FÄLTSKÄRNS BERÄTTELSER

AF

Z. TOPELIUS.

FJERDE CYKELN.

FÖRRA AFDELNINGEN.

Ödemarkernas vår.



10. Fribrytarens jagt.

Elias Pehrson var icke en af dem, som förhalade tiden, när något af vigt var att uträtta. Klockan elfva på aftonen hade han uppnått Ny-Carleby och stadnade vid det oansenliga gästgifveriet i norra delen af staden. Landshöfdingen baron Essen hade nemligen under vintern låtit inrätta nya gästgifverier vid alla mera befarna vägar, och skjutsen hade, med anledning af tidernas dyrhet och bristen på hästar, blifvit förhöjd till sex styfver milen.
      Hela staden sof i sin djupaste nattro. Den tiden gick man, enligt gammal god sed, till kojs klockan 7 eller 8 om aftonen och var uppe vid hangället [när tuppen gal] klockan 3 på morgonen. Allt vakande vid ljus, der man ej kunde åtnöja sig med eldskenet från spiseln eller flamman af en perta, hade dessutom denna vinter förbjudit sig sjelf, alldenstund talgljus voro dyra och mycket sällsynta. Än mindre fanns den tiden en enda lykta vid gatorna uti Finlands städer.
      Elias bultade oförfäradt på den stängda porten och fördristade sig, när intet svar följde, att ropa: — i kronans namn!
      Ändtligen visade sig en yrvaken dräng och öppnade porten med den vresiga frågan — hvem fänin det var, som icke lät folk sofva i fred.
      — Jag är landshöfdingens kurir, — svarade Elias flinkt, — och är skickad från Vasa med bud till den herrn, som for här igenom i qväll i den stora ryska släden med tre hästar för. Jag vill veta när han for härifrån och om han tog isvägen norrut.
      Drängen, som ännu sof med förståndet, stirrade på den nykomne och frågade gäspande: — hukan ) herre?  ) Hvilken?
      — Han, som for här igenom i qväll klockan sex eller sju och hade en ung qvinna och tre ryttare med sig.
      — Här har ingen herre varit, och Jag gitar ej napras med tokuga frågor, — svarade drängen morskt och slog porten igen midtför kronans förmente [som utgav sig att vara] kurir.
      Elias öfverlade om han borde spränga upp porten och väcka gårdsfolket. Detta syntes honom mindre rådligt. Ett annat medel rann honom hellre i hågen. Akta dig, Matts, — sade han, — att jag ej låter inmönstra dig till soldat, när jag om två veckor kommer hit med landshöfdingen. — Ett af de största bekymren på vintern 1722 var nemligen uppsättandet af den nya roteringen i dåvarande folkbrist, och ehuru det icke mera gick an, som i salig kungens tid, att "inmönstra" den ena eller andra passande karlen efter behag, satt skräcken för denna despotiska rekrytering ännu qvar i folkets sinne.
      — Nå, — fortfor Elias utanför porten, — vill du godvilligt säga mig hvilken väg de togo härifrån norrut?
      — De voro inne hos rådman Fortells, och jag menar de foro isvägen åt Flatanabban, — svarade drängen, betydligt spakare. — Skall kurilarn ha häst?
      — Nej. Men om de qvarlemnat här en ljusröd vallack med skon sprucken på högra bakfoten, så säg till hos Fortells', att det är Heikkis häst på Lojlax. Godnatt.
      Nu bar det af för Elias i fullt traf till lastageplatsen vid Åminne och derifrån ned på isen, för att på en ginväg uppnå Jakobstad, som ligger nära en half mil på sidan om stora kustvägen. Marsnatten fortfor att vara månljus och klar, isföret var klingande, och stränderna tycktes flyga förbi den ilande släden. Elias, som på vintern en gång förut rest denna väg, krökte i rask fart öfver elfmynningen och de framskjutande uddarna inåt fjärdarna i Pedersöre skärgård samt stadnade klockan ett på morgonen vid gästgifveriet i Jakobstad.
