Politisk oro

Ända från vår tidigaste barndom hade vi känt av den politiska oro som rådde i landet. Trycket österifrån blev allt starkare. Det stora ryska riket var jätten, som ville förkväva oss. Vi hörde prästen i kyrkan — nödd och tvungen — läsa föreskrivna förböner för kejsaren och storfursten Nikolai, kejsarinnan och ”de höga barnen”, som vi tyckte lät mycket lustigt. Kejsardömet var för oss förknippat med all den oro man fruktade österifrån. På en vägg i salen hängde E. Istos tavla ”Anfall”, vars symbol vi väl förstod. Vi visste också att den var förbjuden. Vi förstod naturligtvis inte allt, men då pappa var angiven som ”riksförrädare”, och en rysk inspektör från gendarmeristyrelsen i Helsingfors infann sig till pappas lektioner på seminariet för vidare rapport till generalguvernören, förstod vi att faran hade kommit tätt inpå oss, in i vårt hem.

Vänner till pappa anmälde från Helsingfors, att hans porträtt fanns uppsatt på väggen i gendarmeristyrelsens kansli. Han var anklagad för att ha agiterat och avrått seminariets elever från att infinna sig till de olagliga värnpliktsuppbåden samt för nedsättande uttalanden under sina historielektioner om kejsaren och den ryska regimen. Den ryska guvernören i Vasa, Knipovitsch, hade hos en av pappas vänner, hovrättsrådet Erik von Troil, beslagtagit komprometterande brev från pappa, och förordnade länsmannen i Nykarleby att omedelbart anställa undersökning i pappas fall.

Hemma väntade vi husundersökning varje dag. Det gällde att snabbt undanröja vad som ytterligare kunde kompromettera. Tidskriften ”Fria ord”, motståndsrörelsens hemliga språkrör, brev och viktiga papper brändes i kakelugnen i barnkammaren, så att en kväll en svår soteld blev en skrämmande följd. — Jag kommer ihåg hur mamma lade en storrutig schal kring mina axlar, och vi gick ut på gården och såg gnistregnet som steg upp ur skorstenen. Det upphörde först sedan elden släckts i kakelugnen. En del brev och papper gömdes också på yttre vinden i fyllningen under golvplankorna. Jag undrar om de finns kvar där ännu.

Så kom ryktet om att pappa skulle häktas. Samma kväll skulle det hållas en fest på seminariet, och pappa skulle tala där, men man hade varnat honom. Mamma var i stor spänning. Hennes bror Johannes väntade med häst vid seminariet, ifall det hade gällt att föra pappa till Monäs, där Isak Flygar var färdig att snabbt föra honom över till Sverige. — Pappa och mamma gick till festen där spänningen var stor. Men kvällen gick, och föräldrarna kom hem.

Det var inte enbart lärare vid Nykarleby seminarium Wichmann och Hagfors — som var angivna och anklagade för ”riksförrädisk verksamhet”, och för vilka landsförvisning hotade. Lektor Forsström vid Sordavala seminarium och lektor Stenström, vid Ekenäs, var båda i samma situation. Alla dessa trakasserier, angivelser och förhör, främst ledda av poliskommissarien i Helsingfors W. von Gross, inspektorn i ryska språket A. Thillot samt ovannämnda guvernör Knipovitsch i Vasa, hade gått förbi Skolstyrelsen och direkt till Gendarmeristyrelsen. Efter korrespondens med Skolstyrelsens chef U. K. Yrjö Koskinen (junior) förklarade denne att ”Nykarleby seminarium i politiskt avseende är komprometterat”, och tillade att ”ifall dessa undersökningar skulle medföra ledsamma följder, skall jag, vad på mig ankommer, försöka avvärja eller åtminstone förmildra dem”. — Han fann en utväg. Angivelsen mot lektor Hagfors nedlades såsom ”mindre komprometterande”, lektor Stenström hade hunnit sätta sig i säkerhet i Sverige, lektor Forsström och pappa lämnade omedelbart sin tjänst på grund av ”tjänstledighet tillsvidare”.

Beslutet att flytta över till Sverige var fattat. Trött på alla angivelser och trakasserier hade pappa tagit detta steg. Och så en dag i augusti 1904 såldes vår vackra gård med en stor del av inventarierna, djuren, ängarna — allt det som varit vårt hem, vår trygghet. Sommarvillan på Bådan ingick inte i köpet.

Det var ett uppbrott som helt förändrade vår tillvaro, och kom att inverka på hela vårt följande liv. Att försäljningen av gården liksom hela familjens överflyttning till Sverige var en förhastad åtgärd av pappa måste medges. Men samtidigt bör man ta i betraktande den osäkra tid vi levde i. Ingen såg väl ljust på Finlands framtid. Pappa åter såg i sin fantasi en ny framtid för oss barn i det av honom så högt älskade Sverige. Jag var så liten att jag inte förstod hela innebörden av denna genomgripande förändring.

