Flickan från Kahra av Arne Törnudd

Lyrisk epilog

Senast infört

Då det i sitt tidigare skede oskyldigt glada kärleksäventyret på Kahra med dess atmosfär av frisk häggdoft i sin fortsättning slog över i het tragisk lidelse, bör förändringen ses mot bakgrunden av den hopplöshet, som redan länge förlamande hade lagt sig över det ideala svärmeriet för Emilie. Henne hade, som vi veta, först Hejko bedårat, och senare hade Emilie i ett anfall av desperat besvikelse beträffande honom, utan att ge sig ro att rådfråga sitt hjärta, bortskänkt sin hand åt Snellman. Förlovningen bröts ganska snart, men för Topelius' del var under vintermånaderna 1842 Emilie-perspektivet idel dunkel; en morgonrodnad av förhoppningar väcktes väl i vårens vackra månad maj, då vännen Hejko i ett brev försäkrade om »Milla», en namnvariation på Emilie, att hon vore »din för evigt». Något egendomligt kunde det kanske samtidigt kännas, att Hejko på detta sätt kunde förfoga över flickans hjärta, taga det för egen del eller ge bort det åt sin manlige hjärtevän och dittills olycklige rival.

Sommaren medförde sedan avgörande händelser. I ett bevarat dagboksfragment har Topelius kallat den »den svartgröna sommaren». Svart var den därför, att Henrik Backman plötsligt dog efter en kort och häftig sjukdom. Grönt betyder i Topelius' dagboksspråk, som vi veta, flickorna i Nykarleby, och grön var denna sommar framom alla andra, därför att Topelius då förlovade sig med Emilie.

Redan deras första sammanträffande den sommaren visar, att Topelius då hade vunnit en tryggande känsla av, var han hade sin flicka:

 . . . »vi möttes — och Millas hand darrade omärkligt. Och mitt i min sorg» (Hejkos död) »hade himlen unnat mig en mycket större glädje än jag var värd. Jag visste nu, att jag kunde säga: min egen Emma, min egen Milla —  tusende gånger säger jag de kära orden tyst för mig själv — Gud allena vet, om och när jag får säga dem högt för världen. Men även det hoppet ljusnar på långt håll.» 1)

1) Topelius' manuskriptsamling. Citatet återfinnes hos Vasenius II, sid. 388.

Själva frieriet återstår dock ännu, och detta äger rum kort efteråt och får en säregen lekfull form. Därom berättar dagboksfragmentet:

  . . . »Kort därefter tappade jag min lilla bruna Alörsvant. Milla tog upp den och märkte något runt och hårt i ena fingret. Jag ville ej ha min vant igen och hon behöll den i tysthet. — Vart har du gjort av din vant? frågade Rosa. — Den glömdes kvar på en kvist, och jag hittar den ej mer.

Först på kvällen gav Milla vanten åter, och den var tom . . . Vi förstodo varandra.

Nu har jag hittat reda på min rätta kvist.» 1)

1) Topelius' manuskriptsamling. Citatet återfinnes hos Vasenius II, sid. 388.

Hela denna »göm-göm-ringen-vis-den-åt-ingen»-lek är mycket nätt, kanske också om man så vill romantisk, men den skvallrar knappast om stormande lidelse. Den rofyllda, men kanske icke därför mindre djupa värmen i hans kärlek denna tid för Emilie omvittnas av en samtidigt nedskriven reflexion: »Jag må väl fritt bekänna, att jag ej håller av Milla nu som förr. O huru jag levde i ögonblickets korta försvinnande glädje förr! Jag hade då kunnat giva en hel lång framtid för en sekund av Emmas kärlek — vad brydde jag mig då om framtid och lycka, om livets allvar och om dess beräkningar! Stundens outsägliga lust, som oupphörligt halkade ur händerna, var mitt allt och min framtid. Den tillfredsställer mig icke mer. Evad jag tänker eller handlar, ligger där ett blånande fjärran bakom. Jag håller av min Emma nu svalare än förr, jag ville ej mera giva 10 år för ett enda ord eller en kyss — men jag ville giva mitt liv för henne var stund som helst. Jag ville leva för henne — och att leva för någon vill säga vida mera än att dö för den. Min innersta längtan famnar en framtid nu; nära och fjärran står min Emmas mörklockiga bild — icke mera i fantasiens skimrande helgongloria, men i den klara lugna dagern av en älskvärd verklighet.» 1)

1) Topelius' manuskriptsamling. Avtryckt hos Vasenius II, sid. 388 o. 389.

Det är manligt vackra ord, fyllda av den stämning, som skall åtfölja det stora beslutet att bygga upp en gemensam livslycka för honom och hans älskade. Den 24-årige har sin ynglingatids oberäkneliga längtans kastvindar bakom sig; han har mognat till man. Man erinras om orden i den stormvarslande reflexionen den 30 januari 1838, då han kände sig stå inför en lång andens resa: »bort en liten tid, en pilgrimsresa från Jerusalem — men resan går kring jorden runt, och komma skall den dag, då Zions dörrar öppnas helt.» Den tanken omarbetade han samma år till en allegori om en sådan resa jorden runt. Seglaren på världshavet, som slutligen når sina drömmars ö, sin egen fäderneö. Vi kunna säga, att Topelius på samma sätt nu hade ankrat i sin lyckas lugna vik, efter sitt hjärtas oroliga pilgrimsresa från Jerusalem.

Ett visst egendomligt intryck gör det dock att i återblicken på det förgångna finna »ögonblickets korta försvinnande glädje» och »stundens outsägliga lust» anknutna till den ideala kärleken till Emilie. Det är väl inte fråga om en liten förledande synkretism, som Topelius i sin förkärlek för antitetiska effekter har blundat för: en förväxling av person? Kanske kände skaldesjälen ett behov av några romantiska färgklickar i sin framtidsmålning. Hans slutliga stora kärlekslycka hade just vid denna tid knappast någon romantisk aspekt; man kunde få intrycket av, att den döde vännen Hejko rent av hade testamenterat Emilie åt Zachris. För dennes sällhets skull få vi hoppas, att Selma Lagerlöfs tolkning av Emilies kärlek till Zachris, som Emilie dessutom skulle ha delgivit honom under denna deras första kärlekssommar, har sin grund endast i den stora författarinnans rika fantasi: »han måste veta varför hon nu älskade honom. Han fick inte tro, att hon tog honom, därför att den andre hade övergivit henne. Nej det hade kommit sig därav, att Henrik Backman en gång berättat henne, att Zachris i ridderlig uppoffring hade avstått från att själv söka vinna henne, därför att han hade fått veta, att vännen älskade henne. Det var det draget, som hade kommit henne att älska honom.» 1) Man kunde kanske kalla detta översvinnligt romantiskt, men med det vi vilja förstå med kärlek har denna uppskattning av ädelmodet knappast något gemensamt. Lyckligtvis kunde Emilies varma känslor för Topelius spira upp och hämta styrka ur en mycket bättre jordmån: den mångåriga förtroligt kamratliga samvaron. Att dessa känslor endast småningom och kanske omärkligt för henne själv från vänskap övergingo till kärlek, behövde icke hindra, att denna kärlek blev äkta och varm, något som deras brev-växling under förlovningstiden vältaligt vittnar om. 

1) Selma Lagerlöf: Z. Topelius' utveckling och mognad, sid. 200. Återgivet av Granér, sid. 52.

