BARNDOMSHEMMET
Gossen från Nykarleby

[Älfven]

     Hvad hemtrakten beträffar, är det framför allt älfven som ger bygden dess karaktär. Den bryter det eljest flacka landskapets enformighet, därigenom att stränderna oftast äro branta, åtminstone på ena sidan. Ned till älfven bär sålunda »Himmelsbacken», lokalen för de kälkfärder, som i sagorna spela så stor roll; och »Sockerlandet», där Valter hamnar, bildas af de drifvor, som hopa sig på isen. Längs stränderna ligga landtgårdar, hvilkas namn ofta ange belägenheten: Juthbacka, Smedsbacka, Forsbacka, Drakabacka, Högbacka. Trakten är sålunda öppen och väl odlad, men ådalen är af växlande bredd, den omges af skog, och vid själfva älfven växa ofta träd och buskar. Vattnet flyter fram än forsande, än stillare. Dess färg är brunaktig, men när solen bryter genom de gröna löfträdskronorna, alstra dess strålar i vattnet ett underbart färgspel. I annan belysning kan vattnet synas svart som bläck.
    För dem som bo vid dess stränder är älfven det tydligaste uttrycket för växlingarna i naturens lif. När älfven isbelägges, då blir det verklig vinter och då känner man att man är afstängd från förbindelsen med stora vida världen där ute. Men när framemot våren isen börjar svartna, när den icke mera bär fotgångaren eller skridskoåkaren, när den slutligen bryter upp och i stora stycken flyter ut åt hafvet till, då vet man att våren kommer som en segrande hjälte: isens brak är saluten, som firar »ljusets triumf med en frälsad natur». Och då får doktorinnan på Kudnis se noga efter sin gosse, ty islossningen drar honom med oemotståndlig makt ned till stranden, och försiktighet vet han ej stort af.

Älfven ofvanför staden.
[Första gången jag sett en så bra bild av spången som ledde till Brunnsholmarna.]

    Men äfven för strandboarnas näringsfång har älfven sin stora betydelse. Om hösten går siken upp mot strömmen, och då drages not med lust och gamman, särskildt nedanför Kudnis. Och när husbond ej kan vara med, så blir lille Zachris redan ganska tidigt utsedd till »notkung». Hvilken fröjd då, när man fått den första goda fångsten, att sända gåfvor däraf till vänner och bekanta i staden.
    Om sommaren åter är älfven allmän stråkväg för båtar, dels till den längre ut belägna hamnen med dess magasiner, varf och beckbruk, dels till skärgården, där stadens förmögnaste familjer ha sommarstugor. Dit far man under den varmaste delen af sommaren på några veckor, där svärma de unga i naturens sköte, därifrån göras fiske- och jaktfärder till de aflägsnare öarna. Och fjärdarna erbjuda ögat ständigt nya skådespel: än äro de upprörda af hafsvinden, än lägga de sig till ro i sommarkvällen, hvitglänsande nedanför öarna, på hvilka den mörka tallskogen eller den ljusare löfskogen reser sig mot den ljusblå himlen. Men längst ute i hafsbandet finnas de underbara Fjäderholmarna, som från stranden där man står än synas, än, ifall man går några steg, plötsligt äro försvunna.

Älfven ofvanför Kudnis.

    Och så möter man på sin färd eller ser från stranden ett af stadens fartyg, som hemkommer från sin första resa på sommaren. Nickhakarna göras i ordning, saluten dånar, hurrarop ljuda från stranden, redaren skyndar i båt och far ut till sitt fartyg för att höra om dess långa resor och uppskatta dessas resultat. Och ungdomen jublar i känslan af att äfven denna salut gällt en ljusets och frihetens triumf: den återknutna förbindelsen med världen där ute.