Men i dagspressen syns ingenting om denna fredssträvan. Tidningarna skriver som förr om lottafester och skyddskårens soldatgosseavdelningar som anordnar skidtävlingar och skjutövningar.

Satakunnan Kansa förutspår Sovjetunionens snara sammanbrott och föreningen Tysklandsvänner i Finland tror fortfarande bergfast på Hitlers seger för ett framtida lyckligt Europa.

Och varje dag varnas allmänheten både i press och radio för ryska spioner och fallskärmshoppare.

I Nykarleby är Silbersteins lilla burkfabrik stängd sedan den första veckan i januari.

En morgon när Arne och de två andra anställda kom till arbetet var dörren reglad och huset tomt. Hela familjen var som bortblåst och ingen vet vart de tagit vägen.

En del tror att de rest till Sverige, men ett envist rykte gör gällande att de liksom andra judar blivit sända till Tyskland.

I Långradens farstu på Vallbacken viskade Arne en kväll efter Silbersteins försvinnande att tyskarna kokar ansiktstvål av judarna. Småungarna såg skrämda på honom, men Affi slog honom på käften och sa att han ljuger bara för att få roffa åt sig de väldoftande tvålar flickorna fått av tysksoldaterna i staden.

Sedan den kvällen har varken Penttu eller Tita en endaste gång fingrat och snusat på Anna-Lisas fin tvål i kammarskåpet.

Och de vuxna tisslar och tasslar inte längre om familjen Silberstein. För kriget har plötsligt och oväntat kommit inpå knutarna.

På fastlagstisdagen var folk som vanligt sysselsatta med sitt. Man köade i affärerna, tvättade kläder, och högg ved. Gengasbussarna stannade vid busstationen, folk steg av och på, och i Pihlströms skomakarverkstad pliggade Einar fast en och annan skosula medan Pihlström skar till ett par nya pjäxor.

Söderbergs Ida på Vallbacken bakade bröd. Äntti som börjat sy åt folk klippte till en rock åt Spilivink av Helmers gamla paletå. Ella rostade maskrosrötter till surrogatkaffet och Alma repade upp en pullover för att få garn till sockor åt Sally.

Småungarna, Pöll-Jutt och Paluri samlade ihop ris till brasan på älven. Ungarna pladdrade ivrigt om kvällens kälkåkning längs åbranterna och den höga himmelsbacken vid Folkhögskolan.

Affi, Oskar och Arne lovade Ström att vara försiktiga med hans högkarmade kibika som de fick låna för kvällens rännande.

I skymningen tände Pöll-Jutt brasan. Uppe på backkrönet vid Alholms samlades ungarna kring Ströms kibika. Affi och Oskar förklarade att fem i gången skulle få åka nerför backen.

Aila och Sigge hade redan åkt en gång. Solveig, Penttu och Tita stod bland en massa andra ungar och väntade på sin tur när alarmsirenen på kraftverkstaket hest och skrämmande började vråla. Och fast de redan vant sig vid att det inte alltid var så farligt med flygalarmet rusade de ändå genast hemåt.

Nere på älven slängde Pöll-Jutt sin rock över elden och Paluri ropade åt ungarna att kasta snö på brasan. Anna-Lisa kom springande emot Penttu och Tita och skrek:

— Det är allvar nu! Ryssarna är här! Var är Affi och de andra?

— På isen, svarade Penttu andfådd och ilade snabbt vidare.

Tita följde tätt efter honom och utanför Änttis kom Ella emot dem.

— Oj, gode Gud, att ni kom, flämtade hon och lyfte upp Tita i famnen.

När de kom in i köket var rummet fullt av folk. All belysning var släckt men från spishållet hördes Änttis och Pingel-Fias röster. Under taklampan pratade Hannes upprört och förklarade att alla måste skynda sig till skogs och Sally grät hulkande i mörkret. Hiltunenskan sa att de skulle lugna sig. Och Haapasalos Lempi menade att de skulle vänta ännu en stund. Men när Einar kom inrusande och skrek att bombplanen redan närmar sig staden tumlade alla ut genom dörren.