Men i något starkare romantiskt skimmer avspeglas knappast de tre förlovningsårens sällhet; den är snarare präglad av konkreta omsorger om den grund, på vilken en gemensam hemlycka skall kunna bygga. Präktiga vackra tankar, icke alltid så lugna eller trygga, men av naturliga skäl vitt skilda från hjärtats tidigare världsseglardrömmar. Och dock, helt låta dessa drömmar icke avvisa sig; de heta eldslågor, ur vilka de härstammade, brinna allt fortfarande i dunkla djup i själen. Kärleken till Emilie tillåter icke längre dessa drömmar att i öppet uppror förgripa sig på det nya lyckoperspektivet. Men diktens värld återstår.

Året 1842 går dock till ända utan någon diktens säkerhetsventil för lidelsens efterdyningar i hans inre. Först i augusti följande år nedskriver han i Zonas bok ett litet stämningsstycke i prosaform om de två änglarna i sin själ:

»Jag vill berätta dig en dröm. Jag såg bada mina änglar i natt, den mörka och den ljusa. Även den mörka klädde sig i ljus — tog kvinnogestalt och smög sig leende och sammetsfin till min sida. Jag kysste gestalten — det är min svaghet — den försvann med ett leende fullt av behag — jag kände den varma men trånga känslan, som jag känt förut . . . på Hangola. —

Sedan såg jag min ljusa ängelflicka, och hon syntes mig dunkel av sorg, men kärlek strålade outsägligt i hennes öga. Vi fingo ej säga ut, att vi voro för varandra allt, — men vi kände, att vi skulle leva och dö för varandra. Hon tecknade åt mig på ett papper, att hon var fattig och hade intet utom sin kärlek; hon bad mig söka en annan rikare. Men jag sade henne så innerligt, att den enda skatt jag begärde på jorden var hon, — att jag vore rik med henne, om jag ej ägde mer än mitt bröd för dagen. Och hon var vacker att se, då hon log så saligt därvid.»  1)

1) Topelius' manuskriptsamling, tom 50 (Zonas böcker), daterad 26 aug. 1843.

Det är mycket möjligt, att åtminstone förra delen av det nedskrivna har varit en dröm; drömmen förstå vi lättare kyssen i berättelsen. Men icke ens i drömmen sover vårt samvete helt och därför mänger där sig in i drömatmosfären ett obehag, som han sedan kallar »den varma men trånga känslan, som jag känt förut — på Hangola.»

I berättelsens senare del ingår ett aktuellt verklighetselement. Samma år hade Emilies far nödgats i ackord med sina fordringsägare avhända sig sin egendom: han trodde sig vara ruinerad och hade befriat Topelius från alla av förlovningen härrörande förpliktelser. Topelius hade emellertid alldeles icke avstått från sin Emilie, utan i varma ordalag försäkrat sin olyckliga fästmö, att han aldrig komme att ge bort henne, »ej för gull, ej för ära, ej för något på jorden.» 1) Det är nog detta, som går igen i berättelsen, där ängeln fortfarande är den först så oroliga och sedan lyckliga fästmön.

1) Vasenius, II, sid. 458.)

På hösten 1844 publicerade han i kalendern Necken några dikter, bland dem den redan 1841 skrivna Då vill jag ej mera sörja, den vackra av Emilie inspirerade Du är min ro och en ny, tydligen tidigare samma år tillkommen dikt, Irrskenet på heden. Denna sista dikt innehöll ursprungligen elva strofer, men i den tryckta har skalden av konstnärliga hänsyn, kanske också följande ett inre sanningskrav, bortlämnat tre strofer. Dessa utelämnade strofer, som för övrigt i poetiskt avseende alldeles icke hålla måttet, bifogas efter dikten, som ges i sin slutgiltiga form; ändringarna äro rent formella.

	IRRSKENET PÅ HEDEN. Du bleka ros på hedens stig, du tuvans ljuva ljung! En enda dag jag älskat dig, när än min själ var ung. Jag älskat dig en enda dag, en enda midnatt blott; men år förgått, och hjärtats slag sitt lugn ej återfått. Två skyars brand i rymden strötts, två nattmoln duggat ner; en enda gång två hjärtan mötts, men sedan aldrig mer. Jag sökt dig sen i skogens snår, på hedens sorgsna stig; ej ljungen bar av dig ett spår, ej tuvan kände dig. Ett sken i månlös kväll du var, en fjärran vådeld lik, en ljusterflamma mild och klar på strand av insjövik; en blixt av sol, en blink av ljus, ur mörkret runnen opp och slocknad uti stormens brus med villan av mitt hopp. Mörk, mörk var natten, mörk min själ, när först din flamma sken; men mycket mörkare likväl, när hon dök under sen. Dock . . . hur försåtligt än du brann, o nattens ros! jag dig ej glömma och ej hata kan; förgät för evigt mig!
Efter fjärde strofen följde ursprungligen:
	Du öknens milda sommardoft du ros i enslig skog; vid dina blomblad lådde stoft, det dig till jorden drog.
Efter femte strofen följde så de två återstående bortlämnade stroferna:
	Jag tog dig för en stjärna ren, en nattlig fyr på hav; men om jag följt ditt blanka sken, jag hopplös gått i kvav. Jag vet en bättre stjärna nu, på henne vill jag tro. Hon flammar ej så vilt som du, hon ger mitt hjärta ro. 1)

1) Både Vasenius och Granér ha tryckt stroferna i sina arbeten.

Det är påfallande, hur fullständigt hela dikten har ändrat karaktär efter uteslutningen av de tre stroferna. Den klumpiga moraliska domen efter det gamla temat, den röda och den vita ängeln, finns icke mera; i stället har dikten blivit en smärtfylld hymn till den kärlekslidelse, som engång outplånligt bränt skalden. Den älskade är åter den bleka ljungblomman, men andra poetiska bilder strömma fram: en fjärran vådeld, en ljusterflamma, en sky i brand mot den mörka natthimlen. En blixt av sol — det är ögonblickets förgängliga lycka, som målas med ord, vilka brinna med sällsam spröd glans. Redan namnet Irrskenet på heden ger det trolska drömackord, som sedan går genom hela dikten. Den sista strofen låter ännu ett dämpat eko av etisk dom förtona, men omskimrat, också det, av lockelse och tjusning: »hur försåtligt än du brann, du nattens ros, jag dig ej glömma och ej hata kan.»

Det är förlåtligt om dikterna till Greta i kalendern, som kom som en julklapp från fästmannen, icke kunde göra Emilie enbart glad. Hon hade visserligen redan tidigare samma år fått veta, att det fanns en sådan »tredje kärlek» i hennes Zachris' förflutna. Topelius hade med anledning av Mathildas bröllop (med Topelius' och hennes barndomsvän Albert Dyhr) i februari i ett brev berättat om den lock han hade bevarat som minne av sin första oskyldiga kärlek. Han fortsatte sedan:

»Sådana lockar äger jag tre — jag har lust att låta göra en ring av alla. Tre? frågar du. Ja du må väl undra; din är visst ock däribland, men tro ej så dumt om mig, att jag räknar den till det förflutna. Nej, min ljusalf, litet har väl det förflutna att säga om dig också — men det tillkommande har ändå mycket mer — dig ensam älskar jag så visst jag är beredd att leva och dö för dig och anser dig som min vackra friska sällhetsros. — Men den tredje? Nyfikenstrut! det hör till det där 'mörksköna', om vilket jag ibland talat gåtolikt. — Det var min förgängliga mörka demon, 'ljungblommornas sextonåriga syster', liksom du är min evinnerligen ljusa och vita ängel för all tid nu mer. Det var onödigt att jag kom på det kapitlet nu — jag skall väl engång berätta dig alltsammans om den där kuriösa mellanperioden.» 1)

1) Vasenius, II, s. 521—530.

