X.

VINDSKAMRARNA OCH HEMSKOLAN

Den norra vindskammaren med ett stort fönster kallades »klädkammarn», emedan husets fruntimmer nödgades där förvara sina gångkläder. Ty det var ej brukligt i våra mor- och farföräldrars dagar att förse boningshusen med därtill behövliga garderober och skrubbar; de magnifika klädskåpen från barocktiden voro också långtifrån vanliga i enklare hus. Något sådant hade ej heller kommit i fråga på Kuddnäs. I klädkammarn alltså däruppe voro damernas klädningar upphängda på spikar i väggen och övertäckta med skynken, och rummet hölls även på vintern oeldat. Om sommaren svalt i följd av sitt läge mot norr, begagnades det såsom sovrum av de unga flickorna, Sophie och hennes tillfälliga gäster. Någon sommar, då Sophie redan var borta från hemmet, logerade Zachris där var gång han kom upp från skären för att hälsa på sin mor. Och eftersom utsikten från kammarens höga ljusa fönster här uppe var friare och vidsträcktare, än från något fönster där nere, ej blott nedåt älven, utan ock en bit längs landsvägen norrut, brukade de unga gärna springa hit upp för att speja, när man väntade någon anhörig eller någon gäst norrifrån. I de norra kuststäderna och flera socknar i trakten hade ju familjen Topelius nära anförvanter och vänner.

Av de fyra sidoskrubbarna under takbandet hade var och en sin särskilda användning enligt doktorns stränga ordningssinne, så att i »järnskrubben» förvarades metallsaker, i en annan »våta varor», i en tredje fingo husets tjänarinnor sova under den varma årstiden, och den fjärde skrubben, som hade ingång från södra vindskammaren, stod för de där boendes räkning och innehöll utom herrarnas gångkläder varjehanda annat, varom längre fram.

Den södra vindskammaren med sina tvenne ljusa fönster med skrubben innanför kom att spela en icke obetydande roll i Kuddnäs-familjens historia. Där hade under första tiden, såsom vi berättat, den gamle kyrkomålaren Michael Toppelius logerat och målat, och sonsonen Zachris liten pilt hade tultat omkring bland hans målarburkar. Där bodde sedan Z:s förste informator kusinen pastor Frans M. Toppelius, som bokstavligen hade lärt honom vetandets ABC. Möjligen fick gossen redan under hans därvaro sin sovplats i vindskammaren, då där nere icke fanns någon särskild barnkammare. Under den andre informatorn Blanks tid sov han åtminstone där, i en egen liten vitmålad pinnsoffa. Och då denna drogs ut på bredden blev där även rum för skolkamraten, den 2 år äldre kusinen (på mödernet) Alexander Lithén, som efter sin mors död 1826 fick tillbringa sina skoldagar på Kuddnäs och sova där.

Vi komma nu till barnen Topelius' hemundervisning, som av deras föräldrar anordnades såsom sådan närmast därför, att på orten icke fanns någon »lärdomsskola» av högre kvalitet, än den gamla pedagogin, som efter den utmärkte läraren Johan Gabriel Toppelius' avgång ej torde hava tillvunnit sig något större förtroende. Men hemskolan i Kuddnäs vindskammare blev för sina alumner av grundläggande betydelse för hela deras liv. Ty om det ock var vetandets prima principia, som där inlärdes, så gällde som en huvudsak att hos barnen skulle inplantas en kärlek till kunskaper, en vana vid trogen pliktuppfyllelse och en verklig uppfostran till allt gott, som icke plär vinnas vid vilken förberedande skola som helst. Just därför ville väl doktor Topelius hålla informator för sina barn hemma, för att han jämte sin maka själv skulle vara i tillfälle att inspirera och övervaka undervisningen. — Denna övervakning var ock så mycket nödvändigare, som informatorn Jacob Fredrik Blank, när han först blev antagen till läromästare och på hösten 1826 kom till Kuddnäs, själv var blott en 18-års yngling, nyss dimitterad från Wasa trivialskola och ännu hade att förbereda sig för studentexamen. Sedan han undangjort denna i Åbo, vilket lyckades honom redan samma höst i oktober, var han ock nödigt beredd för sitt enkla lärarevärv. Och då han här skötte sin sak oklanderligt, voro barnens föräldrar nöjda med hans undervisning och skänkte honom sitt fulla förtroende, så att han från denna tid nästan räknades som hörande till familjen. Han lärde sig ock snart hålla sitt herrskaps barn mycket kära, särdeles den så begåvade eleven Zacharias. Men det goda resultatet, som i denna hemskola vanns, berodde väl i främsta rummet av doktorns överinseende och ledning. Eleverna voro, såsom vi förut omtalat, fem, nämligen utom doktorns 2 barn rådman Lithéns 3: Rosa, Alexander och Thilda.

Vad skolordningen vidkommer, så lästes, där både på för- och eftermiddag, från kl. 9 på morgonen till 12 och från 2 till 5 på eftermiddagen. Rosa L., som var den äldsta av de fem (f. 1813), gick hem till sin far, som då var änkling, till kvällarna, men Alexander (f. 1816), dröjde på Kuddnäs från måndagsmorgon till lördagsafton. Thilda åter, den yngsta i sällskapet, som mest saknade moderlig vård hemma, fick vara hos sin moster på Kuddnäs utan avbrott. Vi kunna icke här närmare redogöra för undervisningens gång i denna hemskola. Vare det nog sagt, att barnen fingo genomgå Rosenmüllers Religionshistoria och Lindbloms katekes, Hartmans Geografi och Regnérs ryktbara »Första begrepp» vilken sistnämnda bok alldeles icke var någon ABC-bok, utan en rätt innehållsrik och ej så lättläst handbok i allmän historia. Härjämte övades naturligtvis skrivning och räkning. Växt- och naturkännedom var doktor Topelius själv angelägen om att bibringa sina barn. Han lät dem se sitt herbarium, som ännu finnes kvar (hos undert.), sin insektsamling och sin stensamling, båda förvarade i små blåmålade skåp med många lådor, visade dem vissa kemiska blandningar och experiment med en elektricitetsmaskin. Även informatorn Blank var en högst intresserad naturiakttagare och forskare, så att doktorns ofta upprepade maning till barnen att »flänga ögonen», det är att se omkring sig och göra iakttagelser i naturen, hos honom vann en lycklig resonans. Med Blank samlade Zachris senare både växter och insekter, som de även examinerade. B. kallades av kamraterna »insektkungen», varför han måtte varit väl inkommen i entomologin. Han företog ock en botanisk forskningsfärd upp till Lappmarken.

Vindskammarskolan, teckning av Z. T.

