V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid
V. Författarverksamhet och studieresor. Brandkårsman.
Under min studietid i Helsingfors utgav jag två diktsamlingar:
»På fria banor»
1880 och »Dikt och Drapa»
1881 samt berättelsen: »Tattarprinsen».
Under Nykarleby-tiden följde »Bilder
och ballader»
samt »Maning och
Minne», »Svenskhetssånger»
samt därpå endast tillfällighetsdikter i olika tidningar
och tidskrifter. Pedagogiska, kommunala och riksdagsmannavärv samt
därpå följande flyttning till Sverige avbröto småningom
min diktarverksamhet.
I stället begynte jag nu skriva läroböcker. Sålunda
utkom (1902) min Läro- och läsebok i allmän historia för
folkskolan, som upplevat 8 upplagor, Geografi för folkskolan, läro-
och läsebok, Pedagogisk läsebok, Finlands uppfostrings- och
undervisningshistoria — de flesta översatta även till finskan.
Även å andra områden författade jag nu — såsom
Borgå frivilliga brandkårs historia samt på uppdrag
av stadsfullmäktige i Nykarleby, Nykarleby stads historia, dock fyra
år efter min avgång från seminariet. — Senare har
jag utgivit Tenala sockens
historia på uppdrag
av denna kommun, vidare Finlands
forna lotsverks
och fyrväsendes
historia samt på
försvarsministeriets bekostnad Nylands
infanteriregementes
historia, (tryckt i översättning
och sammandrag på finska). Kungliga Vasa regementes historia samt Finlands flottas
och sjökrigsväsendes
historia (i manuskript
hos Finlands Marinförbund.)
Av seminariernas resestipendieanslag erhöll jag flere under min
Nykarleby-tid. Jag besökte och studerade då vid särskilda
folkskolor och seminarier i Sverige (särskilt seminarierna i Vexsjö
och Västerås), Danmark, Tyskland, (Preussen, Sachsen, Württemberg,
Baden och Bayern) i tre särskilda repriser; i Österrike, bl. a.
i Innsbruck och det berömda jesuitergymnasiet »Stella matutinæ»
(Morgonstjärnan) i Tyrolen; i Schweiz två särskilda gånger
samt i Italien (2 resor), då jag med största historiska intresse
besökte och studerade fornlämningarna i Milano, Verona, Genua.
Rom, Pompeji och Neapel.
Under min nödtvungna vistelse i Stockholm under »ofärdsåren»
fungerade jag såsom lärare vid tre särskilda läroverk
och utgav läro- och läsebok i Allmän historia, Gamla och
Medeltiden för läroverkens lägre klasser, varom mera på
annat ställe samt efter hemkomsten: Läro- och läsebok i
Allmän historia för seminarier, flickskolor och lyceer.
I småstäder bliva dess tjänstemän ofta och gärna
påförda kommunala och andra mer eller mindre tid och arbete
krävande uppdrag utan egentligen någon eller ringa ersättning.
Under en följd av år var jag viceordförande för Nykarleby
stadsfullmäktige och dess sekreterare, kamrer vid sparbanken, t. f.
brandmästare, agent (allt till min avgång) för Städernas
i Finland försäkring för lösegendom, m. m. Brandkårsman
redan som gymnasist egnade jag mig åt det frivil1iga brandkårsväsendet,
som totalt råkat på förfall i Nykarleby, fick till stånd
byggandet av dess brandkårshus, som under ofärdsåren
måste försäljas till sitt nuvarande ändamål
såsom frikyrkligt bönehus. Stiftade Svenska Österbottens
frivilliga brandkårsförbund, som under sin bästa tid räknade
som medlemmar frivilliga brandkårerna i Vasa, Kristinestad, Nykarleby,
Gamlakarleby och Jakobstad samt dylika på landsbygden såsom
i Munsala, Jeppo, Kronoby, Pedersöre, Vörå m. fl.
Vid ett stort brandkårsmöte exercerade vi inalles närmare
4 tusen man, bl. a. för länets dåvarande guvernör,
general Schauman (fader åt frihetshjälten Eugen), som berömde
oss för vår disciplin och »mönstergilla exercis.»
Brandkårsidén tog verklig fart i Nykarleby både bland
gamla och unga, och vill jag här meddela en av lär. Emil Forsander
författad målande teckning »Ur minnenas film» som
måhända har sitt lilla historiska intresse. Uppsatsen är
skriven såsom ett lokalbidrag till seminariets 50. årsfest
1923 och lyder som följer:
»Under dessa dagar har det varit fest och högtidsstämning
i det näpna Nykarleby. Femtio år ha glidit bort i tidernas
mäktiga hav såsom vattenvirvlarna i den sakta brusande älven,
sedan en av vårt lands viktigaste läroanstalter tillkom i den
lilla staden. — — — — Det är stilla och tomt
där på somrarna, då hav och skär locka stadens inbyggare
till sig, och under vintrarna rubbas ej livsvanan av några lockelser
till omväxling.