Affären med gårdsförsäljningen sköttes nog mindre sakkunnigt. Pappas underbara godtrogenhet och ringa kännedom om affärstransaktioner inbringade nog inga stora vinster. Jag har ofta tänkt på mamma i detta sammanhang. Hur hon orkade med allt, hur tyst hon bar allt — den upprivande flyttningen från hem och fosterland, att orientera sig i ett annat land, i en ny miljö, att ensam sköta allt med den stora familjen. Hon hörde väl till den tidens kvinnor som om de engång valt att följa en man så var det i ”lust och nöd”, som vigselformuläret föreskriver.

Eetu Istos berömda oljemålning ”Anfall” från 1899. Nationalmuseets samlingar i Helsingfors

Samma höst, kort före flyttningen, gifte sig syster Nanna med lektor Erik Wiklund. Till vår familj knöts en redbar och klok medlem, som i alla skiften blev oss en trofast vän. Nanna och Erik vigdes i salen under kristallkronan av direktor R. Schalin. Efteråt skulle brudparet, som sed var, visa sig för folket, som samlats utanför på gården, ”Bruden ut” ropades det. Och så stod Nanna och Erik en stund stilla på trappan och lät sig beskådas, medan Elsa och jag med tända ljus stod på var sin sida om dem. Vi hade mycket söta ljusröda klänningar, utslaget hår med en stor ljusröd sidenrosett i håret. Vi tyckte att det var mycket spännande med ett bröllop.

Nanna fick sedan så ung hon var övervaka auktionen. En rysk gendarm var hela tiden närvarande, följde efter henne också på tåget till Kovjoki station då hon reste. — Nanna och Erik bosatte sig i Gamlakarleby där Nanna hade tjänst vid den svenska folkskolan, och Erik blev utnämnd till föreståndare vid densamma.

Vi skulle ju inrikta oss på en längre vistelse, eventuellt en framtida bosättning i Stockholm, och måste då tänka på att ställa upp ett fullständigt hem där. Det var sålunda att medtaga allsköns bohag, möbler, husgeråd, kläder osv. Antagligen stuvades också en del matvaror in i de många kollin som staplades upp bland bagaget. Vad jag säkert kommer ihåg var en drittel smör. Nu efteråt kan man tycka, att mångt och mycket hade kunnat överföras till sommarvillan på Bådan, som vi skulle behålla. Efterklokhet hjälper föga. En tung flyttning var det.

Resan till Stockholm, först med järnväg till Vasa och därifrån med ångbåt direkt till Stockholm, står i ett ganska diffust minne för mig. Vi åkte tredje klass i en gammaldags vagn med träbänkar, dålig belysning, dålig luft och fullpackad med folk. Då tog pappa Elsa och mig med och vi gick ut på plattformen. Där satte vi oss på golvet på var sin sida om pappa, han med armarna om oss. Det var mörkt och röken från lokomotivet svepte över oss. Vad tänkte pappa? Kände han sig osäker inför framtiden? Eller drömde han om att kunna ge sin stora familj en ljusare framtid i ett politiskt lyckligare land?

I Vasa gick vi ombord på ångbåten ”von Döbeln”, och resan till Stockholm räckte två dygn. Båten var inte stor, inte vidare komfortabel heller. Komna ut på Raumosjön hade vi stark storm, och det gungade våldsamt. Det var första och enda gången jag känt sjösjukans kval. Men det gick om, och omsider lade båten till vid Skeppsbron i Stockholm. Målet var nått.

Men osäker låg framtiden för oss. Det var dock till ett land med samma kultur och samma språk vi kom, så att helt främlingskap behövde vi inte känna. Hårdhänt hade vi ryckts upp ur barndomens sorgfria värld, då en mörk skugga plötsligt svept över den, och drivit oss ut ur den. Borta var tryggheten i det kära hemmet i den lilla österbottniska staden. Livet skulle öppna för oss en ny värld, större och rikare. Dock utan att kunna plåna ut minnesbilderna från den tidigare i det gamla fosterlandet.
[(Inf. 2010-01-19.)]

I det fria Sverige

Pappa hade fått tjänst vid två skolor i Stockholm, den berömda Palmgrenska samskolan — Nordens första samskola — och Åhlinska flickskolan, vars föreståndarinna var den kända skolpedagogen fil. doktor Lydia Wahlström. Senare fick han också timmar i en tredje skola — Norrmalms flicklyceum.

Vårt första hem i Stockholm blev en våning på tre rum och kök på Döbelnsgatan 7. Genom att vi tagit med oss en del möbler från Nykarleby kände vi ändå en viss hemkänsla. Men att bo i ett höghus och inte i en egen gård med gårdsplan kändes nog först instängt och främmande. Men det är förunderligt hur snabbt barn anpassar sig i nya förhållanden. Språket vållade i vårt fall inga svårigheter, och vi möttes av en spontan vänlighet.

