Walters tredje äventyr,
som
hände när Walter slog trissa.
av
Zacharias Topelius
Nu blev det vår-, och vägarna begynte torka. Det var för
vått på ängen ännu, så att man ej kunde slå
boll. Klips, kaps, lät det under pojkarnas stövlar, när
de sprungo vid dikeskanterna. Men på andra sidan om grinden var
vägen så slät som ett golv, och där brukade alla
raska gossar slå trissa om lördagskvällarna.
Jag vet ej, om du sett någon god trissa. Hon kan vara stor eller
liten, huru man vill, men hon bör vara av sådant trä,
som icke fort spricker, och hon bör vara cirkelrund och mycket jämn
i kanterna, annars löper hon på sned, och då far hon
till skogs. Hon får ej vara för lätt, ty då stannar
hon fort eller trillar i diket; men hon får ej heller vara för
tung, ty då rår ingen med henne. Och när man ser henne
trilla, så trillar hon med två slags rörelse på
en gång: först vänder hon sig kring sin axel, liksom vagnshjulet,
och så löper hon som hjulet tillika framåt, så
att för var gång hon vänt sig ett var omkring, har hon
lupit ett lika långt stycke framåt som längden av ett
band, vilket räcker jämnt ett varv omkring henne. Det var en
gång en urmakare, som ville veta precis, hur lång väg
han for. Då gjorde han en sådan inrättning på sitt
kärrhjul, att för var gång det vände sig omkring,
knäppte det i en stålfjäder. Fjädern satte ett ur
i rörelse, och för var gång fjädern knäppte,
gick uret en sekund framåt. Nu visste urmakaren, att hans kärrhjul
var 3 meter i omkrets, och han visste, att där gå 10,000 meter
på en svensk nymil. När han kom fram dit han skulle, fann han,
att visaren på uret gått en timme och 40 minuter framåt.
Huru många gånger hade då hjulet vänt sig omkring?
Och huru lång väg hade urmakaren rest?
Av allting kan man lära sig något. Till och med av en trissa.
Walter hade en trissa av björkrot eller masur, som är hård
och tung, och bättre virke kan man ej få till trissor. Jonas
hade skurit henne efter cirkelmått, alldeles rund och slät,
så att hon blänkte. Det var en bra trissa, det sjöng om
henne, när Walter kastade. Huj, sade trissan, och så flög
hon av långs vägen, så att man knappast såg henne!
Efteråt roade sig Walter att mäta, huru långt hon for
i ett enda tag, och han fann att hon gick 90 meter, innan hon stannade.
Nu visste han, att trissan var 30 cm. i omkrets. Huru många gånger
hade trissan då vänt sig omkring?
En så god trissa fanns ej i hela byn. Walter gav henne ett namn
och kallade henne Kurre. En gång drömde Walter, att han kastade
Kurre med en förskräcklig fart, och Kurre trillade runt omkring
jorden till hans fötter tillbaka. Jag vill se, vem som gör efter
ett sådant konststycke.
En gång drömde Walter, att han kastade sin trissa högt
upp i luften; ja, så högt, att hon ej mera drogs av tyngdlagarna
till jorden, utan begynte snurra i cirkel omkring vår planet, likasom
månen gör, och så kikade människorna på henne
ifrån jorden och undrade, vad Kurre månde vara för en
besynnerlig himlakropp.
Men nu var ej tid att drömma, ty alla gossarna voro redan med sina
trissor på vägen, och Walter hade blivit efter, för att
skomakaren tog mått av honom till nya stövlar. När detta
var gjort, tog Walter till fötter. Det var så vackert där
borta i skogsbrynet, där vägen krökte sig bakom grinden.
Granarna stodo där med sina mörka, lummiga grenar och sågo
på barnens lekar och myggornas dans i aftonsolen. Björkarna
stodo där i sin späda, vårliga barndom, när deras
löv ej voro mycket större än mössoron och deras fina
grenar sviktade för var gång bofinken eller rödstjärten
kvittrande satte sig på dem. Ej långt ifrån vägen
var en myrstack i skogsbrynet, och de små bruna myrorna släpade
nytt virke till sina kamrar och salar, beto i var sitt barrstrå
och drogo av alla krafter sitt lass baklänges, till dess att kamraterna
kommo att hjälpa dem. Skogvaktarens stuga stod också nära
intill, och hans två små flickor, som brukade öppna grinden
åt resande, hade nu satt sig på en sten för att se på
gossarna, och den större av flickorna hade hittat en hel skäppa
med tranbär i skogen och ville gärna sälja dem, men satt
och gömde dem under förklädet, för att ej de snåla
gossarna skulle få se dem och äta upp alla bären.