Fästmannens halva bekännelse är hållen i en nonchalant ton, men innehållet gömmer på mycket nog. Tre lockar, som Topelius gärna vill se sammanflätade till en ring — Greta är lyft upp i samma rangplats som Mathilda och Emilie. Hon är visserligen hans förgängliga mörka demon, men i nästa ögonblick skimrar hon i blek poetisk glans som ljungblommornas sextonåriga syster. Emilie låter ej heller sig förvillas, hon anar känslans djup under de bagatelliserande ordens yta. Hennes hjärta vibrerar av ömhet och oro i svarsbrevet:

»Men, Zache, vad är det för en 'ljungblomma' du talar om? När och var såg du henne? — och hennes hår, denna mörka demoniska olycksflickas hår vill du blanda med vårt, med Thildas, din första ljusa oskuldsflammas och din egen trogna flickas lockar? Det gör du ändå inte. — Men hur kan jag säga så? En person som jag aldrig hört ett ord om förr — en oförklarligt vidrig känsla kommer över mig, när jag tänker på denna svartalf, förlåt! — Nu ångrar jag mig, kanske jag gjorde dig ont, om hon verkligen varit ditt hjärta kär; men det kom av min oblandade uppriktighet. Ingen vrå i mitt hjärta får vara dig obekant, och isynnerhet när det var något som kanske gjort mig orolig en liten stund. Du mitt hjärtas dyraste älskling, förlåt! Jag vill hålla av henne även, om du vill, fast min känsla först hade en sådan motvilja för henne. Tänk inte mera på vad jag sade, glöm det! Ser du, efter du höll av henne, skall jag också göra det. Om du träffar henne än, så säg att din fästmö lovat det. Men kanske hon inte visste av, att du höll av henne — å jo» 1)

1) Vasenius, II, sid. 521—30.

Emilies svar är värt att lysa här i Topelius' och Gretas kärlekssaga, det belyser en ren och oskuldsfull själ, i denna prövning för det ömma hjärtat också en oförfalskad högsinthet och en rörande tillit till den älskade. Det jävar också i sin mån Topelius' tidigare vid olika tillfällen fällda omdöme om Emilies oföränderligt jämna sinnelag. Slutligen bär det till oss en fläkt av hela denna tids ideala romantik; i våra dagar vore visst ett sådant av okonstlad kärlek fyllt avlatsbrev tämligen otänkbart — av många orsaker.

Sedan följa då dikterna i Berndtsons kalender i slutet av året. Den 'mörksköna' gåtan i Zaches liv aktualiseras av dessa, något som avspeglas i Emilies tack för julgåvan:

»Berndtsons kalender är bra söt! . . . Mest tycker jag om Du är min ro — efter jag blev glad, då jag läste den. Men nästan lika mycket (om inte mera) tyckte jag om Då vill jag ej mera sörja och Irrskenet på heden. — Så obeskrivligt vackra — och jag grät. — Zache, vart tog hon då vägen, din bleka ljungblomma? O! om du visste hur jag bad som du: 'Giv igen hans flydda flicka, giv hans blyga blomma åter! Då skall han ej mera sörja, aldrig mer allena klaga.' Ty henne kan du ändå aldrig glömma, Zache, det ser jag av dina ord. Och henne älskade du förr än mig? Sök upp henne! Var det du som glömde henne? Och vart försvann hon sen? En gång lovte du tala om för mig om din ljungblomma, men jag ville inte fråga dig i somras, då du själv glömde det. Tag bort från mig ditt hjärta, om hon älskar dig ännu och om du älskar henne — nog har jag styrk — nej nej — inte älskar du någon annan än mig — nej det vet jag ju så säkert. Vad drömde jag nu igen, det var ju så rysligt, att jag darrar i hela min kropp. Nej, nog är det sant, se här står det ju i boken, som ligger bredvid mig. — Zache! — vill du så tag —. Seså —  förlåt mig älskade! — nu har jag gråtit ut, jag visste inte av förrän jag låg på soffan och grät»  . . . 1)

1) Vasenius, II, s. 521—530.

Vi få vara Emilie tacksamma för att hon så diskret underlät att utfråga sin Zache om »ljungblomman», då de träffades på sommaren; den har givit oss en brevväxling, som, utöver allt som denna ger oss av Emilies och Topelius' inbördes känslor, kastar sitt värdefulla sken över Greta-episoden. — Visserligen måste vi, då vi lyssna till Topelius' svarsskrivelse, ställa detta in i den rätta fästmansmiljön, annars förryckas alla proportioner. Den till äventyrs litet förhastade öppenhjärtigheten beträffande kärleksromansen på Kahra har utvecklat sig till ett ömtåligt tema, som allvarligt har stört fästmöns sinnesfrid. Det hade varit en oförlåtlig underlåtenhetssynd, att icke med all den vältalighet, som så rikligt stod Topelius till buds, ingripa dämpande och tröstande, och hans ridderliga natur förnekar sig ej heller i det en aning kritiska läget. Med sin dikts egna varma inledningsord försäkrar han henne om styrkan av sin kärlek. »Du är min ro, min tröst, min frid, min himmel blid, mitt hopp, min tro, min längtans hamn vart andedrag — o bred i dag mot mig din famn!» När denna väsentliga hjärteangelägenhet så efter en ström av varma och vackra ord övertygande slutbehandlats, kan han med lättat sinne övergå till Greta-temat, som här ställs in i den dager omständigheterna påkalla.

»Ja verkligen, min lilla flicka, jag glömde alldeles bort att du ej kände den där skogshistorien och således väl kunde komma på den tron, att kusin ljungblomma vore en sådan rackerska till älva eller skogsprinsessa, som brukar bortröva unge riddare från deras vackra brudar. Och den glömskan ber jag dig rätt hjärtligt om förlåtelse för, min egen Milla! Du har den heligaste rätt att vara nyfiken denna gången, och därför vill jag gärna och öppet berätta dig sammanhanget viss om att du känner din Zache, huru han för dig ej kan säga ett osant ord om man sloge ihjäl honom.» 1)

1) Brev till Emilie den 5 jan. 1845. Utdragen återfinnas hos Vasenius, II, s. 521—30.

Han talar sedan om det betryck han fordom känt inför hopplösheten att vinna Emilie, hur »tomheten låg som en aftonskymning över all min glädje». Och så fortsätter han:

»Vid den tiden började jag vurma för finskan och för allt finskt. Jag skrattade gott när jag läste 'fennomanen' i kalendern, det var som om Berndtson skrivit av min egen lilla roman; till och med namnen Marie och Sophie. Ty jag hade verkligen, ehuru jag knappt tror på allvar, den planen att utvälja mig en upplandsflicka, ofördärvad och 15 år — henne ville jag låta uppfostra ett par år i något prästhus och sedan taga henne till maka. Nu hände under mina många resor att jag 1838 såg en sådan älskvärd och barnslig unge långt upp i landet, 14 mil från närmaste stad. Då fäste jag mig ej vid henne, men 1840 om sommaren sökte jag åter upp henne. Sedan tog jag flere gånger samma väg. Och varföre skulle jag neka för dig, att jag verkligen trodde mig älska henne, ty hon var ovanligt vacker. Men just den vackra ytan bländade mig. Hon var ej så ofördärvad, som jag trodde då; det fanns fåfänga även i vildmarken. Jag tror ej att hon höll av mig oegennyttigt, fast det syntes så. Nog av, min Emili! Det var en ungdomsdårskap, och den kunde ej räcka länge; en halmlåga, som flammade upp för att slockna mycket snart. En dag när jag kom tillbaka, var hon — gift. Mötet var underligt och farligt — jag har förr beskrivit det. Det var den gången jag ej kunde glömma. Sista gången jag såg henne var i juni 1841. Sedan har jag aldrig passerat förbi hennes nuvarande hem och ämnar ej heller göra det. Icke för det jag fruktar något; jag är så lugn och lycklig, sedan du, mer än ett år efter den lilla romanens slut blev min egen enda älskling. Den korta villan — ty en villa var det visst — är utan saknad förbi och av 'ljungblommornas sextonåriga syster' gömmer jag endast en silhouett, en näsduk och en hårlock, vilka jag villigt och ridderligt skall nedlägga för dina fötter»  . . . Om de båda dikterna, som förorsakat den lätta uppståndelsen och den långa uppgörelsen, säger han att han »råkade hitta de där verserna i mina 'promenader' och skickade dem ut, för det jag fann dem täcka som poesier.»