Vi började vår skolgång i Palmgrenska samskolan som låg invid Berzelii park. Vägen dit var lång. Den tiden fanns inga bussar, inte heller någon lämplig spårvagn. Men under vandringen till och från skolan fanns mycket att se i alla skyltfönster med deras otroliga och lockande sortiment. Gatorna hade också trevliga namn, Birger Jarls gatan, Brunkebergsgatan, Gustav Adolfs torg — allt för oss kända namn. Det dröjde inte länge innan vi hade levt oss in i vår nya skolas liv, och fått goda kamrater och vänner. Rektor Palmgren, som var en stor idealist och en varmhjärtad människa, hade tagit emot pappa och oss med den största vänlighet. Vid en morgonsamling omnämnde han oss nykomlingar och talade vackert om Finland. — Vid en liknande några dagar senare kallade han upp mig10-åringenoch bad mig sjunga en finsk sång. Antagligen för att jag skulle ge prov på mitt ”modersmål”. Blyg som jag var, vågade jag inte neka utan stod där vid hans kateder och sjöng med ynklig röst ”Tuoll on mun kultani ...”. Jag var ingalunda den lämpligaste för uppgiften. Den nakna sanningen var, att jag inte kunde många ord finska, och mitt genuina österbottniska uttal kunde inte ge någon som helst uppfattning om det ädla finska språket. Men hur jag vågade detta framträdande har jag frågat mig själv. Jag var väl bara ett mycket lydigt barn.

Undervisningsmetoderna var modernare och friare än i andra skolor. I de tre obligatoriska språken tyska, franska och engelska handhades undervisningen av lärare från respektive land. I de lägre klasserna gick den mest efter ”naturmetoden” d.v.s. talövningar, inlärande av sånger på de olika språken osv.

Jag kan ännu höra vår tjusiga lärare när hon kom in i klassen och glatt hälsade: ”Guten Tag Kinder”, och fick till svar vårt lika glada; ”Guten Tag, Fräulein Gertz”. — Det var mest framstående unga lärare — bl.a. tre av rektorns egna barn — som var fästade vid skolan: fil. doktor Valfried Munck-Petersen, hennes syster Signe Palmgren och sonen ”kandidaten”, mycket omtyckt av eleverna. Rektor Palmgren gick ofta inspekterande från klassrum till klassrum. Ibland kunde han ställa till med långdans genom hela skolan. En elev höll rektorn i rockskörtet och vi andra följde. Och så gick det långa tåget upp och ner för trapporna i alla tre våningarna under stort jubel med rektorn i spetsen. Vad eleverna i de högre klasserna tyckte om dessa avbrott i lektionerna kan man gott tänka. Men vi småttingar var förtjusta.

Rektor Palmgren kunde också vara mycket häftig, om det var något han starkt ogillade. I skolan fanns en annan elev från Finland, Morgan von Schulman. En dag hade rektorn överraskat några av de större pojkarna i en sedvanlig pojk-kalabalik, och blev så häftig att han gav en av dem en örfil. Det råkade vara Morgan von Schulman. Kränkt och häftigt svarade han rektorn: ”Man slår int en finsk pojk!” — Nämnas må, att rektorn sedan bad klassen om ursäkt för att han i sin häftighet hade förgått sig.

Fastän vi trivdes i Stockholm var vi ändå mycket fosterländska. Till min vän Ragni Roas skrev jag långa brev fulla av patetisk fosterlandskärlek. Då i min klass varje elev fick i uppdrag att recitera en dikt utantill, kom jag med ”Döbeln vid Jutas” ur ”Fänrik Ståhls sägner”. De andra läste barndikter. ”Döbeln vid Jutas” kände jag som något personligt. Jutas låg i närheten av Nykarleby, och jag hade varit där och hört pappa beskriva hur de två arméerna stod uppställda mot varandra. I Nykarleby fanns den byggnad där Döbeln legat sjuk. Hur hade man inte eldats av den idealbild Runeberg gett dessa hjältar som den ”lille mannen med band om pannan” fört till seger! Och slutorden ”O fosterland, vem spanar dina öden” o.s.v. värmde särskilt mitt hjärta. — Men jag undrar hur mycket de andra 10-åringarna fattade av Runebergs ståtliga dikt i mitt säkert onyanserade framförande.

Som de två yngsta av syskonen fick bror Ragnar och jag av rektorn fribiljett till skridskobanan vid Vallhallavägen. Där tillbringade vi många av vinterns kvällar. Man var tillsammans med kamrater. Hornmusiken inspirerade. Jag blev intresserad och övade flitigt, och nådde snart en rätt god färdighet. Ett plus i trivseln var, om min klasskamrat Stellan Windrow var där. Stellan var en amerikansk pojke, son till en legationstjänsteman. Han var glad och charmfull och hade ett ledigare sätt än de svenska barnen. Han anförtrodde min bror Ragnar att han ”älskade mig”. När vi sedan återflyttade till Finland, fick jag ett brev från honom, barnsligt och intetsägande, men i varje hörn av brevet var skrivet ordet ”kiss”. Jag var inte säker på vad det betydde men gissade mig till det. Jag vågade inte visa brevet åt någon. En hel dag gick jag med det innanför blusen, men brände det följande dag av fruktan att någon kunde läsa det! Hans fotografi fick jag också — en söt pojke i den traditionella sjömanskostymen. Jag återsåg aldrig Stellan. Min första kärlekssaga rann sålunda ut i sanden.

Också våra kläder började få rikssvensk prägel. Min klänning, sydd av fru Ylönen i Nykarleby, utbyttes mot den för yngre skolflickor vanliga sjömansdräkten — mörkblå med ljusblå krage. Huvudbonaden blev en matrosmössa på vars band stod ”SVEA” flankerad av svenska blågula flaggor.

