I synnerhet 80-talet var mycket livaktigt på föreningslivets område, och ett stort antal sammanslutningar med olika syftemål uppkom då. Sålunda stiftades under förloppet av sex år sju föreningar. Vid sekelskiftet hade antalet stigit till tolv, av vilka fem räknade endast manliga medlemmar, medan de återstående bestod av såväl manliga som kvinnliga. Två av dem arbetade enbart på religiös grund. Någon sammanslutning speciellt avsedd för ungdomen förekom ej under denna tid.


Nykarleby djurskyddsförening
Av de från 80-talet härstammande föreningarna var Nykarleby djurskyddsförening den äldsta, grundad den 18 mars år 1882 av dr Forsius, direktor Sundwall, lektorerna Hedström och Lindskog samt prosten Wallin. Den första medlemsförteckningen upptog 50 namn, men redan på 90-talet hade medlemmarnas antal sjunkit till omkr. 35.

Den första praktiska åtgärd föreningen vidtog gällde införandet av en humanare slaktmetod. Man införskaffade i detta syfte en slaktmask, som då var någonting okänt i dessa nejder. Den överlämnades till slaktare Nyman, som därefter använde den i sitt arbete.

Från och med år 1893 blev föreningens verksamhet synnerligen livlig. Till hedersledamot valdes Zachris Topelius som bekant en varm förespråkare för djurskyddsarbetet. I ett ännu bevarat tackbrev berör han denna verksamhet och berättar bl.a., att 27 föreningar i Norden tillsänt drottningen av Italien en vädjan i frågan om småfågelskyddet med den påföljd att hon formligen belägrades av deputationer från fågelfängarnas sida och slutligen nödgades ge efter för dessas protester.

År 1900 inbjöd Frankrikes regering alla Europas länder till en internationell kongress i Paris för överläggningar om skydd för alla för åkerbruket nyttiga fåglar. Djurskyddsföreningen i Nykarleby drog sitt strå till stacken, i det att dess medlemmar tecknade bidrag för en för landet gemensam representant, den kända djurskyddsivraren fru Constance Ullner.

För att på upplysningsväg verka för sitt ändamål prenumererade föreningen på ett antal djurskyddstidskrifter, vilka cirkulerade dels bland medlemmarna, dels bland eleverna i stadens skolor. Föredrag om djurskyddsarbetet hölls för barnen av fru Ullner.

Det praktiska arbetet inom föreningen efter år 1893 gick främst ut på att motarbeta djurplågeriet under marknaderna. Hästarnas dåliga behandling måste naturligtvis till stor del skrivas på brännvinets konto. Men det fanns också sådana, som ville dra nytta av de sista krafterna hos en sjuk eller gammal och orkeslös häst. Föreningen anställde därför särskilda djurskyddspoliser för marknadsdagarna, vilka skulle befordra djurplågarna till laga straff. Uttjänta hästar inköptes och avlivades omedelbart, medan sjuka och sådana, som utsatts för misshandel, erhöll den vård de behövde. Herrelösa djur omhändertogs och hölls i förvar tills ägarna infann sig, och dessa fick då stå för kostnaderna i samband med förvaringen.

Att föreningens verksamhet ledde till positiva resultat visar en anteckning, enligt vilken ”åt polis Birck utbetalades premier för att han till bestraffning befordrat 13 djurplågare”. Det var sannerligen ej få orkeslösa hästar, som inköptes. Jag saknar visserligen uppgifter från 80- och 90-talen, men ej sällan inköptes under en enda marknad 6—8 hästar, ja stundom ännu flera. Exempelvis må nämnas åren 1905 och 1916, då antalet utgjorde 12 resp. 14. Vad kostade det då att köpa en uttjänt häst? Ja, priset rörde sig vanligen omkring 8—10 mk. Medlen till inköpen erhöll man genom medlemmarnas årsavgifter, vilka utgjorde 2—3 mk — 2 för damer och 3 för herrar. Stundom fick dock föreningen bidrag av staden, flere gånger 50 mk, men en gång t.o.m. 200 mk. Man kan med skäl fråga sig, om inte våra dagars stadsfullmäktige skulle tvivla på ens förstånd, ifall man för ett dylikt ändamål skulle anhålla om ett motsvarande belopp, d.v.s. 20.000—25.000 mk.