Lugnande sammanfattar han:

»Där är då sannsagan, min Emili! du skall ej kasta första stenen på mig för den. Naturligtvis kan och vill ej en flicka begära en bekännelse om alla sin fästmans ungdomsdårskaper; men jag är lycklig, min Emili, att ändå kunna med öppen panna bekänna för dig min största, fast ej min enda. Du ägde rätt att fordra det —  nå väl! den, om vilken du med så darrande penna skrev: 'tag henne' — har varit gift rättnu i fyra år, en bortkastad leksak, på vilken din Zache visst ej tänker mera» . . . »Ge mig en kyss och se glad ut, så försonar vi igen och låta det vara slut med den saken. Jag ser det blev en lång bikt.»

Brevväxlingen ställer den unga fästmön i den vackraste dager. Det ljus, som faller över fästmannen, är av mera sammansatt natur. I brevet avfärdas Greta med ett överlägset och, vad som är värre, ett ringaktande leende. Hon har blivit en bortkastad leksak och känslan för henne en halmlåga, som mycket snart hade slocknat. Den värdesättningen rimmar ovanligt illa samman med tidigare ensamma bikter alltifrån Kahra-skildringarnas okonstlade förtjusning till den bjärta avspeglingen av Hangola-mötets tragik. Vi behöva icke därför beskylla honom för medveten osanning. Utan tvivel skriver han bona fide. Men hans livliga skaldefantasi och hela den delikata situation, i vilken han har råkat, samverka och förleda honom att se på Kahra-äventyret genom starkt färgade fästmansglasögon. Den orätt han därmed gör både Greta och sig själv, Greta, då han hos henne insinuerar ett vulgärt lycksökeri och sig, då han ikläder sig rollen av en ganska oberörd flickjägare, just det som han engång — den 27 januari 1842 — i svartaste upprors-stämning hade klagat över att han icke hade kunnat vara, ja, den blev det oavvisliga priset, som måste erläggas, för att det oroliga fästmöhjärtat skulle kunna vaggas till ro igen. Hans varma kärlek till Emilie med rotfäste i väsentliga värden i hans som i hennes personlighet förkvävde alla möjligheter till tvivel om det berättigade i denna frihandsmålning av det förgångna.

Med ett litet beklagande annotera vi förlusten av Gretas silhouett. Mathilda-suvenirerna finnas kvar, de små Greta-minnena hemburos synbarligen som ett försoningsoffer åt vinterbrasans glöd.

Berndtsons kalender innehöll också kärlekshymnen Du är min ro, den slutligen bästa vaggsången för Emilies eget ängsliga hjärta. Den har sin plats i vår kärlekssaga om Topelius och Greta, därför att den inte bara så vackert vittnar om djupet och värmen i hans känslor för Emilie, något som visserligen också i rättfärdighetens namn helt bör komma till synes, då annars hela Kahra-perspektivet förvanskas, utan framför allt så iögonfallande belyser den olika arten av hans kärlek till de två kvinnorna.

»Du är min ro / min tröst, min frid, / min himmel blid, / mitt hopp, min tro, / min längtans hamn / vart andedrag . . . / O bred i dag / mot mig din famn.

Min själ är trött, / min längtan varm; / låt vid din barm / mig vila sött! / Du är mitt liv, / min oro säll . . . / Till livets kväll / hos mig förbliv!

Slut i din famn / mig dyra du! / Giv mig ännu / de ljuva namn! / I morgon ren / min helgedom, / min famn är tom, / min själ allén.

O du är rik / och du är varm, / men jag är arm . . . / Ej från mig vik! / O se på mig, / min enda ro !/ O låt mig bo / och bli hos dig!

Dikten är i vissa avseenden en efterklang av Rückerts Kehr' ein bei mir, 1) en dikt, som Topelius väl kände, likasom han överhuvud var väl förtrogen med och högt uppskattade skaldens diktkonst. Men likheterna äro icke det väsentliga, då de jämföras. Det finns ett egenartat drag hos Rückert, som Topelius icke har upptagit, och om också anslaget och känsloläget och dessutom den yttre strofformen (men icke rimflätningen) är Rückerts, följer Topelius i diktens inre utformning sin egen linje. Framför allt är inspirationen slutligen djupt personlig och det poetiska uttrycket för denna alltigenom äkta och hemmahörande i Topelius' skaldskap.

1) En ingående jämförelse finnes hos Granér, sid. 170.

Och hur genomskinligt klart tolkar icke denna dikt, kanske den allra vackraste av hans poem till Emilie, just hans kärlek till henne! »Du är min ro»! De orden hade han också låtit rista in i ringen, som han gav henne. Kärleken till Greta hade i begynnelsen varit det ostyriga, i grunden oskyldiga äventyret, oskyldigt, emedan den unge studenten själv var så oerfaren i erotiska ting. Sedan slog den utan varning plötsligt över i brännande lidelse. Undan den söker och finner han slutligen trygghet i kärleken till Emilie, och det är denna trösterika, rofyllda kärlek, som fyller dikten. Där finns också längtan, men denna längtan är just hoppet om vilan i den älskades famn. Det enda uttrycket för en annan form av kärlek möter i orden »min oro säll». I all längtan bor väl en oro och därmed kunna också de orden förklaras och försvaras. Men det är kanske tillåtet att i dem också varsna en liten rörande kärlekens förblindelse. Topelius, som älskar antitesen, har här utnyttjat en estetisk klimax och på samma gång ur sin fantasis ymnighetshorn låtit strömma också några skimrande droppar av kärleken till Greta.

{Inf. 2007-11-15.}

*                    *
*

Året 1844 tillkomma ytterligare två dikter: Sällheten och Demonen. Båda ha vuxit fram ur dessa besvärliga Greta-minnen, som Topelius icke riktigt längre vill kännas vid, som han brännmärker, för att Emilie-kärleken skall stråla så mycket klarare. Sällheten berör endast i inledningen och också då mycket obestämt och abstrakt Kahra-äventyret; den är egentligen en lovsång till Emilie och hette också ursprungligen Emilia. På samma gång möter i den en återklang av världsomseglingstanken, ehuru Jerusalem här har ersatts med Emilie-lyckan. Den ges här med den tredje strofen i dess ursprungliga form, då denna måhända tydligare syftar på Greta-minnet 1) och med manuskriptets sista Emilia-strof, som sedan bortlämnats, tillagd. 2)

1) Påpekat av Granér, sid. 107.

2) Anförd efter manuskriptet av Vasenius, II, sid. 524.

SÄLLHETEN.

Stormen viner. Väldiga vita vågor
välva högt, och havet i solen gnistrar.
                      O hur brusar
underfull din bölja, o ungdomslust!

Sällhet! Spöke! länge ditt spår jag spanat;
än jag såg din vinge vifta i vårskyn;
                      än på haven
sågs en flik av fladdrande manteln fly.