      Här såg ytterst öde och härjadt ut. Staden låg ännu i ruiner efter branden d. 4 Mars 1714, då äfven fem skepp brändes i hamnen. Jakobstad hade tre frihetsår, men han hade icke ens bortröjt grushögarna, som ännu bildade kullar och klyftor under vinterns snötäcke. Det driftiga, slöjdfärdiga Pedersörefolket var i grund förlamadt och till stor del utödt. Endast här och der hade ett litet nytimradt hus uppstått efter freden. Blott i söder om den förhärjade staden skådade Pedersöre gamla ärevördiga stenkyrka, hvars räddning traditionen tillskrifver ett underverk, i den månljusa vårnatten dyster och snöbetäckt ned på förödelsen. Stadskyrkan brändes den 30 November 1714.
      Elias upprepade sin saga om kuriren och blef efter lång underhandling insläppt. Man hade ännu icke hunnit glömma krigstidens ofog och lät icke gerna upp för en främling nattetid.
      Första frågan var efter den ryska släden. Svaret blef att "qvinnfoltje valt slädavingland [åksjuka] och gita stig ur åsta sess neder i stugon"; men derefter hade släden fortsatt färden klockan åtta på aftonen isvägen åt Gamla Carleby. Elias bet hop tänderna. Han var tvungen att rasta en timme för att fodra sin häst.
      Derefter fortsatte han färden. Åter försvunno stränder och isar under hofvarna af hans flinka häst, vårmorgonen ljusnade omkring honom, och klockan sex var han i Gamla Carleby.
      Denna stad var i föga bättre skick, än den föregående. Den hade blifvit nybyggd efter branden 1664, men spolierad under kriget; fartyg och sjöbodar brända. Gamla Carleby krönikeskrifvare Jac. Chydenius skildrar på följande sätt stadens utseende vid Nystadska freden: "Få hus, det ena här, det andra der, stodo taklösa och sönderrifna. Näppeligen fanns här någon inbyggare. Ty borgerskapet hade, så många som slippa kunde, bortflytt, och de, som nödgades qvarblifva, hade på våld- och pinsamt sätt blifvit slagtade."
      — Staden dref likväl ännu någon handel. Hur liten denna var, kan man sluta deraf, att ett holländskt fartyg, som ämnat sig till Wasa, men styrt miste och ankrat vid Gamla Carleby, kunde afsätta blott en ringa del af sitt salt, sin tobak och sina kattuner [bomullstyg], och när holländaren försökte det vanliga medlet att inrätta byteshandel, kunde på hela den då ännu skogrika orten ej mer än 30 tunnor tjära uppbringas.
      Här väntade Elias att finna sina flyktingar. Fåfänga hopp! När han med klappande hjerta frågade efter den ryska släden, svarades honom att "hä ha firi landväjen norrett" för två timmar sedan. Den unga qvinnan hade gråtit, och en ung karl, som kuskade släden, hade förgäfves sökt trösta henne. För öfrigt hade de resande rastat här några timmar, ryttarne hade ätit som glupande ulfvar, och den tjockaste bland dem, en karl med förfärligt långa knäfvelborrar [mustascher], för hvilkas anblick barnen sprungo på dörren, hade talat en rotvälska, som ingen förstod.
      Detta var den första underrättelse, som gaf Elias något ljus i hans många gissningar. Den tjocke karlen kunde icke vara någon annan än f. d. borgmästaren Burchard; men hvem var den unge tröstaren vid Maries sida? för första gången kände den ärlige fribytaren en skymt af svartsjuka blanda en ny skärpa i hans ångest för den älskade flickan. Hvad var att göra? Hästen var utkörd och kunde ej mera begagnas, utan att spilla den dyrbara tiden med en half eller hel rastedag. Men de hade blott två timmars försprång! Elias bortbytte sin goda bäst mot en sämre, men uthvilad, och fortsatte färden norrut i de flyendes spår.
      Han passerade höjdsträckan i Kelwiä och kom in på Lochteås slätter. Denna nejd hade lidit jemförelsevis mindre. Elias såg här glest befolkade byar; han mötte bönder, som åkte till staden. Men han hade nu föga lust att anställa jemförelser öfver krigets olika härjningar. Vid Lochteå kyrka var han tvungen att hvila sin häst. Lyckligtvis hade flyktingarne, som troligen icke mera fruktade att förföljas, rastat på samma ställe. Berättelsen om dem blef allt besynnerligare. Den unga qvinnan hade varit ganska glad, sade man, och språkat förtroligt med sin ledsagare. Elias var ett ögonblick färdig att vända tillbaka. Men dertill var han för envis.