Bland kamraterna hade jag fått en ”bästa vän” — Sonja Andersson. Hon var den typiska svenska flickan med blont hår, blå ögon och rosig hy. Hon var en rik flicka, och några av oss flickor, som höll ihop var ofta i hennes hem, där vi fick leka fritt. Vi älskade att spela teater. Det blev naturligtvis Topelius sagospel, som var lika populära i Sverige som i Finland. Ofta improviserade vi mindre tragedier och komedier. — Under flera år. uppehöll Sonja och jag en ivrig korrespondens. Tyvärr är breven brända.

I Stockholm var de s.k. julgransplundringarna omtyckta barnbjudningar. Sverige är också ringlekarnas förlovade land.

Man sjöng och dansade kring julgranen som ställdes mitt i rummet. När man lekt slut ”plundrades” granen på alla sina gotter, och man erhöll också en liten gåva. — Dessa trevliga, glada sånglekar och andra sällskapslekar, som funnit vägen också till vårt land och fröjdat både barn och ungdomar, kan med full rätt betraktas som ett kulturellt inslag i barn- och ungdomsverksamhet.

Något umgänge att tala om hade familjen inte. Ibland hade vi besök av landsmän, som av en eller annan anledning uppehöll sig i Stockholm. En gång var vi också bjudna till rektor Palmgren, men blyg som jag var bland de många gästerna, tyckte jag att det inte var vidare nöjsamt.

Litet roligare var en julbjudning hos en diplomatfamilj. Mannen var amerikan men hans fru svenska — en förtjusande människa, och mycket vänlig mot oss, särskilt mot mamma. Det var ett magnifikt hem. Enligt svensk julsed skulle det ”doppas i grytan”, och det ägde rum i köket. Detta var som en stor sal med en väldig spis mitt i rummet, överallt blänkande kopparkärl och silver. Hela rummet rikt upplyst. De vuxna intog sedan sin måltid i den vackra matsalen men vi barn åt i ett särskilt rum. Husets lilla dotter Andrea blev särskilt god vän med bror Ragnar. Vid avskedet ville han få tillbaka sin börs med några slantar i, som de lekt med. Men Andrea vägrade bestämt att lämna den ifrån sig. Hennes mor vädjade till henne: ”Men tycker du då inte om pågen (gossen)?” och fick till svar: ”Nog tycker jag om pågen, men jag tycker mera om pengar”, varpå hennes ståtliga pappa förtjust utbrast: ”Se detta är en äkta amerikansk flicka”. — Ragnar fick tillbaka sin lilla börs.

Familjen hade för avsikt att under påskveckan göra en resa till Uppsala för att vi skulle få bese den gamla minnesrika staden. Men jag insjuknade och resan inhiberades. Missräkningen för mig blev dock inte så stor. Det händer ibland att en kär dröm blir verklighet och en outtalad önskan uppfylld. Under vandringarna till och från skolan hade jag ofta stannat framför ett fönster på Brunkebergsgatan, där en docka i lappdräkt fanns utställd. Ack vad jag önskade mig denna docka! Men jag nämnde aldrig något om det. Men så en dag, då jag ännu låg sjuk men vaknade, fann jag dockan på min arm. Pappa hade köpt den åt mig. Vad jag var lycklig! Den följde mig sedan genom åren tills den år 1918 stals från mitt rum på sommarvillan i Nykarleby.
[(Inf. 2010-01-26.)]

Med pappa som guide i slott, museer och teatrar

Vistelsen i den svenska huvudstaden betydde en rik utveckling för oss småstadsbarn. Pappa som historiker, och särskilt intresserad av Sveriges historia, tog oss med överallt, ritade och berättade så att vi enligt rektor Palmgrens utsago, kände Stockholm grundligare än våra svenska kamrater.

Vi genomströvade ”Gamla stan” med alla dess minnesmärken, Stortorget där en kanonkula ännu satt kvar i en vägg ända från tiden för ”Stockholms blodbad”; Storkyrkan med ”St. Göran och draken”, Riddarholmskyrkan med de många kungagravarna. Överallt följde oss pappas livfulla stämma, gav fantasin näring och lät gångna tider bli underbart levande för oss.

Hur spännande var det inte att se Livrustkammaren på kungliga slottet och alla de historiska föremålen där, men jag klappade Gustaf II Adolfs häst, som fanns uppstoppad där, men fick då en vänlig tillsägelse av vakten att inte röra föremålen. Den försynta tillsägelsen tog jag inte hårt. Jag hade i alla fall klappat hjältekounungens häst. Där fanns också det kyller han bar under slaget vid Lützen. Senare överfördes hela Livrustkammaren till Nordiska museet för att år 1978 flyttas tillbaka till kungliga slottet och under mycket förnämare utformning. Naturligtvis var vi också i Nordiska museet, men det var ansträngande att vandra genom de många salarna.

Gustaf  II Adolfs Häst som kungen red i slaget vid Lützen 6 november 1632.

