Walters tredje äventyr,
som hände när Walter slog trissa.

av

Zacharias Topelius



Nu blev det vår-, och vägarna begynte torka. Det var för vått på ängen ännu, så att man ej kunde slå boll. Klips, kaps, lät det under pojkarnas stövlar, när de sprungo vid dikeskanterna. Men på andra sidan om grinden var vägen så slät som ett golv, och där brukade alla raska gossar slå trissa om lördagskvällarna.

Jag vet ej, om du sett någon god trissa. Hon kan vara stor eller liten, huru man vill, men hon bör vara av sådant trä, som icke fort spricker, och hon bör vara cirkelrund och mycket jämn i kanterna, annars löper hon på sned, och då far hon till skogs. Hon får ej vara för lätt, ty då stannar hon fort eller trillar i diket; men hon får ej heller vara för tung, ty då rår ingen med henne. Och när man ser henne trilla, så trillar hon med två slags rörelse på en gång: först vänder hon sig kring sin axel, liksom vagnshjulet, och så löper hon som hjulet tillika framåt, så att för var gång hon vänt sig ett var omkring, har hon lupit ett lika långt stycke framåt som längden av ett band, vilket räcker jämnt ett varv omkring henne. Det var en gång en urmakare, som ville veta precis, hur lång väg han for. Då gjorde han en sådan inrättning på sitt kärrhjul, att för var gång det vände sig omkring, knäppte det i en stålfjäder. Fjädern satte ett ur i rörelse, och för var gång fjädern knäppte, gick uret en sekund framåt. Nu visste urmakaren, att hans kärrhjul var 3 meter i omkrets, och han visste, att där gå 10,000 meter på en svensk nymil. När han kom fram dit han skulle, fann han, att visaren på uret gått en timme och 40 minuter framåt. Huru många gånger hade då hjulet vänt sig omkring? Och huru lång väg hade urmakaren rest?

Av allting kan man lära sig något. Till och med av en trissa.

Walter hade en trissa av björkrot eller masur, som är hård och tung, och bättre virke kan man ej få till trissor. Jonas hade skurit henne efter cirkelmått, alldeles rund och slät, så att hon blänkte. Det var en bra trissa, det sjöng om henne, när Walter kastade. Huj, sade trissan, och så flög hon av långs vägen, så att man knappast såg henne! Efteråt roade sig Walter att mäta, huru långt hon for i ett enda tag, och han fann att hon gick 90 meter, innan hon stannade. Nu visste han, att trissan var 30 cm. i omkrets. Huru många gånger hade trissan då vänt sig omkring?

En så god trissa fanns ej i hela byn. Walter gav henne ett namn och kallade henne Kurre. En gång drömde Walter, att han kastade Kurre med en förskräcklig fart, och Kurre trillade runt omkring jorden till hans fötter tillbaka. Jag vill se, vem som gör efter ett sådant konststycke.

En gång drömde Walter, att han kastade sin trissa högt upp i luften; ja, så högt, att hon ej mera drogs av tyngdlagarna till jorden, utan begynte snurra i cirkel omkring vår planet, likasom månen gör, och så kikade människorna på henne ifrån jorden och undrade, vad Kurre månde vara för en besynnerlig himlakropp.

Men nu var ej tid att drömma, ty alla gossarna voro redan med sina trissor på vägen, och Walter hade blivit efter, för att skomakaren tog mått av honom till nya stövlar. När detta var gjort, tog Walter till fötter. Det var så vackert där borta i skogsbrynet, där vägen krökte sig bakom grinden. Granarna stodo där med sina mörka, lummiga grenar och sågo på barnens lekar och myggornas dans i aftonsolen. Björkarna stodo där i sin späda, vårliga barndom, när deras löv ej voro mycket större än mössoron och deras fina grenar sviktade för var gång bofinken eller rödstjärten kvittrande satte sig på dem. Ej långt ifrån vägen var en myrstack i skogsbrynet, och de små bruna myrorna släpade nytt virke till sina kamrar och salar, beto i var sitt barrstrå och drogo av alla krafter sitt lass baklänges, till dess att kamraterna kommo att hjälpa dem. Skogvaktarens stuga stod också nära intill, och hans två små flickor, som brukade öppna grinden åt resande, hade nu satt sig på en sten för att se på gossarna, och den större av flickorna hade hittat en hel skäppa med tranbär i skogen och ville gärna sälja dem, men satt och gömde dem under förklädet, för att ej de snåla gossarna skulle få se dem och äta upp alla bären.

