S. är ett lågt och flackt kustland, som sällan höjer sig 50 m över havets nivå. Landsdelens högsta punkt är Bötombergen (se d.o.) i Kristinestad med en höjd av 129 [k]m ö.h. Den i allmänhet steniga, särskilt i n. rikt utbildade kusten är relativt öppen; effekten av landhöjningen (se d.o.) är här tydligare skönjbar än i s. Finland. Ett större sammanhängande skärgårdsområde finns i Vasatrakten; bland större bebodda ögrupper märks Bergö (se d.o.) och Replot-Vallgrundlanden (se Björkö, Replot) samt Köklot (se d.o.), bland obebodda Valsörarna (se d.o.) och Mickelsörarna (se d.o.). En stor inre skärgård stänger av den s.k. Larsmosjön n. om Jakobstad; den har invallats till vattenreservoar för de vattendrag som rinner hit från sjöbygderna och myrmarkerna på gränsen till det finskspråkiga Sydösterbotten. De viktigaste vattendragen i S. är från s. till n. räknat Lappfjärds å (se d.o.), Kyro älv (se d.o.) och Nykarleby älv (se Lappo å). De talrika ådalarna, som växlar med de mellanliggande vattendelarnas skogs- och moränmarker samt mossar, har dragit till sig huvuddelen av bebyggelsen, som på landsbygden ofta är eller har varit (beroende på om byarna skiftats eller inte) samlad i för S. typiska gårdsgrupper (se t.ex. Andkil). Vida, bördiga älvdalsslätter ger det österbottniska landskapet dess karaktär; stora lerslätter finns i Närpes ådal, på den från havet erövrade Söderfjärden s. om Vasa, på Kyro älvs deltaland.

Det småbruksdominerade jordbruket i S. kännetecknas bl.a. av en betydande satsning på olika specialodlingar, t.ex. grönsaksodling (se Närpes) och potatisodling (se Kristinestad). Regionen är ett centrum för pälsdjursskötseln (jfr d.o.) i Finland. Landskapet har under de senaste decennierna erhållit en allt mer differentierad näringsstruktur. Till de industrier som har gamla anor hör Oravais klädesfabrik (se Oravais fabrik). Bland industriella näringsfång med äldre hembygdsrätt på den svenskösterbottniska landsbygden märks livsmedelsindustri, träindustri, båtbyggeri, transportmedelsindustri, plastindustri, nätbindningsindustri, musikinstrumenttillverkning m.m. Viktiga anläggningar för den expanderande turismen finns bl.a. vid Fäboda (se d.o.) och Juthbacka (se d.o.). S. har ett eget landskapsförbund (se landskapsförbund), ett lantbruksproducentförbund m.m. Regionradion i Vasa inledde sina sändningar 1956 (då lokalprogram för Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby sammanslogs till ett landskapsprogram). I Vasa arbetar två svenskspråkiga högskolenheter, Pedagogiska fakulteten (se Åbo Akademi) och en filial till Svenska handelshögskolan (se d.o.). Dessa fick 1985 en gemensam förvaltning (se Österbottens högskola). Av övriga läroinrättningar kan nämnas barnträdgårdslärarseminariet i Jakobstad (se barnträdgård), Svenska konstskolan i Nykarleby (gr. 1983) och Nordiska konstskolan i Karleby (gr. 1984) samt konservatoriet i Jakobstad (gr. 1985).

