bonde. Självägande bönder präglade redan under medeltiden samhällsstrukturen i Finland. Man har beräknat, att nittio procent av hemmanen i Finland alltjämt på 1540-t. ägdes av självständiga skattebönder. Finland var sålunda ett relativt renodlat bondesamhälle. Det oaktat kunde man däri urskilja ett slags överklass, en bondearistokrati, liksom även en underklass, bestående av utmarkernas småbrukare och nybyggare. Det fria bondeståndets insats i den lokala administrationen har alltid varit betydande, men även i det politiska livet var bondeståndets medverkan redan under medeltiden anmärkningsvärd. I äldsta tid låg den politiska makten hos de självägande bönderna, men småningom gled den över till de stora jordägarna (frälset) och kronan med dess representanter. Bönderna utgjorde det fjärde ståndet i Sveriges riksdag (och i det autonoma Finlands lantdag), men deras ställning försvagades i synnerhet under 1600-t., då många skattebönders äganderätt till sina hemman råkade i fara genom förläningarna. Även i det s.k. Gamla Finland, som avträtts till Ryssland 1721 och 1743, blev böndernas situation svår (se donationsgods). Karl IX:s reduktion på 1680-t. räddade bondeståndet genom att förläningarna indrogs. Förenings- och säkerhetsakten 1789 gav bönderna samma rätt till sin egendom som adeln ägde och rätt att besitta frälsehemman; därigenom ökade de självägande böndernas antal. Inlösen av kronohemman till skattehemman underlättades. Genom att indelningsverket och grundskatterna upphävdes, skedde slutligen en utjämning av de bördor som dittills vilat på bönderna.

I tsarernas Finland omfattade bondeståndet ägare till i mantal satt frälse- och skattejord, åboar på kronohemman och arrendatorer på kronoboställen, kungsgårdar och kungsladugårdar, såvida de inte tillhörde något annat stånd eller var statstjänstemän. Bondeståndets lantdagsmän utsågs, en för varje domsaga, av sockenvis valda elektorer. Vid lantdagen 1809 var bondeståndets representanter 30, 1877 var de 59. Ståndets talman utsågs av kejsaren-storfursten.

Bönderna, som genom den kraftiga befolkningsökningen på landsbygden under slutet av 1800-t. blivit en allt mindre del av lantbefolkningen (jfr jordägoförhållanden), upphörde att vara ett stånd 1906, men deras politiska inflytande förblev stort eller rentav ökade. Stommen i det inflytelserika agrarförbundets (nuv. centerpartiets) väljarkår har utgjorts av lantbrukare. (V. Hytönen, Talonpoikaissäädyn historia Suomen valtiopäivillä 1809—1906, 2 bd, 1923—26; R. Silvanto, Suomen talonpojan historia, 1933; Suomen talonpoikaisluokan ja maatalouden historiaa, 1936; E. Jutikkala, Bonde-Finland, 1949, Bonden i Finland genom tiderna, 1963; T. Paloposki, Suomen talonpoikaissäädyn valtiopäiväedustus vapaudenajalla,1961)