Dig jag sökte med hjärtats heta längtan,
men din vinge försvann i blekrött åskmoln
                      formlös, skugglik
vågen gömde i blåvitt skum ditt spår. 1)

Sist jag vände med åldrat hjärta åter;
skumma skyars skuggor min själ omskyggde.
                      Se, då stod du
tätt invid. Din andedräkt kysste min kind.

Och du log som en vår efter långa vintrar,
och du bad mig bli vid ditt hjärta evigt,
                      bad mig luta,
barnsligt from, min pannas brand mot ditt bröst.

Namn, gestalt och sanning ditt väsen vunnit;
ej mot blodlös skugga min famn jag sträckte;
                      dimmors spöken
för ditt strålande öga sjönko hän.

Och jag andades ungdom vid ditt hjärta,
själens hälsa drack jag ur dina ögon,
                      där, o Sällhet!
du i kvinnohamn vid mitt hjärta låg.

Fläkten susar bort över blanka fjärdar,
arlaregn över dalens blommor duggar;
                      dagern, doften,
svalkan över allt livets kvalm är du!

O hur blev du så kär, du dalens svalka?
O hur blev du så ljuv, du slättens grönska?
                      Det du blev mig,
ty vid min sida huld Emilia går.

1) I slutgiltig form:
Dig jag letat med hjärtats långa längtan / men din vinge vek bort i vinterdimmor / formlöst, namnlöst, / sjönk ditt väsen i vågens vita skum.

Också här tycker man sig lyssna till något av »Du är min ro»-temat.

I dikten Demonen är motsättningen mellan Emilie-kärleken, som dock icke alls direkt kommer till synes, och Greta-lidelsen förd till sin spets. Den återges här av estetiska skäl i sin slutgiltiga form; de få ändringarna i den ursprungliga gestaltningen äro ur innehållssynpunkt betydelselösa.

DEMONEN. Ha, står du åter invid min sida, du mörka flicka, min demon du! I dystra natten av kvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig som man flyr för döden, jag flydde dig som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån själva livet, och dock du står vid min sida än! — Förskjut mig icke, du vilda gosse, o minns vår kärleks mörksköna dröm! O minns de glödande ljuva rosor i nattens dofter och stilla tystnad, o minns de heta, de sälla tårar, och minns den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm! — Hör upp att mana ur det förgångna den mörka synd, som min frid förödde! De rosor alla och alla tårar, och all min rysande längtans suckar, jag dem begravit i Lethes böljor, jag plånat dem ur min levnad ut. — Det är förgäves, du fåfängt strider, den forna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom livets stigar, i själva graven med dig de sjunka, och bort i rymden av evigheter de klänga sig vid din ande fast. — O om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjärta givit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld som bränner till aska hela min levnads frid! — Förgäves ber du, förgäves hotar! Min är du, min i det varma livet, min är du in i den dystra döden. För längesedan med heta kyssar jag vigde dig till mitt väsens make, jag fast dig fjättrar, jag dig ej släpper, förrän ditt väsen i mitt förgås. — Ha, skall jag krökas som mask i stoftet för dig, du demon med mörka ögon! Och vor' du skön som en fallen ängel, och bjöd du mig uti dina armar Mahomas eden, vet, dig jag hatar och dig jag avskyr i evighet! —  Förgäves ber du, förgäves hatar! I djupa bottnen utav ditt hjärta, där bor den makt dig åt mig förråder. Krök dig i stoftet, du viljelöse, fall ned i vanmakt för mina fötter, fall ned och tillbed din härskarinna, tigg som en nåd mina läppars kyss! — Tillbedja dig ... o du gräsligt sköna, du fina dödande stoft och gift! — Är jag ett stoft, så är jag det skönsta; är jag ett gift, så är döden ljuv. — Nej aldrig, spöke av synd och mörker! Vik bort från mig, jag befaller dig! — Kom, dränk ditt grubbel i mina armar; se livets blixt, den förgår ... o kom! —  Jag är förlorad . . . — Kom, rus av sällhet! . . . — Mig döden snärjer . . . — Kom, ljuva kärlek!  . . . — O Herre Kristus, mig hjälp och värna! — Vad ord! Ve dig, om du än det nämner! — O Herre Kristus, stå vid min sida! — Hör upp! O, vill du mig sönderslita! — O Herre Kristus, jag dig anropar! — För sista gången min famn jag bjuder . . . — O Herre Kristus, din famn mig skydde! — Ve! Vel Ve! ... Hon flyr, den frestande nattens demon, hon flyr för hot ej och ej för böner, för Herrens namn blott den djärva skyggar O Herre Kristus, min enda starkhet, se jag är svag lik ett ro som sviktar; i djupa bottnen utav mitt hjärta, där bor en makt, som mig stads förråder. Så lär mig bygga på dig allena, i dig allena mitt vapen söka! Då för ditt namn skall var demon vika; om än hon nalkas så vit som dagen, en ljusets ängel i anletsdragen, så med ditt namn vill jag henne pröva, all makt beröva, och slåss för frid uti livets strid.

Den dramatiskt tillspetsade dikten har icke tillkommit för att en gång för alla befria Emilie från hennes ängslan över eventuella förhandskrav på Topelius' hjärta. Den förekommer nämligen i manuskript före Irrskenet på heden och är alltså koncipierad före den ömtåliga brevväxlingen om skaldens »mörksköna» förälskelse, om den också hör till samma diktskede, året 1844. Det är inför sina egna tysta anfäktelser och det sedliga kravet att helt kunna hänge sig åt den lyckofyllda kärleken till Emilie, som Topelius i sin skaldefantasi förvandlar Greta, kanske riktigare Greta-lidelsen, till ett andeväsen från de dömdas värld. Följdriktigt låter han då också icke den ideala kärleken utan Kristus frälsa honom från frestelse och undergång. Den kristna religionen var alltid fast förankrad hos Topelius; någon verklig kris av ungdomligt religiöst tvivel kan icke påvisas, om han också i dessa yngre dagar tänkte friare i religiösa ting än längre fram i livet; helt dogmbunden blev han visserligen aldrig, därtill var han för mycket skald. Den religiösa omdiktningen av Hangola-upplevelsen, vilken uppenbart ligger till grund för Demonen, står således i god inre samklang med Topelius' personlighet; i dagboksfragmentet från januari 1841 bemästras ju också den redan övermäktiga lockelsen efter »brottets rosor» endast med Guds bistånd. Det är på samma sätt här den demoniska sinnliga kärlekslidelsen skalden söker rensa ut ur sin själ. Hangola-mötet är därvid inspirationskällan, och ur den är det också dikten hämtar allt det som ger den dess liv och dramatiska styrka. Men den frestande demonen själv är dock något alldeles annat än allt det, som verklighetens Greta uppenbarat för honom, därför slår också dikten som helhet väl mycket över i deklamatoriskt effektsökeri. Den har avlägsnats för långt från sitt källflöde.

Så följer bröllopsåret, men före bröllopet, som hölls på årets sista dag, diktar han Den resande studenten. Här har kontakten med den konkreta upplevelsen — denna gång närmast Kahra-mötena — i omedelbart åskådlig form bevarats vid diktens gestaltning, och därför har också denna dikt blivit en av Greta-poesiens pärlor.

DEN RESANDE STUDENTEN.

Hans röst man hörde på avstånd ren,
hans gyllne lyra i solen sken,
hans piska small, och i raskt galopp
han körde på gården opp.

Så långt man mindes, var han sig lik.
ej mera fattig, ej mera rik,
men lika modig och lika ung,
och alltid glad som en kung

Det var han själv, det var hans gestalt,
hans rock, hans kappa, hans väst och allt,
hans röda gördel med tofsar på,
puffert och flaska också.

