FÄLTSKÄRNS BERÄTTELSER


AF

Z. TOPELIUS.

FJERDE CYKELN.

FÖRRA AFDELNINGEN.

Ödemarkernas vår.



9. Vinter- och vårdagar.

Den följande vintern snöade ganska sträng öfver nybyggarne på Lojlax. De hade firat julottan i Ny-Carleby, der de i alla fall måste förse sig med salt och jern och dit de hade tre qvart mils väg. Den lilla staden hade 1714 undergått en hård medfart. Här hade ryska galérflottan landsatt trupper vid elfmynningen. Härifrån hade den fasansfulla flykten och förföljelsen börjat i Österbotten. Andra fientliga skaror framryckte landvägen söderifrån efter Storkyro slag. Men stadens förmögnaste borgare hopsamlade allt silfver och guld, som kriget lemnat dem öfrigt, och gingo dermed den anryckande fienden till mötes på södra sidan om bron. Grannarne i Jakobstad, som icke iakttogo denna försigtighet, sågo snart derefter sin stad uppgå i lågor. Ny-Carleby egde ännu en liten qvarlefva af välstånd derigenom att dess djerfva, små odäckade fartyg, trotsande fiendens vaksamhet, tid efter annan drifvit handel på Vesterbotten. För öfrigt var också här spolieradt och öde. Staden hade vid fredsslutet knappt 150 invånare; men på hösten hade redan lika många flyktingar återvändt ifrån Sverige. Den 1708 uppförda träkyrkan församlade, då som ännu i dag, både stad och land till den stora högtiden. För första gången på många år var åter ett gladare lif på kyrkbacken. Man hörde åter, som fordom, bjellrornas muntra klang och hästarnes gnäggande under kappkörandet på den mörka julmorgonen. Kyrkan strålade åter som förr i ljus och andakt. Väl voro kronor och ljusarmar gjorda för tillfället endast af träd, och ljusen voro hvarken många eller stora. Men aldrig hade kyrkan stått i högtidligare glans eller genljudit af mera innerliga lofpsalmer. Det var likasom hade en djup hänryckt känsla af tacksamhet och nyfödd lycka återstrålat ifrån församlingens allvarliga ansigten upp till englabilderna i taket och genom stenhällarna ända ned till de dödas grifter under församlingens fötter.



Kyrkan från nordnordväst.
[Kyrkan från nordnordväst. Som synes är snöskotertrafiken livlig.
Foto: Lars Pensar den 3 mars 2007.]


     Nybyggarne från Lojlax återvände efter högmessans slut. Det förekom Elias, som hade en tjock karl i lurfvig fårskinnspels följt dem ett stycke, när de gingo från kyrka till sitt qvarter hos rådman Fortell. Man måste ihåg komma, att Elias var en fridlös man, som hade sina skäl att icke gerna möta bekanta, och han beslöt derför att hafva ögonen öppna. Men när Heikki kort derefter satte sig i släden att kuska Brita och Marie tillbaka till Lojlax och Elias sjelf utan äfventyr passerade bron till fots, förglömde han snart denna flyktiga misstanke.
     Strax efter julen begynte Heikki och Elias att bygga af alla krafter. Det dröjde icke heller många veckor, innan en rymlig stuga stod ny timrad och hvit på Lojlax' kulle, österom landsvägen, som gick mellan kullen och sjön. Den ena af de två små kamrarna med deras utsigt öfver den vackra viken, som då gick upp under kullens fot, fastän han nu dragit sig långt tillbaka, bestämdes åt Marie genast från början. I andra kammaren bodde Heikki med sin hustru; men Elias försmådde den plats, som var ämnad åt honom i stugan utanför dem. Han tog alla nätter qvarter i rian strax derinvid; — jag sofver så godt der i halmen vid ugnen, — skämtade han. Men Elias sof icke. När de andra hvilade, gick han ute på vakt i den frostiga vinternatten och lyssnade noga till hvarje ljud, som förnams från den nära landsvägen. Elias var van att lefva på krigsfot; man hade nu fred, men Elias kände i luften någonting osäkert; han ansåg det icke för rådligt att alla invånare sofvo på Lojlax.
     Emellertid gingo veckor och månader fredligt förbi, och Elias begynte att stundom unna sig någon hvila. Det hände ibland, att en vandringsman, lockad af eldskenet från den trefliga stugan, sökte ett herberge här under mörker och oväder. Än var det en gammal karolin, hvilken sent omsider var stadd på vandring tillbaka till hemtrakterna; än en fånge, som ändtligen återvände från Ukrän och förgäfves frågade efter slägtingar och vänner, dem han lemnat för tjugu år tillbaka; än en fattig kapellan eller klockare, som begaf sig till fots tillbaka till sin församling; än ett par halfvuxna barn, som sökte sitt förlorade hem och ej mindes mera deraf, än att på gården var en brunn, i stallet en häst och vid sängen en god mor, som läste välsignelsen öfver dem, när de förr voro små. Alla dessa vandrare funno en fristad här, likasom Lojlax' invånare sjelfve så nyss förut funnit en fristad hos andra. Och de berättade hvar och en sina sagor under den långa vinterqvällen; ty verkligheten var den tiden underbarare än mången saga nu, och menniskorna hade upplefvat så sällsamma öden, att nu väl sällan någon mera skådar i lifvet dylikt.


