socken, i Skandinavien och Finland den minsta kyrkliga territoriella enheten, med präst och egen kyrka, dit menigheten hade att söka sig och till vilken den betalade tionden för vidare fördelning. I Finland utgjorde s. vanligen ett naturligt avgränsat område, vilket leder tanken till att den redan under hednisk tid ofta bildat en bygdegemenskap med egen kultplats och eget ting (fi. käräjät). I de nya bygderna i Nyland och Österbotten samt i de glest befolkade inre delarna av landet kunde s. — liksom i Norrland — innebära den första samhälleliga organisationen. Redan i äldsta tid nämndes sockentinget (jfr kommunal självstyrelse). Liksom på Gotland lades s. i Finland till grund även för den världsliga administrativa och judiciella indelningen.

I Eriks av Pommern skattebok 1413 förekommer administrativa s. (jordebokssocknar), som indelades i bol (Egentliga Finland och v. Nyland) eller fjärdingar (se d.o.). Dessa s. bildade tingslag och sammanfördes till fögderier och häraden (se härad). Gränserna sammanföll vanligen, men inte alltid, med kyrksocknens.

Kyrksocknarna bildade redan under medeltiden prosterier, landskaps- eller häradsvis. På 1600-t. utvecklades de till viktiga lokala självstyrande enheter. 1865 års förordning om kommunalförvaltning på landet införde slutligen landskommunen, medan man i kyrkliga sammanhang i stället började tala om församlingar (jfr d.o.). På landsbygden har s. dock levat kvar i det allmänna språkbruket. (Yhteiskunnallisen järjestäytymisen historiaa, 1939; E. Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, 1963)