Med latinet fingo gossarna, som skulle beredas till inträde i den lärda skolan ganska tidigt begynna. Men för Alle (Alexander) Lithén, som hade dåligt läshuvud, befanns det klassiska språket vara en alltför hård nöt att knäcka, varför fadern, som själv bättre förstod sig på kommersen, klokt nog befriade honom från den plågan. Gossen räknade i stället så mycket bättre, — ehuru han enligt kusinen Zachris' mening ej var riktigt förståndig med sina utgifter, nämligen med användningen av sina fickpengar, varför han en gång skriftligen förmanade honom sålunda:

»Kära Alle, spara, spara!
Pengar äro rara.»

Alle hade kanske ändå kunnat utbildas till en duglig affärsman, men hans tid blev ej lång. Han avled innan han hunnit mogen ålder.

En, som däremot var mera intresserad av de klassiska språken, var Zachris' syster Sophie. Hon lärde sig blott genom att höra på åtskilliga av de latinska glosor brodern hade att inplugga och följde så gärna med även i hans övriga studier. Senare lärde han henne också de grekiska bokstäverna, så att hon båda till nöje stavade igenom grekisk text. I detta, som i så mycket, mycket annat, delade hon hans intressen under ungdomstiden.

För Zachris' vidkommande varade hemskolans information 2 ½ läsår. Han har själv icke mycket berättat därom, men den 4 år äldre skolkamraten Rosa (Rosalie) Lithén har efterlämnat dagboksanteckningar omfattande tiden från den 1 januari till den 8 maj 1827, av vilka man får en föreställning om barnens skolgång dag för dag. Vårterminen hade börjat den 9 januari, som förut. Mest förtäljer hon dock om deras nöjen, berättelseläsning, umgänge och utfärder m. m. Rosa hade då fyllt 13 år, men var ännu så barnslig, att hon lekte med dockor — fastän hon nog på sällskapsbjudningar av ungherrarna uppbjöds till dans. Ehuru sålunda i de första tonåren ytlig och danslysten, blev hon som fullvuxen allvarligt gripen av den pietistiska väckelsen, liksom även Sophie Topelius, men Rosas livstid blev ej heller lång. Hon dog ung som även de båda bröderna Alle och Frans.

Unge Zachris Topelius förde ju naturligtvis också dagbok under sin ungdomstid, följande sin faders visa råd, att »en ordentlig karl skall leva med pennan i hand» och likaså den manande latinglosan: »Nulla dies sine linea!» (Ingen dag utan en rad.) Han började med korta dagsnotiser i en interfolierad almanack för 1828. Men sin första ordentliga dagbok, som han med tanke på företagets vikt och betydelse försåg med både finsk och svensk titel: »Päivä-Kirja ja Journali eli ruotiksi Dag-bok», den började han skriva först för året 1833. Och då hade han redan icke blott hemskolan på Kuddnäs, utan även trivialskolan i Uleåborg (där han hade lärt sig litet finska) bakom sig och läste nu på studentexamen hos Runeberg i Helsingfors. Man hade alltså sett sig litet om i världen, både i norr och söder, och kunde börja nedskriva sina upplevelser för dagen.

I januari 1829 hade den 11-årige gossen Zachris av sin moder doktorinnan Topelius, åtföljd av dottern Sophie blivit förd till Uleåborg för att inexamineras i därvarande trivialskola. Väl förberedd som han var, gick han med glans igenom examen, intogs i III. klassen och blev genast primus där samt fick bo hos farbror Gustaf, professorn. Men då hans uleåborgska skoltid icke hör till Kuddnäs historia, få vi förbigå den här. År 1832 på våren, året efter hans faders död, hade han valedicerat skolan och på hösten skickades han till Helsingfors, som vi veta. Även nu följde honom mor och syster på väg, nämligen till Frans Toppelius, då för tiden präst och pedagog på Orisbergs bruk i Storkyro, därifrån han sedan fortsatte i annat sällskap, ifrån Wasa med studeranden Johan Jakob Östring.

Privatundervisningen hade för vindskammarskolans övriga elever, efter Zachris' förflyttning till Uleåborg, ännu någon tid fortsatts, men med andra lärare, emedan studiosus Blank måste bedriva sina studier för graden vid universitetet. Den förste nye informatorn hade då varit just den nämnde stud. Östring, en mycket begåvad, sympatisk, men sjuklig ung man, som tidigt gick hädan. Han bodde icke på Kuddnäs, höll ej heller skola där, utan hos Lithén. Till Kuddnäs kom han för att ge privatlektioner bl. a. i franska åt den växande flickan Sophie Topelius och gjorde sig omtyckt och värderad av alla. Gustaf Maurits Forss och Rabbe Gyllenberg informerade Lindqvists barn.

Men skolvindskammaren på Kuddnäs stod under dessa år och länge efteråt reserverad för unge Zachris' räkning. Allt ifrån hemskolans tider och därefter, när han från Uleåborg och Helsingfors kom hem till ferierna, bodde han i denna kammare, som han betraktade såsom sitt Tusculum. Med sitt isolerade läge, sitt morgonljus och sin anslående utsikt över trädgården, mot älven, staden och kyrkan i söder kom den alltså under hela hans kroppsliga och andliga utvecklingstid ävensom tidtals under »fänriksåren» att vara den lugna och trivsamma arbetsverkstad inom det älskade barndomshemmet, där hans rastlöst verksamma ande samlade, ordnade, utvecklade och fördjupade de mångskiftande livsintryck och vetandesskatter han under årens lopp samlat genom undervisning, böcker, naturliv och umgänge med människor. — Någon asketisk enstöring var unge Zachris ingalunda. Tvärtom njöt han i fulla drag av alla de ungdomsnöjen och njutningar, som stodo tillbuds, men karakteristiskt för honom var icke blott det att leva, utan att skriva.

Med pennan i hand strävade han ständigt att komma till klarhet med sina intryck och upplevelser, ehuru denna klarhet på grund av hans svärmiska natur ofta fick ett drömlikt poetiskt skimmer över sig. Därom vittna de många små litterära alster, som i denna verkstad efter hand sågo dagen, dagboksanteckningar, »efemerer», »Kuddnäs-tidningar» med alster på vers och prosa — för att ej tala om de många små handskrivna berättelseböckerna. Själv räknar han de år, som han, åtminstone tidvis, studerande, drömmande, diktande tillbragt i denna sin egen kammare, till icke färre än 40 — en hel s. k. mansålder således, eller med andra ord tills han var vorden en stadgad man och medborgare.