Dock har det en gång hänt, att man också här gjort
ansatser till att blåsa liv i det stilla och enformiga. På
minnenas film ser man ståtliga män, gamla och unga, iförda
vita rockar och blänkande kaskar, beslutsamma och målmedvetna.
För 30 år sedan förefanns en intensiv strävan att
landet runt bilda s. k. frivilliga brandkårer. Deras »officiella»,
kommunala uppgift var ju att bekämpa »den röda hanen»,
men därunder låg också en annan mening och ett stort
hägrande framtidsmål. Genom, de frivilliga brandkårerna
skulle allt manskap drillas och göras dugligt att träda i ledet,
då stunden skulle komma för vår politiska frigörelse.
Det var också därför, som den frivilliga brandkårsidén
vann en sådan allmän anslutning, särskilt i Svenska Österbotten.
Denna idé och strävan hade sitt första ursprung och
starkaste uppbärare just i Nykarleby, som därför också
kom att bli tongivande och gå främst i spetsen för en
stor frihetstanke.
Det var den idérika svenskhetskämpen och vikingabarden Gånge
Rolf, som på en frustande gångare red ut med idén till
olika städer och byar. Nu blev det liv och lust också i det
fridfulla Nykarleby. Alla rycktes med av tanken. Ynglingen vid läxan,
borgaren och hantverkaren ställde sig i ledet och drillades i exercisens
finter under trummans ljud och hornfanfarernas smatter. Det blev omväxling
i det grå vardagslivet, som tjusade och drog; det blev marscher,
manövrer och utfärder under våren och sommaren. Men när
hösten och vintern kommo med storm och kyla, då samlades man
i det nya, ståtliga brandkårshuset »Asgård»
till sång och dans och sällskapsteater.
Nykarleby gästades nu av Österbottens samlade svenska brandkårer,
för första gången, närmare 3000 man under pingstdagarna
år 1895, vilket humoristiskt skildrats av vår utmärkta
svenska foklivstecknare Nygren i en av hans trevligaste »byrallor»
(om eldsläckarne i Nykarbi), själv närvarande. Det oändligt
långa festtåget paraderade med vajande fanor, blänkande
kaskar och uniformer, paraderande med stram militärisk hållning
under trummornas dån och hornmusikens smattrande foner längs
stadens huvudgator. I spetsen red lektorn och skalden såsom den
segervane härföraren med eld i blick och hug och sist, men icke
sämst, dinglade bemärkt stadens feta och kortbente hovskräddare
på sin istadiga kamp, i »full uniform» och dito full
feststämning, martialiskt vridande sina långa knävelborrar.
Outtröttlig var den ungdomlige och entusiastiske lektorn allestädes
närvarande, där han behövdes. Men det var ej blott i exercisens
drill, som ynglingen från plogen lärde sig smidiga rörelser
Det gällde för honom att i dansens virvlar och fransäsens
fordrande turer lära sig ett »graciöst uppträdande
på balsalens tiljor». Det blev lektioner för gentlemannaskick
och umgängesformer, ja allt vad ett »kulturliv» krävde.
Därför grävde sig även detta stycke av Nykarleby djupt
i deltagarnas minne och kan ej utplånas av tidens tand.»
Intresset för den frivilliga brandkårsrörelsen domnade
dock småningom bort av särskilda orsaker, såsom brist
på medel och anslag samt allmänhetens medverkan. Huvudorsaken
var likväl vederbörande regeringsmyndigheters misstankar och
ofärdsårens begynnelse med de olagliga värnpliktsuppbåden,
som tvungo de värnpliktiga ynglingarna att emigrera. Min sista mönstring
av brandkåren förliknade en av mina vänner betecknande
nog vid Napoleons sista uppbåd efter återtåget från
Ryssland eller Karl XII:s efter hans hemkomst: »Gossar, som tyngdes
av vapnen ned.» — Jag försökte få till stånd
skjutövningar med gevär »för kommande behov»,
och exemplet följdes snart även av andra kårer, men måste
såsom t. ex. i Kronoby och Vörå hädanefter
ske hemligt nattetid. Av seminarielektor Zvigstad från Tromsö,
vilken då besökte vårt seminarium, anskaffade jag instruktioner
och reglemente för Norges frivilliga skytteförbund, som dock
genom min snart skeende expedition till Sverge ej kom att hos oss genomföras
i realiteten.
Forsander slutar vemodigt sin »Minnenas film» med orden:
De vita uniformsrockarna och de blänkande kaskarna slängdes
i vindsskrubbarnas gömmor. Brandkårens lille, gemytlige och
vittbereste danskfödde kapellmästare nedlade taktpinnen och
gick att höra på andarnas musik. I Asgård höllos
ej mer några fester med bal, teater, glad sång och hornmusik.
