Hemgården.

Gårdens område var stort, avgränsat från yttervärlden av ett staket med en grind mot landsvägen. Gräsplanen närmast byggnaden, omgiven av höga, lummiga björkar, var en utmärkt lekplats för barn. Under vintern låg den vackra hemgården tryggt inbäddad under höga, mjuka snödrivor, och över det hela gnistrade och strålade rymdens stjärnor i mörka kalla vinternätter.

Framför byggnaden mot landsvägen var en rätt stor trädgård med — enligt tidens smak — snörräta gångar och vackra blomsterrabatter, i mitten den traditionella glaskulan på sin pelare. Men det var sällan någon uppehöll sig där. Trädgården var för stel och avgränsad. På motsatta sidan av huset fanns köksträdgården skuggad av en stor fläderbuske, som för oss barn förde tankarna till Andersens saga om ”Flädermor”.

I den stora vackra byggnaden på 6 rum och kök och en stor täckt glasveranda bodde familjen: far och mor med 6 barn. Var gång en telning såg dagens ljus, lyftes den blåmålade vaggan ned från vindsvåningen och blev den nyföddas första bädd. Åldersskillnaden var inte stor mellan syskonen. Tidsmönstret var — ett barn per år. Utrymme fanns tillräckligt för en stor familj.

I vinkelbyggnaden var köket och matsalen inrymda. Spisen med sin stora, väldiga bakugn upptog så gott som halva köket. Invid dörren stod en vattenså och en vedbänk, oumbärliga i ett 1800-tals kök. Matsalen hade sitt stora runda bord och en skänk med vackra sniderier. Barnkammaren var det största rummet med flera utdragssängar, sådana som på den tiden var vanliga. I ett hörn tickade det gamla gökuret. Husfadern hade eget arbetsrum med skrivbord, bokhyllor och övriga inventarier, bland dem en underlig hög pulpet — säkerligen härstammande från något gammalt handelshus.

I de flesta hem fanns ett finrum — salen — hos oss med röd plyschbeklädd möbel, kristallkrona i taket, en trymå och ett piano. Rummet invid salen — kabinettet — ståtade med ett bokskåp och en antik vit möbel. Badrum och WC fanns inte. Gällde det en grundligare tvagning skedde den i bastun. Till ”hemlighuset” gick man helst i sällskap — under vintern med en lykta i handen.

Staden hade ännu ingen El-belysning, endast ett sparsamt antal gaslyktor, som tändes av en lyktgubbe. Hemmets belysning var oljelampor och stearinljus. Det var arbetsamt att hålla dem i skick — också att hålla ett öga på dem när de var tända. Vem minns inte eländet när en lampa började ”osa”, och det lade sig ett tätt lager sot över allt i rummet. Men nog följde det ändå en viss hemtrevnad med oljelamporna, om också skenet inte nådde varje vrå av rummet. Jag kan inte låta bli att citera den indiska författaren Rabindranath Tagore när han talar om den lilla oljelampen som sade åt solen: ”Jag skall göra så gott jag kan, försöka sprida det ljus jag förmår, om också det är i ringa omkrets”.

Vad som också bidrog till trevnaden i hemmet var att man i varje rum hade vedeldning i kakelugnar som spred både värme och ljus.

Ett ting som väckte en liten flickas oerhörda förvåning, nästan rädsla, var telefonen. Det var en stor sak, upphängd på väggen i tamburen, och den hade en tratt i vilken man skulle tala. Man bad mig göra det, men jag vågade inte. Detta 1800-talets underverk hörde nog till pioniärerna bland telefoner.

Denna beskrivning av inredningen i ett ordinärt borgerligt hem torde i huvudsak vara allmängiltig för tiden kring sekelskiftet. Det finns inte så många stilar att välja på, varför en heminredning länge var stabil.

En vacker sensommardag den 24 september 1893 såg en liten flicka dagens ljus. I dopet fick hon namnet Gertrud Gustava Augusta.