Det var hans kärra, man mindes den,
hans kappsäck kände man väl igen,
hans masurpipa med nött beslag,
den var sig lik än i dag.

Och regnet tätt från hans kappa dröp,
men gårdens flickor i kind han nöp
och slog åt värden ett glas till rand
och skakade glatt hans hand.

»Nå, käre herre, vi år från år
ni far den vägen, fast tiden går?»
— »Du gamle tok, det är mänskolott
att vanka och vandra blott.»

»Men blir ni då ej fullärd en gång?
Säg, vill ni tyda ut fåglasång?»
—  »Bah! sådant fr»r mig en småsak är!
Jag konsten att leva lär.»

»Här mycket ändrats sen ni for sist:
vår gamle kyrkherre ha vi mist,
han dog av ålder.» — »Nåväl, min vän,
ni fån väl en ann igen.»

»Er vän, vår länsman, är änkling nu.»
— »Då tar han väl sig en annan fru.»
»Adjunkten gift sig.» — »Då gjorde han
detsamma som mången ann!»

»Och flickan borta i torpet där —
ni hade ju henne fordom kär —
hon gömdes i går i kyrkomull,
och, herre, det var er skull .  . .»

Då har studenten ett ord ej svar't,
men bort han ilat med vindens fart;
ett år man väntat och väntat fler .  . .
Man såg honom aldrig mer.

Topelius' berättarkonst, som skulle fira triumfer i Fältskärns berättelser och göra honom till en sagornas mästare, ger åt denna dikt en rangplats i Greta-cykeln. De åskådliga detaljerna, som förläna dikten dess solida struktur, har han visserligen denna gång kunnat hämta så att säga direkt ur sina Kahra-upplevelser. Men konceptionen är naturligtvis icke därför ett enkelt minnesavtryck. Den lätta poetiska bearbetningen av verklighetsstoffet är utförd med säker konstnärlig blick. Studenten har gjorts till en humorfylld sorglös överliggare, mötet med värden är fritt uppfunnet —  men bygger naturligtvis på erfarenheter från andra gästgivargårdar — och har blivit utgångsläget för en ypperligt inscenerande replikväxling, som så plötsligt leder fram till diktens tragiska slutscen. Denna har ju inte heller någon motsvarighet i verkligheten. Att bondedottern Greta i dikten har blivit en fattig torpflicka är inte endast helt i tidens romantiska smak utan också ett led i den konstnärliga helhetsbilden.

Den tragiska vändningen var ursprungligen mindre lyckligt utformad. »Och flickan borta i torpet där, / ni minns ju henne? — Ha, gift hon är? / — Nej herre — ni bleknar! — För himlens skull! / — Hon gömdes i går i mull.» (Enligt Vasenius, II, sid. 533.)

I denna version är skalden ännu själv för mycket fången i sina egna känslors värld. Gretas giftermål var den chock, som engång så svårt hade träffat honom själv. I den slutliga utformningen har konstnärsfantasien hemburit en värdefull seger.

Den fasta konstnärliga behandlingen, det episkt oberörda och klara i skildringen, känsloelementets verkningsfulla behärskning, så att det blixtrar fram först i slutscenens dramatiska stegring, allt detta talar för, att skalden vid diktens tillkomst hade frigjort sig från Kahra-upplevelsernas inre upphetsning och därför helt konstnärligt kunde utnyttja dem. Kärleken till Emilie och det nära förestående bröllopet — Den resande studenten diktades i samma månad, december, som bröllopet stod — har givit hans sinne den inre harmoni, som får betraktas som den ljusa bakgrunden i hans själ, mot vilken dikten utformats.

Så förflyta sju år utan att i hans skaldegärning avsätta några spår av det romantiskt-tragiska äventyret. Sju år, fyllda av värmande hjärtelycka, av det stora litterära genombrottets skaparglädje och av den yttre framgångens glans. Topelius har brutit sig en väg i det borgerliga kulturlivet som en talangfull, och uppskattad redaktör för Helsingfors Tidningar.

Han har erövrat barnens hjärtan genom sina första sagosamlingar, där vi läsa hans kanske yppersta sagor, han har blivit Ljungblommornas uppburne skald och han har stadgat sitt rykte som berättare genom den år 1851 i hans blad som följetong införda cykeln Fältskärns berättelser. Han står i sina bästa år mitt i livets rika värmande sol.

Det är då han i slutet av år 1852 diktar Vintergatan. Den avspeglar i hög konstnärlig gestaltning hela denna harmoniska värmande livslycka, den formligen genomskimras av sol. Men den talar på samma gång om Greta och Hangola, den är en sublim fortsättning på det engång så tragiska kärleksäventyret.

Icke direkt. Vintergatan handlar om Sulamith och Salami. Någon omedelbar anknytning från dem till Greta och Topelius — likasom i Den resande studenten — finna vi icke. Sceneriet är ju denna gång förlagt till stjärnornas sfär; inga konkreta spår ur verklighetens materiella rekvisita kunna här vägleda oss. Men äro vi tillräckligt lyhörda, tonar det förgångna ändå genom hela dikten i en betagande poetisk omvandling.

Låt oss lyssna till dikten! {Mer kommentarer efter dikten.}

VINTERGATAN. Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar, och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans, så saligt leende, som om ej död på jorden fanns. Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än, jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den? Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt; hon bodde i en annan sol och i en annan trakt. Och Salami, så hette hon, och Zulamith var han, och båda älskade så högt och älskade varann. De bott på jorden båda förr och älskat redan då, men skildes åt av natt och död och sorg och synd också. Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro; de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo. Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem. Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem; tallösa världar, underverk av skaparns visa hand, sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand. Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt förtärd, begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld; och då har Salami, som han, från randen av sin pol begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol. I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro, som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban och binder samman strand vid strand av rymdens ocean. Förfäran grep keruberne; till Gud steg deras flykt: »O Herre, se vad Salami och Zulamith har byggt!» Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred: »Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.» Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var, de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar, den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår, som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår. Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt, har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Den litterära forskningen har utan framgång sökt efter påtagliga förebilder för denna Topelius' måhända mest berömda och bäst kända dikt. 1) Den har i stället framstått som en utpräglat originell skapelse, framsprungen oförmedlat ur skaldefantasien. Å andra sidan är det svårt att tänka sig, att den helgjutna starka inspiration, som har förlänat dikten dess sköna form och storslagna innehåll, skulle vara enbart en fantasiskapelse utan något djupare källsprång i skaldens personliga upplevelser och själsstrider. Och därmed komma vi till det inre sambandet med Greta-äventyret och särskilt det upprörda mötet på Hangola den 27 januari 1841, det som har satt de djupaste märkena i skaldesjälen.

1) Närmare uppgifter därom ger Granér, sid. 173 ff.

