Frikyrkliga rörelsen

frikyrkliga rörelser.
Det utmärkande för de frikyrkliga rörelserna inom den evangeliska kristenheten är dels att enligt deras uppfattning den personliga tron på Kristus är den församlingsgrundande principen: den kristna församlingen skall bestå endast av på Kristus troende personer, dels att den kristna församlingen skall stå helt fri och oberoende i sitt förhållande till staten. I detta sammanhang räknas till de frikyrkliga rörelserna Baptistmissionen, Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Pingströrelsen. Också Adventkyrkan (adventister) kunde räknas med. Den har dock något mindre samarbete med de övriga rörelserna. Dessutom finns de relativt nystartade församlingarna med anknytning till Livets Ord i Sverige. Nära de frikyrkliga rörelserna har också Frälsningsarmén stått.

Med avseende på dopet och nattvarden skiljer sig de olika frikyrkliga rörelserna i vissa avseenden från varandra. Baptismen anser att dopet är avsett endast för personligt troende, ett trosdop. Av denna anledning tar den avstånd från barndopet. Trosdopet sker genom att hela kroppen nedsänks i vatten. De flesta baptister anser att nattvarden är avsedd endast för personligt troende och döpta (sluten kommunion), andra är redo att låta alla troende delta oberoende av dop (öppen kommunion). Metodisterna har barndop och tillämpar öppen kommunion. Missionskyrkan i Finland (de ”frikyrkliga”) ger i princip den enskilde full frihet beträffande dopet och dopsättet. De flesta är dock döpta som troende. Man tillämpar öppen kommunion. Pingstvännerna tillämpar konsekvent trosdopet genom nedsänkning och i nattvardsfrågan håller man sig till sluten kommunion. Nattvarden kallar man gärna brödsbrytelse. Utmärkande för pingstvännerna är ett starkt betonande av dopet i den Heliga Anden och bruket av Andens nådegåvor.

Inom baptismen, Missionskyrkan och pingströrelsen hyllar man den kongregationalistiska principen, d.v.s. varje församling beslutar självständigt om sina angelägenheter. Dock finns samordnande organ som försöker se till helheten. Metodisterna har en episkopal ordning med biskopen i de nordiska länderna (och Baltikum) som högsta ledare. I den yttre missionen har de frikyrkliga rörelserna ett av sina viktigaste arbetsfält.

Baptismen kom till Finland genom den svenske baptistpredikanten C.J.M. Möllersvärds besök på Åland, där Finlands första baptistförsamling grundades på Föglö 1856. Baptismen har dock fått sin största utbredning i Österbotten. Av språkliga skäl delades rörelsen 1903 i ett svenskspråkigt och ett finskspråkigt samfund. De svenska baptisternas sammanlagda medlemsantal är cirka 1 200 (2010). Åren 1924-70 verkade en predikantskola i Vasa. Pastorerna får nu sin utbildning vid Teologiska högskolan i Stockholm. Betelseminariets teologiska seminarium i Bromma, som tidigare utbildade baptistpastorer, uppgick år 1993 i Teologiska högskolan. En del pastorer får också sin utbildning i Schweiz. Samfundets tidning är Missionsstandaret. Juridiskt sett verkade samfundet tidigare som en registrerad förening, Finlands svenska baptistmission med säte i Vasa, men 1980 infördes Finlands svenska baptistsamfund i registret över religionssamfund i Finland. De finskspråkiga baptisterna är ungefär lika många som de svenska. Samfundets tidning heter Kodin Ystävä. Juridiskt är samfundet sedan 1928 inregistrerat som ett religionssamfund, Suomen baptistiyhdyskunta (Finska baptistsamfundet).

Metodismen nådde Finland dels genom de amerikanska metodisternas sjömansmission, dels över Sverige. Genom Karl Johan Lindborgs verksamhet grundades Finlands första metodistförsamling i Vasa 1881. Även här skedde en uppdelning av språkliga skäl 1923. De svenska metodisternas antal är ca 600, de finskas ungefär lika många. De svenska metodisternas tidning är Nya Budbäraren, de finskas Rauhan Sanomia. För pastorsutbildning nyttjas Metodistkyrkans teologiska seminarium i Överås i Göteborg. Man kan även få sin utbildning vid de teologiska fakulteterna vid universiteten i Finland. Både den svenska och den finska metodismen är inregistrerade som religionssamfund: Finlands svenska metodistkyrka resp. Suomen metodistikirkko (Metodistkyrkan i Finland).

Den s.k. ”frikyrkliga” väckelsen i södra Finland på 1870-t. med bl.a. Constantin Boije af Gennäs och Edvard Björkenheim som ledande gestalter, ledde till uppkomsten av den s.k. ”fria missionen”, som stod nära väckelserörelser inom den lutherska kyrkan. Genom att man började fira nattvard på egen hand, fick de beteckningen de ”frikyrkliga” bland väckelsefolket i slutet av 1800-t. Av språkliga skäl delades ”fria missionen” 1921 i den finskspråkiga Suomen vapaakirkko (Frikyrkan i Finland), som är ett inregistrerat religionssamfund med cirka 13 000 medlemmar och det svenskspråkiga Fria missionsförbundet med cirka 800 medlemmar. Fria Missionsförbundet fattade 2003 beslut om inregistrering som samfund under namnet Missionskyrkan i Finland. De svenskspråkiga missionsvännernas tidning är En Väg (tidigare Evangeliskt Vittnesbörd) och de finskspråkigas Suomen Viikkolehti. Missionskyrkans pastorer utbildas vid Teologiska högskolan i Stockholm. För utbildningen av pastorer för Frikyrkan i Finland grundades en missionsskola i Hfrs 1925; den arbetar sedan 1970 som en del av samfundets folkhögskola, Santalan kristillinen kansanopisto, i Sandö utanför Hangö.