Må man då ej tänka, att hans andliga utveckling skulle försiggått alldeles oberoende av det rum, där han i så lång tid haft sin varelse och kanske känt sig mera verkligt hemma, än på någon annan plats i världen! Vi människor pläga ju så lätt taga intryck av vår omgivning, även av en icke besjälad sådan. Och den egna hembostaden sedan, är det icke som om den ägde en verklig själ, vilken blickar emot oss med många ögon ifrån alla vinklar och vrår? Därför måste det för den blivande skalden-författaren ha varit av icke ringa betydelse, att han här disponerade ett högt och avskilt beläget arbetsrum, varifrån han som från ett observatorium kunde blicka ut över en fängslande del av den värld han i barnslig tillgivenhet betraktade såsom sin, och tillika en trivsam refuge, dit han när som helst fick draga sig tillbaka för inre samling. Blott genom en sådan kunde han ock småningom mogna till andlig självständighet. Ja, jag föreställer mig till och med, att unge Zachris med sin för allt mystiskt och hemlighetsfullt mycket känsliga fantasi ej så litet kan ha tagit intryck av ensligheten där uppe i vindskammaren med den under höst- och vinterkvällar så mörka vindshallen utanför dörren. Där var det ju så lätt att komma i den rätta sagostämningen av »hemskt och roligt» på en gång, i synnerhet när det om vintern sprakade i knutarna och knarrade i golvtiljorna, men på samma gång måste det ha verkat härdande att redan från barnaåren vänja sig vid sådant — ensam med sig själv.

I Ljung-samlingen har Topelius som gammal man ägnat sin forna vindskammare en minnessång, av vilken man ser, huru kär den bostaden hade varit honom och ännu var det i ålderns höst. Sången måste i sin helhet få plats i vår skildring:

»En vindskammare.

Hur mycket av den sol, som lyser världen,
kan stundom stråla på en enda punkt,
när morgonskimret i vårt liv är ungt
och intet åskmoln än förmörkat fjärden!

Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.
{Ett vykort med utsikten.}

Där inne solsken med en doft från häggen,
min faders skrivbord med sin nötta kant,
världskartan bredvid hyllans foliant,
Sten Stures och hans makas bild på väggen.

Där satt den glade gossen vid sin läxa,
här satt studenten i Homér försänkt.
Här har han livets första tankar tänkt
och sett sin första ungdomsflamma växa.»

Angående den av Topelius här så pregnant och så vackert skildrade utsikten från vindsrummets två fönster vill jag blott anmärka, att någon del av den för honom så poetiska rosenhäcken knappast kan ha varit synlig där uppifrån; han såg den i fantasin — ifall han ej åsyftar de buskar, som stod nedanför vid husets södra gavel. Någon hägg fanns ej i min tid mera i Kuddnäs trädgård, men väl ett par rönnar på gården, vilka fått ersätta de tidigare pilarna från doktorns tid. Den fors, som synes, är den s. k. »stadsforsen» [Egentligen Nybroforsen. Stads- eller Juthforsen fanns söder om storbron.] norr om bron, som han omnämner, nu överbyggd (näml. forsen) med elektricitetsverkets nya damm. För »storbron» över älven hyste Topelius ett flerfaldigt intresse; det var den, som hans morbror, d. v. s. hans moster Augustas man, baron Rosenkampff konstruerat och som år 1819 med pomp och ståt blivit invigd. Huru otaliga gånger hade icke den unge Kuddnäs-sonen, kommande längs landsvägen söderifrån, på denna samma bro med klappande hjärta och strålande ögon hälsat anblicken av det efterlängtade hemmets höga vita gavelvägg med de mellan trädkronor synliga två vindskammarfönstren! Och bortresande från hemmet hade han där med vemod och saknad kastat den sista avskedsblick mot samma kära vy på den buktande älvens strand. Om återseendets glädje förbytt i vemod sjunger han vidare i den citerade minnessången:

Hur ordnat allt, när han kom från terminen
till modersfamn på femtimila färd,
hur omsorgsfullt beredd, hans huvudgärd,
hur dammfri hyllan och hur vit gardinen!

I fjärran såg han då sitt fönster glimma,
i fjärran ser han barndomshemmet än
i tårars glans som en begråten vän
stå solbelyst i årens aftondimma.»

Jag tillägger ännu att den »strand» han i den första strofen av denna sång nämner i utsikten och som han såg tämligen rätt framför sig i söder, var den höga stranden av Nybroviken 1) med dess lastbrygga, dess höga uppkörsväg och handelsmännens röda saltmagasin nere vid stranden. Denna strand skjuter ut ett stycke mot väster från den »buktiga flodens) östra strand. Blickade han därifrån litet längre åt höger och i riktning mot söder, såg han framför kyrkan med dess höga torn och några byggningstak rådman Lithéns nyanlagda trädgård »Fåfängan» med lusthuset och orangeriet samt »sjösalongen» ytterst på älvbranten. Spanade han riktigt noga, kanske med tillhjälp av kikare, kunde han ibland se kusinerna Rosa och Mathilda i sina ljusa sommardräkter och schäferhattar röra sig där bland buskar och trän. Men då var det icke lätt för unge Zachris att dröja kvar vid de grekiska studierna. Fader Homeros fick blunda för en stund igen, och ett tu tre störtade en livad ungherre i stora språng nedför vindstrapporna, »ut på en dörr», som man sade, och snabbt på väg till flickorna i Lithéns trädgård. Den mest dragande magneten var förstås Mathilda Christina, den »första ungdomsflamman», kamraten, som han sett växa i vindskammarskolan och åren därefter, nästan jämnårig med honom, född d. 3 oktober samma år som han. Mathilda var en älskvärd, godhjärtad och ingalunda obegåvad flicka, som Zachris i en av sina minnessånger svärmiskt idealiserande, men redan i vemod och självförebråelse hylla som sin förlorade barndomsängel, sin »himmelska stjärna blid».

1) Namnet är bibehållet, fast där ej finnes någon annan brygga mera, än tvättgummornas bykflotte. Saltmagasinen äro ock för länge sedan försvunna.

Moderlös vid 8 års ålder hade Mathilda av sin moster doktorinnan tagits till Kuddnäs och vistades där en tid framåt som barn i huset och fick undervisning och lekte tillsammans med Zachris och Sophie. Därav deras intima vänskap. Men om Z:s tidiga »flamning» för den älskliga kusinen kan man väl säga, att den både i sin början och sin utveckling mera hade arten av varm och svärmisk syskonkärlek än av den oemotståndliga böjelse, som den mäktige Eros plägar inspirera och varpå en äktenskaplig förbindelse bäst kan byggas. Mathilda med sin lugnare natur kände djupare och renare, än Z., som flyktig drogs hit och dit av tillfälliga förälskelser. Till faktisk förlovning mellan barndomsvännen med tanke på giftermål kom det aldrig. Som fullvuxen fick Mathilda som andra döttrar av burgnare borgarfamilj i pension i Stockholm öka sin bildning. Måhända bidrog hennes frånvaro från hemorten till någon del att fjärma de två vännerna från varandra.