Historia. Den nuvarande bosättningen i S. daterar sig uppenbarligen från den historiska tidens första sekler i Finland. Den äldsta befolkningen kan ha kommit från Sverige, med vilket S. oavbrutet upprätthållit nära förbindelser. Som ett synligt bevis för det svenska väldet över landet ö. om Bottniska viken anlades i slutet av 1300-t. Korsholms slott (se d.o.). Landskapet (Österbotten) var i äldre tider befriat från borgläger. Trots detta påbjöd Sigismund Vasa knektinkvartering, vilket ledde till det blodiga klubbekriget (se d.o.), som även berörde den svenskösterbottniska bygden. Senare har krigshandlingar i S. förekommit bl.a. under stora ofreden och särskilt under kriget 1808—09; då var S. en av huvudkrigsskådeplatserna. Det största slaget stod vid Oravais (se d.o.). Under den svenska stormaktstiden på 1600-t. ingick betydande delar av S. i olika stormannaförläningar (se Gamlakarleby friherreskap, Korsholm och Vasa, Laihela). Invånarna förvärvade ryktbarhet som skickliga skeppsbyggare och timmermän; i slutet av 1600-t. blev Kronoby (1672) och Pedersöre (1692) socknar de enda i riket som skulle uppställa skeppstimmermän för flottan. Indelningsverket (jfr d.o.) utsträcktes till S. senare än till övriga landsdelar; som översteboställe för landskapsregementet fungerade Tottesund (se d.o.), en av S:s få herrgårdar. I Vasatrakten (Mustasaari) fanns många lantköpmän, som tvingades bli stadsborgare, då Vasa anlades i början av 1600-t [1606]. De bedrev handel bl.a. med fisk, sälspäck, hudar och smör, senare också med tjära.

I S. utvecklades tidigt en livaktig bondeseglation (jfr d.o.), som snart dock överflyglades av den segelsjöfart i stor skala som köpmannakretsarna i städerna bedrev (se t.ex. Malm, Peter [Wolff, Carl-Gustaf]). Segelsjöfarten led ett visst avbräck genom Krimkriget, under vilket den lokala befolkningen upptog strid med engelska flottan (se Halkokaristriden). S. är den bygd i Finland som mest berörts av emigrationen (jfr d.o.), vilken i äldre tider främst var inriktad på Nordamerika. Befolkningstätheten tvingade till utvandring, eller också sökte man arbete långt borta från hemorten, bl.a. i Stockholm, Petersburg och Hfrs. Det österbottniska jordbruket kännetecknades i äldre tider av treskiftesbruk och förhållandevis stor boskapshållning. Landhöjningen har under seklernas lopp ökat jordbruksarealen kraftigt. I S. förekom fäbodar i större utsträckning än på andra håll i Finland. Efter andra världskriget har en omfattande utflyttning till Sverige ägt rum. Landskapet har lämnat betydande bidrag till den svenskspråkiga kulturen i Finland. Härifrån härstammar bl.a. en lång rad skalder (Mikael Choraeus, Lars Stenbäck, J.L. Runeberg, Z. Topelius, Mikael Lybeck, Alexander Slotte, Ernst Knape, Jarl Hemmer, Jacob Tegengren, R.R. Eklund, Joel Rundt m.fl.). Likaså märks kulturarbetare verksamma på olika bildningsfält (Anders Svedberg, Johannes Klockars, J.J. Huldén, V.K.E. Wichmann, Evert Ekroth, Evert och Lars Huldén, Gösta och Leo Ågren m.fl.), och forskare på olika områden.

Flera av de s.k. folkrörelserna (frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen, fredsrörelsen) har haft ett starkt grepp om befolkningen i S. Under 1900-talets första decennier var området ett centrum för såväl det passiva som det aktiva motståndet mot förryskningspolitiken; värnpliktsstrejken (jfr d.o.) lyckades bäst i S., som sedermera blev ett viktigt etappområde för jägaraktivismen (jfr jägarrörelsen). Där ägde även i januari 1918 den resning rum som var avsedd att bli upptakten till den slutliga befrielsekampen (jfr inbördeskriget). (Svenska Österbottens historia, 5 bd, 1977—85; J.O.I. Rancken, Bonderesningen i S., 1882; Den österbottniska byn [Kovjoki och Socklot ingår.], 1943; H. Stockhammar, Flydda tider i Sydösterbotten, 1946; H. Smeds, S. Vasatrakten, 1953; W. Hägg, Österbotten, 1965)

[Markeringen för Nykarleby tillagd.]