När Walter kom, hade hans parti redan blivit tillbakadrivet nästan ända till grinden, som var det sista målet ditåt, och det ansågs för en stor skam. Ty när man slår trissa, dela sig gossarna i två partier, som försöka att driva varandra tillbaka och själva gå framåt. Merendels går det så till, att när ena partiet kastar trissan, motar andra partiet henne med sina slängträn eller käppar och försöker att slå henne tillbaka så långt som möjligt. Allt efter som trissan då drives fram eller tillbaka, följer det partiet, som slår henne, med och vinner lika lång väg som hon. Men när trissan blir liggande på sidan, ropas det; »Trissan är död!» och då får ingen mera slå henne, innan hon kastas ånyo.

Nu voro gossarna som vanligt delade i kristna och hedningar, och Walter hörde, skam att säga, till hedningarna. Men dessa voro nu nära att lida ett stort nederlag. När Walter kom, blev det strax ett rop, att nu dugde ingen annan trissa än Kurre, »Vänta!» ropade Walter, makade trissan jämnt mellan högra tummen, pekfingret och långfingret, höjde armen och kastade med hela sin styrka. Som en pil surrade Kurre långs vägen; de kristna försökte att slå emot, men Kurre hoppade över deras käppar, långt, långt framåt, och det var omöjligt att hejda henne. De kristna blevo nu i sin tur tillbakadrivna, hedningarna upphöjde segerrop, och Walter såg sig omkring som Cæsar i slaget vid Farsalos. Han var icke litet stolt över sin Kurre.

De kristna försökte nu att kasta sin trissa och taga sina förlorade länder igen. Men det lyckades illa; deras trissa slogs tillbaka, de drevos än längre bort, nära en fjärdedels mil, och voro ej mera långt från den andra grinden. Hade hedningarna drivit dem dit, så hade det varit slut med de kristna.

»Akta, där kommer en vagn!» skrek en av hedningarna. Men Walter hörde ingenting, såg ingenting och tänkte ingenting annat, än huru han skulle driva de kristna till grinden. Då slungade han trissan med en förskräcklig fart, hon stötte mot en sten, hoppade högt upp, föll rakt in i vagnen mellan landshövdingen och hans fru, som åkte och mellan dem satt en liten flicka vid namn Adèle och en liten knähund vid namn Moppe, och Kurre slog Moppe i huvudet, så att Moppe gäspade litet, sträckte ut benen och var död på fläcken.

Nu höll vagnen stilla, landshövdingen tittade ut med bister uppsyn och ropade: »Vad är det för en lymmel, som, kastar sin trissa in i min vagn?»

För att säga rena sanningen blev Walter i första rappet så häpen, att han sprang till skogs. Men när han hörde landshövdingen träta på hans kamrater och hota dem med risbastu och arrest, grep honom samvetet, och han kröp fram igen, gick till vagnen och sade: »Nog var det jag, som kastade trissan. Var så god och giv Kurre tillbaka!»

»Jaså, var det du, din klippare?» sade landshövdingen. »Stig då upp i vagnen, så skall du få göra Kurre sällskap!»

Där hjälpte intet prut, Walter måste upp i vagnen, och den lilla flickan grät över Moppe, och Walter grät över Kurre, och skogvaktarens barn nego förgäves med sina tranbär vid grinden, och kristna och hedningar stodo rådvilla, och kusken smällde på hästarna, och så bar det av till staden. När de kommo till staden, sade landshövdingen: »För, pojken och hans Kurre i kurran!»

»Söta herr landshövding,» bad Walter, »för mig icke till kurran! Där sitter en tjuv med järnbojor på armarna; jag är rädd, att han stjäl min Kurre.»

»Nej, för honom icke till kurran,» bad den lilla Adèle. »Jag förlåter honom allt; han har ej menat så illa.»

»Nå, efter du ber för honom,» sade landshövdingen, »och efter han själv har bekänt sitt fel, vill jag förlåta honom. Men sin trissa får han ej mera tillbaka, hon skall begravas bredvid Moppe i vår trädgård, och så blir det trissan, som dömes till döden, efter det är hon, som slagit ihjäl Moppe.»
Sagt och gjort. Walter slapp lös och grät bitterligen över sin trissa, till dess att Jonas lovade göra honom en ny. Detta var likväl bättre än att sitta med tjuven i kurran. Och lilla Adèle lät gräva en grav åt Moppe i trädgården, och där begrovs även Kurre. Och Walter och landshövdingens Adèle blevo så goda vänner, att de tillsammans gjorde följande gravskrift, som höggs in i en sten över graven i trädgården:

HÄR. VILA. MOPPE. OCH. KURRE.
EN. SÅ. SNÄLL. HUND. OCH. EN. SÅ. PRÄKTIG.
TRISSA. FINNAS. EJ. MERA. I. VÄRLDEN.

Och så planterade Walter och Adele blommor på graven. Och myrorna från skogen kommo dit för att läsa inskriften, och myggorna dansade alla kvällar fandango* över Moppes och Kurres grav i solskenet.

* En spansk dans.


Zacharias Topelius ur Läsning för små barn.


Läs mer:
Ivar A. Heikel om Trissan.