När Walter kom, hade hans parti redan blivit tillbakadrivet nästan
ända till grinden, som var det sista målet ditåt, och
det ansågs för en stor skam. Ty när man slår trissa,
dela sig gossarna i två partier, som försöka att driva
varandra tillbaka och själva gå framåt. Merendels går
det så till, att när ena partiet kastar trissan, motar andra
partiet henne med sina slängträn eller käppar och försöker
att slå henne tillbaka så långt som möjligt. Allt
efter som trissan då drives fram eller tillbaka, följer det
partiet, som slår henne, med och vinner lika lång väg
som hon. Men när trissan blir liggande på sidan, ropas det;
»Trissan är död!» och då får ingen mera
slå henne, innan hon kastas ånyo.
Nu voro gossarna som vanligt delade i kristna och hedningar, och Walter
hörde, skam att säga, till hedningarna. Men dessa voro nu nära
att lida ett stort nederlag. När Walter kom, blev det strax ett rop,
att nu dugde ingen annan trissa än Kurre, »Vänta!»
ropade Walter, makade trissan jämnt mellan högra tummen, pekfingret
och långfingret, höjde armen och kastade med hela sin styrka.
Som en pil surrade Kurre långs vägen; de kristna försökte
att slå emot, men Kurre hoppade över deras käppar, långt,
långt framåt, och det var omöjligt att hejda henne. De
kristna blevo nu i sin tur tillbakadrivna, hedningarna upphöjde segerrop,
och Walter såg sig omkring som Cæsar i slaget vid Farsalos.
Han var icke litet stolt över sin Kurre.
De kristna försökte nu att kasta sin trissa och taga sina förlorade
länder igen. Men det lyckades illa; deras trissa slogs tillbaka,
de drevos än längre bort, nära en fjärdedels mil,
och voro ej mera långt från den andra grinden. Hade hedningarna
drivit dem dit, så hade det varit slut med de kristna.
»Akta, där kommer en vagn!» skrek en av hedningarna.
Men Walter hörde ingenting, såg ingenting och tänkte ingenting
annat, än huru han skulle driva de kristna till grinden. Då
slungade han trissan med en förskräcklig fart, hon stötte
mot en sten, hoppade högt upp, föll rakt in i vagnen mellan
landshövdingen och hans fru, som åkte och mellan dem satt en
liten flicka vid namn Adèle och en liten knähund vid namn
Moppe, och Kurre slog Moppe i huvudet, så att Moppe gäspade
litet, sträckte ut benen och var död på fläcken.
Nu höll vagnen stilla, landshövdingen tittade ut med bister
uppsyn och ropade: »Vad är det för en lymmel, som, kastar
sin trissa in i min vagn?»
För att säga rena sanningen blev Walter i första rappet
så häpen, att han sprang till skogs. Men när han hörde
landshövdingen träta på hans kamrater och hota dem med
risbastu och arrest, grep honom samvetet, och han kröp fram igen,
gick till vagnen och sade: »Nog var det jag, som kastade trissan.
Var så god och giv Kurre tillbaka!»
»Jaså, var det du, din klippare?» sade landshövdingen.
»Stig då upp i vagnen, så skall du få göra
Kurre sällskap!»
Där hjälpte intet prut, Walter måste upp i vagnen, och
den lilla flickan grät över Moppe, och Walter grät över
Kurre, och skogvaktarens barn nego förgäves med sina tranbär
vid grinden, och kristna och hedningar stodo rådvilla, och kusken
smällde på hästarna, och så bar det av till staden.
När de kommo till staden, sade landshövdingen: »För,
pojken och hans Kurre i kurran!»
»Söta herr landshövding,» bad Walter, »för
mig icke till kurran! Där sitter en tjuv med järnbojor på
armarna; jag är rädd, att han stjäl min Kurre.»
»Nej, för honom icke till kurran,» bad den lilla Adèle.
»Jag förlåter honom allt; han har ej menat så illa.»
»Nå, efter du ber för honom,» sade landshövdingen,
»och efter han själv har bekänt sitt fel, vill jag förlåta
honom. Men sin trissa får han ej mera tillbaka, hon skall begravas
bredvid Moppe i vår trädgård, och så blir det trissan,
som dömes till döden, efter det är hon, som slagit ihjäl
Moppe.»
Sagt och gjort. Walter slapp lös och grät bitterligen över
sin trissa, till dess att Jonas lovade göra honom en ny. Detta var
likväl bättre än att sitta med tjuven i kurran. Och lilla
Adèle lät gräva en grav åt Moppe i trädgården,
och där begrovs även Kurre. Och Walter och landshövdingens
Adèle blevo så goda vänner, att de tillsammans gjorde
följande gravskrift, som höggs in i en sten över graven
i trädgården:
HÄR. VILA. MOPPE. OCH. KURRE.
EN. SÅ. SNÄLL. HUND. OCH. EN. SÅ. PRÄKTIG.
TRISSA. FINNAS. EJ. MERA. I. VÄRLDEN.
Och så planterade Walter och Adele blommor på graven. Och
myrorna från skogen kommo dit för att läsa inskriften,
och myggorna dansade alla kvällar fandango* över Moppes och
Kurres grav i solskenet.
* En spansk dans. |