      Han fortsatte färden med kortaste möjliga uppehåll passerade det förvildade Kalajoki och det ännu vildare Pyhäjoki, dessa nu för tiden tätt bebodda och mycket odlade kuststräckor. Ju högre han kom mot norden, desto förfärligare spår hade kriget efterlemnat. Från och med norra delen af Pyhäjoki var allt en ödemark; öfversnöade grushögar betecknade byarnas forna plats; åkerfälten voro bevuxna med tät skog; några få kojor, hvilka tillika tjenst gjorde som herbergen för resande, qvarstod i närheten av kyrkorna, men deremellan kunde man färdas miltal, utan att skönja en menniskoboning eller möta en lefvande varelse förutom de öfverallt kringstrykande vargarna. Men Elias lät icke afskräcka sig. Han fortsatte jagten orubbligt, outtröttligt, natt och dag, beständigt med tanken på att upphinna och återföra Marie, som nu var knappt en eller två mil framför honom. På detta sätt kom han till Salo och Brahestad.
      Brahestad var till det yttre någorlunda skonadt, mem i grund utarmadt. I en del af de öfvergifna husen hade bönder inflyttat från den kringliggande förhärjade nejden och lifnärde sig med fiske. När de förre flyktade invånarn begynte återkomma på hösten, uppstodo der hårdnackad strider, emedan de nye bebyggarne i det längsta ville försvara platsen, och borgmästaren Wickman, stamfader för en slägt som alltsedan förblifvit bosatt i staden, hade all möda att återinföra någon ordning i detta lilla förvildade samhälle.
      Elias hade icke väl hunnit in genom ena porten af den kringbyggda gästgifvaregården, innan en stor rysk släde, eskorterad af tre ryttare, körde i fyrsprång ut genom den andra.
      Djerf och beslutsam, såsom hans vilda yrke lärt honom, hoppade den unge mannen ur släden, kastade sig på en vid porten fastbunden främmande häst och red ursinnigt efter de bortilande. Desse hade ännu icke hunnit till stadsporten, då Elias red in på dem med en sådan våldsamhet, att venstra hästen för släden blef kullriden och hela tåget var tvunget att stadna.
      — Har jag er ändtligen, fördömda qvinnotjufvar! — ropade den unge mannen skummande af vrede och var i en blink till marken och invid släden, utan att bry sig om ryttarne, som, troende sig vara anfallne af en galen menniska, drogo sina huggvärjor, men tvekade att bruka dem.
      — Der teuffel anamme dich, tausends perkelen koira! Wech mit dir! Padi! — skrek bakom Elias borgmästaren Burchards välkända stämma.
      Men Elias hörde honom icke; han hade fråndragit slädgardinerna och stod der mållös af besörtning. Ett fullkomligt obekant ungt fruntimmer blickade emot honom med af förskräckelsen blekta kinder.
      — Hvad skall detta betyda? — utropade i sin tur en likaså obekant militär, som sprang från kusksätet och grep Elias i kragen.
      — Der Mann ist hullu ferryckt, ganz toll, durchaus! — skrek åter borgmästaren, men hviskade i detsamma Elias i örat; — packe den väg, geschwind, kamrat, sitschas! Bei Gott, jach muss verrathen den kivekäs!
      — Marie! Hvart hafva de fört Marie? — mumlade fribytaren, känslolös för all annan tanke, än den förlorades räddning.
      — So, so, die duschinka? Gut kamrat. Die duschinka reise nach Stockholm öfver den is. Jach dem begegnet, perjantaina, abends bei Munsal. Der alte Larsson dabei. Links um, kamrat; hast gal marsch eingeschlagen! Links um!
      — Jag dåre! Jag dåre! — utropade Elias. De flydde åt söder, och jag sökte dem åt norr! — Och som en ursinnig störtade han tillbaka till gästgifvaregården.