SLUTORD.

Topelius' levnadsbana ter sig i sina stora linjer likasom i vardagslivets smådrag övervägande idyllisk. Han växte upp i ett lyckligt hem, där välstånd rådde och en andlig atmosfär av anmärkningsvärt hög kultur omgav honom; hans barna- och ungdomsår förflöto i en glad kamratkrets av nära släktingar och goda vänner. Hans studier voro framgångsrika och föga påfrestande; övergången från det medicinska facket till humanistisk forskning skedde utan svårare inre slitningar. Som redaktör för Helsingfors Tidningar fick han utstå en hel del yrkesobehag: polemiska duster med August Schauman och J. W. Snellman och tålamodsprövande underhandlingar med träaktiga presscensorer, och under Krimkriget råkade han in i en smärtsam motsättning till akademiska kulturkretsar i huvudstaden. Det molnet drog ändå snart förbi, och sedan växte hans anseende och popularitet som författare och skald snabbt till stora mått. Hans religiösa grundåskådning, som förblev den inre regulatorn av jämvikten i hans själ och hjälpte honom över vardagslivets många småkonflikter, bidrog kraftigt —  jämte professors värdigheten — att i livets högsommar och höst ge honom en auktoritativ ställning i samhällets kulturmiljö, där han var mångsidigt och initiativrikt verksam. I hemmets lilla värld blev han småningom den vördade patriarken. Hans långa äktenskap var lyckofyllt; poemen till Emilie, däribland också de senare årens familjevers, tala om en ogrumlad harmoni. Smärtsam sorg beredde honom förlusten av hans båda söner i späd ålder, själva skönheten i dikten En liten pilt och det rörande tonfallet i sagan om Den sommar som aldrig kom, betyga detta men också här bars han över bitterhet och hopplöshet av religiös ödmjukhet. Och tre präktiga flickor, två svärsöner och flere barnbarn hjälptes åt att skapa hemtrevnad och glädje kring den gamle skalden i hans levnads blida höst.

Det kan tyckas oproportionerligt att efter allt detta erinra om bondflickan från Kahra och vad hon kom att betyda i Topelius' liv. Men vad hon gav honom bleknar inte bort vid sidan av allt det idylliska, det rikt verksamma och det patriarkaliskt myndiga i Topelius' levnad och livsverk. Man kunde våga orden, att hon var det salt, som i hans unga dagar behövdes för att genom åren bevara själen frisk och spänstig. Kahra-händelserna börja som ett litet muntert erotiskt äventyr, fritt från konventionella hämningar och med ett litet stänk av naturmystik. Det erbjuder sig åt den unge studenten som ögonblickets yra lust utan varje samband med livet som ett allvarligt helt, men som sådant är det fyllt av en tjusning, som tjuguåringen icke försöker dölja för sig. Erotikens nya lätta lågor bränna sig emellertid oförmärkt allt djupare in i ynglingasjälen och bli till en lidelsens vådeld, när religiösa och socialetiska hinder förbjuda dess naturliga utlösning i kärlekslycka. Så följer förlovningens och äktenskapets kärleksidyll och livsharmoni, men i det fördolda finns Kahra-, numera Hangola-erotikens oroscentrum kvar, dess hägringar följa honom genom hans solida borgerliga liv, än fåfängt bekämpade, än omhuldade av skaldefantasien. I sina Självbiografiska anteckningar från år 1883 är den åldrande skalden övervägande snäv mot Kahra-minnena, han erkänner visserligen, att Irrskenet på heden och andra dikter för sin uppkomst ha att tacka »en tidigare för alla andra obekant» flamma, men han räknar vårdslöst Greta in bland sina »nio sånggudinnor» och då han tillägger, att av dessa funnos »blott två, som efter varandra helt fyllde ett ynglingahjärta och av dessa två en, som fyller det än i dag», så lämnar han ingen i okunnighet om, att det är fråga om Mathilda och Emilie. Utan tvivel är det å andra sidan på Greta han tänker, då han skriver: »vem rannsakar de dunkla djupen i ett stormigt ynglingahjärta? Där ha måhända gått mäktiga vågor, dem ingen anat, och var där leende sol på ytan, som låg i dagen, så kunde ock stundom en mörk, mörk natt kasta sin skugga över dessa tysta djup.» (Självbiografiska anteckningar, sid, 101, 102.)

Den gamle professorn kunde från sin med åren allt mindre rörliga livstros synvinkel knappast annorlunda betrakta sin ungdoms ystra, och dock i grunden så godartade sprakfåledans, ej heller öppet gilla det bitterljuva Hangola-trotset i det unga hjärtat. Att skalden inom honom kunde tänka något annorlunda ha vi sett. Men också vi, som på avstånd och utifrån se på älskogsäventyret där djupt inne i Österbottens finska skogsbygder, måste väl erkänna, att den erotiska lek han så sorglöst inlät sig på, icke endast saknade alla samhällskulturella förutsättningar att engång förvandlas till varaktigt samliv — därom var ju heller icke fråga, om icke som ett förfluget hugskott — utan hela dess andliga innehåll måste ha varit mycket tunt, man är frestad att säga torftigt knappt. Det var icke bara det, att Greta var en obildad purung bondflicka, Topelius, redan då de första gången sammanträffade, en student sedan nära fem år tillbaka, dessutom intellektuellt ovanligt utvecklad och kulturellt väl orienterad. Men Gretas språk var dessutom finska, och med allt sitt intresse för detta var Topelius mycket klen, när det var fråga om dess användning — något som hans dagbok vältaligt vittnar om och som han själv i denna utan omsvep erkänner. Deras samtal måste därför ha rört sig på språkets enklaste allfarvägar. Slutligen träffades de ju endast några flyende timmar, om ens det, med månader och år emellan, utan varje brevväxling, som hade kunnat binda ihop de korta stunderna av samvaro till något slags helt. Det blev nog därför snarast endast känslan som här talade, ja, man erinras osökt om sanningen i Dalins ord, att ögonspråket är det älsta människorna ha brukat.