Mathilda hade sin farligaste medtävlarinna om Z:s kärlek i en annan av hans ungdomsvänner och flammor, Maria Emilia Lindqvist, som var 3 år och 8 månader yngre än han (f. d. 28 okt. 1821), också en förtrogen vän till Z:s syster Sophie, vilken tillsammans med henne hade tagit spellektioner för fru Downer på Juthbacka. Emilie L., som var dotter till rådmannen Isak Lindqvist, hade ett livligt intellekt, litterära intressen och talanger och var sålunda Zachris Topelius mera jämbördig i flera avseenden. Sed han efter mycken tvekan kommit till klarhet med sig själv och sina känslor, valde han därför henne till sin ledsagarinna genom livet och gjorde därvid ett lyckligt val. Emilie blev för doktorinnan Topelius en varmt tillgiven och avhållen svärdotter. Mathilda Lithén åter, som sålunda såg sig definitivt övergiven av Zachris, gav slutligen sitt ja åt en uthålligare beundrare, affärsmannen Albert Dyhr, som senare övertog rådman Lithéns gård och firma. Deras äktenskap blev lyckligt, men icke långvarigt, ty Mathilda avled av ett svårt hjärtlidande, redan 1857.

Emilie Lindqvist.

Valet av en annan än barndomsflamman till livsledsagarinna var nog en av de ömmaste punkterna i Topelius' levnadssaga. Han kunde egentligen aldrig utan smärta tänka därpå. Sin smärta sjunger han ut i en starkt självförebrående veklagan i dikten »Den fordna flickan» (Ljungbl. 2. saml.) strof lyder så:

»O att jag aldrig i livets rus
så slösat min rikedom,
mitt hjärtas glädje, mitt ögas ljus,
min barndoms ängel så from!
Då stod jag ej nu förgäten
i ödelagd helgedom.»

Men jag har ännu ett och annat att berätta om Z. T:s vindskammare. Det var ju inte blott själva rummet han höll så kärt, eller utsikten därifrån eller minnena, utan även inredningen, möblerna och föremålen därinne fingo sin andel av hans kärlek. Även vid dem »hängde hjärtat», såsom han själv uttrycker det i ett minneskväde om en av de äldsta möblerna där. Där hade han ju suttit vid sin faders enkla skrivbord, vars kant blivit nött och sliten under flitigt skrivande armar. Bordet stod mitt emellan fönstren med en enkel spegel ovanför och en tavla på vardera sidan om den. Nära intill stod bokhyllan med »folianterna» och läroböckerna, och bädden, där han vilat — tidigare även hans informatorer. Men där stod i rummet ännu en pjes, som han i minnessången icke nämner, men som bland möblerna torde varit inte blott den äldsta av alla, utan till och med den för honom käraste. Det var en gammaldags klaffbyrå, som i tiden hade tillhört hans moders farföräldrar rådmansherrskapet Calamnius i Nykarleby, kanske speciellt disponerats av fru rådmanskan Margaretha C. född Skrivar (1728), den hurtiga och resoluta handelsmansfrun 1), vilken vid mannens sida och troligen efter hans död drev självständiga affärer och gjorde inbringande marknadsresor till Kuopio eller Kalajoki. Byrån, som ehuru gjord av massiv ek, på skaldens tid var simpelt brunmålad och berövad sina forna mässingsbeslag och skyltar, hade i vindskammaren sin plats vid väggen mot norr, mellan kakelugnen och skrubben, och tjänade till förvaringsplats för kläder, skrivmaterialier och för övrigt vad som helst. Den hade två mycket djupa lådor nedtill, ovanför dem två mindre lådor i bredd och innanför den sluttande klaffen hela 12 små lådor att draga ut och 6 stycken öppna djupa fack. Man kan ana unge Zachris' förtjusning över att ensam få disponera den inventiösa möbeln och fylla dess lådor och fack med sina otroligt mångahanda tillhörigheter! Där förvarade han diverse naturalier, insamlade härifrån och därifrån, dito verktyg, metdon och andra »filoker». Där gömde han undan obehörigas nyfikna blickar sina dyrbara små souvenirer, sina dagböcker och första diktförsök, sina små sagohäften, rimlexikonet och mössfångst-journalen. — Ja där fanns ju även i senare tid gömmor för kärleksbreven — »och mycket mycket annat mera, för långt att här specificera».

Klaffbyrån.

1) Det är påtagligen denna raska och duktiga stammoder Topelius haft i tankarna vid skildringen i novellen »Det gyllene spöket» att döma av den roll handelsmansänkan Margret Halm spelar i stycket, ehuru det roat honom att placera henne i grannstaden Yby i st. f. i Xby (= Nykarleby). I novellen (21 delen i Bonnierska uppl. Saml. skr.), som till stor del handlar om rivalfirmorna Halms och Gråbergs (= Malms och Strengbergs?) konkurrens i Yby, igenkänner man många hänsyftningar på hemstadens förhållanden, särskilt vid tiden för dess brand och av avundsamma grannar påyrkade flyttning till Jakobstad.

Möjligen stod redan i hans ungdom på byrån ett gulmålat bokskåp med ståltrådsnät i stället för glas i dörrarna, vilket senare följt med byrån och av Topelius med intresse omnämnes i en av hans noveller, nämligen i »Tant Mirabeau» (som ingår i Bonnierska upplagan av hans samlade arbeten 1902). Där skriver i 1 kap. Augusta till den förtrogna Constance bl. a.: »Föreställ dig att vi ännu som fordom smyga oss på tå uppför den halvmörka vindstrappan, leta oss väg till det gamla mystiska bokskåpet med ståltrådsgallren, där vi en dag under våra forskningar upptäckte det forna lånebiblioteket, vilket min far inropat på en auktion, men vars innehåll blivit så omsorgsfullt dolt för två växande flickors omättliga nyfikenhet». — Så långt Topelius. Även jag »upptäckte» som gosse det nämnda skåpet med dess intressanta innehåll på vinden, och jag misstänker att det självt hade följt med böckerna vid auktionen. Men det innehöll endast en mindre del av det inropade bokförrådet, (De övriga böckerna lågo gömda i packlådorna, som jag omnämnt.) Orsaken till att doktor Topelius s:r kommit att övertaga en så stor del av det nämnda bibliotekets böcker, när det upplöstes, var den, att han jämte den boksynte rådman Isak Lindqvist (och kanske någon annan därtill) hade grundat detsamma och förmodligen ägde del däri. Zachris T. junior, som med sin ovanliga vetgirighet under skolåren i Uleåborg så ofta beskattat fastrarnas låneboksamling där, kunde naturligtvis icke lämna tillfällena obegagnade att i hemgårdens och stadens boksamlingar söka ut och begärligt sluka de frestande godbitar, som här kunde åtkommas med eller utan vederbörandes tillåtelse. — På Kuddnäs förvarades de gamla låneböckerna på vinden ända till doktorinnans död och såldes sedan med en del undantag ånyo på auktion. En del av dem har slutligen som gåva hamnat i Akademins i Åbo bibliotek.

