Nykarleby nämns inte alls, men eftersom Gånge Rolf skrivit texten, slinker den med i alla fall.

Julen.

Historiska anteckningar.

Sedan julen med sin brådska och sina omsorger är förbi, torde det för mången vara af intresse att kasta en blick tillbaka på den. Hvarför har julen blifvit en sådan fest som den är? Historien ger oss ett svar på den frågan.

Jämte påsken och pingsten hade de kristna redan före martyrtidens slut i den österländska kyrkan börjat fira en Kristi uppenbarelsefest, „epifaniafesten” den 6 januari. Vanligen fick denna erinra om Kristi dop af Johannes; endast inom några få församlingar om hans födelse. Från midten av 300-talet efter Kristi födelse begynte man västerlandets s. k. latinska (= romerskkatolska) kyrka fira juldagen eller Kristi födelsedag den 25 december. Detta blef snart sed inom alla kristna kyrkor och församlingar. Epifäniafesten firades hädanefter trettondagen till minne af Kristi uppenbarelse såsom hedningarnes frälsare för de tre vise männen („heliga tre konungar,) af Österlanden. Till minne af jungfru Marias kyrkogång begynte man fira en fest medels processioner där deltagarna vandrade i festtåg med brinnande invigda vaxljus i händerna. Därför kallades denna festdag kyndelsmässa, på latin festum candela rum eller ljusfest af det latinska ordet candela, som i medeltidssvenskan blef till kyndele, hvaraf bildades finnarnes kynttilä. Denna ursprungligen under julen firade fest framsköts sedermera till den 2 februari. Vid öfvergången till medeltid började man åtta dagar efter jul fira „omskärelsens fest", som efter ett par århundraden senare gjordes till nyårsdag. Tjugondedag jul helgades åt det danska kungliga helgonet i norden, Knud Lavard, „hellig Knud” och dagen fick betydelse såsom julens afslutningsdag, då i enlighet med medeltidsversen

tjugonde dag Knut
julen skall drickas ut!

Helgonfesterna och andra högtider firades ofta under omåttligt ätande och drickande af medeltidsmänniskorna.

Julen firas hos olika kristna nationer under olika former och olika benämningar. Vår svenska benämning jul är af hedniskt fornnordiskt ursrung. Det hette på isländska iól, angelsachsiska gehhol, engelska yule och anses vara besläktadt med det latinska joculus och jocus, skämt, samt med det italienska giulivo, glad. Julen är sålunda enl. ordets betydelse en glädjefest. I södra England och Amerikas Förenta Stater kallas julen Christmas (= Kristusmässan) och Christmas day (Kristus dag.) I Holland kallas julen likaså Kerst misse (= Kristi mässa), i Tyskland Weihnachten af ordet weihen som betyder inviga, och juldagen heter Christtag (= Kristi dag). Fransmännen kalla Julen Noël, hvilket antagligen är ett fördärfvadt uttal af det latinska „Festum natale Cristi", eller på svenska: Kristi födelsedag.

Äfven våra hedniska svenska förfäder, så i Sverige som Finland, hvilket under hednatiden kallades Österland, firade julen, ehuru naturligtvis af helt annan anledning än vi kristne: Vintern ansågo de börja den 14 oktober (nuvarande Calixtusdagen) men den egentliga midvintern den 13 december, den af katolikerna efter den kristna martyrkvinnan Lucia uppkallade Luciedagen. Enligt legenden blef hennes hufvud afhugget och sänkt i Neapolitanska hafsviken i Italien men flöt opp på hafvet omgifvet af en helgongloria såsom ett slags fyrbåk för bättre fiskare och sjömän. Den heliga (Santa Lucia) firas därför ännu i Italien såsom fiskarenas skyddshelgon. Vintersolståndet, då årets längsta natt inföll, kallades af våra hedniska förfäder höknatten (och såsom äfven af engelsmännens förfäder anglosakserna) modernatten, då solen om året föddes på nytt. Julen var sålunda i själfva verket äfven för dem en födelsedag, men icke vår frälsares, utan endast solårets. Det ny, som började närmast höknatten kallades juletunglet och inristades på våra hedniska förfäders egendomliga årsalmanacka, en flat träskiva eller en träkäpp eller runstaf med ett särskildt högheligt runtecken eller bomärke.