Ett stort nöje var det att besöka Haga slott vid Brunnsviken och de lustiga koppartälten. Där var allt så öppet och fritt. De härliga vidsträckta gräsmattorna, de gamla träden, de många människorna som strövade omkring överallt. Där upplevde vi riktigt Gustaf IIIs lätta, skimrande värld i Bellmans teckning både med ”Fjäril svingad syns på Haga” och ”Brunnsvikens bölja klar, som i vattrade vågor drar”. Överallt där vi rörde oss talade Sveriges histora till oss, en historia som också var vår.

Det fanns ännu andra slott. En dag for vi med ångbåt till Drottningholms slott med sina skatter och förnäma inredning och sin tjusiga Kina paviljong. — Så blev det Gripsholms slott med minnen från Vasakungarnas tid. Vi såg det rum där Erik IV den sista tiden han levde satt fången. Jag försökte se om som det står i dikten — ”Stegen står i golvet kvar, som kungafoten tog”, men sådana kunde jag inte upptäcka. Jag kände nog i mitt hjärta medlidande med kung Erik.

Drottningholms slott.

Någon vacker söndag gjorde familjen en utflykt till Djurgården och Skansen, detta miniatyr bygde-Sverige. Vi sprang ut och in i de många stugorna, tittade på djuren i sina burar. Allt var bara roligt. En hel dag gick innan återfärden blev ett måste.

Men det var inte enbart Sveriges historia som presenterades för oss i ord och bild. Upplevelser blev också opera- och teaterbesöken. Familjen var inte förmögen, och vi fick därför nöja oss med att sitta på tredje raden på operan. Men underbart blev för oss allt ändå. Richard Wagners ”Tannhäuser”, ”Siegried”, Bizets ”Carmen” och Webers ”Friskytten”, och på Dramaten ”Regina von Emmeritz” samt ”Den ondes besegrare”. Sagans och drömmens värld blev skimrande verklighet. Aldrig kan man senare i livet känna lika intensivt som barnet för vilket denna underbara värld öppnades. Ja t.o.m. när Den Onde i rök och väldiga eldtungor dök ner genom golvet var det nog så realistiskt, att det inte var något tvivel om att mörkrets furste just så härjade bland de stackars människorna, och sedan försvann i sitt heta rike.

Biografer fanns inte då ännu. Men vi var på en provisorisk sådan. Den var i en stor sal och man satt på inflyttade stolar. Man förevisade ”Teaterbranden i Chicago” (en sådan hade nyligen ägt rum) och ”Franska revolutionen” — inte så värst uppbyggliga för barn. Man fick se hur människorna trampade ner varandra i tumultet för att komma ut från teatersalongen, hur röken och lågorna omvälvde dem. — Av den andra filmen minns jag bäst hur drottning Marie Antoinette fördes på bödelskärran till schavotten. Musiken spelade en sonat av Klemetti och var gång jag hör den ser jag för mig Marie-Antoinettes sorgliga färd. — Ja, det var i biografens barndom.

Andra året av vår vistelse i Stockholm bodde vi på Östermalmsgatan. Rätt nära låg Lill-Jans skog. Där plockade jag för första gången blåsippor och gullvivor. Dessa vårens älskliga primörer fanns inte i Österbotten.

Vi fick också uppleva de spännande dagarna vid unionsupplösningen. Sverige och Norge hade i nära 100 år varit förenade i en personalunion, men den högsta administrationen var förlagd till Stockholm och Norge kände sig mest som ett lydland. Självständighetstanken hade vaknat, och nu ville Norge bryta unionen. Atmosfären var starkt laddad. Ja, så stark att fråga om krig låg nära. Man såg mycket militär i Stockholm, och truppenheter förflyttades till olika gränsområden. Kung Oskar II, vars valspråk hade varit ”Brödrafolkens väl”, förstod att till en sådan ytterlighet fick det inte gå. De upprörda känslorna måste stillas och lösningen ske på fredlig väg. Vilket också skedde.

För att lugna stämningen gjorde kungen en rundtur genom staden i öppen vagn. Där vi stod på Odengatan fick vi se honom komma åkande i sin vagn. Han var ensam, endast med en livréklädd körsven som körde. Inga livvakter, militärer eller poliser som följde. Hästen gick långsamt fot för fot. Inga som helst tillrop eller demonstrationer från folkmassan förekom. Färden fortgick under tystnad.

När unionsupplösningen var definitiv, och den ”rena” svenska flaggan — utan de infällda norska färgerna — för första gången skulle hissas skedde det på Renberget på Skansen. Naturligtvis hade pappa tagit oss med till detta historiska tillfälle, och hade lyckats tränga oss fram nästan till främsta  raden av det avspärrade området. Det var en väldig flagga, flera meter bred, och den hissades av en dalmas och en soldat. Musikkåren intonerade ”Du gamla, du fria, (inte längre friska) du fjällhöga Nord” o.s.v. i vilken allmänheten i mycket ringa grad deltog. Jag tänkte på hur det brukade låta när vi hemma i Finland brukar sjunga ”Vårt land”. Men svenskarna var ovana att känna en aktiv fosterlandskärlek, hade inte behövt känna styrkan av samhörighet i farans stund. Deras fred hade varat i nära 100 år.