»Mormors farmors arv jag ger,
byrå brun, som herbergerat
vad besagda fru kasserat,
speciemynt och annat mer,
fast helt arm du nu den ser.
Skulle dock i någon låda
finnas lönnlagd, glömd av våda,
någon hundradalers sedel,
håll till godo dessa medel!»

Och han önskar mig större tur att finna skatterna, än han själv hade haft, ty förgäves hade han sökt efter lönnlåda där sådana bort vara gömda, som så ofta enligt sägnerna i fråga om dylika gamla möbler var fallet. Om byråns värde förtäljer han än vidare:

»Annars kan jag ej förtiga
att den gamla byrån där;
som ännu på Kuddnäs är,
var i fyrti år mig kär.
Har sett pappersgubbar kriga,
har förvarat sidensvansar,
valmofrön och rosenkransar,
kärleksbrev och annat skräp,
som ännu följt med på släp.»

Allt som ännu fanns kvar i byrån av detta brokiga innehåll skulle — om möjligt obesett — av mig undanläggas för att till ägaren återställas. Däremot kunde jag, om jag önskade, taga »skåpet med, som därpå står». Men byrån finge icke moderniseras, utan borde i sitt enkla skick bibehållas inom släkten.

»eftersom ännu mitt hjärta
hänger litet kvar på skarv
vid min moders farmors arv»,

såsom givaren icke utan vemod erkänner.

Enligt min tanke bör en frejdad författares anseende icke på något sätt kunna anses lida något avbräck genom ett sådant öppet erkännande av den ömhjärtade s. k. »klockarkärlek» han ännu som gammal hyser till barndomshemmets forna livlösa mobilier. Och är det icke så, att när man älskar sitt hem med allt vad till detta hör, så skänker hemmet liksom kärlek tillbaka? Man hälsas så vänligt och förtroget av varje föremål där, som möter ens blick, när man träder inom dess väggar, ja redan när man kommer inom hemgårdens hank och stör! Är icke detta just hemligheten med denna underbara hemkänsla, som så intensivt behärskar oss alla och som fått sitt uttryck i det något kärva, men sanna ordstävet: »borta bra, men hemma bäst»?

Av vindskammarens övriga minnesvärda möbler erinra vi om den större utsnidade pinnsoffan (att utdraga på bredden), vari informatorn sov och som hade sin plats vid rummets östra vägg, samt den mindre och enklare soffan för unge Zachris vid motsatta väggen. Den förra tog skalden med sig till sitt hem i Helsingfors (och på Björkudden), och den andra hamnade hos en Topelius tillgiven sjömansfamilj i staden, där jag sedan såg den. Barnen, som lågo i den, hade av sin moder fått förmaningen att komma ihåg, att professor Topelius som barn legat i soffan. Vidare funnos i vindsrummet efter doktorns tid stolar med böjda kors i ryggen och stoppad läderklädd sits, vilka tidigare stått där nere.

I fråga om de föremål skalden i det ovan citerade gåvobrevet nämner såsom av honom förvarade i den gamla byråns gömmor undrar läsaren måhända litet över »sidensvansarna» och »rosenkransarna». De förra, som fordom jämte trastar o. a. räknades till den matnyttiga »kramsfågelgruppen» brukade pojkar »kippa» ned från rönnarnas kronor med en snara på en lång stång, då de intet ont anande fåglarna som ivrigast snaskade rönnbärskärnor där. »Rosenkransarna» åter voro väl inga kransar av rosor, utan pärlband med svag doft av rosenblad, som Topelius' barn brukade gnida i en järnmortel, tills de bildade en svart deg, lätt att forma till kulor eller pärlor. Sådana hade väl Zachris där förvarat till torkning.

Såsom karakteristisk för Z:s vindskammare kunna vi ännu framhålla den gulglaserade kakelugnen med sin avsatskrans vid brösthöjd. När brasan i den var tänd och luckorna öppna, spred den i rummet en välgörande värme och trevnad som den tidens människor satte så stort värde på. — Om tavlorna på väggen har min mor berättat, att Sten Sture och hans maka Christinas Gyllenstjernas bilder hängde på var sin sida om spegeln över skrivbordet och under denna ett porträtt av blomsterkungen Carolus v. Linné, alla tre kopparstick i förgyllda ramar, förmodar jag. Senare så jag där dessutom en förtjusande bild av den unge botaniker Linné i excurrentdräkt, med stänglar av hans älsklingsblomma Linnéan instuckna under bältet.

Av »hyllans folianter» måste jag nämna en, som ännu finnes i behåll (hos undertecknad) och som för skalden var särskilt dyrbar, i synnerhet för sina bilders skull. Det var denna »pretiösa bok» i praktband — pressat pergament över massiva träpärmar med mässingsknäppen — som han i inledningskapitlet till novellen »Stjärnornas kungabarn» (förut »Planeternas skyddslingar») ägnar hela fyra sidor och kallar »Versio vulgata». Det är en latinsk bibel alltså, sliten av ålder, men icke i folioformat utan i vanlig oktav, och icke heller någon påvligt godkänd Vulgata utan en protestantisk upplaga från reformationstiden tryckt 1578 i Basel, som man ser av Nya Testamente titelblad. Det första titelbladet saknas, såsom så ofta i gamla böcker. Det rara exemplaret, försett med skolgossen Zachris Topelius' barnsliga namnteckning på flera ställen — namnet 2 gånger stavat med tvenne p:n — , utgör icke någon hel bibel, utan endast andra bandet av en sådan, börjande med profeten Jesaja. Boken hade före Topelius ägts av hans unge informator Blank 1820 och av Rudolf Israel Holsti 1828 och flitigt använts av gossar i Wasa skola. Då Z. Topelius 1829 skrev sitt namn i boken såsom dess »verus possessor») (rätte ägare), var han blott 11 år gammal och troligen nyss inexaminerad som elev i Uleåborgs trivialskola. Möjligen hade han använt den som latinsk läsebok redan i hemskolan. Men när han nu som gammal ville beskriva den i sin novell hade han icke sett den på många år, ty den hade blivit kvar i Kuddnäs-biblioteket — i det gamla skåpet — och med detta kommit till mig. Sålunda måste han vid sin beskrivning anlita fantasin som hjälp åt det svikande minnet. Mycket har han ändå kommit ihåg! — »Habent sua fata libelli» (böcker hava sina öden), heter det, och nog har väl denna bok haft sådana genom sina många ägare under de 350 år den existerat och gått ur hand i hand! Extra durabelt har dess läderband varit, som så länge bestått provet att nötas bl. a. i skolpiltars hårda nävar. »Förgyllning förgår, men svinläder består», anmärkes med rätta i en av Andersens sagor. Man kan till och med ännu urskilja ansikten och andra figurer fordom fint inpressade i pärmlädrets yta.

