga andra vägar i brukbart skick, än de nödvändigaste militärvägar. Vid alla öfriga vägar fanns icke en bro, icke en färja, knappast en båt vid stränderna; inga gästgifvargårdar, inga hästar, inga lifsmedel, inga boningshus och inga menniskor. När landshöfdingen baron von Essen Andersmessotiden 1721 med lifsfara kastades af stormarna i land till Kassaböle i Sastmola socken och derifrån ville färdas norrut till sitt höfdingedöme, fann han på sjelfva stora kustvägen inga anstalter gjorda för resandes fortkomst. Ryska styrelsen hade väl här inrättat postgång och gästgifverier, men de voro nu upplösta. Landshöfdingen kunde endast med största svårighet komma fram och måste på flera ställen dertill begagna oxar. Häraf kan man ungefär ana huru det var bestäldt med öfrige vägfarande. De, som begåfvo sig inåt sockne- och byavägar, återfunno mångenstädes icke den forna vägen, utan i dess ställe ett kärr, eller en småskog, der man här och der upptäckte hjulspår. Funno de vägen, så voro alla diken igenrasade, alla trummor förstörda och rundtomkring lågo alla hägnader nere kring forna åkrar och ängar. Flyktingarne sökte sin hembygds kyrka; de funno henne ej utan möda; skogen hade uppvuxit omkring henne och skymt henne för vandrarens blickar. Hägnaden var nedrifven kring kyrkogården - nemligen der det fanns en sådan, ty de fleste döde begrofvos ännu under kyrkans golf - och korsen lågo nedtrampade. I tornet fanns ingen klocka att ringa till gudstjenst; himmelens vindar blåste in genom de sönderslagna fönstren; altaret hade ingen skrud, ingen kalk, intet vin och blott sällan en prest, eller ock fanns i den forne kyrkoherdens ställe en ung djekne, som blifvit dertill invigd på måfå i Åbo. Ändock böjde flyktingarne med innerlig andakt knä i den förödda helgedomen; de tyckte sig åter stå sin Gud närmare, när de fingo tillbedja honom i den egna kyrkan, så bofällig [förfallen] hon var. Från kyrkan gingo flyktingarne att söka sin by och sin gård. De gnuggade sina ögon och sågo med förvåning omkring sig. Det var så främmande och olikt nu på den forna stranden, på den välkända kullen. Grinden var borta, brunnen inrasad, stugan försvunnen; det var icke lätt att igenkänna den gamla kära gården, som nu var bevuxen med granar och enrisbuskar. Eller hände sig någon gång, att en ny stuga de sista åren hade rest sig på den gamlas fridlysta plats, och i den nya stugan bodde nya, främmande invånare, som tagit det öde hemmanet i besittning. Då uppstodo der inbördes klagomål och länga tvister om eganderätten; och det var förunderligt att se, huru dessa menniskor tvistade om den ena lilla och halfvilda jordlappen, medan landet på flera mils sträckor låg öde och utan bebyggare. Tio eller tolf dagar före jul tågade en sådan skara flyktingar genom Storkyro socken. De voro omkring tio hushåll, men egde icke mera än två hästar att draga sitt ringa bohag. Vägen förde dem öfver det forna slagfältet; elfven låg åter frusen, stränderna åter snöbetäckta; likasom på den märkvärdiga dagen för snart åtta år sedan. Här och der kunde man under snötäcket urskilja benranglet af en häst eller jordhögarne, som blifvit uppkastade öfver de slagnes grafvar; för öfrigt intet spår på nära håll af den stora striden. Men Napo by låg ännu öde och obebodd, till hälften nedrifven, till hälften bränd. Några förfallna hus stodo kvar, men folket skydde dem. Det nära slagfältet var ett för kusligt grannskap och stod i förbindelse med bittra hågkomster. Flyktingarne tågade vidare och kommo på en omväg till kyrkan. Den stora odlade slätten var till en del öfvervuxen med unga björkar och videbuskar, der räfven hade sin kula och snöripan sitt bo midt på Finlands största och bördigaste åkerfält. Men en del af slätten bar ännu spår af odling. Här voro en del af byarna ännu bebodda och flyktingarne fingo ett efterlängtadt tak öfver hufvudet. De spridde sig derför i gårdarna och mottogos gästfritt af det fattiga folket. Några bland dem voro hemma från denna trakt. Det var rörande att se, huru de gingo från gård till gård, för att efterfråga sina slägtingar och vänner. Ganska få voro de, som nu funnos qvar; men det hände någon gång, att föräldrarne återfunno sina förlorade barn och barnen sina begråtna föräldrar; syskon återfunno syskon, hvilka de länge ansett för döda, och den forne ynglingen återfann sin ungdoms älskade brud vid en annans sida. Arme, vilsekomne flyktingar från det kära fosterlandet! De kände sig likasom skeppsbrutne, af hvilka många funnit sin graf i vågorna, men några blifvit uppkastade på stranden och räkna med skiftande sorg och glädje sina glesnade leder. 