I trots mot jordelivets hårda moraliska lagar, som hade berövat honom hans bleka ljungblomma, hade han engång med kärlekens rätt krävt igen henne bortom gravens råmärken. »Var skola vi engång mötas i rymderna, när våra hjärtans aska vilar i frid under tuvan? Hotande blixtrar mot mig den andres öga, men jag kysser din själs läppar och slår min andes armar kring dig och du är åter min i rymdernas ödsliga tomhet.» Under de närmast följande åren, före föreningen med Emilie, har minnet av det som var och förlorades tjusat och plågat honom, har klätt sig i olika former och till och med, i hans själs inre vånda, lånat färger från de dömdas flammor och tvungit honom att anropa himmelen om bistånd. Men under de sju därpå följande rofyllda årens samliv med Emilie, hans kärleks blida himmel och varma längtans hamn, ha lidelsens böljor äntligen lagt sig, själens rymd har klarnat. De engång så stormiga upplevelserna ha icke därför utplånats; något sådant hade icke varit möjligt, men de ha ännu engång omvandlats i minnets förändrade stämningsdager. »Och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar, och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.» Hans möte med Greta har blivit till en vacker saga. Hon hade ju redan engång förut i skaldedrömmarna omskapats till ett sagans luftiga andeväsen, varit det namnlösa lyckoskimret i Waldemars hemlighet. Det var före det ödesdigra Hangola-mötet. Det är dess slagskugga, som denna gång skall skingras, dess dystra glöd, som äntligen skall släckas. »De bott på jorden båda förr och älskat redan då, men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.» I den känsliga skaldesjälen äro tankar och gärningar ett. »Inför Renhetens Gud är jag brottslig och full av fläckar.». . . . »Med öppna ögon har jag utsträckt min hand efter brottets rosor» . . . »Det är förskräckligt att synda vetande och tänka vid sig själv: Gud skall förlåta en gång.» Nu är den stunden inne. Med döden, som skalden i sin diktarsyn föregriper, har synden avklätts de felande. »Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro.» En bitter frukt har deras skuld dock burit: »de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.» Men kärleken är evig, och i sin luttrade styrka, befriad från lidelsens slagg, vågar den uppresa sig mot själva världsordningen. Och ur detta ideala trots, som nu i över tio år legat på bottnen av skaldesjälen, renats och klarnat, men aldrig smält bort, växer så den världsalltet famnande ljusfyllda sagan om Salami och Zulamith och Vintergatan fram. Det är fråga om ingenting mer eller mindre än ett uppror, ett gammalt ouppgjort groll mellan skalden och Gud, som dikten rullar upp. »Förfäran grep keruberne; till Gud steg deras flykt: 'O Herre, se vad Salami och Zulamith ha byggt!'» Men i detta dramatiska ögonblick kommer den stora försoning, som sprider sitt klara sken över hela dikten och utgör dess grundmotiv: »Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.» Den kärlek, som engång hade blivit ett syndfullt trots mot mänskliga och gudomliga lagar, har, luttrad i döden och iklädd änglavingar, erövrat burskap i evighetens glans och härlighet.

Den avspegling i dikten av skaldens och Gretas kärleksöde, som här har skisserats, behöver naturligtvis icke ha varit konkret verklighet för Topelius i inspirationens skapelsestund. Det är fråga om Zulamith och Salami. Därför innebär sagan icke heller ett trohetsbrott mot kärleken till Emilie. Därtill kommer ju, att hela denna översinnliga förening i evigheten har föga gemenskap med jordelivets trohetsband. Av dessa skäl kan dikten också trotsigt helt se bort från Gretas man. Men det måste dock ha varit Greta-upplevelsernas oförstörbara springkälla i själens djup, som har förlänat Vintergatan dess sällsamma poetiska styrka, glans och värme. Å andra sidan blir dikten ett vittnesbörd om, att hemlyckan vid Emilies sida icke har kunnat förvandla Kahra och Hangola till döda minnen utan samband med livets värme; omskimrade av romantik berika de allt fortfarande skaldehjärtat och diktarfantasien.

Under sådana förhållanden behöver det icke betraktas som ett förmätet intrång på fridlyst område, att låta den gamle skaldens ord på dödsbädden: »jag har fått förlåtelse», väsentligen hänföra sig till Vintergatans grandiosa brottning och ljusskimrande försoning med Gud. 1)

1) Denna förmodan har uttalats av Granér. Granér anser emellertid i motsättning till ovanstående exposé, att Vintergatan väsentligen är en Emilie-dikt, ehuru där ingår också ett moment, som han hänför till Greta-diktningen. De skäl, som han anför för en sådan tolkning — den ideala kärlek dikten förhärligar och de svårigheter, som under åren ha upprest sig mot föreningen av Emilies och Topelius' livsvägar — kan jag inte betrakta som bärkraftiga. Diktens hela anda med dess litauiska trots i kärlekens namn mot världsordningen, likasom också detaljerna om jordelivets synd och domen om en evig skilsmässa, äro alldeles icke förenliga med skaldens Emilie-kärlek eller makarnas lyckliga samliv. — Granér har också velat åt Mathilda inrymma en plats i Vintergatans hymn till den ideala kärleken. Ehuru jag är fullt ense med honom beträffande skaldeinspirationens kraft att i sig upptaga och till ett helt omsmälta verklighetsstoff från vitt skilda områden, kan jag dock icke heller här följa honom; det oskuldsfulla barndomssvärmeriet har med all sin idealitet och rörande trohet alltför liten väsensfrändskap med en kärlek, som i trots mot alltets lagar bygger en stjärnebro från himmelspol till himmelspol.

Vintergatan kan betraktas som en avslutning på alla de tysta strider, som mötet med den vackra bondflickan med det lågande hjärtat tände i skaldesjälen, en avslutning i hög och mild försoningsdager. Men Topelius' diktning uppvisar också efter Vintergatans tillkomst några spår av Greta-minnet, vilka här ha sin givna plats.

Vi återgå då för ett ögonblick till Zonas böcker, där Topelius 1841 under förtrollningen av Gretas charm drömmer om ett idealiserat bondeliv à la Almquist, förljuvat av föreningen med en naturens ofördärvade dotter, som han dock ville bibringa en grundfond av kultur före giftermålet. Verkligheten blev sedan, lyckligtvis må vi säga, en helt annan, ty experimentet hade med all sannolikhet icke slagit bättre ut för honom än det tidigare hade utfallit för Almquist. Grundförutsättningen saknades ju också: Greta var redan utom räckhåll för honom. Men drömmen hade dock funnits och låg bevarad som ett vackert ljusskimmer i hans skaldesjäl. Och så en dag, långt fram i tiden, tar han åter fram den, och under en lång följd av år, från 1858 till 1870, plockar han ur den dikt efter dikt, tills det blir en hel serie: Skog och sjö i samlingen Nya blad. De flesta av dess nio sånger ha visserligen knappast något påtagligt samband med Greta-episoden. Som helhet utgöra de ett slags växelsånger mellan en man och en kvinna och utmynna i den senares Spinnvisa, som berättar om det förestående bröllopet. En egendomlig spröd drömstämning bredes ut över några av dem, däribland just spinnvisan: . . . »Jag spinner min glädje av ängarnas tågor, / av ängarnas tågor, / av skogarnas dofter, av sjöarnas vågor, / av sjöarnas vågor, / av sol i vår hydda, / av hälsa till krydda, / av änglarnas vakt, som vår tröskel beskydda.» Så är det också med den första. Ensamhet, som äger ett visst allmänt släktskap med en del Greta-drömmars övergivenhet.

Bestämdare och mera oförtydbart än i dem ledes tanken tillbaka till Greta-gestalten i cykelns tredje visa, På Roines strand. Denna höjer sig också i poetisk kraft över alla de andra och har i Collans tonsättning blivit en av skaldens bäst kända sånger. 1)

1) Diktens samhörighet med Greta-episoden har upptäckts och i en utförlig analys övertygande påvisats av Granér.

PÅ ROINES STRAND.

Hjorden betar och klockan klingar,
klockan klingar på Roines strand.
Svanen flyger med vita vingar,
flyger ensam vid molnets rand.
Vårens vindar i löven gå,
solen skiner och sjön är blå:
men jag sjunger min långa längtan.
sjunger ensam på Roines strand.

Fader min är en björk i skogen,
moder min är en sommarsky,
broder min är ett ax i logen,

syster min är ett vinterny.
Ensam är jag som hedens ljung,
blommar ensam och vissnar ung,
sjunger, sjunger min långa längtan,
sjunger ensam på Roines strand.

