Minnen från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.

I   B A R N D O M S M I N N E N

[Del 2]

Forsback-Jakob fick stundom i uppdrag att för någon handelsmans räkning avhämta varor från Vasa. Då det blev känt, att han skulle resa, kom folk med brev, som han skulle föra till deras bekanta och vänner i Vasa. Om de gjorde det för att undgå postavgiften, som var 20 penni, eller för att kunna skicka muntliga hälsningar, vet jag icke. Men det kunde bli ända till ett tjugutal brev han hade att medföra och att sedan fördela bland adressaterna. Detta tog många timmar i anspråk genom kaffedrickningen och de långa samtal, som utspann sig. På återfärden tjänstgjorde han likaledes som postiljon.

I samband härmed måste jag berätta en ful historia, som Jakob dock, tror jag, inte var med om. Nykarlebybönder transporterade brännvinstunnor från brännerierna i Vasa till Nykarleby. På återvägen måste de gå till fots efter sina lass hela den hundra kilometer långa vägen. Då hittade de på att borra ett litet hål i tunnan, som de transporterade, och att genom ett instucket halmstrå suga styrkesupar. Före framkomsten till ändpunkten igenkilades hålen. Det var ej lätt att upptäcka försnillningen eller konstatera den konsumerade kvantiteten.

Forsius kom även till oss som kirurg. Vi sprang somrarna igenom barfota. Vi fick sår och skavanker i fötterna. Mor eller Gamla Maja plåstrade om dem. Men en gång hoppade Teodor ned på en planka, där en spik råkade sticka högt upp. Spiken trängde genom foten. Nu tillkallades doktorn. Han var så snäll och omsorgsfull, att han, då jag samtidigt fått lungsäcksinflammation, kom flera gånger redan mellan klockan 5 och 6 på morgonen promenerande från staden till Forsbacka och skötte om sina patienter. Han kurerade oss, — troligtvis gratis!

Doktorns fru, Olivia, född Witting, var en fin och vänlig dam. Hon var tongivande inom Nykarleby-societeten, — om man kan tala om en sådan. Hon inbjöd mor och hennes barn många gånger till sig och trakterade oss med allt möjligt gott. Vår syster Hulda ägnade hon särskild omsorg. Hulda hade fått sin skolbildning i Jakobstad, tillsamman med sina jämnåriga kusiner. Lärarinnor var deras äldre systrar. Tanten Forsius ville lära syster Hulda finare umgängesseder. Småpojkarna skulle hyfsas, vilket nog behövdes, då vi sommartid blev mycket förvildade.1)

1) På äldre dagar flyttade herrskapet Forsius till Borgå.

Det värsta med besöken hos Forsius var att vi måste ha stövlarna på. Det var allmän sed bland allmogen att även fullvuxna, män och kvinnor, sommartid gick barfota såväl hemma som på besök, och vid färder till staden. Jag minns, att man på landsvägen ofta såg kvinnor gå barfota till staden och under vandringen flitigt sticka på en strumpa. Men att komma barfota i kyrkan ansågs otillständigt. I grovarbeten, där fötterna lätt kunde skadas, bars skoplagg.

Vår vistelse på landet och vår ständiga beröring med bönder och bönders barn medförde naturligtvis, att vårt språk icke alltid motsvarade det bildade livets krav. Vi visste inte någonting trevligare än att följa med Jakob, då han körde ut spillning till åkrarna. På återvägen, då släden var tom, fick vi sitta på och själva sköta tyglarna. Så hände det att vi vid en sådan tid blev bjudna till de med oss jämnåriga gossarna Verner och Mikael Lybecks hem, det finaste i staden. Där fanns den kvällen många gäster. Tanterna ville visa sig vänliga mot Teodor, som var en livlig och munter gosse. De ställde till honom många frågor, som han frimodigt besvarade. Sist frågade de, vad han tänkte bli, då han vuxit stor. Utan betänkande gav han svaret: »dyngkusk», till hans mammas förskräckelse och tanternas förlägna fasa.

Våra utesysselsättningar var dock vanligen av snyggare art, såsom jag tidigare omtalat.