Men vad som i denna bibel mest tilltalade gossen Topelius' fantasi, det var dess illustrationer (av onämnd mästare) till Johannes' Uppenbarelse. I den här nämnda novellen tager författaren nu till utgångspunkt för sina krigsskildringar särskilt kopparsticket vid kap. VI, som siar om Guds hotande straffdomar över människosläktet genom krig, ödeläggelse, hunger och död, symboliserade genom fyra ryttare på resp. en vit, en röd, en svart och en black häst. »Ryttaren på den röda hästen — kriget med dess förfärliga elände — syntes mig mest förskräckande», säger Topelius; också gestaltar sig hans framställning i det följande till en gripande uvertyr med detta barndomsminne som grundmotiv. Ja, vindskammaren med alla dess inventarier har i sanning givit den blivande författaren ett stämningsmättat material till mångfaldig litterär produktion!

Men apropå krigshistorien, så säger Topelius i de här ovan citerade stroferna om den gamla byrån, att den även »sett pappersgubbar kriga». Detta syftar på en lek, som mycket roade honom under barndomstiden — en lek med pappersdockor. Men det var inga flickdockor, förstås, med modejournalsansikten och -toaletter, utan bussigt krigsfolk och historiska eller kvasihistoriska notabiliteter, som han själv klippt av stadigt papper och gestaltat så, att »gubbarna», särskilt krigsfolket, kunde uppställas som en armé stående på egna ben. Och då utförde han ibland på sin byråklaff som kunde fällas ned att vila på tvenne utdragbara lister formliga bataljer med sitt pappersfolk sålunda, att han sedan han ställt upp mot varandra tvenne fientliga krigshärar med deras anförare, med ena handen höll ett pappersark över båda och med en sax i den andra klippte kors och tvärs under papperet, utan att se, huru vapnet härjade. När han så låtit krigets vilda furier i blindo rasa några ögonblick styrda likväl av den »högre makt» hans klippande hand skull representera, drog han pappersridån undan och börjad räkna döda och sårade på vardera sidan, varav man kunde se vilkendera hären som vunnit fältslaget. Därpå förrättad han åter fältskärstjänst — såsom hans fader i tiden det hade gjort på svenska krigsflottan — och plåstrade (bokstavlige med häftplåster) med ömhet om de blesserade — gav väl ock en och annan stupad nytt huvud och liv igen intill näst batalj. Den gav ett flerfaldigt nöje, denna krigiska lek som också kunde varieras på olika sätt. Papperssoldater av något större format kunde t. ex. ställas upp i golvspringorna och beskjutas med diverse projektiler, vilket han ock ibland praktiserade. Zachris hade så roligt på tumanhand med sig själv, att han icke behövde några andra åskådare. — Vem inser icke att sådana krigsdramatiska lekar 1) förebådade en blivande historiker, en skådespelsförfattare, en novellist — ja helt enkelt skaparen av Fältskärns berättelser, vilken här så tidigt uppövade sin dramatiseringstalang! Vi återkomma ännu till hans fantasi i rika lekar, nämligen i skuggspelens form.

1) Topelius omnämner själv i sina autobiografiska anteckningar dessa lekar samt sin barnsliga stridslystnad för övrigt. Vill man söka en förklaring till denna något överraskande själsegenskap hos den eljes av naturen så »beskedlige» gossen, så räcker det väl icke till att betrakta den såsom ett atavistiskt arv från hans farmors krigiska förfäder, de polska Ocklawitzarna, ej heller såsom ett utslag av den hos pojkar rätt vanliga klåfingrigheten och lusten att förstöra, utan snarast var det en släng av tidens ännu ej utdöda riddarromantik med dess svärmeri för krigarbragdens ära — utan tvivel ett i gossens natur grundat behov att få utföra något märkligt och stort i världen, om ock genom kamp mot onda makter. Han brukade ju för att öva och pröva sitt hjältemod till en sådan kamp med bara händer tappert härja i brännässleskogen!

Och just med nämnda Berättelser har Topelius oupplösligt förbundit minnet av sin kära vindskammare! Det är där han i fältskärns skepnad själv sitter och berättar sina intressanta historier för en förtrolig krets av gamla och unga vänner. Vem minnes icke de genomtrevliga pratstunderna där uppe med gamla mormor, skolmästar Svenonius, postmästar Svanholm och en livad ungdomsskara, med vilka författaren inleder de skilda »cyklarna» i sitt verk!

»Vindskammarmotivet», om jag så får säga, går nog flera gånger igen i Topelii publikationer, naturligtvis med varierande iscensättning. Men allra detaljrikast exploaterar han hemförhållandena i berättelsen »Salig fänrikens tofflor», som ingick som muntrationsföljetong i N:o 45 av Helsingfors Tidningar 1847. En rik men avsigkommen fänrik från 1788 års krig hade i berättelsen på gamla dagar hamnat hos ägaren av Lahdentaka gård, fått sin bostad i den södra vindskammaren och där efter 26 år avlidit. »Vindskammaren var ett högt och stort rum», beskriver författaren, »sådana man ofta träffar i karaktärsbyggnader från förra seklet på landsbygderna, — dessa hus med trefalt brutet tak och ofantliga vindar» o. s. v. Av rummets »eländiga möblemang» nämner han bl. a. en byrå av mörk masur med sluttande klaff samt ett svart skrivbord. Även klädskrubben därinnanför ihågkommes och likaså norra vindskammaren i samma hus, »klädkammarn», där i berättelsen 8 flickor sovo i syskons äng (på golvet) vid det här skildrade bröllopet. — Vi måste förbigå ungherrarnas mystiska upplevelser senare på kvällen i salig fänrikens kammare och de underliga öden hans med viktiga dokument späckade tofflor sedan måst genomgå. Vare det nog sagt, att rätte arvingen unge löjtnant Pehr Karbin slutligen lyckades få tag i den ena av dem, och tack vare den kunde upptäcka en del av fänrikens gömda skatter, nämligen i skrivbordets lönnlådor och under kammarens golvtiljor. Då hade kammaren stått obebodd i flera år.