Under julnatten offrades hökar (där af namnet höknatt), hundar, hästar, tjurar, getter, hanar och galtar åt våra förfäders hedniska afgudar, Odin, Tor och Frej. Julgaltens minne kvarlefver ännu i vår julgris och julskinka. Våra ringdanser, eller så kallade jullekar voro ursprungligen hedniska offerdansar, som julnatten dansades omkring offeraltaret, den så kallade blotstenen af hela allmänheten, medan hergobrudarna, (spåkvinnorna) och offerdiarna (= prästerna) stänkte offerblodet på folkmängden till ett tecken på att gudarna kände sig försonade genom de oskyldiga offerdjurens blod som utgjutits i stället för de syndiga människornas. I glädjen öfver denna gudarnas försoning och förlåtelse dansade man och lekte under julen såväl i templet som i hemmet, där långhalmen breddes ut på jordgolfven, för att barnen finge vältra sig däri utan att förkyla sig. På den tiden brukades nämligen inga andra golf än jordgolfvet af stampad lera. Äfven de äldre fröjdade sig öfver julens försoningsfest genom att rikligt förlusta sig med mat och dryck i öfvermått, som delvis ännu är fallet, hvarvid mången ännu förgäter julens egentliga heliga betydelse särskildt för dem, hvilka dock vilja eller låtsa vilja bära namnet af julens herre, Jesus Kristus.

Till offermåltiderna brukade folket hämta „förning” eller allehanda gåfvor, mest mat och dryck, till de vid festen uppträdande spåkvinnorna och offerprästerna. Dessa gåvor bortgåfvos med en dunk i ryggen, vårt ännu kvarlefvande såkallade matklapp och julklappar.*)

*) Julklapp torde komma af bruket att klappa på dörren, innan julgåfvan inkastades. Ordet finnes ock i lågtyskan. Red:s anm.

Enär hedningarna envist hängde fast vid sin julfest, särskildt de fattige, hvilka då åtminstone en gång om året fingo på allmän bekostnad eller gratis äta och dricka så mycket och till och med mer än de orkade och mäktade med, ville de katolska prästerna och munkarna åtminstone helga de hedniska plägsederna med att i dem inlägga något slags kristlig mening och gifva dem äfven ett kristligt namn. Småningom afvandes äfven folket från den hedniska julfesten i offertemplen och samlades i stället i de kristna kyrkorna. Men hur svårt detta var finna vi bland annat af Pauli och andra apostlars „epistlar” till de förste kristne, att undfly dylika hednagillen och icke äta af kött, som offrats åt afgudarna. Äfven den ännu lefvande seden att „annandag Jul” åka „långt lin” åt kvinnornas väfvar under året är af hedniskt ursprung. Dagen uppkallades i den första kristna kyrkan ester martyren Stefanus. I norden förväxlades denna martyr med den engelska kristendomsförkunnaren Stefanus, som döpte Norrlands svenskar, färdandes omkring i obygderna med flere handhästar af olika färg, tills han mördades i Helsingland, „Hille (= helige) bror Staffans” minne går igen i julvisan om

„Staffan stalledräng,
som vattnade sina fålar fem,
allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än,
men stjärnorna på himmelen,
de blänka!” —

Enär många svenska österbottniska bygders befolkning härstammar från svenska Norrland, har Staffansvisan och Staffansåkningen särskildt kvarlefvat i Svenska Österbotten, men äfven i Nyland.