Därtill bör jag nämna, att vi metade och att vi plockade bär. Finare fisk än löjor, mörtar och små abborrar fick vi inte med våra don. Med bärplockningen hade vi bättre framgång, så vitt det gällde blåbär och lingon. Isynnerhet blåbär fanns det ymnigt i Juthbacka grannens trevliga skog, den starkt kuperade »Rummelbacken.» Men de smultron och åkerbär, som vi träffade på, gick från stjälkarna direkt i munnarna. Hjortronmossen låg ganska långt borta i skogen, och dit fick småpojkarna icke gå på egen hand. Förrådet var dessutom icke synnerligen rikligt. Men från Härmä och Kauhava socknar, som låg högre upp vid älven, kom alltid stora såar fyllda med färska saftiga hjortron, sådana man ej får se i södra Finland, och de kunde köpas för billigt pris.

Jag vet ej, om jag till de nyttiga naturalster, som vi sökte skaffa till huset, även kan räkna den björklake, som vi vann genom att på våren i stammarna på Rummelbackens björkar borra hål, sticka in rännor och låta saften droppa ut i nedanför ställda kannor och bägare. Björklaken var söt och smakade bra att dricka, men om den annars användes till något, minns jag inte.

I det föregående var fråga om våra husdjur. Jag får ej glömma att till dem räkna även katten och ekorren. Märkvärdigt nog hade vi icke någon hund, men kanske tyckte man, att en sådan ingen nytta gjorde, men skulle ha duktigt mat. Men kissen gjorde nytta. Vår kisse var den vackraste och smidigaste katt som fanns. Den var svart med en vit bläs i bringan. Den tog möss som ingen annan katt. Genom de små fyrkantiga hål, som var anbragta nederst i hörnet av spannmålsbodens och matbodens dörrar, smög den sig in och gjorde rent hus. Vi tyckte så mycket om vår kisse, att vi till och med tog den i sängen med oss. Kisse var oklanderligt snygg, men vi ville raka den och klippte av mustascherna eller murrhåren, men vi fick grymma bannor för vårt välmenta företag. Men katten tog icke blott möss, utan smög sig även över småfåglar. Då den kom dinglande med en sådan i mun och väntade att bli smekt, fick den stryk, men då sade Gamla Maja: »Barn, låt katten vara i fred, den följer sin natur. Fåglarna har vingar. Varför flyger de inte undan?»

En annan favorit var ekorren. Den fanns i huset redan före de yngre bland oss. Det var så roligt att se, huru den snurrade runt, runt det stora hjulet, men kanske än roligare var det, då den kilade omkring i rummen. En kall vinterdag, då far var i kyrkan och just skulle gå upp i predikstolen, iförd sin stora päls, ty kyrkan var oeldad, kröp Kurre fram ur barmfickan på pälsen. Det hade blivit en uppståndelse i kyrkan, om det skett, då han stod på predikstolen. Kyrkväktaren fick lyckligt tag i det kvicka kräket. Instängt i skåpet, där mässkåporna förvarades, stannade kurre i fängelset, tills far anträdde återfärden hem. Kurre fick det slutet, att han råkade mellan en dörr och dörrtröskel just som dörren, som genom en vikt stängdes av sig själv, slog igen. Provisor Bruun på stadens apotek, som fått en syskonekorre till vår, sade alltid, då någon från oss kom in på apoteket, triumferande: »Kurre lever ännu!», vilket inte var trevligt att höra, då det naturligtvis innebar en förebråelse mot oss.


[Hungeråren 1866—67]
Men nu måste jag övergå att tala om något ännu mycket sorgligare, där en djurhistoria utgör inledningen. Vintern efter fars död, 1866—67, var ovanligt kall och snörik. Termometern skall några dagar ha visat under 40 grader, såsom de berättade i staden, ty i vårt hus fanns ingen termometer. Vilddjuren blev mer närgångna än vanligt. En natt då vi tre yngsta sov i sängkammaren med vår mamma, vaknade vi av ett underligt buller under våra sängar och vi började gråta. Mor var kanske även illa till mods, men hon sade: »Barn, knäpp ihop era händer och bed Gud bevara oss för allt ont.» Vi gjorde så. Bullret upphörde, och vi somnade. På morgonen förstod man av fotspåren, att en varg trängt in under sängkammaren. En kätte hade avplankats för fåren, som hölls där under hösten, och lukten av fåren hade kvarstannat. Det var lågt till kättens tak, kammargolvet, och mot detta hade vargens rygg dunkat.

