Den svenska bosättningen i södra Österbotten är enligt språk- och fornforskningens nyaste resultat urgammal. En svensk befolkning fanns här i landet redan under stenåldern, tusental år före Kristi födelse, medan finnarne ännu voro bosatta i Ryssland. Dess bosättningsområde sträckte sig i norr till Esse å och Vetil älv, i öster till Kymmene älv och de tavastländska sjöarna, varjämte ett svenskt fornfyndsområde förekommer även på västkusten av Ladoga sjö. Rester av fornfynden, tillhörande denna Finlands svenska urbefolkning av jägare och fiskare, ha påträffats i alla våra kustsocknar från Kristinestad allt upp till Uleåborg, enstaka dylika till och med i Torneå och Rovaniemi, på en bredd av 2 till 3 mil från den nuvarande kustlinjen. Denna gick dåförtiden högre upp i landet, varför fornfynden också påträffas i nuvarande skogs- och kärrmarker, gamla vik-, sjö- och fjärdbottnar. Den svenska befolkningens nuvarande bosättningsområde var under stenåldern till god del ännu havsbotten.

Det svenska Österbotten är, i motsats mot vad tidigare forskare antagit, rätt rikt på dylika fornfynd från både sten-, brons- och äldre järnåldern. Till dess fyndområde hör även Lappo älvdal, särskilt dess övre lopp och trakten kring Ala- och Evijärvi sjöar samt Kuortane, där Lappo- eller Nykarleby älv har sina källor. Småningom torde fornbefolkningen flyttat allt längre ned för älvarna, allt efter som havet drog sig tillbaka och kustlinjen förändrades. Dess omnäjder, Vörå och Kyro älvdal, äro bland Finlands rikaste arkeologiska fyndområden. I förbigående må här omnämnas, att stenåldern i våra trakter antages ha upphört omkring 1500 f.Kr. eller på de bibliska patriarkernas tid, bronsåldern omkring 500 f.Kr., samt äldre järnåldern 600 eller 700 e.Kr.

I Jeppo, Kofjoki och Munsala finnas tillsvidare kända ett trettiotal forngravar från dessa tider. De kallas av allmogen jätteröjsor (röjso=röse) och innehålla lämningar av brända lik, vilka på den tiden icke jordades utan brändes å bål. Ensamt i Esse socken finnas 130 fornsvenska gravar och många i Purmo, däribland de intressanta Vilobacken och Heimbacka. — På den s.k. helga backen i Kofjoki, där nu ungdomsföreningens hus reser sig, (namnet antyder måhända ännu förekomsten av ett gammalt hedniskt offerställe) hittades för icke många år tillbaka ett av våra märkligaste myntfynd, numera förvarat i vårt nationalmuseum, ett romerskt kopparmynt, som är från kejsar Antonius Pius [Antoninus Pius, kejsare år 138–161. Skall vara Hadrianus (117–138)] tid, att döma av bröstbilden å detsamma samt bränt i kanten, enär det troligen lagts på gravbålet med liket av någon hednisk krigare från den tiden. I Ala- och Evijärvi, (det senare namnets första led antagligen fornsvenskt, av ordet (ävja=dy, lera), påminna ännu många ortsnamn om forntida svensk bosättning (t.ex. Storstrang av fornsv. ordet ang, anger vik; Jyringinkylä av hjöring=svärd). I grannsocknarna Esse och Purmo ha många fyndföremål särskilt från stenåldern anträffats. Traditioner finnas även om upphittade forntida skeppsvrak t.ex. på en ås vid Skrivars i Vexala; i ett kärr vid den s.k. Kackordunten samt en ekstock (båt av urholkad trädstam av stenålders typ) från Markby [en annan från Markby], vilka alla tyvärr icke tillvaratagits. Även de i Nykarleby skärgård förekommande namnen på forntida hednagudar och gudinnor, såsom Torsön, Frös (Frej) ön, Tyrskärssund (Tyr=krigsguden), Skadön (av Skadi) Ransvik i Soklot (Ran=Näcken eller Ägir) ha antagits vittna om den fornsvenska bosättningen i hedentid i dessa trakter. Märkligt nog, förekommer icke någon namnsammansättning med Odin, vilken gud blev den förnämsta först under den yngre järnåldern eller vikingatiden. Även namnet Vexala har härletts från fornnorden ve (=vi=helgedom) och sal (=offersal, offerhall, tempel), och således antagits betyda den heliga offerhallen, varmed då de kringliggande holmarnas gudanamn synas kunna förbindas. I Munsala sjöbyar fortlever en sägen om dessa trakters bebyggande av tre vikinghövdingar. (Traditionen meddelad av P. Ohls). De från, i fornforskning och fornsvenskan totalt okunniga, finnpräster på Porthans tid härstammande fantastiska och orimliga härledningarna (Munsala från Munasalo, Vexala från Väkisalo och Oravais från orava) förtjäna numera ej det ringaste avseende.

