Min barndoms jular

Det var inte för ro skull som den lilla österbottniska staden ofta blev kallad ”Nordens Bethlehem”. Den låg på sidan om allfartsvägen och livets rytm måste bli av ett lugnare slag än annanstädes. Därför bevarades också i julfirandet många gamla seder, som gav en säregen stämning.

Julen i vårt hem — liksom väl i de flesta — firades enligt en särskild ritual. Det började med husmoderns julstök i beredningen av lutfisken, julkorven och den väldiga bakningen. Mängder av doftande bakverk trollades fram under mammas flitiga händer.

Kort före själva juldagarna skulle den verkliga storstädningen äga rum. Allt skulle skuras och putsas. Denna städningsambition gick kanske till överdrift, men en god husmor måste veta att varje vrå nåtts av kvasten och skurtrasan. En modernare tid kan ta saken lugnare, då effektivare hjälpmedel står en husmor till buds.

När mamma hade lagt handen vid de sista sysslorna fick vi barn vandra i väg med pappa i skymningen till några av grannarna med julgåvor och en korg med bakverk. Det var särskilt en familj ”Edvards” — under annat namn existerade inte familjen för oss — som omhuldades: Edvard var ofta i arbete hos oss och tjänstgjorde också som julgubbe, vilket sorgligt nog uppdagades en jul, då han i pappas avigvända päls och utan mask satt och drack kaffe i köket. — Rummet hos Edvards var torftigt och kalt. På bordet stod en liten gran utan prydnader. När julgåvorna var avlämnade, fäste pappa några stjärnor av silverpapper i granen, och gav några julljus. Hur välkomna julgåvorna än var, tror jag att silverstjärnorna fångade barnens största intresse.

Spännande var det när julstjärnan — lanternan — hämtades från vindsvåningen för att förses med ljus, och sedan hissas upp i en hög stång vid porten. Lanternan var gjord av spjälverk mellan vilket oljat papper i olika färger var spänt. I mitten var ett oljetryck av Jungfru Maria med Jesus-barnet. Varje gård med självaktning hade sin lanterna, som lyste under hela helgen. Varifrån denna julsed stammar minns jag inte, vet inte heller om seden ännu lever kvar i min gamla hemstad. — Men visst upplevde vi barn som verklighet julens budskap i den tysta julkvällen, då lanternan lyste som en stor tindrande himmelsk stjärna. Det var som om jord och himmel möttes i ljuset av denna enkla avbild av Bethlehems stjärnan och rymdens eviga stjärnor.

Julgranen pryddes med en tunn vit slöja, som ända från toppen virades flera varv runt granen. Med guldpappersbokstäver stod att läsa på den: ”Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, människorna en god vilja.” Övriga prydnader var de traditionella glasbollarna, karameller i grant papper och silverstjärnor. Ljus och glitter fick sedan granen att stråla i full glans.

Efter middagen samlades sedan alla, tjänarinnorna inbegripna, högtidsklädda och förväntansfulla i salen. Granen tändes. Pappa läste julevangeliet: ”Det begav sig i de dagarna, att från kejsar Augustus utgick ett påbud att all världen skulle skattskrivas” — ord som lästs i kyrkor och hem vid jultid i över tusen år. Så sjöng vi Luthers vackra hymn: ”Av himmelshöjd jag kommen är” — och julen var inledd. Det var bara att vänta tills man fick se julgubben komma genom gårdsgrinden bärande en stor säck på ryggen. Visst var julklapparna många men ingalunda dyrbara. Det mesta var hemgjort eller inköpt i stadens anspråkslösa bok- och pappershandel. Böcker var alltid en kärkommen julgåva.

Under tidigare år for vi till julottan i egen släde men med förman Vinkvists häst. Det var förfärligt svårt att vakna och klä på sig så tidigt. Mörkt var det ute. Hästens bjällror klingade glatt, och kyrkan var upplyst enbart av levande ljus. Varje familj hade sin särskilda bänk till vilken man sökte sig på högra sidan framme vid koret. Predikan var tröttande. Uppmärksamheten drogs mera till de knubbiga basunblåsande änglarna på sina ulliga moln i kyrktaket. Då det senare infördes en kortare gudstjänst — julbön — på julaftonen, tog våra färder till julottan slut. Julbönen passade bättre för familjer med barn.

Kyrkan byggd 1708.