Där sjöng man numera andäktigt Sankeys o. a. pilgrimssånger
eller knäppte till strängarna på Zionsharpan. Men älvens
vatten brusar som förr, och det gamla tornuret mäter tidens
snabba flykt och sänder sina dova malmtoner över minnenas fridfulla
stad . . .
Många andra roliga minnesfilmer kunde även antecknas från
denna »stämningarnas tid». Vår första stora
brandkårsparad under pingstdagarna, som redan här omnämnts,
besöktes av främlingar i — tusental. Aldrig hade »Nordens
Betlehem» sett så mycket folk »intra muros» [innanför murarna]. Bland
annat infann sig Gamlakarlebybornas fiskal och forne frejdade brandkårshövding,
skalden Ernst Knapes fader. Han yttrade till mig: »Då jag
i tiden tjänte vid indelta militären som fältväbel,
var det min ungdomsdröm att få — kommendera en bataljon!
Vill du ej, gode broder, nu uppfylla min önskan att för en stund
få övertaga kommandot över »gossarna»? —
»Hjärtans gärna, käre farbror», ljöd mitt
svar, och nu var det som om den borne härföraren skulle lett
våra evolutioner. Strålande av hänförelse och tacksamhet,
yttrade han därefter: »Tack käre broder! N u
har jag verkligt fått kommendera en gång i mitt liv icke blott
en bataljon — utan ett helt regemente!»
Även Z. Topelius, som dessa sista år ännu besökte
sin hemstad, älskade att sittande »i Lybecks hörn»
åse våra övningar. Vi uppvaktade honom i hans bostad
hos rådman Lybeck, och i sitt svarstal tackade han oss varmt och
uttalade den önskan, att tack vare oss hemstaden aldrig mer skulle
härjas och förstöras av »Muspels röda söner»
såsom en gång förr i tiden det gamla Nykarleby. —
Den gemytlige danske kapellmästaren Sörensen fick ett tragiskt
slut; efter ett längre dyrkande åt vinguden hängde han
sig slutligen i Haparanda i Sverge i sin enda, återstående
egendom, strängen på sin basfiol; en äkta konstnärsbohems
livsslut.
Den redan omnämnde rolige hovskräddaren F. V. Ahlstedt,
som av Forsander omnämndes, blev så entusiasmerad brandkårsman,
att han hädanefter i helg och söcken uppträdde allt som
oftast i brandkårsuniform med höga blanklädersstövlar
liksom »tet övrika pefäälet». Han var född
finne och »bröt förfärliga», då han skulle
tala svenska, »herrskapsspråket» och besökte till
allmän förlustelse i uniform även herrskapsbaler och tillställningar
på »sosieteitti hoset». — Under en julbal därstädes
hände bl. a. följande passage:
De »fromme» tyckte förstås ej om brandkårsbalerna
och det övriga »ogudaktiga, värdsliga väsendet».
En av dessa andeligt sinnade mödrar förbjöd formligen sin
son därför att tillhöra brandkåren. Detta kom till
vår »rustmästares», skräddarens, som jag för
hans rustande givit denna annars mindre effektiva titel, öron. —
På nämnda julbal anfangade han mig med orden: »Kårsefen
— komma hit!» Han förde mig nu med halvt våld till
den omnämnda modern, som förestod buffetten och yttrade men
ljungande blickar och dånande stämma: »Tå H — — — skan
vara en sådan s—s sit att förbjuta sin pojke att höra
till prandkåren, tär j a k och
k å r s e f e n p i l t a
(=föda) honom!» — Jojo, men som! —
Vi beslöto också att en corps besöka Jakobstads brandkårsfest
som inbjudna. En annan mästare i vår stall älskade liksom
vännen »rustmästaren» det våta» och
hade förständigats av sin kära hälvt att ej få
deltaga, ifall icke hon fick följa med för att kontrollera sin
älskade make. — När nu mästaren med militärisk
honnör anhöll därom, reste sig rustmästaren, förgrymmad
i sin anda och fruktande, att även hans hulda maka ville följa
sin väninnas exempel och utropade: »Herr kårsef, säj
åt särinken mitt. Inka civila!»
Trots de bägge fruarna således ej fingo löfte »såsom
civila» att följa med kåren. reste de privat, dock utan
att likväl hindra de två såta bröderna att efter
kårens avtåg från Jakobstad fortfarande fullfölja
festandet i ett par dagar.
Hur det annars tillgick vid dessa våra trevliga utfärder kan
kanske närslutna skildring på vers, författad av mig och
sjungen med stor hänförelse närmare åskådliggöra,
varför den här »från minnenas film» må
offentliggöras även för »de civila». Annars
såldes detta opusculum bland kårmedlemmarna till förmån
för brandkårshusets byggnadsfond. Visan blev så populär,
att det berättades, att en tredje av stadens mästare ännu
på sin sjukbädd gnolade denna sin älsklingssång.»
|