Pingströrelsen har sitt upphov i den stora väckelsen i Los Angeles, USA, 1906. Den fördes till Europa, främst Norden, genom den tidigare metodistpredikanten T.B. Barratt, Oslo. Han besökte Finland redan 1911 och 1912, vilket gjorde att pingstväckelsen i Finland fick fart. Några år tidigare hade redan kontakter upprättats bl.a. i Hfrs och i Vasatrakten till den gryende pingströrelsen i USA och i Sverige. Ett starkt inflytande över pingströrelsen i hela Norden utövade Lewi Pethrus, som ledde pingstförsamlingen i Stockholm under flera decennier i början av 1900-t. Inom pingströrelsen har man i allmänhet kraftigt betonat varje enskild församlings bestämmanderätt, den s.k. independentismen, den starkaste formen av kongregationalism.

I Finland skedde en uppdelning av pingströrelsen på språklig grund på 1930-t. Man verkade under flera decennier så att varje församling var en inregistrerad förening. Under senare år har frågan om samfundsregistrering diskuterats, och på finskt håll har man tagit steget ut och bildat samfund. De ledande församlingarna inom pingströrelsen i Finland har varit Filadelfiaförsamlingen respektive Saalemseurakunta i Hfrs. Dessa har också handhaft de gemensamma uppgifterna. De finskspråkigas antal uppskattas till 45 000, de svenskas till cirka 2 700. De svenskspråkigas organ är Korsets Budskap, de finskspråkigas Ristin Voitto. De finskspråkiga har en utbildningsenhet Iso kirja i Keuru. Den har kontakt med Global University, som är ett internationellt utbildningsinstitut. De svenskspråkiga får sin utbildning vid kortare kurser främst i Hfrs. Det bör nämnas att de frikyrkliga rörelserna utger fler tidskrifter än de här nämnda. De som nämns har en halvofficiell ställning inom respektive kyrka eller rörelse.

De svenska frikyrkligas samarbetsorgan, Finlands svenska frikyrkoråd, grundades 1936 av baptisterna, metodisterna och missionsvännerna. Pingstvännerna kom med 1959. Motsvarande finska organ, Suomen vapaakristillinen neuvosto, grundades 1967. Av de fria samfunden är Missionskyrkan i Finland, Finlands svenska baptistmission och Metodistkyrkan medlemmar av Ekumeniska rådet i Finland.

De svenska frikyrkligas gemensamma folkhögskola Fria kristliga folkhögskolan, grundades 1945 i Forsby i Pedersöre, verkade från 1948 i Veikars i Korsholm, och arbetar sedan 1973 i Vasa. Vid skolan inrättades 1970 en bibellinje för förberedande utbildning av predikanter och pastorer.

Alla de nämnda samfunden har en livlig barn- och ungdomsverksamhet, där bl.a. sommarlägerverksamheten intar en framträdande plats.

All frikyrklig verksamhet finansieras genom medlemmarnas frivilliga bidrag. Ett stort antal medlemmar ger ”tionde”, d.v.s. 10 % av sina inkomster för verksamheten. Missionsarbete i utlandet utgör en viktig del av de frikyrkliga rörelsernas verksamhet.

De frikyrkliga rörelsernas influens är större än vad de relativt låga medlemstalen förutsätter. Detta beror bl.a. på att man har ett stort barn- och ungdomsarbete även bland sådana barn vars föräldrar inte tillhör någon frikyrklig församling.

(K. Hurtig, Metodismen i Finland, 1923; D. Edén, Svenska baptisternas i Finland historia 1856-1931, 1931; T. Ekholm, Gamlakarleby metodistförsamling 50 år, 1933, Översikt av metodismen i Finland under 100 år, 1959; W. Schmidt, Die Pfingstbewegung in Finnland, 1935; P.W. Lindahl, Källflöden, 1939; A. Sundell, De började - vi fortsätter: baptismen i Finland 100 år, 1956; G. Westin, Den kristna friförsamlingen i Norden, 1956; S.S. Salmensaari, Suomen vapaakirkko, 1957; N.G. Holm, Pingströrelsen i Svenskfinland 1908-35, 1970; H. Ekholm, Ordets såningsmän, 1971; N.G. Holm/H. Sandström, Finlandssvensk frikyrklighet, 1972; Gemensam tro: Frikyrkliga rörelser i Svensk- Finland, 1974; A. Sundqvist, Baptisternas predikantseminarium 50 år, 1974, Ett sekel med Vasa baptistförsamling, 1980; N.G. Holm/B. Söderlund, En hamn ytterst i havet: Friförsamlingen på Åland 100 år, 1983; S.E. Lindfors, Frikyrkorörelsens i Vasa uppkomst och utveckling, 1983; J. Seppo, Uskovien yhteisö vai valtionkirkko, 1983; H. Wejryd, Från konventikel och väckelse till friförsamling och denomination: En skildring av Den fria missionens i Finland uppkomst och utveckling fram till 1890, 1984; Tro och liv: Fria Missionsförbundet hundra år, 1989; L. Ahonen, Suomen helluntaiherätyksen historia, 1994; A. Herberts, Ett folk på väg: Den finlandssvenska pingströrelsen under 75 år, 1995) (Alfons Sundqvist /Nils G.Holm)

 

Uppslagsverket Finland (1982).


Läs mer:
Friförsamlingen av Einar Hedström.
Adventkyrkan
(Inf. 2012-09-30, rev. 2014-10-13 )