Och ändå satte dessa korta möten, som vi ha sett, djupa och livsvaraktiga spår i Topelius' själsliv och skaldegärning. Att så kunde ske, visar å ena sidan — och Topelius har ju låtit oss uppleva det —, att hos den enkla bondflickan måste ha funnits andliga värden, som känsla och fantasi intuitivt anade och som gav sin förädlande bouquet åt deras sinnens lätta kärleksrus. Men framför allt var hela denna upplevelse så olik allt annat som han, den erotiskt obevandrade hade erfarit; det var Greta, som lärde honom, vad kärlekslidelse var, och med sin honom så helt olika bondekultur kunde hon erbjuda honom denna kärlek som en naturens egen friska läskande dryck. Erbjuda — han tömde ju aldrig den skål, som räcktes honom. Men kanske också detta slutligen endast var ett gott —  för skalden Topelius.

»Sången är av sorg upprunnen». Just ur detta svidande kärleksve har Topelius-romantiken hämtat sin ädlaste must. Författare och skald skulle väl Topelius under alla omständigheter ha blivit, hans rika fantasi och rörliga intellekt och hans känsliga skönhetssinne hade predestinerat honom för detta levnadskall. Men det hade kanske blivit för mycket av enbart ljus idyll utan mötet med bondflickan från Kahra, och om han också då hade kunnat beträda senromantikens litterära stigar, hade diktens blommor aldrig lika levande spirat upp längs dem. Kärleksäventyret, som fördjupades till tragisk lidelse, var den jordmån, ur vilken inspirationens källsprång bröto fram. Topelius har visst själv haft en inre känsla av att så förhöll sig, då han åt sin ungdoms diktsamlingar gav namnet Ljungblommor. Att icke i den första samlingens inledningsdikt i raden av flicknamn Greta ihågkommes, betyder intet: i de skönaste dikterna är hon ändå med som deras osynliga sångmö.

Men vi ana hennes närvaro också utanför lyrikens rågång. Vi tycka oss igenkänna något av henne hos sagans Unda Marina och till och med hos själva prinsessan Lindagull, som ju engång förvandlades till en ljungblomma på Lapplands öde tundra. Är det ej hon, som i Meris gestalt virkar på gördeln i Bortilas storstuga? Det är visst också hennes loft vi återse på Majniemi, och där har hon fått behålla sitt namn och är nästan samma yra fölunge i greve Bernhards sällskap som hemma på Kahra. Men vi kunna icke här längre följa spåren av henne, än i högromantiska scener, än i muntra äventyr. Vad vi ha funnit är redan alldeles nog för att ge Greta från Kahra en märklig rangplats bland skaldens »nio sånggudinnor». Och verklighetens Greta? Vad veta vi om henne och hennes livsöde, sedan hennes och skaldens vägar hade upphört att korsa varandra? Så gott som intet. Hennes man hette Juho Hermanninpoika Collin, och han var, som vi veta, då hon gifte sig, bonde på Hangola, kanske riktigare Hankola gård. Han tillhörde i själva verket en gammal kultursläkt, som ju också namnet antyder. Fadern hade varit sergeant, farfadern länsman och dennes far kapellan. Det förefaller alltså, som om släkten på något sätt skulle ha kommit i utförsbacken. Där förekom andliga defekter; om kapellanen har sagts, att han tidtals varit sinnessjuk. Juho hade själv något obehärskat i sitt väsen, kanske var det just med sina känslors heta glöd han vann sin Greta. Han var då, som vi veta, endast nitton år. Hon födde honom sedan tio barn och har tydligen tillfört den Collinska släkten ett värdefullt mått av ny frisk livskraft, hennes ättlingar uppgingo 1934 till sextio personer, delvis spridda ut över Förenta Staterna. Likväl kan det ifrågasättas, om äktenskapet var lyckligt. Hennes man förföll småningom till dryckenskap — var det ett olyckligt släktarv, eller kastade den engång så glada älskogsleken på Kahra mellan Topelius och Greta sin slagskugga också här? Hur därmed än må ha förhållit sig, måste Juho Collin redan tidigt gå från gården och slutade som enkel torpare. Som fattig torparhustru dog därför också Greta 1877 vid 55 års ålder. Man berättar, att hon ännu på gamla dagar bevarade spåren av sin ungdoms ovanliga fägring.

(Alla dessa uppgifter om Greta äro hämtade ur K. Sandelins artikel i Suomen Kuvalehti 1934, n:ris 4 och 11: Kuka oli Sakari Topeliuksen nuoruudenlemmitty?)

Hennes livsöde skymtar således i forskningens sparsamma ljus snarast tyngt av mödor och sorger. Men egentligen veta vi alldeles för litet för att kunna säga något bestämt om verklighetens Greta. För oss förblir hon därför, vad skaldehjärtat och diktaringivelsen gjorde henne till: den unge Topelius' bleka ljungblomma, hans vilda vackra Hangoduva, hans mörka midnattsängel, hans stjärnomstrålade Salami. Redan detta är att ha levat nog.