Den äldsta fornsvenska befolkningen i Nykarleby trakten torde från övre loppet av Lappo eller Nykarleby älv småningom utbrett sig i dess mellersta och nedersta älvdal, måhända redan tidigare slagit sig ned vid sina fisklägen i skärgården. Den blev antagligen, liksom befolkningen i omnäjderna; under yngre järnåldern förstärkt genom inflyttningar från den motliggande norrländska kusten. I „Lassuska anteckningarna“, förvarade i Vörå kyrkoarkiv och av vilka delar publicerats av professor J. O. J. Rancken samt begagnats av Yrjö Koskinen i hans akademiska avhandling „Pohjanmaan asuttamisesta“ (om Österbottens bebyggande), omnämnes, att „storfäderna“ brukat fara hitöver från Norrland på fiske och sälfångst varje vår och höst, efter det åkerarbetena gjorts därhemma och vid återresan kvarlämnat trälar och yngre söner för att vakta fiskbragderna och jaktdonen samt hugga upp små tegar kring de av obilade stockar hoptimrade stugorna. Storfäderna i Vörå trakten sammanträdde varje torsdag å Ulfvis hemman i Karvat, och hörde det då till saken, att minst sju olika fiskrätter och villebråd funnos på bordet. Seglation bedrevs fortfarande på moderlandet, och även härjningståg omtalas.

Från korstågstiden finnas traditioner (likaledes upptecknade av Lassus) att „den förste tidens kristna måste beväpnade besöka kyrkan, där vapnen under gudstjänsten upphängdes, i våken (vapen) huset, vakt hölls och strid måste ofta utkämpas mot hedningarna, som samlats att anfalla de gudstjänsten besökande“. Nykarleby trakten hade sin första kristna kyrka i Pedersöre, men endast mycket få traditioner finnas kvarlevande från katolska tiden såsom berättelsen om ett brudpars förolyckande på en brudfärd från Pedersöre vid de s.k. Brudholmarna. Ett fynd från katolska tiden gjordes dock i början av 1800-talet i den s.k. grottan å Kärrs hemman i Nykarleby, där man hittade rästerna av ett träkors eller krucifix med den latinska inskriptionen „ex voto“ (helgad till följd av ett löfte). — Ortsnamnet Munkgrundets härledning är däremot historiskt obekant. Delar av Nykarleby nuvarande församling, särskilt Ytterjeppo hörde jämte Jeppo under katolska och reformationstiden till Vörå kyrka, som första gången omnämnes år 1540 i biskop Mikael Agricolas „Register“. Lassus berättar om katolska ceremoniers begående vid den s.k. radbandsstenen på en holme i Oravais och om en forntida kapellkyrka därstädes, vilken enl. fornminnesföreningens tidskrift och prof. Leinbergs anteckningar måhända varit ett äldre katolskt kyrkogäll än Vörå — under Pedersöre. — [Kommentar av K.V. Åkerblom.] dfsf