Det rysk-japanska kriget hade utbrutit samma år (1905), och vi följde med spänning det olyckliga krigets utgång. För Finland betydde det mycket om Ryssland förlorade och Japan utgick som segrare — vilket blev fallet. Det lilla riket Japan var så okänt i världsbilden, och man stod överraskad av dess starka slagkraft. Om kvällarna vandrade vi ofta till Hamngatans tidningsbyrå för att läsa de senaste telegrammen från kriget. De stora rubrikerna ser jag ännu för mig, och hör pappas livliga kommentarer till dem. Vladivostok, Mukden, Tschutjima, Port Artur — namn på segrar och nederlag etsade sig in i minnet. Kriget kom också att få vissa återverkningar när det gällde den ryska regimen i Finland.
[(Inf. 2010-02-01.)]

Hem till Finland och sommaren

Trots pappas stora beundran för Sverige och allt svenskt kretsade hans tankar ständigt kring fosterlandet och dess öden. Längtan hem levde stark både hos honom och mamma. Rektor Palmgren ville fästa honom som ordinarie vid sin skola, likaså erbjöds han fortsatt tjänstgöring vid Åhlinska skolan.

Men stora händelser på den politiska fronten hade under året inträffat i vårt land, och man såg framåt med litet ljusare förhoppningar. Den främsta företrädaren för den hårda ryska regimen, generalguvernör Bobrikoff blev skjuten av Eugen Schauman, och en stor lättnad inträdde i de politiska förhållandena. Pappa återfick sin tjänst. Lantdag skulle väljas, och man hoppades att ”landsförrädarnas” maktställning skulle brytas. — ”Men”, sade pappa, ”än vilar dimman över kärren”.

För familjen i Stockholm väntade nu hemmet i Nykarleby, och genast i början av juni avreste vi med båt till Åbo och därifrån med järnväg till vår lilla hemstad. Vår gamla hemgård hade vi inte mera varför vi begav oss direkt till sommarvillan på Båda-landet. Vilken fröjd var det inte att få springa barfota omkring på de gamla ställena. Allt fanns kvar och det rådde det härligaste sommarväder. Syster Nanna hade fått en liten gosse, Leif, som blev allas älskling. Gamla vänner besökte oss. Det var så hemvant igen.

Pappa hade varit i Kronoby på sångfest och hållit föredrag om folkvisans uppkomst och utveckling. Han hade med sig Martin Wegelius (vår främsta musik-professor och dirigent). Det var ett både celebert och trevligt gästbesök. Med kom också pappas goda vänner Werner Lybeck och doktor Ernst Knape. Det var den vackraste sommarkväll, eller som pappa skrev i dagboken: ”Det var ej dag, det var ej natt, det vägde mellan båda”. I ett brev tackade Martin Wegelius ”för den sköna dag jag nyss fick tillbringa i ditt sällskap på minnesrika ställen och isynnerhet för den härliga kvällen hemma hos dig. Goda makter skänkte oss detta strålande lynne, som icke mindre än naturens fägring gjorde aftonen till en av de åtminstone för mig, oförgätligaste jag på länge upplevat. — Framför min vördsamma hälsning till din fru och hälsa dina intagande ungdomar från Din tillgivna och tacksamma M. Wegelius”. —

Det gjordes också en hel del förbättringar under sommarens förlopp. Bland annat byggdes en ny bastu — bagarstuga. Pappa arbetade på sin bok ”Medeltidens historia”, och det verkade som om tryggheten återvänt och livet återgått i sina gamla fåror.

Men riktigt så blev det ändå inte. Pappa hade inte uppgett drömmen om Sverige och en eventuell fortsatt vistelse där. Främst tänkte han att vi barn kunde få en tryggare framtid i hans ”oförgätliga” Sverige. De politiska händelserna fortsatte i vårt land både förhoppningsfulla och oroande. En rysk duma sammanträdde i St. Petersburg och en storstrejk i hemlandet grumlade befrielsetiden — I Ryssland fruktade man revolution.

Alltför ljus såg inte framtiden ut.

Två år hade vistelsen i Stockholm varat. Ekonomin var ansträngd, och efter många funderingar beslöts, att endast de tre äldsta av syskonen — Gerda, Rolf, Elsa — skulle fortsätta sin skolgång i Stockholm och bo inackorderade hos en familj. Bror Ragnar och jag skulle bli hemma hos föräldrarna i Nykarleby.

Vid höstens inträde gällde det nu att ställa upp ett nytt hem. Vi fick hyra en våning i Smedsbacka gamla vackra herrgårdsbyggnad. Jag började min skolgång i Fruntimmersskolan, som nu arbetade med endast två klasser i den gamla Rådhusbyggnaden.

Anna Henriksson (föreståndare för Fruntimmersskolan).		Ragni Roos (s. gift Schauman).

”Det kändes rätt vemodigt när syskonen reste. Naturligtvis är jag glad att vara med föräldrarna, men det känns liksom att börja med något nytt, och jag vet inte riktigt vad jag vill.”