Utanför denna interna hemmiljö fanns i omedelbar närhet möjlighet både till lek och andra aktiviteter för barn.

Bakgården — som man sade — hade ett visst intresse med de många uthusen, fähuset (ladugården), höladan, vedlidret, hemlighuset, tvättstugan som samtidigt var bastu, och sedan det stora vagnslidret. Hur ofta satt vi inte och gungade i trillan, släden eller den ålderdomliga schäsen, och reste i fantasin ut i världen. Ingen och ingenting hindrade dessa färder. Litet mystik var det också i de många körredskapen, de präktiga fällarna och pappas ridsadel. Visst hade det varit roligt att någon gång få åka i den besynnerliga schäsen. Men den rubbades aldrig från sin plats. Den stod där den stod, och blev allt dammigare med åren.

Var vintrarna kallare än nu? De står i minnet som kalla och snörika. På gårdsområdet fanns ett mycket stort potatisland, som var en utmärkt lekplats om vintrarna. Vi trampade upp gångar i snön som korsade varandra, så att det blev en labyrint ur vilken det sedan gällde att såsom Theseus i den grekiska sagan söka sig ut. Någon Ariadne-tråd hade vi inte, men leken var rolig ändå.

Ett mäktigt och vackert skådespel kunde vi se då älven kastade sitt istäcke. Älven med sina forsar var stadens pulsåder. Islossningen skedde vanligen i början av april. Vattnet i älven steg oerhört högt, och stora isstycken kom neddansande i vild fart. Stundom tornade de upp sig i hopar och vallar, som sedan ånyo bröts med starkt dån. Så gott som varje islossning rev med sig en mängd bråte, lador kunde segla bland isstyckena, och jag har ett minne från mycket tidiga år, då två män hamnat på isflaken. Hur den vådliga färden slutade minns jag inte, fick kanske inte heller veta det. Har bara minnet av de upprörda rösterna som kommenterade saken.

Att stå vid gårdens grind och följa med vad som skedde och rörde sig på landsvägen kunde väcka andra intryck och tankar än vad ett grant skådespel gör. Varje söndag såg vi hur långa begravningsföljen i långsam takt drog förbi vår gård till begravningsplatsen någon kilometer längre norrut. Processionen bestod av trillor för borgerskapet och s.k. Åbo-kärror för allmogen. Det fanns också två slags likvagnar, en för de bättre situerade, den hade silvertofsar och annan utsmyckning. Den andra var en fattigvagn, utan någon som helst dekoration enbart helt svart. Vi levde ännu i ståndssamhället. Rangskillnaden skulle märkas också på en människas färd till det tysta okända.

När vi stod vid gårdsgrinden följde vi tysta med begravningsföljet under kyrkklockornas vemodiga tonande. De sattes i gång av en klockringare och i en mer levande rytm än vid det numera mekaniska förfaringssättet. — Dödens gåta sysselsätter ofta ett barns fantasi. Men lika ofta nöjer det sig med de svar de vuxna ger dem på deras frågor. Och då livet fängslar mera hinner inte problemet söka sig så djupt.

Att död och begravning inte riktigt är slutet på ett liv torde nog barn, döpta i den evangelisk-lutherska läran, haft någon slags föreställning om. Det fanns ju en himmel och det fanns änglar. På ett bord i vår sal låg en i praktband inbunden bok, Dantes' ”Divina Comedia” — i vilken jag många gånger bläddrat. Efter Dantes vandring med Vergilius genom alla fasorna i dödsriket ledde Beatrice honom sedan genom skärselden så långt att han fick se in i paradiset. Där såg han oräkneliga skaror av ljusskimrande vita änglar, som svävade i ring kring Gud. — Månne inte den tanken var så starkt förankrad hos en, att man trodde att då man blev gammal och dog, skulle man som en ängel få komma till himlen och Gud.