folkdräkter. Uppgifter om f. står att få sedan 1700-t., dels genom bevarade persedlar, dels genom arkivuppgifter. Den finländska f. kan indelas i två huvudgrupper: den karelska, som mottagit intryck österifrån och trognare bevarat den gamla traditionen, och den västfinländska (till vilken även de svenska socknarnas f. hör), som tagit starka intryck av de högre ståndens modedräkter.

Männen övergav f. tidigare än kvinnorna. Den började försvinna vid mitten av 1800-t., men ännu i början på 1900-t. fanns den kvar i Svenskösterbotten och på Karelska näset. I ett par socknar i s. Österbotten bibehöll sig f. intill andra världskriget. Samerna är numera de enda som bär traditionell f. i vardagslag. Landsbygdens dräktskick började uppmärksammas i Finland under 1800-talets senare hälft och i början av 1900-t. i samband med ett uppvaknande intresse för det lokala folklivet hos tjänstemän och herrskap på landsbygden. Beträffande dräktskicket kännetecknas skedet bl.a. av insamling av föremål och dessutom av ett medvetet skapande av ”folkdräkter” för skilda bygder. Vid sidan av ortens ”bildade klass” deltog traktens allmogeungdom i strävandena att förnya dräkterna. Föreningsrörelsen utgjorde ramen för denna folkdräktsrörelse, som bland finlandssvenskarna fick fasta former i och med föreningen Brages tillkomst år 1906. Föreningens bygdedräktssektion fick i uppdrag att leda forskningsarbetet och att med stöd av forskningen och ortsrepresentanter sammanställa f. för de olika socknarna. Föreningen utger sedan 1952 planschverket Svensk-Finlands bygdedräkter. Under de senaste årtiondena har f. tagits till heders som festdräkter. (U.T. Sirelius, Suomen kansanpukujen historia, 1916; B. Lönnqvist, Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870—1920, 1972. Kansanpuku ja kansallispuku, 1979.