reduktion, benämning på de åtgärder som under medeltiden och senare företogs för att till kronan återbörda jordegendomar och inkomster, vilka på olika sätt övergått till adeln.

De viktigaste medeltida r. var Magnus Erikssons r. (ca 1350), Albrekt av Mecklenburgs r. (verkställdes efter Bo Jonsson Grips död 1386), drottning Margaretas r. (1396—1414) och Karl Knutsson Bondes r. (1454). Gustav Vasa genomförde i samband med reformationen en kyrkoreduktion, varvid kyrkogodsen indrogs till kronan.

De många förläningarna, särskilt under drottning Kristinas tid på 1600-t. (jfr friherre och greve), hade skapat ett ohållbart läge för kronans finanser, som var baserade på jordinnehav och grundskatter. Karl X Gustav påbörjade 1655 den s.k. fjärdepartsräfsten redan under Kristinas tid och som gick ut på att alla ”omistande” kronogods, d.v.s. sådana vars räntor var anslagna bl.a. till krigsmaktens, hovets och bergverkets underhåll, omedelbart skulle återgå eller inlösas, likaså ¼ av övriga sedan 1632 donerade gods. Denna r. administrerades av ett särskilt reduktionskollegium, som satt till 1687, längsta tiden under Herman Klasson Flemings ordförandeskap. Sedan det blivit uppenbart att fjärdepartsräfsten inte räckte till för att bringa ordning i kronans finanser, igångsatte Karl XI 1680 den s.k. stora reduktionen, som bedrevs med kraft fram till Karl XII:s krontillträde och som avstannade först sedan stora nordiska kriget brutit ut. I Finland var den nya r. dock slutförd redan 1687, samma år som reduktionskollegium och den 1680 inrättade reduktionskommissionen sammanslogs till en reduktionsdeputation. Beslutet om den utvidgade r., som innebar att alla grev- och friherreskap samt övriga större förläningar skulle indras, framtvingades av de ofrälse stånden och lågadeln i riksdagen, som dessutom 1682 beslöt att kungen ensam skulle ha rätt att råda över r:s genomförande. Härmed befästes det kungliga enväldet (jfr historia 2, sid. 579, del 1).

Bönderna kom under det följande århundradet att dra nytta av r. Genom den hade grunden lagts till bevarandet av bondefriheten och till bondeståndets framtida maktställning. En del av de reducerade säterierna blev militieboställen. För adeln, främst högadeln, innebar r. trots allt inte någon katastrof, då många lyckades kompensera och utjämna förlusterna på olika sätt t.ex. genom godsbyten). (R. Svedlund, Grev- och friherreskapen i Finland, 1936; M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat, 2 bd, 1956—60).