Verksamheten kunde emellertid ej upprätthållas på samma nivå som förut, då antalet medlemmar småningom minskades. Medlemmarna synes uteslutande ha tillhört stadens burgnare klass. Man sökte få en bredare bas för verksamheten genom att bestämma en medlemsavgift på endast ”1 mk för hantverkare, arbetare och allmoge”, men då jag i de medlemslistor jag kommit över ej funnit några representanter för dessa, antar jag att försöket misslyckades.

Föreningens sista fullständiga protokoll slutar år 1906. En lös lapp av år 1916 utvisar att man ännu det året valde en styrelse, bestående av apotekare Roos, direktor Hedström, lektor Maria Castrén och fru Josefine Järnefelt. Den sistnämnda, föreningens kassör, överlämnade senare kassörskapet till fröken Mimmi Lybeck. Hedström hade fungerat som styrelsemedlem ända från föreningens stiftande.

Några hästinköp förekom mig veterligen ej efter år 1916, men iden med djurskyddsövervakare upprätthölls fortfarande. Ingen utomstående kunde väl ana, att i staden fanns en förening, som ännu vid marknaden år 1942 anställde en sådan övervakare. Medlemsavgifterna har om än oregelbundet uppburits. De har icke höjts sedan år 1882, utan tvärtom av misstag sänkts till 2 mk för herrarnas vidkommande. Ännu hör ett 10-tal gamla nykarlebybor till föreningen. I styrelsen, som ej förnyats på 35 år, kvarstår lektor Castrén och fru Järnefelt.

Föreningen var på sin tid stadens största och uträttade otvivelaktigt mycket gott.

Sid. 156—159.

[Läs mer:
Nykarleby Djurskyddsförening av Einar Hedström i Österbottniska Posten 1945 skiljer sig något från detta.
Notis i Österbottniska Posten.
Slagtare ohoj.
Djurskyddsföreningen 1901.]

Hantverksföreningen
I likhet med andra städer hade Nykarleby en ”Fabriks- och hantverksförening”. Den bildades den 2 februari år 1870. Stadgarna för dess pensionsinrättning godkändes år 1883. Föreningen hade att vårda sig om angelägenheter, som berörde medlemmarnas yrken, och hade i mångt och mycket ärvt de forna skråföreningarnas uppgifter. Sålunda skulle den utfärda mästar- och gesällbrev, bilägga tvister mellan yrkesidkarna och deras arbetare, ha tillsyn över de sistnämndas undervisning (Se Hantverksskolan!), vaka över arbetarnas vandel och understöda nödlidande medlemmar.

För att få tillhöra föreningen måste man vara mästare och utöva yrke i staden. Av medlemmarna uttaxerades en årlig i avgift för den gemensamma saken. Sin myndighet utövade föreningen genom valda fullmäktige. Genom pensionskassan utbetalades en årlig pension till de därtill berättigade. Denna utgjorde exempelvis år 1906 60 mk — och även lån beviljades efter råd och lägenhet.

Föreningen fortlevde ännu på 1900-talet, men förlorade småningom under de förändrade tidsförhållandena sin betydelse. Dess sista räkenskapsbok gäller visserligen en del av
året 1939, men då hade den redan många år existerat blott till namnet.

Då den i landet nybildade industristyrelsen år 1885 infordrade varjehanda uppgifter i ärenden, som berörde dess verkningskrets, och speciellt vände sig till fabriks- och hantverkarföreningarna i städerna, insändes från Nykarleby en verksamhetsberättelse för tiden 1870—1885, ur vilken följande må anföras:

”Vid föreningen hava inskrivits 54 ynglingar i lära, 60 hantverkslärlingar förklarats för gesäller, 13 antagits till mästare samt 10 fabrikanter intagits i föreningen, till vilken nu såsom medlemmar höra 7 skomakare, 8 bagare, 2 skräddare, 3 garvare, 2 snickare, 1 målare, 1 smed, 1 sadelmakare, 1 kakelmakare, 2 bokbindare, 1 färgare, 1 urmakare”.