I den genom två små fönstergluggar upplysta klädskrubben (på Kuddnäs) förvarades utom herrarnas gångkläder en mängd andra saker, såsom doktorns insektsamling i en blåmålad miniatyrbyrå med många små lådor och insekterna stuckna på nålar i tunna korkskivor, samt hans mineralsamling i en annan likadan byrå. Barnen voro frestade att leka med de små nätta askarna, i vilka mineraler voro ordnade, och så slarvade de småningom bort stenarna som mindre intresserade dem. När jag som skolpojke gjorde hemgång i skrubben, fann jag där bl. a. unge Zachris Topelius avlagda skridskor, som för mig voro ett värdefullt fynd då jag ej ännu hade egna. Och naturligtvis måste jag få prova dem på närmaste isbelagda »puttar». För isen på den utanför Kuddnäs strömstarka älven varnade mig min omtänksamma mormoder såsom hon i tiden varnat sin egen son. Han hade fått lov att börja sina skridskoövningar på bäckens is, varför jag borde göra sammalunda. Men ack! Med bäckens is var det ingenting mera bevänt, utom just på den lilla bassängen.  — —

I skrubben fanns ock ett annat minne från Z. T:s barndom en med svart papper beklädd cylindrisk pappask, om vilken min mormor berättade att hennes gosse nyttjat den som ett slags camera obscura. Den hade haft sin ljusöppning på sidan med ett objektiv innanför och inuti en snett ställd spegel, som reflekterade den upptagna bilden upp mot locket av ett transparent mattglas: Zachris hade givit apparaten det självuppfunna namnet »camera flora». Med en sådan apparat kunde han lära sig avteckna diverse naturföremål, även blommor. Blomsterteckning och målning var ju den tiden ett så gouterat liebhaberi i synnerhet för unga fruntimmer. Själv hade jag gjort mig en camera obscura av vanligt slag med ett oljat vitt papper i stället för mattslipat glas som »plåt» att upptaga bilderna på, och beskådade med den hela Kuddnäs både innan och utan.

Vilket utomordentligt nöje Topelius som gosse haft av dylika kameraupptagningar ävensom av skuggspelslekar på en tid, då fotografikonsten ännu helt var i sin linda, framgår bäst av hans en uppsats i Helsingfors Tidningar för 1847 i april- och majnumren, där förf. under rubriken »Laterna magica» omtalar — såsom även min mor berättat för mig huru de som barn lekte med skuggspel om vinterkvällarna. Detta gick så till, att de spände ett oljat vitt pappersark över den fyrkantiga öppningen i en stolkarm och bakom denna visade allehanda intressanta av kort klippta figurer, dansmästare, hästar, soldater, gubbar och gummor, prinsessor och riddare, somliga med rörliga lemmar, alla presenterade ljudligt och förda av och an av förevisaren, som väl i de flesta fall var Z. själv. Detta var fri dramatik för välvilliga åskådare. Där levererades ibland riktigt »heta fältslag», säger författaren, och »den, som manövrerade bakom stolen, hade för sig ett paffande och ropande, så man ville mista öronen, på det att åskådarne utanföre skulle begripa, att det gick hett till». Denna lek roade oss till en tid, säger förf., tills vi fingo en laterna magica, vars bjärta bilder på 12 glasskivor togo sig förträffligt ut på den gröna tapeten i sängkammaren.

Till sist måste jag ännu nämna om ett fynd, som jag i långt senare tid gjorde i samma klädskrubb innanför Z. T:s forna vindskammare, även det en skatt av kostbara minnen från hans barndom och av hans så tidigt begynta författarskap, nämligen 5 stycken av de små handskrivna sago- och historiehäften, som gossen Zachris vid 11—12 års ålder författat och förfärdigat, ibland även illustrerat, samt utlånat eller avyttrat för ett par tre, högst 6 knappnålar stycket. Jag fann dem 1) vid en noggrann undersökning av det skräp och damm, som under många års förlopp samlats i en fördjupning på skrubbens ytterväggs översta stockvarv, under det sluttande taket. Platsen, som var åtkomlig även för barn, hade tjänstgjort som hylla, där småsaker upplagts, gömts och glömts. Så även de nätta små häftena, som man trott vara för alltid förlorade. Häftena äro naturligtvis numrerade som andra lånebiblioteksböcker: N:ris 7, 9, 11, 12, 13, och bära titlarna: »Banditen Abellino, 2. delen»; »Robinson, 1. delen, Resebeskrivning eller levernesbeskrivning»; »Historisk handbok 1. delen» (om trojanska kriget); »Snusdosan (publicerad) hos Z. T. ..s.» Det av allt att döma senaste häftet innehåller en »Berättelse om Skeppet Curants skeppsbrott på Guinea kusten den 2. nov. 1832, med en plansch. Helsingfors den 17 December 1832.» Det lilla nu hundraåriga häftet, som tillkom när den snart 15-årige författaren som inackordering tillbragte julferierna hos Runebergs i huvudstaden, hade då i högsta grad aktualitetens intresse, enär den skildrade händelsen hade passerat endast 6 veckor tidigare. Topelius måste alltså ha läst någon tidningsnotis därom eller hört händelsen diskuteras i sin magisters familj och genast fattat pennan för att nedskriva historien och införliva den med sitt hemgjorda lånbibliotek. Skildringen om huru Curants besättning dels genom skeppsbrottet, dels sedan under oerhörda strapatser och lidanden därefter decimerades ända därhän, att av 80 man endast 8 återkommo till hemlandet, verkar i sin drastiska knapphet nästan humoristisk. Författaren uppräknar antalet omkomna vid varje tillfälle med samma historikerlugn eller rättare med samma dramatiska intresse, varmed han i krigsleken med pappersfolket klippte huvudena av sina uppställda soldater och räknade de fallna. »Planschen», som omnämnes på titelbladet, är en icke så illa ritad teckning i raska drag av ett riggat skepp med rivna segel, omgivet i vågorna av svarta huvuden, — män, som kämpa för livet. De övriga små häftena, 5 à 6 cm höga och 4 à 5 breda, i brokiga, omslag av papper eller spelkort, innehålla korta referat ur böcker, som författaren läst — med framhållande av löjliga situationer. Sinnet för humor var från början typiskt för Topelius, men det gör sig mindre gällande i hans lyrik än i hans sagor och noveller.

»Berättelse om Skeppet Curants skeppsbrott 1832».

1) Närmare härom samt prov på häftenas innehåll i en uppsats av undert. »Om sagoberättaren Z. Topelius» i barntidn. »Trollstaven», utk. till julen 1931.

