BARNDOMSHEMMET
Gossen från Nykarleby
[Älfven]
Hvad hemtrakten beträffar, är
det framför allt älfven som ger bygden dess karaktär. Den
bryter det eljest flacka landskapets enformighet, därigenom att stränderna
oftast äro branta, åtminstone på ena sidan. Ned till
älfven bär sålunda »Himmelsbacken», lokalen
för de kälkfärder, som i sagorna spela så stor roll;
och »Sockerlandet», där Valter hamnar, bildas af de drifvor,
som hopa sig på isen. Längs stränderna ligga landtgårdar,
hvilkas namn ofta ange belägenheten: Juthbacka, Smedsbacka, Forsbacka,
Drakabacka, Högbacka. Trakten är sålunda öppen och
väl odlad, men ådalen är af växlande bredd, den omges
af skog, och vid själfva älfven växa ofta träd och
buskar. Vattnet flyter fram än forsande, än stillare. Dess färg
är brunaktig, men när solen bryter genom de gröna löfträdskronorna,
alstra dess strålar i vattnet ett underbart färgspel. I annan
belysning kan vattnet synas svart som bläck.
För dem som bo vid dess stränder är
älfven det tydligaste uttrycket för växlingarna i naturens
lif. När älfven isbelägges, då blir det verklig vinter
och då känner man att man är afstängd från
förbindelsen med stora vida världen där ute. Men när
framemot våren isen börjar svartna, när den icke mera
bär fotgångaren eller skridskoåkaren, när den slutligen
bryter upp och i stora stycken flyter ut åt hafvet till, då
vet man att våren kommer som en segrande hjälte: isens brak
är saluten, som firar »ljusets triumf med en frälsad natur».
Och då får doktorinnan på Kudnis se noga efter sin gosse,
ty islossningen drar honom med oemotståndlig makt ned till stranden,
och försiktighet vet han ej stort af.
Älfven ofvanför staden.
[Första gången jag sett en så bra bild av spången
som ledde till Brunnsholmarna.]
Men äfven för strandboarnas näringsfång
har älfven sin stora betydelse. Om hösten går siken upp
mot strömmen, och då drages not med lust och gamman, särskildt
nedanför Kudnis. Och när husbond ej kan vara med, så blir
lille Zachris redan ganska tidigt utsedd till »notkung». Hvilken
fröjd då, när man fått den första goda fångsten,
att sända gåfvor däraf till vänner och bekanta i
staden.
Om sommaren åter är älfven allmän
stråkväg för båtar, dels till den längre ut
belägna hamnen med dess magasiner, varf och beckbruk, dels till skärgården,
där stadens förmögnaste familjer ha sommarstugor. Dit far
man under den varmaste delen af sommaren på några veckor,
där svärma de unga i naturens sköte, därifrån
göras fiske- och jaktfärder till de aflägsnare öarna.
Och fjärdarna erbjuda ögat ständigt nya skådespel:
än äro de upprörda af hafsvinden, än lägga de
sig till ro i sommarkvällen, hvitglänsande nedanför öarna,
på hvilka den mörka tallskogen eller den ljusare löfskogen
reser sig mot den ljusblå himlen. Men längst ute i hafsbandet
finnas de underbara Fjäderholmarna, som från stranden där
man står än synas, än, ifall man går några
steg, plötsligt äro försvunna.
Älfven ofvanför Kudnis.
Och så möter man på sin färd
eller ser från stranden ett af stadens fartyg, som hemkommer från
sin första resa på sommaren. Nickhakarna göras i ordning,
saluten dånar, hurrarop ljuda från stranden, redaren skyndar
i båt och far ut till sitt fartyg för att höra om dess
långa resor och uppskatta dessas resultat. Och ungdomen jublar i
känslan af att äfven denna salut gällt en ljusets och frihetens
triumf: den återknutna förbindelsen med världen där
ute.
|