Åt bräckliges och brutnes tjenst
Ditt lif Du helgat hade.
Gud i Din vana, säkra hand
Ett kraftigt verktyg lade.
Han skärpte underbart Din blick
Att se, hvar plågan upphof fick.
Mångtusende Du botat har.
Och städse stod Du redo,
Att lemna hjelp och ila dit,
Der brutne smärtor ledo:
Du skydde ej, hur svår den stig
Än var på den man kallat Dig.
Derför ock älskad, känd och kär
Du var i Finlands bygder.
Och hög och låg, som hjelp
Du gett, Erkänna Dina dygder.
Man trängdes kring Dig, när Du kom,
Och ingen vände ohörd om.
Nu är Din korta arbetsdag.
Så rik på mödor, slutad.
Nu står invid din öppna graf
En sorgsen skara lutad.
Din konst i jorden göms med Dig,
En hågkomst blott, med lif i sig.
Din fosterbygd, som frambragt män
Ur folkets djupa leder,
Som gagnade på utmärkt sätt
Och gjorde henne heder,
Skall vara stolt att minnas på
Sin Johan Jakob Bäck också.
Men först, som sist Gud vare tack
För det, Du här fick verka!
Han, lifvets Herre, hjertat ger,
Hans händer menskans stärka.
Han gaf oss Dig; Han hem Dig tog,
När hvilans timme för Dig slog.
Välsignadt vare Herrans namn!
Han vet och vill vårt bästa.
Han öppnat Dig sin faders famn,
Du gått, att himlen gästa
För evig tid; Du gått till ro.
Som nådelön, i Kristi tro.