Det blev en långsam vår. Men midsommardagen, då människorna gick till kyrkan, smälte snön i strömmar, så att det brusade i bäckarna vid landsvägen, såsom det annars brukade en hel månad tidigare. Det blev en varm sommar, men den var för kort, för att sädeskornen, som först i början på juni kom i jorden, skulle hinna frambringa stänglar och ax med fullmogna sädeskorn, då i början på september svåra frostnätter inträffade. Det blev ett hungerår, sådant vårt land icke på närmare två hundra år förut upplevat.

Jag ser ännu för mina ögon, huru vår mor står och öser sjudande varm mjölvälling (vattuvälling) i alla de gummors och barns stop och kannor, som omringa henne. Hon och de fyra bönderna på Forsbacka hade kommit överens om att på det sättet i tur hjälpa Forsbacka fattiga backstugufolk. Mor hade icke stora tillgångar och bönderna hade också en knapp bärgning, — de var vad man nu kallar småbönder, vilkas hemman var så ringa till omfång, att de kunde hålla blott 4 eller 5 kor och vanligen blott e n häst —, men de försökte ändå hjälpa sina ännu fattigare grannar undan hungersdöden. Missväxten i kusttrakterna var icke så total som i de inre delarna av landet. Därifrån kom utsvultna människor till strandsocknarna. De tiggde mat, men det fanns icke mycket till övers för utsocknesbor. Människor svalt ihjäl i massor.

Från Jakobstad berättades oss, att ett tjugutal okända personer, som dött i hungertyfus, en söndag samtidigt jordfästes. De tjugu enkla kistorna eller lådorna var radade invid varandra. Med ett enda spadtag för alla kistor kastade prästen de tre skovlarna sand och uttalade orden: »Av jord ären I komne...»

För de kringvandrandes räkning lät mor varje dag fylla en korg med hålbröd och en skål med salt strömming. Var och en som kom in och ställde sig vid köksdörren, stum men med bedjande blick, fick ett brödstycke och en strömming, men förrådet tog vanligen slut, innan dagen var till ända.

Vi barn var i köket, då två gossar, ungefär 12 år gamla, kom in. Det var sent på eftermiddagen, och förrådet för dagen var slut. De måste gå utan en brödbit. Men vi rusade in till mor och ropade: »Där var två gossar, som hade svarta ringar kring ögona, inte något kött på kinderna. De raglade, då de gick. Mamma ge dem mat, annars faller de omkull och dör.» »Spring efter dem och kalla in dem.» — Om en stund kom vi med gossarna. De fick ett rikligt mål mat, tackade och gick bort med raskare steg. Följande sommar kom den ena av dem upp till oss och tackade för att de hade blivit räddade från döden.

Det var en hård prövningstid för hela vårt folk. Men mången tänkte visst, såsom Runeberg skriver om Bondgossen:

»Kanske att Gud hör folkets röst
och lindrar landets nöd;
kanske en bättre skörd i höst
oss ger ett bättre bröd.»

Så gick det. Skörden hösten 1868 var ovanligt god och riklig.

Vi hade blivit så stora, att vi begynte gå i skola, och livet hade därigenom fått en allvarligare karaktär. Men sommardagarna var fortfarande fria. Och de var redan i mellersta Österbotten långa, så att dagarna räckte till för många roliga sysselsättningar, även om vi, såsom jag i det föregående berättat, också sökte göra nytta.

En del sysselsättningar hade en jämförelsevis stillsam karaktär. Vi hanterade verktyg, yxa, såg, borrar, spik och hammare och i synnerhet kniv.

Alla pojkar skulle ha en slidkniv. Den som jag använde på Forsbacka gick förlorad, men slidan fanns i behåll. Till denna smidde bror Daniel några år senare, då han var elev i Vasa realskola, en ny med utmärkt bett. Jag använder den ännu efter mer än 70 år; men genom träget bruk och många slipningar har den blivit så nött, att bladet nu har blott sin halva bredd kvar.