Det är dagboken som hädanefter är den förtrogna. Och den tillägger:

”När vi, flyttade till Sverige tyckte jag att den verkliga barndomen var slut. Men vad är det nu då? — Ibland vill jag ännu leka — men så går det inte ändå. Jag är 12 år. Helst ville jag vara barn ännu, men andra kanske inte anser mig så. Jag älskar mina böcker. Men jag vill göra något också. Men vad? Jag är så osäker.”
 Denna reflektion av 12-åringen ger ett bevis på, att det finns ett skede i ett barns utveckling som inte särskilt blivit beaktat — övergången från lekåldern till de första tonåren. Något av osäkerhet att träda in i de vuxnas värld, en undran vad det innebär och en ännu mycket vag förväntan. Så ungefär måste jag tänka att jag kände det. Och dagboken fortsätter:

”Vi har en stor trädgård, men ingen sköter riktigt om den. Ragnar och jag leker där ibland. Vi får vara alldeles ensamma för oss själva. I dag märkte jag att de stora trädens löv börjat gulna. Blir det höst? Kommer en storm river den av bladen och virvlar dem runt, runt. På andra sidan älven ser jag vår gamla gård. Vad den ligger vackert! Om vi bara finge bo där. Den rymmer så många minnen. Smedsbacka är ju också vackert. Men — det är inte vår gård.”

”Gamla värdinnan på Smedsbacka har dött. Och tänk, hon hade bestämt om allt hur det skulle vara på hennes begravning, vilka människor som skulle bjudas och vilken mat som skulle serveras. Föräldrarna, Ragnar och jag var bjudna. Det var långa bord och bänkar utmed ena stugväggen. Och mycket mat. Till sist kom det risgrynsgröt och plommonsoppa, men då ville jag inte orka mera. Ingen talade där inne, det var alldeles tyst. Gamla värdinnan hade varit en stark kvinna, som skött både gården och de två vuxna sönerna Karl och Otto. De får nu överta allt. — Tant Rydberg kom inte till bjudningen. Hon går så sällan ut.” —

Skillnaden mellan undervisningen i Palmgrenska skolan i Stockholm och den i Fruntimmersskolan var betydande. Men kamraterna var de gamla barndomsvännerna. I brev till systrarna beklagar jag mig över hur torr undervisningen är, och latläxor var ingenting ovanligt. Den enda gång jag under hela min skoltid behövt få latläxa med åtföljande kvarsittning, var för min avhållna gudmor tant Anna Henriksson, och det var i Luthers lilla katekes. De flesta av oss klarade inte trosbekännelsen utantill. Vi måste komma på kvarsittning på eftermiddagen och förhör. Men det gick bra. Vi hade förbättrat vår kunskap, och jag stapplar inte mera på orden i trosbekännelsen.”

Mitt första framträdande för publik utföll inte vidare framgångsrikt. Jag hade läst utantill Andersens berättelse ”Den gamla ekens sista dröm”, och hade väl gjort det bra eftersom tant Anna ville ha det som programnummer på julfesten. Men så blyg var jag ännu, att jag inte kunde förmå mig att gå in i salen och läsa berättelsen. Jag grät, och tant Anna kunde inte få mig övertalad att uppträda. Senare i livet har det gått bättre för mig, om än det inte alltid varit så roligt att uppträda offentligt. Vanan ger säkerhet. Tårar har det aldrig mera blivit.

I ett annat brev låter det litet gladare när jag berättar om skolan åt syskonen:

”Vi har börjat dansa på rasterna. Tant Anna skrattar åt oss, men tant Aina, som är mycket religiös, tycker inte riktigt om det.” — ”Vi håller också upp en skridskobana på älven, då staden inte fått till stånd någon. Vi isvallar den själva, och det kostar 5 penni att åka på den. Vi har redan 1 mark 5 penni.” — Mitt intresse för ”skönskrinning” satt kvar hos mig sedan Stockholmstiden.

Annars hade vi det rätt bekymmersamt hemma. Under vintern insjuknade mamma, och måste ligga två månader på Diakonissanstalten i Helsingfors. Av brev från hennes läkare, pappas goda vän professor Ossian Schauman, framgick det att mamma var svårt sjuk, och pappa var mycket orolig. Under tiden var moster Hanna hos oss och skötte hushållet.

Min bror Ragnar och jag fick vara mycket för oss själva under den tid mamma var på sjukhuset. Vi lekte många fantasifulla lekar. Vi gav också ut en liten tidning i vilken våra små dikt- och romanförsök ingick. Vi hade redan flera tiotal exemplar, då hela samlingen på ett mystiskt sätt försvann. Vi sörjde mycket förlusten av denna vår första litterära skapelse.

(Och dagboken berättar:) ”Den som ofta kommer till oss är pappas och hela familjens goda vän, farbror Werner Lybeck. Han har alltid något med åt Ragnar och mig. Han kallar mig för ”sin sista kärlek”. Han är en så fin och förtjusande människa.” — ”Ibland går vi alla tre, pappa, Ragnar och jag, och hälsar på tant Rydberg, som bor i övre våningen. Hon sitter alltid i sin gungstol och med en svart spetsmössa på huvudet. Jag tycker att hon påminner om majorskan i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.”

Systrarna i Stockholm får också veta, att jag varit på marknaden och ätit ”en bakelse, ett äpple, ett päron och sex vindruvor”. Noteras kan, att de omnämnda frukterna, päron och vindruvor, inte stod till buds var dag i vår avlägset belägna stad.