Bland dem, hvilka tågade vidare, var ett sällskap af fem personer
med en häst. Tre ibland dem utgjorde en återvändande familj:
en ung f. d. soldat vid namn Heikki, hans likaså unga hustru, Brita,
och hennes orklöse fader, den gamle Hilli. Denne Heikki var bondeson
ifrån Storkyro och skulle som äldste son bordt ärfva hemmanet
efter sin fader. Men när Heikki, som man hållit för död,
nu vände tillbaka från Sverige, fann han gård och hemman
tagna i besittning af yngre brodern, hvilken varit der bosatt i flera år
och hade familj omkring sig. Hemmanet var för litet att dela, och Heikki
hade ingen lust att fördrifva sin broder. Alltså rastade han
blott några dagar i Storkyro och begaf sig derefter med sin hustru
och svärfader längre norrut till Munsala kapell, i afsigt att
upptaga ett öde hemman, som tillhört svärfadren. Munsala
församling är nu för tiden helt och hållet svensk,
men ortens eget namn (Muni-salo, äggholmen) och många andra namn
derjemte (Wäki-salo, Lohi-lahti m. fl.) bevisa att folket tillförene
varit finskt. Stora ofreden förändrade mångenstädes
den finska och svenska befolkningens områden i Österbotten genom
nya inflyttningar.Till dessa tre hade i nejden af Wasa en ung flicka, ledsagad af en yngling i grå jacka, anslutit sig. Då vi utan svårighet i dem igenkänna tvenne gamla bekanta, behöfver endast tilläggas, att Marie Larsson efter flykten från sin farbroders hus fann en fristad hos en syster till den gamla gumman, som härtills åtföljt henne och som nu stadnade kvar i Wasa. Här hade Elias Pehrsson åter uppsökt henne, och då Marie för intet pris ville underkasta sig sin farbroders hotelse att återsändas till Stockholm, beslöt hon att hellre med Elias' tillhjelp, på egen hand, efterspana sin försvunne fader. Båda åtföljde derför de öfrige flyktingarne till Storkyro. Men här hade ingen sett Thomas Larsson på mer än fyra år, sedan han råkade i strid med det fientliga kommando, som var ditskickadt för att indrifva utskylderna. Vid detta tillfälle plundrades och brändes Bertila gård och dess gamle husbonde försvann. Men ett rykte gick, att han för två år sedan blifvit sedd uti Munsala eller Orawais, och detta rykte förmådde Marie att följa de öfrige norrut, så mycket hellre, emedan hon fattat vänskap för Brita och hoppades härigenom undkomma sin farbroders efterspaningar. Elias hade sina skäl att icke återvända och betänkte sig icke länge, innan han beslöt att blifva den femte i ressällskapet. Flyktingarne behöfde emellertid mer än åtta dagar för att tillryggalägga de sex milen emellan Storkyro och Munsala. De måste mer än en gång hvila öfver natten i en förfallen lada eller en öfvergifven torparkoja, och den stackars hästen måste åtnöja sig med vissnade löf, hvilka med möda uppsamlades under snön. Mer än en gång voro vargarne midt på ljusa dagen så närgångne, att Elias och Heikki måste med störar drifva dem tillbaka, när de anföllo hästen. Mer än en gång påträffades äfven i skogarna qvarlefvor af någon ensam flykting, hvilken