Dessa av mig funna förstlingsskrifter äro ingalunda de enda, som kommit till eftervärlden. Några av samma slag och med flere »planscher» av författaren själv ha bevarats i hans familj och äro nu utställda i en vitrin i Topeliusmuseet på Hertonäs jämte andra alster av samme unge författares penna. Eget nog innehåller så vitt jag vet dock endast ett av de bevarade små lånehäftena en av honom själv uppdiktad saga, den om den »hiskeliga draken, som engång kom flygandes och satte sig på Nycarleby kjörktorn). l)

1) Publicerad t. ex. av V. Vasenius i 1. delen av hans stora biografi över Topelius sid. 378. där även historierna »Sirapen», »Bataljen» (En Münchhausiad) och »Andegrottan» refereras. Enligt en bevarad liten »Catalog» daterad 1833, hade Z. intill denna tid hunnit producera över tjugo sådana små häften. Se även »Topelius-juhlain ohjelmistoa», utgiven av Bertel Nyberg 1925, där 3 »planscher» från dem intagits jämte textprov.

Med tanke på denna så ovanligt tidiga författarverksamhet, framsprungen ur ett kraftigt behov att reproducera och skapa, kan man icke undra över att gossens bägge informatorer, Toppelius och Blank, som iakttagit han anlag, med intresse väntade att han med tiden skulle bliva en annan Walter Scott, såsom framgår av ett brev från den senare till den förre d. 21 nov. 1829. Blank, som gick ur tiden 1860, hade fått se början till en sådan bana t. ex. »Hertiginnan av Finland» 1850 och »Fältskärns berättelse» (i Hels. Tidngr ifrån 1851), men Toppelius († 1836) upplevde det icke. — »Du säger icke utan skäl», framhåller nämligen B. i det nämnda brevet, »att han (Z.) torde bli en W. Scott.» Och han tillägger: »Nu vore det roligt att få bli hans lärare.» Han ligger mig så synnerligen om hjärtat, ty jag håller av honom oändligt.» Och då Frans Toppelius tre år senare i en skrivelse till vännen J. L. Runeberg anförtror sin förra discipel i den nye preceptorns faderliga vård, slutar han efter att ha framhållit huru moderns hela framtida glädje var fästad vid denne ende, förhoppningsfulle son, med dess ord: »Skänk honom Broder! den uppmärksamhet, som hans lyckliga anlag förtjäna, och de skola bättre recommendera honom hos Dig, än dessa ord av Din — —».

Länge ha vi dröjt i skaldens för honom så kära och betydelsefulla vindskammarbostad, men den har även under gårdens senare öden varit den plats, där man livligast påminnts om honom och hans personlighets daning i unga år och där man ostörd av de främmande intrycken där nere kunnat meditera över detta. Kammaren har nämligen under kommunalhemmets tid fått stå orörd såsom ett litet Topelius-museum med ett antal om honom erinrande föremål, hans stora vita vagga, hans av den unge informatorn, snickarsonen Blank, förfärdigade stora insektlåda med glaslock, hans lilla väggur från skoltiden, hans föräldrars »reskantin» (en liten låda med läderväska för vägkost) vidare hans faders här flera gånger nämnda svarta skrivbord och stolarna med lädersits, vilka saker här deponerats av nära anförvanter. I skrubben åter har varit utställd en kollektion byggningsmodeller, sådana jag i min barndom såg på Kuddnäs och som Topelius' barn brukade leka med. De nuvarande modellerna äro på min beställning förfärdigade av den gamle, längesedan hädangångne, organisten Anders Gästrin, vilken med konstförfaren hand i tiden hade skulpterat stadens prydliga fattiggubbe och snidat den fina dopfunten i koret i kyrkan. Byggningarna föreställa karaktärshusen kring torget i den 1858 brunna gamla staden, de i denna uppsats nämnda rådmännen Calamnius', Lithéns, Lindqvists, Turdins och Hammarins gårdar, dessutom stadens rådhus, apoteket och några andra minnesvärda boningshus.

Vid utgåendet ur Z. T:s vindskammare fästes vår uppmärksamhet ännu i det sista vid något, som ju egentligen hör familjehistorien till, men som för sin del ännu påtagligt vittnar om det liv, som fordom levdes här uppe och på samma gång om det intresse den barnkäre skalden hyste även för sin kammares allra yngsta och minsta gäster. Ty vem annan än han skulle kommit på att göra just denna kammares dörrposter till minnesvårdar över Kuddnäs-barnens sommarbesök och tillväxten av deras kroppslängd från år till år! Redan som små fördes de hit upp så snart de kunde stå på egna ben, ställdes kappraka vid ena dörrposten och fingo en linjal eller något annat rakt föremål vågrätt över sitt huvud, och så drogs under linjalen ett streck med blyerts på det vita foderbrädet utvisande vederbörandes längd vid tillfället. Namn, årtal och datum fullbordade märket. Båda dörrposterna är fulla av sådana. Här har Zachris Topelius juniors barn Aina, Toini och Eva, hans syster Sophies barn Wille, Emmi, Zacke och Thilda samt Z. T:s kusins, Mathilda Lithén-Dyhrs barn Frans och Rosa blivit mätta under åren 1855—1860, de flesta av oss 2 gånger var, Eva T och undertecknad 3 gånger. Toini T., som tidigast är antecknad, var endast 1 år 4 1/3 månad gammal då hon mättes och befanns vara 77 cm lång. Aina Topelius, den äldsta av oss alla, född 1846 var redan närmare 9 år gammal då hon blev mätt här på sin farmors namnsdag, Catharina-dagen d. 2 augusti 1855 och var då 1 meter 30 cm lång. — Den benägna läsaren torde gott sentera pietetskänslan för det gamla familjhemmet hos de barn, som sålunda sett sig inregistrerad nästan från sitt livs första början i detta hems väggfasta annaler — — —. Vi äro numera blott 3 syskon kvar av den skaran. Liknande anteckningar om de Topeliuska barnens tillväxt i längd, ehuru färre till antalet och halvt utplånade genom övermålning, stå att se på en dörrpost i Topelii sommarstugas barnkammare på Alörn.

Toini och Eva Topelius.

Det var ett bruk i hemmen på den tiden att sålunda konstatera varandras längd emellanåt. Åtminstone i Österbotten. Jag kan därför nämna, att de fullvuxna personer av Nykarleby societet och några främlingar, som kring 19:de seklets mitt bebodde eller gästade bolagsvillan Myggan på Alörn hos rådmansherrskapen Hammarin eller Lindqvist, där blivit längdmätta och antecknade på ett dörrpostbräde, som sedan i lång tid förvarades hos rådman J. A. Lybeck å Charlottenlund.