Vad uträttade vi med våra verktyg? Vi förfärdigade leksaker. Av friska vide- eller rönnkvistar gjorde vi visselpipor, som allt efter vissa grepp vid förfärdigandet gav lägre eller högre toner. Något konstigare var det att åstadkomma pilbågar (»sprättbågar»). Särskilt var det kinkigt att utgröpa den långa rännan i kolven med blott en kniv. Ännu denna dag har jag en lång upphöjd valk på ena underarmen som ärr efter ett djupt sår, som kniven åstadkom, då den slant ur skåran. Med bågarna sköt vi på möss och fåglar, utan framgång, tror jag, men med större säkerhet på en vid stalldörren fastgjord måltavla.

En farlig leksak var slungan, som åstadkoms sålunda, att två starka snören bands fast vid vardera sidan av ett dubbel-kilformigt läderstycke, som hade ett litet hål i mitten. I detta infälldes en sten. Och då sedan slungan med stark fart kretsade kring slungarens högra sida och det ena snöret släpptes lös, flög stenen ut med väldig fart. En gång hände sig så olyckligt, att stenen, som jag slungade, träffade bror Teodor i hjässan, så våldsamt att ett gapande sår uppstod. Vi rusade från landsvägen, där vi stått och slungat, upp till hemmet. Mor tog hand om Teddi, och då häftplåster inte fanns hemma, störtade jag i språng till apoteket i staden. Jag har det minnet, att jag ej hejdade farten på den drygt tre kilometer långa vägen fram och tillbaka, frånräknat det korta uppehåll på apoteket. Teodor fick en stor plåsterlapp på sin tomklippta hjässa. Såret helnade snart, men en liten vit tonsur fick han behålla för hela sitt liv. Jag hade emellertid fått lust för snabblöpning, och då jag fullgjorde min värnplikt i Vasa bataljon, befanns det, att jag vid tävlan var den snabbaste i mitt kompani.

Ringningen i kyrkklockorna utfördes av socknens bönder i tur. Många såg gärna, att någon i deras ställe fullgjorde värvet, vilket ej hörde till de lättaste. Det krävde föregående övning. Vi och våra kamrater spekulerade på att en gång få ringa folk till kyrkan. För att förbereda oss sågade vi ur en stock en klabb något kortare än vi själva. Vi försedde klabben upptill med en rund tvärstång, som sträckte sig åt båda sidorna. Stången löpte runt i klossar, som var fästa i väggarna av två nära varandra stående hus, lidret och boden. I samma riktning som husens väggar fästes vid klabben en plankstump att tjäna som trampbräde. Då allt var färdigt, gällde det att svänga klabben, som föreställde kyrkklockan, runt och ta emot den, då den kom upp. Lätt var detta inte, men roligt. Teddi och jag lämnade Forsbacka, innan vi hunnit så långt i styrka och ålder, att man kunnat anförtro ringningen ens av den mindre kyrkklockan åt oss. Vi fick bara nöja oss med att klättra upp i klockstapeln och se på, då andra ringde; men jag hoppas, att någon av våra kamrater blev i tillfälle att utöva konsten.

Nu en redogörelse för våra rörliga nöjen! Bollslagning hör till de vanligaste pojknöjena, men den ojämna marken beredde hos oss svårigheter. Vi höll oss mest till landsvägen och älven. Ett favoritnöje var att slå trissa. Vi och kamraterna delade oss i två partier. Från det ena hållet kastades trissan med största möjliga fart, och motparten slog emot med sina klubbor. Så var det deras tur att kasta och bli motade. Om det gick lyckligt, kunde den ena hälften driva motståndarna halvvägs till staden. Trissan flög stundom över landsvägsdiket och närmaste gärdesgård. Det är ej något osannolikt Z. Topelius berättar om en sådan lek, då han antagligen själv varit med om eller åtminstone ofta sett en dylik. Han låter en trissa hamna i en mötande vagn, där det satt ett fint herrskap och barn. Den till händelsen skyldiga gossen blir upptagen i vagnen, och en historia utspinner sig, som jag icke längre kommer ihåg.