Einar slet ett täcke ur kökssoffan och medan han virade det kring Tita kommenderade han Penttu att följa med Äntti. Ella grät att hon måste ut och leta efter Affi och Anna-Lisa, men Alma och Hiltunenskan drog henne med sig. Einar lyfte upp Tita i famnen och rusade sedan plumsande efter de andra genom snön.

Medan de sprang in mot skogen lystes allting plötsligt upp av ett skarpt lysande sken.

— Släng er på marken, skrek Hannes.

Alma och Pingel-Fi kastade sig genast ner på snön. Penttu och Äntti kröp in under en gran. Lempi och Kustaa blev stående med vidöppna skrämda ögon. Inlindad i täcket såg Tita hur Pingel-Fi hastigt stoppade en boll i munnen. I nästa sekund var allt mörkt igen. Pappa satt hopkurad omkring henne på marken. Hon snyftade till och slog armarna om hans hals.

— Var int rädd, Tita, sa han och drog täcket tätare omkring henne.

— Det var bara en ljusbomb. Nu ska ni spring så mycket ni orkar till Vidmans lada, befallde Hannes samtidigt och så snubblade alla vidare mellan trädstammarna.

Medan de sprang hördes en fruktansvärd, dånande knall. Alla kastade sig ögonblickligen ner på marken igen. Ida skrek och barnen började gråta.

— Dör vi nu mamma, frågade Penttu andlöst.

Ella svarade inte men drog honom tätt intill sig. Ingen sade ett ord på en lång stund. Och först när ljudet av flygplanen dog bort och allt var tyst i skogen reste sig Hannes och såg sig omkring.

— Det syns ingen eld, sa han.

— Men det var en bomb!

— Jo, och flygplanen kan komma på nytt. Det är nog säkrast att vi fortsätter mot ladan, funderade han och en stund senare kröp de en efter en ner i den stora gropen under Vidmans gamla lada.

Kropp vid kropp satt de hoppackade och lyssnade till olika ljud. Ella snyftade om Anna-Lisa och Affi. Hiltunenskan trodde att de säkert gömde sig någonstans i åbranten och Ida klagade över korna som hon inte hunnit mjölka.

Tita och Penttu kröp ihop mellan Antti och Pingel-Fi. Fia satt moltyst och höll rågummibollen mellan sina sammanpressade läppar. Sally hulkade till då och då och Alma sjöng lågmält:

— Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...

Hannes stod utanför och spanade. När Einar och Hiltunenskan kom utkrypande pekade han norrut och sa:

— Di bombar Jakobstad nu!

— Det ser så ut ...Tror du att di kommer tillbaka?

— Jag vet int ... Men det är nog säkrast att vi stannar här tillsvidare.

I detsamma hördes faran-över signalen. Hiltunenskan böjde sig genast ner och ropade ekande mot människorna i gropen:

— Ohi on! ...Tulkaa ulos!

Ändå dröjde det en god stund innan de frusna och uppskärrade vågade sig upp ur gropen.

Efter den upplevelsen lever människorna på backen i en stor fruktan för nya bombanfall. Hannes går nästan dagligen runt och kontrollerar bombskydden och groparna i skogen. Varje kväll drar kvinnorna noga ner mörkläggningsgardinerna. Och Einar har fört en lykta till gropen under Vidmans lada.

Äntti vaknar ofta på nätterna och står sedan med en sjal över axlarna och spanar och lyssnar på den lilla verandan.

Barnen inbillar sig att de sett ryska spioner smyga i skogsbrynet och en dag svär Oskar och Affi bestämt på att de sett en fallskärmshoppare landa på Björkvalls ladutak.

Tita vågar sig knappt utanför dörren. Och Ella har jämnt ett oroligt och nervöst drag över ansiktet. Mellan de vardagliga göromålen suckar hon ideligen vädjande till Gud och ber honom skydda och bevara Lasse ute vid fronten.


Anita Wikman (1996) Kråkögat, sid 173—177.


Läs mer:
Bomber över Nykarleby av Lars Pensar.