blifvit söndersliten och uppäten af dessa, då otroligt närgångna rofdjur. Lyckligtvis bildade isen naturliga broar öfver åar och kärr, och de vägfarande hade försett sig med lifsmedel i Storkyro. De kommo derför ändtligen, uttröttade, men välbehållne till sin bestämmelseort Lohilahti (numera Lojlax) en qvart mil norrom Munsala kyrka och tre qvart mil söderom Ny-Carleby stad. Allt hvad här återstod af Hillis forna hemman var en gammal ria vid landsvägen. Det var två dagar före jul; huru skulle desse husville flyktingar fira frälsarens glada födelsefest? De togo sin bostad i rian, och det befanns, att hon, med någon försigtighet, ännu kunde eldas. Om en stund sprakade i ugnen en brasa af grof tallved. Heikki och hans unga hustru betraktade hvarandra med en känsla af trefnad. De hade aldrig förr suttit tillsamman under eget tak, och denna förfallna nedrökta byggnad var den första fasta egendom och det första hem de egt uti lifvet. Medan den gamle Hilli ej kunde nog prisa hemmanets förra rikedom och sucka vid tanken på dess nuvarande armod, tyckte sig de unga nygifta rikare nu, än de någonsin varit förut. Sorgsen och tankfull satt Marie vid ugnen, och mot hennes vilja flydde hennes tankar tillbaka till Stockholm, till det rika grefliga huset, der midt under Sveriges armod allt ännu var sammet, siden, speglar och guld. Frestaren, som alltid är till hand i sådana ögonblick, hviskade i hennes öra: hvarför bytte du denna prakt mot ett eländigt skjul bland drifvor och ödemarker? Men den tysta rösten i hennes innersta svarade härtill: Marie, du gjorde rätt! Och frestaren teg. Elias återvände nu med sin bössa från skogen och medförde två skjutna tjädrar, hvilka man genast anrättade. Jag vill göra dig ett förslag, Heikki, - sade han gladt. - Jag vill blifva din torpare, och så skola vi bygga tillsamman; här är god timmerskog rundtomkring oss. Först vill jag hjelpa dig att bygga en bra gård här på kullen, och sedan skall du hjelpa mig att bygga en liten stuga dernere vid sjön. Du skall sköta åker och äng, ria och ladugård; jag deremot skall fiska der i den vackra viken, när du icke behöfver mig, ty min håg står ändå ständigt till sjön. - Hand på det! - svarade Heikki hurtigt. - Men då skall du också hafva en rask hustru, som bjuder dig en glad min, en god brasa och en varm gröt, när du kommer frusen och våt tillbaka från sjön. - Det tål ännu mycket att tänka på, - svarade Elias, i det han förlägen makade en tallstubbe längre in uti ugnen. Stubben sprakade, gnistorna blänkte, och eldskenet föll blänkande på Maries ansigte, der hon satt invid ugnen med hufvudet lutadt i båda händerna. Kanske var det för eldskenet som hon i detta ögonblick vände sig bort, och ingen visste om hennes tjuguåriga hjerta klappade fort eller långsamt vid dessa framtidsplaner. |
Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, fjärde upplagan (1884) med illustrationer av Carl Larsson.
Föregående kapitel: Familjen Larsson.
Följande kapitel: Vinter- och vårdagar.