„Julbocken” är antagligen äfven ursprungligen en hednisk kvarlefva. Juldagen firades alltid på en torsdag, helgad åt styrkans och tordönets gud Tor, hvars heliga djur var bocken. Julbockens egentliga namn borde således vara Torsbocken.

„Julstjärnan", lantärnan är däremot ett kristet minne af den komet, som säges ha uppenbarat sig samma år, som Jesus föddes i Betlehem. „Stjärngossarna” äro minnen från medeltiden, då fattiga skolgossar, chorgossar, hvilka brukade hjälpa prästen att i choret förrätta den katolska julgudstjänsten med sina många vackra ceremonier (= sedvänjor), därefter fingo tillåtelse att i sina vita altardräkter („julskjortor”) vandra omkring i bygden, för att åskådligt hos folket inpränta den heliga berättelsen om julstjärnan, de tre vise männen, kring Herodes barnamord och mera dylikt medels sånger och sägner både på svenska och latin, åtföljda af aktion (= åtbörder).

„Julljusen" äro äfven delvis ett hednaminne, emedan våra förfäder under sin färd till templet lyste sig fram i vintermörkret på de smala, slingrande vägarna och stigarna med furubloss och facklor, hvilka vid framkomsten uppstaplades till ett väldigt bål, såsom fallet ännu är på många orter i Sverige och Norge och äfven i Nyland under juldagsmorgonen. För resten hade redan judarne en dylik ljusfest till minne af Jerusalems tempels rening af Makkabéerna från konung Antiokus Epifanes hedniska styggelse, en dylik ljusfest firades äfven af de gamla egypterna och ännu i dag af mohamedanerna, den såkallade „Bairamsfesten”.

Om julnatten brukade våra hedniska svenska förfäder utsätta mat och „mun godt” åt jultomten, hvarvid äfven husdjuren förplägades rikligare och med bättre mat än vanligt. Tomten gick då och tassade tyst omkring under julnatten på vakt för hemmet, äfven någongång visande sin erkänsla med gengåfvor. Minnet härom kvarlefver äfven i den engelsk-amerikanska seden, att julklapparna inte där „kastas in” eller bäras fram af julbocken, utan om julnatten nedläggas i barnens strumpor, som för detta ändamål af dem upphängas på sängkanten. En fornhednisk sed i samma länder från deras första keltiska förfäders gudstro är den, att julmorgonen upphänges en mistelgren i taket. Hvarje kvinnsperson, som nu passerar med- eller omedvetet under den i taket hängande grenen med sina röda mistelbär hälsas höfviskt af husets manliga medlemmar med en smällande julkyss! — Några tro dock att denna juikyss är ett minne från de första kristnes sed, att, särskildt vid de såkallade agapaierna eller kärleksmåltiderna hälsa hvarandra, såsom det äfven står att läsas i epistlarna, „inbördes med en helig kyss”.

Af det här framhållna finna vi således, att i julen och dess plägseder ingår en blandning från både kristligt och hedniskt håll. Många af våra julseder äro ju rätt oskyldiga, och kunna därför gärna bibehållas särskildt för barnens och ungdomens skull och behof af oskyldig förströelse. Men äfven barnen böra dock vi, kristne föräldrar lära, att julen dock är tillika en allvarets fest och icke blott den uppsluppna glädjens, Jesusbarnets och icke blott människobarnens heliga högtid. Af de äldre väntar man med fog, att ju längre gudsfruktan och folkbildning få arbeta i våra bygder dess mer också hednisk vidskepelse och råa seder, främst öfverlastandet och frosseriet, julsuperiet och julslagsmålen måtte vika och försvinna och julens betydelse som mänsklighetens största glädjefest, julgåfvan af frid och frälsning måtte allt allvarligare och innerligare inskärpas och uppfattas. Då skall slutligen hos alla julens heliga lösen:

„Gudi vare ära i höjden,
frid på jorden
och människorna en god vilja”

blifva, icke blott en tom fras utan — en lefvande innebörd och verklighet.