I motsats till en möjlig inflyttning från Sverige under vikingatiden eller måhända ännu tidigare, omtalas under Gustav Vasas tid en utflyttning till Norrland. Konungen fann dock sig nödsakad att vid höga viten förbjuda österbottningarna att flytta till Sverige, då de genom sin talrikhet där sades „åstadkomma dyhr tidh“. I stället påbjöd han, att „eremarkerna (=ödemarkerna) skulle bebyggas“. Under hela den svenska tiden till 1809 och även senare hitflyttade många „vattusvenskar“ (i Vasabygden kallade frattar) i egenskap av gesäller, handlande, ämbetsmän även som indelta soldater, de sistnämnda isynnerhet under frihetstiden, emedan till följd av den genom Stora Ofreden [1713—21] i våra trakter uppkomna folkbristen, soldatrotarna måste besättas med soldater från Sverige. Härom påminna ännu åtskilliga gårdsnamn, som t.ex. Dalkarls i Munsala o.a.

Under reformationstiden på 1500-talet, då lutherska läran infördes i vårt land, sträckte sig Pedersöre socken, till vilken Nykarleby också dåförtiden hörde, i norr så långt, att den omfattade nuvarande Munsala (då kallat Modhensal) kyrkoby och i söder och sydost till nuvarande Lehtimäki församling. Tidigare hade härtill hört även Gamlakarleby trakten. Gränsen i norr gick mitt igenom nuvarande Munsala socken, så att Monäs och Hirvlax byar hörde till Vörå.

På 1500-talet delades Pedersöre i 4 „fjärdingar“, av vilka den fjärde kallades Lepu eller Lapu fjärding, men år 1571 Jepu fjärding. Lepu namnet motsvarade i senare tid nuvarande Nykarleby och Jeppo socknar samt nuvarande Munsala kyrkobys område. År 1592 tillkom en femte fjärding, bildad av nuvarande Esse och Purmo samt „Marckeboby“ (=Markbyn).

År 1548 omnämnes, att i Lepu by finnas 36 bofasta bönder, bland vilka nämnas Nils Klockars, Jöns Finne, Matts Frille, Erik Jute samt (år 1590) „landsköpmännen“ (=lanthandlarne) Pelle Pettersson i Lepu, som således är den förste kände affärsmannen i Nykarleby trakten, samt Jöns Drake (=Drakabacka?). År 1546 bötfälldes vid Pedersöre ting 26 „Soklot bor för våldsvärcke som the hade wällodh sigh till ett stycke skoog för Lepuboo och högge wedh till en svedh“. Vid vintertinget 1550 bötfälldes åter Lass Anson (=Andersson) i Lepu, för att hans bror Nils hade stulit „2 ströminghs skiöt från Jöns Pettersson i Epu“ (=Jeppo). År 1571 dömdes Nils Ols i Socklot (=sockenlötet?) till „tu kappeland jord, liggande vid hans jord att sin bror Siffred Olss i Lepu haffve fått sig teges upp“.

Ännu 1665 förekommer namnet Lepu eller Lapu by, men 1685 kallas den med sitt nuvarande namn kyrkoby, varvid även namnet „Bonääs“ för första gången förekommer. År 1695 omnämnes Mickelsbacka, Järfbacka, „Frille“ och „Jutbacka“; 1705 omtalas en Erik Mickelsson Yrjas och Hans Harald. År 1712 åter Juth, Ohls, Högbacka, Drakabacka, Juthbacka, Kuddnääs, Broo, Mickelsbacka, Pelkos, Yriäs, Back, Lillollas, Kiärr, Klockars, Nygjörds, (=Nygård), Forsbacka, Snabbs (?), Bonääs, Sorfvist. [Se Hemman och husbönder . . .  för mer fakta.]

„Rajåkerns“ namn återfinnes så tidigt som år 1540 och var då antagligen eget hemman i Lepu by. I Ytterjeppo omtalas Kaup; i Jeppo åter „Jungaren“, Grötas, Romar samt i Munsala det antagligen uråldriga Vexal. Alla dessa nu här omtalade fakta vittna var på sitt vis om den urgamla svenska bosättningen i Nykarleby och dess omnäjder. Men dessa trakters egentliga kulturhistoria sammanfaller dock först med stormaktstidens begynnelse under Karl IX och hans store son och efterföljare, Gustav II Adolf vid början av 1600-talet.