Bland föreningsmedlemmarna på 80- och 90-talen erinrar jag mig skräddaren Ahlstedt, skomakaren Holstius, smeden Karlson, tryckeriägaren Nessler, målarna Öhrling och Sundell samt garvarna Thulin och Eng. Skomakaren Skog var den siste hantverkaren, som upptogs i föreningen.

År 1939 torde föreningens egendom ha delats.

Sid. 159 f.

[Läs mer:
Fabriks och hantverksföreningen bildas och Hantverkare av Erik Birck.]

Nykterhetsföreningen
Bildades den 18 april år 1886. Initiativtagare var handlandeänkan Maria Lundqvist. Impulsen gavs tydligen av ett föredrag, som en vecka tidigare hade hållits i seminariets festsal av en fru Andersson-Mejerhjelm på initiativ av nykterhetsföreningen ”Blå bandet” i Sverige. Föreningens officiella namn blev Absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby. Av namnet framgår, att den arbetade på helnykterhetens grund. Vid det stiftande mötet inskrevs 11 medlemmar. Föreningens första ordförande blev urmakaren Karl Nyman. Redan efter några månader utgjorde medlemsantalet 160. Ökningen var emellertid såtillvida av ondo, att många olämpliga personer hade anslutit sig till föreningen. Många av dessa avgick emellertid under den närmaste tiden, och ett flertal uteslöts på grund av förseelser. Till följd härav hade medlemsantalet i slutet av år 1888 nedgått till 38. Genom denna utrensning vann föreningen i inre stadga. Bland verksamma medlemmar må nämnas fru Ida Svedlin, fröknarna Anna och Hulda Henriksson samt apotekare Ekroos. Man distribuerade nykterhetsskrifter samt arrangerade möten och föredragstillfällen.

Av naturliga skäl har jag inga personliga minnen av hurudant nykterhetstillståndet i staden var. Att missbruk av rusdrycker förekom här liksom annorstädes är klart, men av dess yttringar såg vi pojkar egentligen endast sådana, som förekom vid marknaderna. Emellertid ser jag, att vår saktmodige kyrkoherde Wilhelm Johansson i slutet av år 1889 i ortstidningen riktar ett angrepp mot Stadskällaren — belägen i nuv. Roos' gård, Ö. Esplanadgatan [Topeliusesplanaden 13, tidigare Bergfeldt.] — som ”ej hade det allra bästa rykte”. Så följde en av 36 damer undertecknad petition till stadsfullmäktige om inskränkning av antalet utskänkningsställen. Petitionen gav upphov till flere uttalanden i tidningen, och ärendet upptogs till behandling såväl i stadsfullmäktige som i magistraten men ledde ej till önskat resultat.

Att vår lilla stad ej var ”vanlottad” med avseende på utskänkningsställen framgår därav, att inom dess hank och stör utom stadskällaren fanns ett gästgiveri med fullständiga utskänkningsrättigheter, två ölutskänkningsställen ävensom två spritbutiker och två ölförsäljningar.

Sid. 160 f.

[Läs mer:
Nykterhetsrörelsen i Uppslagsverket Finland.]

Friförsamlingen
År 1896 gick en stark väckelse genom samhället, ledd av frikyrkopredikanten Nyrén, som under nio veckor höll möten dels i rådhussalen dels i den s.k. Karlbergska gården vid nuv. Bankgatan. Friförsamlingen i Nykarleby grundades omkring två år senare, nämligen den 1 december år 1896 av pastor P. Cederberg, som ett par år tidigare utträtt ur statskyrkan på grund av samvetsbetänkligheter beträffande konfirmationen och nattvarden. Detta steg av en begåvad och omtyckt statskyrkopräst med av allt att döma en framgångsrik bana framför sig väckte på sin tid stor uppmärksamhet.

Församlingen kunde efter tre år förfoga över en ändamålsenlig samlingslokal. Postiljon Häggström, som hade inköpt det dåv. brandkårshuset, uthyrde nämligen detta till församlingen.

Missionshuset, såsom det därefter kallades, övergick år 1907 till ett inom friförsamlingen bildat andelslag. Huset, som sålunda blev församlingens egendom, tillbyggdes senare med en vindsvåning.

Sid. 161 f.

[Läs mer: Nykarleby missionsförsamling 1896—1986 av Eric Eriksson.]