klockare. Redan under tidig medeltid fanns i alla församlingar
kyrkotjänare, om vilka man brukade benämningen k. Till k:s åligganden
hörde att sköta om klockringningen, förvara kyrknyckeln,
städa kyrkan, hämta vigvatten, tända rökelseeld och
ljus, kläda altaret samt att biträda prästen vid dop, bröllop,
sockenbud och begravningar. Efter reformationen bortföll det som hörde
till det katolska ceremonielet och småningom tillkom andra uppgifter,
bl.a. att leda kyrkosången, handha barnundervisningen (jfr folkundervisning)
och frambefordra tjänstepost. K. tjänstgjorde även som fältskär.
Lön erhöll han in natura. Under medeltiden var k. alltid bönder,
men på 1600-t. blev det vanligt att utse icke besuttna män till
befattningen. Kyrkolagarna av 1686 och 1869 fastställde k:s ämbetsåligganden.
K. intog en central ställning i socknens kulturliv. Sedan orglar börjat
anskaffas, blev k. ofta organist; i större församlingar inrättades
skilda k.- och organisttjänster. 1939 ersattes benämningen k.
med kantor (se d.o.). Många av de uppgifter som tidigare handhades
av k. sköts i dag av kyrkvaktmästare. (A. Sandholm, Klockarämbetet,
1963; klockarna i Finland på 1500- och 1600-talen, 1966; K. Jalkanen,
Lukkarin- ja urkunvirka suomessa 1809—1918, 2 bd, 1976—78) |