Om den strålande solen visste,
om hon visste mitt hjärtas håg,
allt sitt rosende sken hon miste,
skulle sjunka i kvällens våg,
sjunka, sjunka i nattens famn;
men jag viskar min älsklings namn,
sjunger, sjunger min långa längtan,
sjunger ensam på Roines strand.

Andra strofen erinrar osökt om det poetiska bildspråket i det upprörda dagboksfragmentet från den 27 januari 1842, där Gretas fader först är den solförbrända dagen, hennes moder natten, och sedan stormen göres till hennes fader och »den silverrandade aftonskyn» blir hennes moder. Intrycket av likhet förstärkes av den tragiska grundstämningen på vartdera hållet. Här är det den unga kvinnans smärtfyllda längtan, som dikten målar, ett så bottenlöst ve, att solen skulle mista »sitt rosende sken» och »sjunka i havets våg», om den visste hennes »hjärtas håg». 1) Det måste erkännas, att den smärta dikten tolkar icke har på något sätt förklarats i serien i övrigt. Senare har man ju också funnit de nio dikternas inre samhörighet alltför svag; i skaldens Samlade Skrifter, som ordnats av Vasenius, utgöra de alla självständiga poem. Återför man dikten på Hangola-mötet och dess dagboksfragment, blir den emellertid fullt levande. Det är minnenas stormskyar, som ännu en gång draga genom skaldens själ och tona ut i den vackra sången.

1) Granér tolkar hennes ord som en beslöjad bekännelse om en brottslig kärlek, och anknyter då till Hangola-biktens ord om »brottets rosor». Serien Skog och sjö vet emellertid ej om något sådant hinder för de två kontrahenternas förening, och slutdikten låter ju också deras bröllop skönjas som nära förestående. Man kan naturligtvis tänka sig, att det är en annan hon har längtat efter, att den manliga huvudpersonen icke representerar Topelius utan Hangola-gossen. Jag föredrager dock att icke föra parallellen så nära förebilden.

[Sången sjöngs vid avtäckningen av Topelius gravvård.]

Men också de andra »Skog- och sjö» -dikterna ge reminiscenser från Kahra-episoden. På Sveden återkallar i minnet Zona-fantasierna om ett naturfriskt bondeliv (den gången var det visserligen fråga om en lantpräst) med den älskade. — Katri så hette också ursprungligen flickan på Roines strand — får då representera Greta, och hela Hangola-tragedien har fått sjunka i glömskans natt. Det må erkännas, att vi här röra oss på ganska osäker mark; dikten får själv ge vad den kan.

PÅ SVEDEN.

Mitt stål är vasst, min arm är stark,
jag hugger sved, jag rödjar mark;
här skall min fåle beta,
här skall min nya stuga stå
med tak av torv och mossa på,
här skall mitt korn ur askan gro,
och här, ja här skall Katri bo.

Du vita rönn, du unga björk,
du stolta gran med krona mörk,
vi droppa daggens tårar
som pärlor från ditt gröna hår,
när stålet till ditt hjärta går?
O, stupa glatt på svedens mull
för Katris och min kärleks skull!

Och klinga högt, mitt blanka stål,
och fall, min skog, och brinn, mitt bål,
när vårens vindar susa!
Vad härlig lott, att stupa ung
i morgondagg på blommig ljung,
när kornet ur din aska gror
och kärlek på din fägring bor.

Här skymtar ju åter ljungblomman, och skogens härliga bråddöd för i förändrad gestalt i minnet ungdomsdikternas lovsånger till döden i sällhetens ögonblick.

Möjligen kan också den vackra dikten Saga vid spiseln föras till Greta-sångerna. Det är fråga om olovlig kärlek och bråddöd, och om hjältinnan här blir en törnros i stället för en ljungblomma, ha vi ändå därmed icke förlorat Greta ur sikte; epitetet ros har flere gånger fästs vid hennes namn. Och till sist en liten men kanske icke helt obetydlig detalj: dikten är dagtecknad den första februari, dagen för det första älskogsmötet med Greta 1838. Den kan då väl vara en årsminnets hyllningsdikt; därmed klingar väl samman, att Greta blir en kungadotter.

SAGA VID SPISELN.

Det var en gång en konung,
så grå som Odin.
Han rådde över norden
i fordomtima.
En enda liten dotter hade han.
                 Ja, ja,
hur lågorna fladdra i spiseln!

Hon var så skön som solen
på Dovre fjällar.
Hon gav sitt kungahjärta
åt kärleks sorger.
En ringa väpnare så höll hon kär.
                 Ja, ja,
hur lågorna fladdra i spiseln!

När det vart sagt för kungen
i gästbudssalen,
förvandlades hans anlet,
som vinterdrivan.
Sin dotter grov han levande i hög.
                 Ja, ja,
hur lågorna fladdra i spiseln!

Om våren sköt en törnros
så röd ur högen,
och väpnaren slöt rosen
till pansarhj artat:
Dig, ros, så vill jag älska till min dödi
                 Ja, ja,
hur lågorna fladdra i spiseln!

Rollerna äro på visst sätt ombytta i dikten, men Hangola-ödet skimrar ändå igenom i romantikens fagraste ljus. I Martin Wegelius' vackra tonsättning har visan fått en rangplats bland skaldens sånger.
Men icke heller detta är Topeliusdiktens sista återspegling av Greta. Den 15 oktober 1865 nedskriver han, 47 år gammal, till Schuberts Ständchen en svensk originaltext, där han ännu en gång möter henne som en hägring i ett drömlandskaps stilla frid.

DRÖMMEN OM SÄLLHET. 1)
Ord till Schuberts Ständchen.

Kom, du ljuva, kom, du blida
väsen utan namn!
Dofta lycklig vid min sida,
blomstra vid min famn!
Se, vi bo i undersköna
djupa dalars frid,
evigt unga, sommargröna,
långt från livets strid.

O, vem är du, sköna vålnad,
på min öde stig?
Än i flammor, än förkolnad,
ser jag upp till dig.
Hälften löje, hälften tårar,
sorg, men sol ändå!
Hälften höstar, hälften vårar,
natt, men himmelskt blå!

Bubbla, som jag ej kan mäta
på min levnads ström,
o, jag kan dig ej förgäta,
du min ungdoms dröm!

1) Också beträffande denna dikts samband med Greta-episoden är Granér upptäckaren, jfr Topelius' kärlekslyrik, sid. 130.

Det är drömlandskapet från Waldemars hemlighet, som vid de mjuka tongångarna stiger fram ur det förgångnas dunkel, det är dess »väsen utan namn» han med alla sinnen i sin dröm om sällhet återupplever. Men så blir minnenas ström stridare, den stilla harmonien övergår i orolig känslodyning, Hangola-mötet skymtar fram, men i ett ogripbart fjärran: »Än i flammor, än förkolnad, ser jag upp till dig». Så lägger sig oron åter långsamt och dikten klingar ut i en skaldesyn, där Greta smälter samman med minnenas sommarnatt, »himmelskt blå». Slutorden bär fram ett mildrat eko från Irrskenet på heden, vemodsstämt men utan varje bitterhet.

Topelius' sista Greta-dikt ljuder fulltonig och skönhetsmättad. Den låter oss ännu en gång höra, huru djupt dessa Kahra- och Hangola-upplevelser hade trängt in i skaldens väsen. Ännu tjugufyra år efter det sista mötet med Greta vibrerar hans hjärta i stilla längtan, när minnenas rosiga hägring stiger fram ur det förgångnas dunkel. Den stora striden är dock redan förd till sitt slut: Kahra och Hangola ha harmoniskt inordnats i Topelius' livs- och världsbild.

{Inf. 2007-11-22.}