     En dag i början af Mars, när fredens första vårsol kom snön att smälta på Finlands granar, voro Munsala kapellboer samlade på isen invid Wexala by för att upptaga kyrkklockan, som der blifvit nedsänkt vid fiendens inbrott. Hon hade, under de nio åren sedan hon sänktes, sjunkit så djupt i den lösa äfjan [gyttjan], att hon icke ficks upp om hösten med pråm och kran; — man var icke ens alldeles säker på stället. Här, liksom vid mången annan af Finlands stränder, hörde vallhjonet eller gumman, som vandrade till kyrkan på söndagsmorgonen, klockan ringa i sjön; ja man var så säker derpå, att dessa gummor och vallhjon frågades åt om stället, der klockan låg. Gammalt folk hör ju ännu i dag sådana sänkta klockor ringa i sjöarna.
     En klok gubbe från Monäs by rådde folket att kasta stål uti vaken, der de sökte sin klocka. Stålet skulle då ofelbart klinga emot den invigda malmen, om klockan fanns der. Men försöket lyckades icke, stålet klang emot alla stenar på bottnen. Några menade felet ligga deri, att man ej iakttog fullkomlig tystnad, såsom när man letade jordgömmor. Andra trodde sig kunna uträtta intet förutan att presten läste sin bön öfver vaken. Först sedan Elias fann på att söka klockan med dragg, på fiskarevis, så fanns hon slutligen, drogs med förenad styrka upp i dagsljuset och fördes under stoj och glädjerop tillbaka till kyrkan.



[Den bärgade kyrkklockan släpas till kyrkan. Illustration av Carl Larsson.]