Ett annat landsvägsnöje bestod i att med en käpp driva ett »mäkanband», d. v. s. ett tunnband, eller bandet från en vattenså, så långt som möjligt, utan att låta det falla. Att på det sättet komma lyckligt fram ända till staden var rekord, ehuru det ordet då var okänt.

Det mest omtyckta sommarnöjet försiggick dock på älven, som nedanför vårt hus hade en ansenlig bredd och ej var strid.

Men innan jag nu går vidare, måste jag presentera våra förtrognaste lekkamrater och nämna några ord om deras hem och deras sista öden. Oftast var vi tillsammans med skomakarens pojkar, ty de hade god tid, då hemmet ej hade någon jord eller några kreatur att sköta om. Pojkarna hette Magnus och Enok. De hade alltså namn som annars var okända i trakten. Men deras mor, som var en ståtlig kvinna med vackra ögon, hade visst vuxit upp bland herrskap, ty hon talade Nykarleby stadssvenska. Mannen, skomakar Nordberg, var liten och mager och plirögd. Han satt dagen igenom, — utom om söndagarna, då han metade fisk —, vid sitt skomakarbord, pliggade och sydde; då det var mörkt, vid skenet av ett talgljus, vars låga förstärktes genom att den reflekterades mot en med vatten fylld glaskupa. Då jag senare mindes honom erinrades jag om visan, där det heter: »Skomakaren med sin suddiga trut, han biter i lädret och grinar i vädret; ju mer han arbetar, dess värre ser han ut.» Paret bodde med tre barn i en trång stuga, där Teddi och jag ofta var på besök för att avhämta kamraterna. Magnus var en fiffig och skämtsam pojke. Hans öde blev att som matros på ett skepp, då han under storm bärgade seglen, störta i däck och mista livet. Den yngre brodern, Enok, var ynkligare och mindre företagsam än Magnus. Det sista jag hörde om honom var att han levde i Vasa som en supig hyrkusk.

Två hurtiga, kloka och hyfsade kamrater var mjölnaren Nordlings gossar, Jakob och Janne. De bodde närmare staden än vi. De ha tydligen varit förebilder för Topelius Fride och Frode, liksom fadern är berättelsens »Mylly-Matti», i verkligheten icke en enfaldig karl, men tystlåten. Mylly-Mattis hustru har sin förebild i den verkliga mjölnarens viljestarka Kaisa Stina, en dotter till Forsback-Jakob. Om Jannes levnadsöden vet jag intet säkert, men antagligen emigrerade han till Syd-Afrika. Om Jakob hörde jag vid ett besök i Nykarleby för vidpass fyra årtionden sedan, att han nyss återvänt från Amerika efter en mångårig vistelse där och att han var något underlig. Med sorg och fasa omtalade släktingarna, att han icke trodde att någon Gud fanns. Han hade troligtvis i Amerika sällskapat i ateistiska kretsar.

Forsbacka prästgård
[Fotografi från år 2003.]

Den femte av de ständiga lekkamraterna, Rivas Jakob, var son till den mest ansedda bland Forsbacka-bönderna, Anders Riv, som med tiden blev kyrkvärd i församlingen. Vännen Jakob, jordbrukarsonen, blev farmare i Förenta Staterna. Då jag som student jämte Teodor besökte Rivas på Forsbacka, var Jakob redan i Amerika, men hans mor, Rivas Brita, mottog oss mycket vänligt, satte fram för oss en stor filbunke med uppmaningen: »Skymin, pojkar, skymin!» (= skumma grädden!)

Märkvärdigt var att, då bror Teodor och jag talade med kamraterna, använde vi Nykarleby herrskapsspråk, som visserligen innehöll vissa dialektuttryck, men i uttal, ordförråd och former mycket skilde sig från Nykarleby allmogemålet, som var kamraternas språk. Jag kunde målet bra och talar det fortfarande någorlunda obehindrat. Men det föll oss aldrig in, att vi skulle tala folkspråk. Varpå det berodde, vet jag icke. Högmod var inte orsaken, ty vi var i allt på jämställd fot med kamraterna. Dessa skrattade någon gång åt vårt herrskapsspråk, då vi t. ex. sade »naken» i stället för »nätjin». [Läs mer: Nykarleby-målet Ett språkeri av Gösta Ågren.]

