Några småsagor av Zacharias Topelius

Sirapen
Andegrottan
Draken

Men det fanns också ett annat område, där denne gosse kunde begynna utöfva en verksamhet, hvilken utgjorde en direkt början till författarskap, om än tills vidare af föga självständig art. När han läst en bok — mest väl en sådan, till hvilken han icke hade tillgång — ville han gärna för sin egen räkning bevara antingen dess hufvudinnehåll eller något viktigare parti däraf. Så uppstod »Lilla Bibliotheket», en samling handskrifna häften i mycket litet format, med hvilka Zachris äfven så till vida »framträdde inför offentligheten», att afskrifter kunde bekommas af hvem som ville, mot ersättning, hvilken för hvarje bok bestämdes att utgå i form af ett antal — nålar. Systern och kusinerna i Nykarleby hade nämligen under hans Uleåborgstid begynt spela lotteri på knappnålar, och sådana voro därför alltid bra att ha, ifall man hade otur i spelet. Äfven af dessa böcker finnas ännu åtskilliga i behåll, och likaledes har bevarats en »Catalog» öfver ett tjugutal delar af denna samling. Då denna är daterad 1833, omfattar den sannolikt hvad som dittills producerats eller kanske hvad som ej var »utgånget» — ehuru ordningen troligen icke motsvarar de skilda häftenas tillkomsttid.

Tvenne af dessa arbeten äro icke af skönlitterärt innehåll: en »cateches» (n:o 1) och en »fransk dictionaire» (n:o 15). Poesin representeras af »Fru Lenngrens skrifter» (4 sidor), »Fredmanniana», 2 delar (12 s.), »Handsken, romanse af Schiller» (4 s.) »Riddar Astolf hos elfvorna» (7 s.) och (sannolikt) »Circes, Ö» (3 s.). Allt det öfriga torde vara prosa; däribland »Gulliver den andres resa till Lillipytt. Tvenne delar» (22 s.) och »Robinsons Lefverne» likaledes»3 delar» samt »Jöns Lundsbrackas lefverne» (efter en känd grotesk folkbok; 5 ½ s.)

Representativ för de flesta af de öfriga är sannolikt denna historia:

N:o 20.
Sirapen.
Andra upplagan.

En spetsbof kom engång i en boda där han ville köpa sirap, men sade sig ej hafva annat käril än sin hatt. Bodbetjenten slog då sirapen i han[s] hatt. Den sluga tjufven satte hatten ganska behändigt på bodbetjentens hufvud så att sirappen rann ned öfver hans ansigte. Derpå tog tjufven 100 Riksdaler Banco och gick bort. Bodbetjenten sprang efter honom och ropade åt de som gingo på gatan: tag fast tjufven! tag fast! tag fast honom. När folket såg den putslustige bodbetjenten, med ansigtet fullsmetadt af sirap trodde de att karlen var galen och tjufven fick behålla sina pengar.
Slut —

Tryckt hos Boktryckeri Directionen på Kudnis den 8 Februari 1831
hos Z. T . . . . . s —
3 Nålar.

Den sista nummern i förteckningen, »Bataljen», bär öfvertiteln »Münchhausens äfventyr 5:te häftet», hvilket låter förmoda, att äfven flere andra af »bibliothekets.» häften ha samma källa. Att Münchhausen väckt gossens lifliga intresse, synes af att han försett Bataljen med en bild samt likaledes ritat åtminstone sju andra bilder som utan åtföljande text åskådliggöra hvar sitt af de ryktbara äfventyren.

En något längre historia är bevarad; den heter »Andegrottan» och bär åter en öfvertitel (hämtad från W. Scott): »Canongatans Krönika, 2:dra Afdelningen». Dess innehåll är följande.

Andegrottan

En ung engelsk lord, Edgar, som deltagit i en nattlig expedition mot röfvare, befinner sig vid midnattstid i en grotta. Då visar sig för honom en jättelik andegestalt i full riddarerustning, för honom till en sten, bredvid hvilken ligger ett benrangel, och förklarar, att detta i tiden tillhört hans kropp, som nu i fyra århundraden legat obegrafven. Anden är dömd att hvart hundrade år vandra omkring på jorden, tills någon ordentligen begrafver hans ben. Detta ber han nu Edgar göra och lofvar att denne skall till belöning under stenen finna 100,000 pund sterling. Hvilket ock, då begrafningen skett, befinnes äga sin riktighet.

Som något kuriöst kan antecknas, att då den spökande riddaren uppger sig ha dött den 8 september 1432, sker hans möte med Edgar samma dag 1832, medan berättelsen är daterad redan den 29 augusti samma år.

Denna berättelse är antagligen sammansatt af reminiscenser från olika böcker. Intryck af att vara fritt uppfunnen gör däremot följande historia, som tyckes vara tillkommen tidigare än de föregående.

N:o 18.
Draken.

En hisklig drake kom engång flygande och satte sig på Nykarleby kjörktorn. Det var flere som sköto på honom, men han rördes ej. Jag klef upp och tog uti honom, han klöste mej duktigt, men jag höll fast. Så föllo vi båda i forsen, där drunknade draken men jag ref utaf honom några tänder och simmade i land, men när jag gick hem, fälte jag bort en utaf drakens tänder och där växte upp en gammal arger käring och jag började att slåss med henne och jag gaf henne en sådan örfil att hon tumlade i forsen. Men hon hade så tygat till mig att jag såg faslig ut. Slut. 6 nålar."