     Det begynte redan skymma, när Elias och Heikki återvände öfver isen tillbaka till Lojlax. Snövattnet, som middagstiden smultit i gropar och hjulspår, hade åter stelnat aftonfrosten till en tunn pappersis, som rasslande bräcktes under vandrarens fötter. Himlen var så ren, så blå, som den här i norden endast kan vara under en skön marsqväll, och en egen vårkänsla genomgick hela naturen. Äfven de båda vandrarne, som ingalunda voro fallne för svärmiska intryck, drucko med välbehag den rena luften och betraktade tyste den öfver granskogen tindrande aftonstjernan.
     De hade uppnått landsvägen icke långt från det ofantliga stenkummel, som oceanen fordom uppkastat på denna strand, där Elias, med en erfaren partigångares ["gerillakrigares"] skarpa blick, blef varse ett par ovanligt breda medspår på vägen. — Någon rysk herre har åkt norrut i dag, — sade han, ej utan en orolig blick mot den obevakade gården.
     — Det måste ha varit en förnäm herre, — genmäld Heikki, i det han mönstrade hofspåren; — han har varit eskorterad af tre ryttare, en på hvardera sidan och en bakom släden.
     — Riedörren står öppen, — anmärkte Elias och på skyndade sina steg. Rian begagnades äfven till stall för enda hästen på Lojlax gård, innan ett särskildt stall hunnit uppföras.
     Vandrarne kommo till rian; hästen var borta, selen för svunnen. Snön utanför rian var nedtrampad af hästhofvar och menniskofötter.
     Intagne af oroliga aningar, skyndade de båda männen till stugan. Men Heikkis fruktan lugnades genast, när Brita trädde mot honom i dörren med sin vanliga obekymrad min. Hon hade för några veckor sedan skänkt sin man en rask gosse och lemnade vaggan blott för att insläppa de återkommande.
     — Hvem har varit i stallet och tagit vår häst? — frågade Heikki.
     — Jag trodde du redan visste det, — svarade Brita. —
     — Skallfogden skickade efter honom och lät säga, att han uppbådat alla hästar för att draga klockan till kyrkan. Din var den tionde, sade han; flera hästar funnos ej i hela kapellet.
     — Hvad vill det säga? — utropade Heikki. — Vi komma från isen och dit ha inga hästar blifvit uppbådade vidare än tre, som godt förslogo för hela transporten.
     — I alla dagar! Det måste Marie veta, som följde med karlarne till rian, för att gifva dem nyckeln, — svarade Brita, nu i sin tur bestört.
     Elias, som under tiden sökt Marie kring hela huset, öfverhopade Brita med frågor hvart den unga flickan tagit vägen. — Men har hon då icke följt er åt? — genmälde Brita. — Jag undrade väl att hon mot sin vana blef borta så länge, men jag trodde att hon gått med till isen för att se när de upptogo klockan.
     Elias begärde ej vidare förklaring. Han störtade ut, kom till rian och derifrån till landsvägen. Aftonen var klar och lugn; månen gick upp öfver skogen. Vida omkring hördes icke knäpp eller kny. Af Marie syntes icke ett spår, hördes icke det minsta ljud.
     Elias stod några ögonblick tyst, andlös, tillintetgjord. Det förekom honom, som hade verlden rundtomkring honom plötsligt blifvit öde och mörk, och han förstod icke mer denna vårliga himmel, hvars stjernor han nyss betraktat med stilla glädje. Marie var borta; allt var tomt: hvad skulle han mera göra i verlden!
     Men denna döfvande känsla lemnade åter rum för en ny fruktan. Hvem hade bortfört flickan? Och hvart hade man fört henne? Måste han icke tro, att detta våldsamma försåt stod i någon förbindelse med den hemlighet, hvilken hade jagat henne från Stockholm och hvilken hon så envist vägrade yppa? Och om så var, hvilket öde väntade henne nu?
     Att uppsöka henne, att rädda henne, blef nu Elias' enda tanke. Hans besinning återkom med hans fruktan. Han kastade sig krypande ned, för att i det svaga, ovissa månskenet undersöka spåren på landsvägen. Han trodde sig upptäcka, att släden med de breda medarne gjort halt vid uppkörsvägen till gården och sedan åter fortsatt sin färd norrut. Hvarför norrut, om det var Maries farbroder i Wasa som låtit bortföra henne? Än mer: han tyckte sig märka att släden, som förut varit förspänd med två hästar, norrom gården varit förspänd med tre. Det föll honom in, att den tredje hästen måste ha varit Heikkis; ja, han trodde sig igenkänna spåret af högra bakfoten, der skon på ett ställe var afbruten. Han förstod nu, att man genom hästens bortförande velat beröfva honom hvarje möjlighet att eftersöka våldsverkarne.
     Elias begrep med sin i många faror bepröfvade rådighet hvad han hade att göra. Han skyndade tillbaka till stugan, stoppade hos sig det silfverur han en gång tagit som krigsbyte af en fientlig officer och några på samma sätt förvärfvade, länge besparade silfverrublar. Derpå sade han Heikki och Brita ett hastigt farväl, med löfte att icke återvända utan Marie.
     Nu visste han, att ingen enda häst stod att köpa för guld på hela milen framåt Ny-Carleby stad. Han måste derför först gå söderut till Munsala kyrkoby, ehuru denna väg gick i motsatt riktning emot de flyendes kosa. Men Elias hade intet val. Han uppnådde byn och gick in i den gård, der han visste att man hade den snabbaste hästen.
     — Låna mig din häst, Simon, — sade han, — och skulle jag ej komma tillbaka, så håll dig skadeslös med detta och dessa penningar; det är mer än din häst är värd.
     Simon, en gammal hästbytare, tog sig mer än en gång bakom örat, innan han kunde förmå sig att ingå på detta förslag. Det var minsann icke godt om hästar nu för tiden: man hade nödgats hemta dem på femtio mils väg allt i Karelen, och nu stodo de icke der till köps ens för penningar; man hade sist på sena hösten måst öfverföra hästar från Westerbotten. Men voro hästar rara, så voro blanka silfverpengar ännu rarare, och Simon kunde icke emotstå frestelsen. Han bedyrade, att han hellre ville förlora hustrun än hästen; men hur det var, slunko rublarna in i hans gamla skinnpung, och affären var uppgjord.
     Några minuter derefter red Elias i sporrstreck tillbaka mot Lojlax, spände sin häst för Heikkis lätta kyrksläde och styrde kosan med rask fart norrut i den stjernklara, lugna och frostiga vårnatten.


Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, fjärde upplagan (1884) med illustrationer av Carl Larsson.


Föregående kapitel Flyktingarne i ödemarken.
Följande kapitel Fribytarens jagt.