Det var helt visst den nära beröringen med dessa kamrater och deras hem som senare hos oss väckte ett folkvänligt sinnelag och en känsla av nära samhörighet med vårt lands svensktalande befolkning.

De behövdes, dessa fem gossar, framförallt som skeppsbesättning. Vår mor hade, då en del av våra ägor låg på andra sidan av ån, köpt en båt. Den var stor och stadig, men den hade det felet, att den var gammal och läckte duktigt, så att merendels en av manskapet fick syssla med pumpen, som utgjordes av ett icke alldeles felfritt öskar. Då allt var i ordning för en färd, satt mjölnarens Jakob som utkik i fören, Teddi och Janne satt på främre bänken som matroser, på den bakre rodde Janne och hade som sidokamrat turvis Rivas Jakob och Enok. De var jungmän. Själv satt jag i aktern och förde befälet. Vi lade till på många ställen, som alla hade namn efter berömda hamnar, såsom Köpenhamn, Barcelona, New York, Rio Janeiro, Batavia o. s. v., som vi hört nämnas, eller, sedan vi börjat gå i skola, hade läst om. Den sträcka, som vi kunde fara uppför eller nedför älven, utgjorde ungefär en kilometer. I norr stängdes vägen av den långsträckta och mycket stenfyllda stadsforsen, som det icke var tänkbart att passera. I motströmmen hade vi den fors, efter vilken Forsbacka-gårdarna hade sitt namn. Den var kort, och det syntes icke omöjligt att komma fram där, och sedan kunde man på öppet vatten ro uppåt ån två eller tre kilometer, ända till Jutas. Endast två icke överhövan stora stenar tycktes stänga vägen. Vi klädde oss i blotta byxorna och började med händer och störar bända, för att få stenarna svängda. Bra var att det icke lyckades, ty om strömloppet blivit friare, vet man ej vilken skada den utrusande vattenmassan kunnat åstadkomma. Att den skulle rycka oss själva med ingav oss ingen skräck, då vi satte en ära i att vara duktiga simmare.

På vår skuta rådde en sträng disciplin. Den livligaste och mot order mest motspänstiga var Teodor. Då han engång skulle straffas ombord för någon förseelse, hoppade han plötsligt fullklädd i ån. Han kom sålunda undan, men då han infann sig därhemma, och begärde torra kläder, gav mor honom inga, ty alla linnekläder var i tvätt. Han måste hålla sig i sängen den dagen, — ett värre straff än det som han skulle ha fått på båten!

En gång gjorde vi ett märkvärdigt fynd i ån. Vi såg ett antal träklabbar flyta på vattenytan på ungefär lika långt avstånd från varandra. Vi for till och märkte, att klabbarna alla var fastgjorda vid ett långt snöre, och då vi lyfte på detta, fann vi, att vid reven hängde korta tafsar med krokar och på dessa metmaskar och löjor. Något dylikt hade vi inte sett förut, och da ankarstenen var borta, antog vi, att ena ändan av reven lossat från sitt fäste i land, högre upp i älven och med strömdraget småningom glidit ned ända till oss.

Vad var naturligare än att vi drog upp det besynnerliga fiskredskapet för att rädda det åt den ägare, som möjligen skulle uppenbara sig. Hastigt skred vi till verket. Vi halade upp alltsammans och skyndade med det stora trassliga byltet upp till hemmet. Där kände man ej till, att någon i trakten fiskade med långrev, — så kallade de vårt fynd —, men snart kom förklaringen. En familj i staden väntade från Helsingfors gäster, och då de inte fick köpa färskt kött eller fisk, försökte de skaffa det behövliga genom att utsätta långrev på en sträcka av älven, där de antagligen visste att nämnvärt fiske icke bedrevs. Då de kom för att vittja sina fiskbragder och inte fann dem, hörde de sig för i Forsbacka-stugorna och fick anvisning på oss. De kom och fann vår mor och syster Hulda sysselsatta med att utreda den trassliga långrevshärvan. Det blev förklaringar och många ursäkter för gossarnas oförstånd.

Huru man i staden redde sig utan fisk, förmäler icke historien. Men jag för min del fick respekt för ett så invecklat fångstredskap och har sedan aldrig tagit befattning med en långrev.