erämark (av urspr. fi. erä, avgränsad andel, lott), under medeltiden och i början av nya tiden enskilt utstakat fångstområde, som låg avlägset från hemtrakten och som vanligen även omfattade fiskevatten. Ordet fick snart den nya allmänna innebörden av ett vidsträckt, avlägset och obebott skogsområde (erämaa).

Erämarksbruket var av stor betydelse för landets hushållning under medeltiden, då man inte ens i gamla bebyggelsecentra nöjde sig med endast jordbruk och boskapsskötsel. Tack vare rikedomen på sjöar och förekomsten av långa farbara vattenleder kunde e. utnyttjas upp till 250—300 km från hembygden. De längsta erämarksfärderna gjordes i n. Österbottens älvområde, där kustborna färdades ända till 300 km för att jaga och fiska. Erämarksbruket hade sin starkaste ställning i Tavastland och Satakunta, men även östfinnarna utnyttjade erämarksområden i n. Mot slutet av medeltiden förefaller fisket i e. ha varit viktigare än jakten, eftersom med erämän då avsågs särskilt fiskare. E. besöktes minst två gånger om året; på hösten eller förvintern för jakt på pälsdjur och fågel, på våren eller sommaren för fiske.

Erämarksbruket var inte någon nomadisk livsform, utan innebar ett ändamålsenligt utnyttjande av avlägset liggande områden, där jakt och fiske kompletterade landets övriga näringar. Det samhälle som idkade erämarksbruk stod på en relativt hög social utvecklingsnivå. I bruket avspeglade sig även den bondefrihet som var utmärkande för de nordiska länderna. Från Tavastland finns dock medeltida belägg på att frälset lade under sig stora erämarksarealer, som sedan utnyttjades för besittningstagarnas räkning av dagkarlar och landbönder. (V. Voionmaa, Hämäläinen eräkausi, 1947; Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid IV, art. E.)