Min ”bästa vän” Ragni Roos bodde alldeles i närheten av Smedsbacka hos sin farmor i en liten vindskammare. Där satt vi ofta och utbytte tankar och förtroenden, som unga flickor har sådant behov av. Vi var visst barnsliga för våra år, men ungflicksdrömmar började ändå sysselsätta våra tankar. Vi började förstå att det fanns problem utöver vad som rörde skollivet och vardagarnas små händelser, men ännu rörde vi oss mycket vagt i denna nya värld, som försiktigt öppnade sina portar för två småflickor. — I mitt poesialbum, som varje flicka skulle ha, skrev pappa följande dikt av Tegnér:

”Tro icke allt, vad skeppare förtälja
om oerhörda ting, som de erfarit,
om världens gåta, äntligt löst av dem,
och om den vises sten, som de har funnit.

De arma dödliga! Den vises sten
i knoppen sitter på Allfaders spira,
och människohänder bryta den ej löst!”

”Allt var likväl så vagt”, skrev jag i dagboken. — ”Det är dröm och förväntan. Det är som dimmorna över en äng tidigt en morgon innan de så småningom lösas upp och skingras. Visst ser jag framåt, men det nuvarande ger mig också mycket.”

Så en dag reste pappa till Helsingfors för att hämta hem mamma. Allt skulle bli som förr. Mamma var frisk men mycket svag och trött. Men hela hemmet blev med ens ljusare.

Och det blev vår. Dagboken säger:

”Jag är så lycklig, Vi har mamma igen! Jag vandrade ut mot landet. Det låg små högar av hö på landsvägen, hästspillning i hjulspåren och sol över de ännu delvis snöbelagda ängarna. Jag påtade i vårbäckarna, och jag kände markens doft slå emot mig dessa underbara vårbrytningsdagar. Jag tyckte att jag kände hur den svarta mullen andades och jäste av liv. Den skall ju också bära nytt liv.” —

Så blev det sommar. Syskonen kom hem från Stockholm och vi flyttade genast ut till sommarvillan. Våren hade varit sen, och det fanns massor av is i Båda-viken långt in i juni. Det var kallt. Lyckligtvis kunde vi elda i alla rum. Dagboken har inte mycket att berätta om soliga dagar. Det låter ganska tröstlöst:

”Det regnar med alla vindar både från öster och väster, från norr och söder. Pappa säger att det är som om Belsebub övertagit meteorologin. — Flödvattnet steg långt upp på land, och gråalarna såg gråare ut än vanligt. Inte var det många gånger vi kunde ligga i gröngräset och ha vår trevliga kaffestund där. Men trots den hopplösa väderleken tog vi syskon upp ett trädgårdsland och förstorade potatislandet. Men ingenting ville riktigt växa. Det behövs sol. Men den svek oss.”

Ibland rymde jag från dem allesamman, och skyndade till den nordligaste udden av Båda-landet, jag hade ett behov att vara ensam. På stranden växte tätt av den vita slåtterblomman. Så vandrade jag en kort vägsträcka av och an och — tänkte. I tanken ”skrev” jag en roman. Jag hade gjort på samma sätt sommaren förut. Nu följde jag upp handlingen, där jag sist slutat. När jag liksom kom till ett avgörande moment i historien, slutade jag vandringen och gick hem. Denna s.a.s. tankediktning höll jag på med i tre år. Sedan blev verkligheten mera spännande. Varför skrev jag den inte? Men det var väl bäst så, min förmåga var nog otillräcklig. Det var och förblev en tankelek. —

”Blåbären hade varit snälla, och de gav riklig skörd. Och vi plockade och plockade. Vi bor ju också mitt i blåbärsriset. Men åkerbär och hallon svek oss denna sommar. Ibland gick jag med Ragnar på upptäcktsfärd i kohagen. Inte fanns där mycket att upptäcka, men kring stenrösen fanns hallonbuskar, och vi plockade de våta bären. Korna stod och hängde med huvudet i något skyddat buskage. De såg inte heller glada ut. Över gårdsplanen svepte det stark kyttlandsrök. Någonstans brände man sved eller bara gamla rishögar. Om kvällarna satt vi i salen kring brasan. Gerda spelade och pappa sjöng.”

(Dagboken konstaterar) ”Ändå är Sjöhaga det bästa stället på jorden”. —

Sommaren led mot sitt slut, och vi återflyttade till staden.

Familjen stod åter inför nya problem. Det gällde den fortsatta skolgången för oss ungdomar. Fruntimmersskolan måste upphöra av brist på elever samt ekonomiska svårigheter. Efter mycket funderande beslöts, att Rolf och Elsa inte längre kunde fortsätta skolgången i Stockholm utan måste stanna i hemlandet, Gerda ensam, som följande år skulle avlägga studentexamen fick stanna ett år i Sverige. Vår nya skolstad skulle bli Gamlakarleby. Drömmen on Sverige var sålunda skrinlagd.

”Åter står jag inför något nytt. Vad skall möta mig? Vad står skrivet i stjärnorna — som det heter? Det svaret kan ingen ge mig.”
[(Inf. 2010-02-10.)]