tionde, ursprungligen en avgift till kyrkans och prästerskapets underhåll, utgjorde i princip en tiondedel av avkastningen från primärproduktionen, främst från jordbruket med binäringar. Många olika slags t. förekom, liksom även lokala variationer; i Finland t.ex. mellan de områden som låg under den medeltida finska rätten (jfr d.o.) och dem som låg under den s.k. svenska rätten, T. delades i något varierande proportioner mellan sockenprästen, sockenkyrkan, biskopen och de fattiga. Gustav Vasa indrog alla tionden till kronan med undantag av sockenprästens t. (tertial-t.), varefter den indragna delen, som kallades kronotionde, efter hand fastslogs till ett bestämt belopp och blev en kronoskatt (jfr grundskatter).

Efter reformationen åtnjöt kronan i allmänhet 2/3 av t.; på Åland fick prästerskapet dock hälften, och i Lappland uppbars inget t. Prästtiondena, bland vilka det österbottniska laxtiondet (se d.o.) var mest lukrativt avskrevs 1922 vid övergången till ett nytt avlöningssystem för prästerskapet, kronotiondet 1924. (K. Pirinen, Kymmenysverotus Suomessa ennen kirkkoreduktiota 1962)