tjärhandel. Trätjära framställs genom kolning av kådrik ved. Uppsvinget för den västeuropeiska sjöfarten i början av 1600-t. medförde en starkt stegrad efterfrågan på beck och tjära, som användes till att skydda träfartygens skrov och rigg mot röta. Tjärans begärlighet som handelsvara (och indirekt dess betydelse som skatteobjekt) gjorde, att tjärbränningen blev en viktig näring för bönderna i vissa delar av vårt skogrika land. T. var dock med kortare avbrott monopoliserad 1648—1715; privilegierna innehades av en rad tjärkompanier med säte i Stockholm, varifrån varan skeppades till utlandet.

De viktigaste tjärbränningsområdena i Finland, som stod för största delen av rikets export av tjära, var det österbottniska kustlandet och Saimentrakten, vars betydelse i detta avseende dock gick starkt tillbaka sedan utskeppningshamnen i Viborg (härifrån utfördes ca 36 000 tunnor tjära årligen vid slutet av 1600-t.) gått förlorad genom Nystadsfreden 1721. Tjärpriserna var låga fram till 1770-t., då nordamerikanska frihetskriget medförde starkt ökad efterfrågan och högre priser. Napoleonkrigen och kontinentalsystemet vållade avbräck i t., som 1765 blivit fri även för stapelstäderna vid Bottenviken, men sedan fred slutits i Europa, återhämtade den sig snabbt för att kring mitten av 1800-t. nå sin största omfattning (exporten var t.ex. 1863 227 000 tunnor) och därefter småningom deklinera; vid ungefär samma tidpunkt började man överge de hantverksmässiga framställningsmetoderna och ta effektivare metoder i bruk. Uleåborg blev på 1800-t. ett centrum för t.; tjäran fraktades hit på vattenleder ända från gränstrakterna i ö. (jfr Sotkamostråten).

Som en följd av den tekniska utvecklingen inom skeppsbyggeriet började avsättningen minska under senare hälften av 1800-t.; exporten gick under perioden 1885—1910 ned från ca 160 000 hl [hektoliter] till omkring 30 000 hl. Omställningen inom tjärbränningen och dess minskade betydelse fick på sina håll påtagliga sociala följder; bl.a. hade det uppenbarligen en viss andel i 1800-talets oroligheter i Sydösterbotten, där näringens tillbakagång verkade i proletariserande riktning (jfr häjyt). (E.E. Kaila, Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, 1931; K. Hautala, Suomen tervakauppa 1856—1913, 1956)